De senaste 20 årens forskning om samers historia och livsvillkor har präglats av postkolonial teoribildning med fokus på ojämlika maktrelationer, trauman och rasifiering och har vuxit fram i nära samspel med etnopolitisk kamp. Denna forskning har gett viktig kunskap om den negativa särbehandlingen av samer under århundraden, men har också haft mindre positiva effekter. Den har lett till anmärkningsvärda forskningsmässiga kvalitetsbrister och innebär att man förespråkar en (etno)politisk styrning av forskningen som skulle vara helt oacceptabel inom andra forskningsfält.
En vårvinterdag 2020 åkte min hustru och jag en tur på skidor i Norra Storfjället i Hemavan. Det var fin skare och det gick undan när vi skejtade fram i solskenet på högfjällsplatåerna. Vi var på väg till Viterskalsstugan, första STF-stugan (Sveriges Turistförening) efter Kungsleden i dess sträckning norrut mot Abisko. Vi såg inga av Rans samebys renar, vilket var bra, eftersom kalvningen inte var långt borta och renar då är extra känsliga för störningar.
Turism av detta slag är enligt etnologen Kristina Sehlin MacNeil ”extraktivt våld” mot urfolket samer, ett exempel på kolonial naturresursexploatering (Sehlin MacNeil 2017). Genom våra svenskspråkiga talhandlingar var vi även delaktiga i en process som kallas ”språkligt folkmord” (se till exempel Coque 2017). Med det avses den språkbytesprocess som betytt att samiska språk utkonkurrerats av det svenska språket.
Hotet mot urfolkskulturer är ett huvudtema inom den svenska post-/dekoloniala forskning som de senaste 20 åren behandlat samers historia och livsvillkor. Det rör sig om forskning präglad av postkolonial teoribildning (hädanefter PT). En central tankefigur i denna är att samer är annorlunda än övriga svenskar: de är närmare naturen, mer andliga och holistiska, oavsett var och hur de lever sina liv, om det till exempel rör sig om renskötande samer eller samer som arbetar inom andra yrken och verksamheter. Det är också urfolkens ”kunskapssystem” som enligt PT-forskarna bär på lösningarna på vår tids stora utmaningar, miljöhot, existentiell tomhet, rasism och kapitalistisk rovdrift. Det långsiktiga målet med forskningen är att dekolonisera den västerländska vetenskapen och att urfolkens kunskapssystem, tillsammans med delar av den västerländska vetenskapen, ska utgöra grunden för den framtida (dekoloniserade) vetenskapen. De i dag marginaliserade urfolkens kunskapssystem ska bli de i framtiden universella kunskapssystemen (Curaming 2017).
I denna essä tecknas huvuddragen i den postkoloniala teoribildningen och en utveckling under vilken forskningen om samer i Sverige de senaste 20 åren i allt högre grad kommit att präglas av PT. Det har skett i ett nära samspel med sameetnopolitisk aktivism. Utvecklingen är djupt bekymmersam eftersom den lett till forskningsmässiga kvalitetsbrister, men också till att den fria forskningen om samer är hotad.
En central tankefigur i denna är att samer är annorlunda än övriga svenskar: de är närmare naturen, mer andliga och holistiska, oavsett var och hur de lever sina liv, om det till exempel rör sig om renskötande samer eller samer som arbetar inom andra yrken och verksamheter.
Eftersom essän behandlar forskning om samer och urfolk, är några definitioner och faktauppgifter på sin plats. För att i dag uppfattas som same måste personen ifråga identifiera sig som same. Utöver den subjektiva komponenten finns även objektiva kriterier. För att exempelvis bli upptagen på Sametingets röstlängd krävs att man talar/talat ett samiskt språk i hemmet eller att föräldrarna, far- eller morföräldrarna gjort det (eller att man har en förälder som redan är upptagen i röstlängden). Antalet samer i Sverige antas i dag vara mellan 20 000 och 50 000, och de finns bosatta i hela landet. En exakt uppgift om antalet saknas, eftersom det i Sverige sedan 1940-talet varit förbjudet att registrera etnicitet. Av dessa maximalt 50 000 samer är knappt 9 000 registrerade i Sametingets röstlängd. År 2000 var omkring 500 personer heltidssysselsatta inom renskötseln. För att bedriva renskötsel krävs medlemskap i någon av landets 51 samebyar.
När det gäller begreppet urfolk saknas en entydig definition, vilket beror på svårigheter att komma överens internationellt. På Sametingets hemsida finns följande definition: ”Ett urfolk härstammar från folkgrupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område som landet tillhör, vid tiden för erövring eller fastställande av nuvarande statsgränser och vilka har behållit en del eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner.” Tillämpningen av denna definition har i praktiken inneburit att urfolkens historiska framträdande gjorts avhängigt de europeiska nationernas statsbildningsprocesser och kolonisation av folk runt om i världen från och med 1400– och 1500-talet. Definitionen har alltså en eurocentrisk utgångspunkt.
Den postkoloniala teoribildningen kan beskrivas som en heterogen teoretisk strömning sammanhållen av en etisk-politisk normativ tradition som betonar forskningens uppgift att förändra samhället; den ska bidra till reell dekolonisering av länder i Asien och Afrika som efter andra världskriget blev formellt självständiga, men i praktiken varit kvar i en ojämlik beroendeställning. Det handlar också om att stödja urfolk i deras kamp för självbestämmande och ökade markrättigheter. Det rör sig om koloniserade urfolk som aldrig dekoloniserats. Viktiga teman är ojämlika maktrelationer, kunskapsproduktion, rasifiering och andra typer av annorlundagörande av människor och hur levd, erfaren underordning påverkar nuet och kampen för dekolonisation och rättvisa. I anslutning till detta uppmärksammas ofta individuella och kollektiva trauman, minnesförluster och mentala förträngningar. PT-forskarna, och den verksamhet de representerar, har beskrivits som ”den västerländska postmodernismens utrikesdepartement” (Eagleton 2001).
Den dekoloniala kampen skulle baseras på urfolksmetodologier, i pluralis.
Inom PT utvecklades under 1990-talet det som kommit att kallas ”urfolksmetodologier” (hädanefter UM), som kan beskrivas som en kritisk reaktion mot att PT i hög grad vilade på poststrukturalismen och dess fokus på dekonstruktion och nyttjande av Foucaultinspirerande maktanalyser. Teorier och begrepp hämtade från europeiska forskare var ett dilemma mot bakgrund av den kritik som samtidigt riktades mot västerländsk vetenskap och eurocentrism. De icke-västerländska urfolkens kunskapssystem kom här att passa som hand i handske. Den dekoloniala kampen skulle baseras på urfolksmetodologier, i pluralis. Det finns enligt den tidigare nämnda Sehlin MacNeil lika många urfolksmetodologier som urfolk, omkring 5 000, och en av dessa finns följaktligen hos samer (Sehlin MacNeil 2014, s. 51). Detta synsätt har också harmoniserat med delar av tankegodset inom PT, betoningen av det partikulära, det lokala platsspecifika etcetera, vilket gjort det möjligt för forskare att knyta an till både PT och UM.
UM innehåller två viktiga karaktäristika. För det första representerar urfolkens kunskapssystem något reellt, det rör sig inte om sociala konstruktioner (och som sådana behöver de inte, till skillnad från andra kunskapssystem, dekonstrueras och utsättas för kritiska maktanalyser). De epistemologier, ontologier och axiologier som finns i dessa kunskapssystem ska forskningen om urfolk baseras på, eller på lämpligt sätt harmonisera med. För det andra ska forskningen bedrivas på ett för urfolken gynnsamt sätt. Här förekommer olika uttolkningar. Sehlin MacNeil förordar till exempel att samer ska ha veto när det gäller publicering av forskningsresultat, medan historikern och lektorn i samiska studier Anna-Lill Drugge anser att samer ska ges möjlighet att i vetenskapliga texter ge sin syn på forskningsresultaten. Drugge inser att det kommer att bli svårt att utse den/de som ska representera det samiska kollektivet, men det ska på något sätt ändå hanteras (oklart hur). (Sehlin MacNeil 2014, s. 56; Drugge 2016, s. 209).
I enlighet med ovanstående har det även formulerats en vision om inrättandet av ett ”samiskt universitet”, som det för några år sedan uttrycktes av teknikhistorikern May-Britt Öhman:
I denna dröm, vision, ingår att på svensk sida av Sábme bidra till etablerandet av kritiska urfolksstudier, studier av Sábme, från ett samifierande perspektiv, med självständighet och stolthet över vår historia. I min vision ingår etablerandet av ett självständigt samiskt universitet och av samiskledda institutioner på andra universitet, med samisk makt över minnet och hur det återberättas. Forskning om samer, av samer och för samer, och för att stärka det samiska samhället och dess kultur måste på samma sätt vara en självklarhet som det är för exempelvis svensk forskning (Öhman 2015, s. 129).
Perioden 1930–2000 dominerades forskningen om samers levnadsvillkor och historia av kulturgeografer, etnologer och historiker. I denna forskning, här benämnd ”äldre forskning”, beskrevs samer som boendes i ”Lappland”, ”lappmarkerna”, ”samernas bosättningsområde” eller så användes sockenbenämningar för lokalisering. Forskarna analyserade hur samer, men även andra folkgrupper på Nordkalotten, anpassat sig till de yttre livsvillkoren och till statliga lagar och skatter. Skillnader mellan hur människor levde kopplades inte primärt till etnicitet, utan ansågs snarare bero på de kultur-ekologiskt sett rationella val som gjorts och som blivit en del av ”folkgruppers” traditioner. Merparten av forskarna avvisade en etnisk homogeniserande kategorisering med särskiljande av samer, svenskar och finnar som distinkta folkgrupper.
Skillnader mellan hur människor levde kopplades inte primärt till etnicitet, utan ansågs snarare bero på de kultur-ekologiskt sett rationella val som gjorts och som blivit en del av ’folkgruppers’ traditioner.
Ett viktigt studieobjekt i den äldre forskningen var relationerna mellan de renskötande ”nomaderna”/”fjällnomaderna” och de ”bofasta”/”nybyggarna”, som ofta var före detta renskötande samer. Att renskötande nomadiserade samer successivt övergick till jordbruk var en utveckling som började redan under 1700-talet. Denna förändring ansågs i den äldre forskningen bero på rennomadismens logik som innebar att människor successivt tvingades lämna renskötseln eftersom den inte kunde bära befolkningsökningen. Betesmarkerna räckte inte till. Konflikter mellan nomadiserande samer och de bofasta jordbrukarna, men också mellan exempelvis nomadiserande samer och mer stationära skogssamer, betraktades som naturresurskonflikter. Samarbete och byten av tjänster och produkter dominerade och den svenska nationalstaten och dess gränser och administrativa indelningar utgjorde en självklar och icke-problematiserad realitet.
Från och med 1970-talet ökade intresset för att studera den svenska statens politik gentemot samerna, vilket var ett uttryck för samtidens politiska radikalisering och det ökade intresset för minoritetsgrupper. Renskötarnas minskande antal sågs som något nödvändigt, om än kulturhistoriskt beklagligt. Samepolitiken och den kapitalistiska marknadsekonomin framställdes som opåverkbara samhällskrafter med i huvudsak goda följdverkningar. Detta var exempelvis ett huvudtema i etnologen Per Moritz avhandling om ”fjällfolk” i Tärna socken. I denna analyserades ingående renskötande samers övergång till jordbruk och hur de upplevt detta. En av huvudpersonerna var den förmögne (”Tärnas bank”) och väl ansedde jordbrukaren och samen Nils Andersson Vinka. I avhandlingen citeras en intervju med Andersson Vinka och Sjul Sjulsson, publicerad 1911:
På [artikelförfattarens] fråga[n] om de inte längtade tillbaka till fjällen och vandringslivet svarade Nils Andersson och Sjul Sjulsson att ”det blir för osäkert, rätt som det är kan man stå där utan renar, men har man en gård, så har man något fast och bestående”. Här framträder mycket påtagligt hur Nils och Sjul präglats av det bofasta livsmönstret. För dem innebar det en tryggare livsform än det forna nomadlivet.
PT introducerades på allvar i de svenska humanvetenskaperna under 1990-talet, så också i forskningen om samer. År 1999 efterlyste historikern Gunlög Fur forskning om samer utifrån ett PT-perspektiv. Med referenser till bland annat Edward W. Said uppmanades historiker att ”ta itu med den svenska kolonisationens förflutna och nuvarande konsekvenser…” (Fur 1999, s. 652). Att analysera det koloniala förtrycket av samerna var enligt Fur ytterst en rättvisefråga och ett medel mot existerande förtryck. En viktig uppgift var/är att öka medvetenheten om att Sverige faktiskt varit, och är, en kolonialmakt. Detta är ett huvudtema i Furs texter alltsedan 1990-talet. Fur menar att Sveriges självbild som moraliskt världssamvete, etablerad under 1960- och 1970-talet med stödet till koloniala befrielsekamper världen över, möjliggjorts av ”vår” blindhet inför de egna koloniala försyndelserna, däribland de som begåtts mot samer (och i kolonierna på ön Saint-Barthélemy 1784–1878 och i Nya Sverige, Nordamerika 1638–1655 (Fur 2013)).
Även om jag i det följande främst kommer att föra fram kritiska synpunkter på hur PT förändrat forskningen om samer är det viktigt att påpeka att nyare forskning, med dess medvetna perspektivval – inspirerat av såväl PT som etnopolitisk kamp – gett viktig kunskap om den negativa särbehandlingen av samer under århundraden.
Även om jag i det följande främst kommer att föra fram kritiska synpunkter på hur PT förändrat forskningen om samer är det viktigt att påpeka att nyare forskning, med dess medvetna perspektivval – inspirerat av såväl PT som etnopolitisk kamp – gett viktig kunskap om den negativa särbehandlingen av samer under århundraden. Det gäller exempelvis den systematiska och institutionaliserade rasism som fanns under rasbiologins höjdpunkt under 1920-talet. Forskarna har också belyst subtila sociala mekanismer i vardagslivet som inneburit att de med samisk identitet dolt denna och/eller trakasserats. Detsamma gäller de insikter som getts om renskötselns svårigheter, i tider av ökad konkurrens från andra naturresursexploaterande verksamheter.
Men den PT-orienterade forskningen har också haft mindre positiva effekter, vilket alltså är det som uppmärksammas i denna essä. Enligt min mening etablerades från och med 2000-talets första år ett PT-präglat metanarrativ i forskningen om samer, vars genomslag ökat efterhand. Centralt i detta narrativ är att Sverige betraktas som en kolonialmakt precis som Spanien, Storbritannien med flera europeiska nationer, som sedan 1500–1600-talet förtryckt människor/urfolk runt om i världen. Eftersom teorin förklarar att likheterna överväger skillnaderna, så likställs Sveriges maktövertag i Sápmi med exempelvis Spaniens kolonisering i Syd- och Centralamerika, utan att ta hänsyn till empiriska skillnader, såsom till exempel dödstal under 1600–1800-talet samt hälsa och utbildningsnivåer vid 1900-talets mitt. Strukturella likheter rörande kolonialismen – om exempelvis makt, exploatering och rasism – resulterar på ett mekaniskt sätt också i likheter i utfall (det koloniala förtryckets konkreta manifestationer).
Två övergripande teman, som nästan helt saknades i den äldre forskningen, återkommer i den nyare forskningen om samer under perioden 2000–2020 med varierande styrka. Ett första tema är att samerna varit/är ett homogent urfolk och att det funnits/finns en etnisk självförståelse som utgjort/utgör grund för kollektivt agerande. Ett andra tema är att försvenskningen, en process som pågått sedan 1500-talet, ensidigt påtvingats samer och haft inslag och psykosociala effekter som sammantaget lett till trauman och ohälsa bland samer.
Begreppet Sápmi började användas i svenskspråkiga, etnopolitiska sammanhang under 1980-talet. När forskarna under 2000-talet successivt införlivade begreppet Sápmi i den vetenskapliga prosan var det ett uttryck för ståndpunkten inom PT att forskningen ska utgå från de koloniserades perspektiv (självkategorisering). På en hög abstraktionsnivå kom nu Sápmi att – historiskt och i nutid – framställas som en geografiskt förankrad folkgemenskap, eller som en ”nation” och samerna som ”invånare” i denna. Sápmi kan även beskrivas som ett icke-svenskt territorium (Hjelm & Johansson 2020).
Ett tidigt exempel på ovanstående hämtas från etnologen Åsa Nordins avhandling från 2002 som inleds på följande sätt: ”Samerna ett folk i fyra länder. Ett folk vars liv och leverne påverkats och fortfarande påverkas av att de tillhör fyra olika nationalstater.” (Nordin 2002, s. 13). Åtta år senare beskriver historikern Patrik Lantto hur urfolket samer, ”the originial inhabitants” på ömse sidor om Skandernas fjällrygg, i och med gränsdragningen 1751, separerades och kom att uppfattas som ”a nation within the nation”, det vill säga, en samisk nation i Norge, och en i Sverige (Lantto 2010, s. 545).
Helt nyligen, hösten 2020, diskuterade historikern Åsa Össbo i Historisk tidskrift dekolonisationen av Sápmi/Norrland. Enligt Össbo kan missnöjet med den svenska kolonialmaktens exploatering av denna landsände leda till att samer, i samarbete med likaledes missnöjda så kallade ”bosättarkolonisatörer”, frigör Sápmi/Norrland från den svenska nationalstaten – alltså bildar en oberoende och ny nationalstat. Inom ramen för denna nya nationalstat bör enligt Össbo urfolket samer ges det självbestämmande man förvägrats i Sverige. De konflikter som denna nya statsbildningsprocess skulle innebära kommenteras inte (Össbo 2020, s. 438–441).
Inom den PT-präglade forskningen uttrycks samernas etniska annorlundahet visavi nybyggare/svenskar på olika sätt, bland annat genom att forskarna tillskriver geografiska områden, sociala sammanhang, människor, traditioner med mera ”samiskhet”. I stället för utsagor om att samer livnärde sig på jakt, fiske, renskötsel och jordbruk så fanns det ”samiska näringar”. På liknande sätt används ofta begrepp som ”det samiska”, ”samiskt sammanhang”, ”samiska rättigheter” och så vidare. Samer ges en fast oföränderlig etnisk status, identifierbart som något annat än det ”svenska”.
Den växande gruppen nybyggare/bofasta, som i den äldre forskningen beskrevs som resurssvaga före detta soldater, jordbrukarsöner/-döttrar, men också som före detta nomadiserande/seminomadiserande renskötande samer, blir i PT-forskningen ”koloniala subjekt” (Össbo 2014, s. 10). Folkbegreppet reserveras vanligen för samerna, medan övriga medborgare i Sverige benämns ”svenskar” eller ”majoritetssamhället”. Det rasifierade begreppet etnoras har även använts; att det i Sverige funnits och än i dag finns två etnoraser: svenskar och samer (Poggats 2018). Folkifieringen av svenskar och samer representerar en grovt tillyxad dikotomisering, vanlig att hitta i forskning om samer som knyter an till PT, extra anmärkningsvärd då man samtidigt är mycket kritisk till den ”västerländska” traditionen att använda binära begreppspar.
Folkifieringen av svenskar och samer representerar en grovt tillyxad dikotomisering, vanlig att hitta i forskning om samer som knyter an till PT, extra anmärkningsvärd då man samtidigt är mycket kritisk till den ’västerländska’ traditionen att använda binära begreppspar.
I många PT-präglade texter nämns visserligen att samerna är ett heterogent folk och att de flesta samer inte varit/är renskötare, men det är en kunskapsdeklaration som inte ges något analytiskt värde eller utrymme deskriptivt. Att exempelvis många samer redan vid 1800-talets mitt var bofasta samt helt eller delvis levde på jordbruk ignoreras i både problemformuleringar och analyser. Trots det används begreppen samer och renskötare på ett sätt som indikerar att alla samer varit/är renskötare. I en studie förklaras exempelvis att ”förekomsten av rovdjur var en central fråga för samerna”, (Andersson Hjulman 2017, s. 36) och i en annan att naturexploateringar riskerar ”utarma den känsliga naturmiljö där samerna är verksamma” (Pettersson 2004, s. 44).
Forskning om samer är sedan 2000-talet i stort sett liktydig med forskning om renskötseln/renskötare. Ett viktigt skäl till detta är valet av studieobjekt och källmaterial, vilket även gäller diskursanalytiska studier av svensk samepolitik (Mörkenstam 1999; Johansson 2008).
Den svenska staten och dess agerande från 1500-talet och till i dag framställs i den nyare forskningen som en resursstark kolonialmakt som på olika sätt försvårat livet för samerna och ignorerat de protester och önskemål som framförts. Politiken beskrivs i forskningen som moraliskt orättfärdig, bland annat för att maktresurserna varit ojämlikt fördelade. Det implicita idealet är att mellanmänskliga relationer, och konflikter, ska vara jämlika. På ett anakronistiskt sätt beklagas till exempel att 1800-talets statliga samepolitik inte beaktade urfolkens rättigheter som de formulerats sedan 1970-talet (Lantto 2010 s. 547–548).
Det faktum att vissa samer av olika skäl lämnat renskötseln, medan andra, trots svårigheter och utmaningar, fortsatt med densamma, relateras i den äldre forskningen till renskötselns ekologiska och ekonomiska gränser. Valet att lämna renskötseln och en grupps övergång till en annan näring framställs som ett rationellt beslut. I den nyare PT-präglade forskningen beskrivs övergången uteslutande som ett resultat av tvingande statlig same-politik, som en i alla delar ovälkommen och påtvingad övergång och som ett kollektivt trauma. Detta historiska trauma påstås i sin tur ligga bakom psykisk ohälsa och hög självmordsfrekvens bland samer i dag, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det saknas empiriskt stöd för detta; hälsoläget bland svenska samer i dag avviker inte generellt från övriga svenskars (Jacobsson 2016, s. 49; se även ”Samer löper inte större risk för självmord än andra svenskar”, SVT Nyheter 14/1 2019). Att denna typ av slutsatser dras utan att problematiseras beror enligt min mening på den PT-präglade forskningen och dess vurm för ”idealistiska offerperspektiv” som det kallas inom etnicitets-/migrationsforskningen (Khayati & Magnus Dahlstedt 2014).
I PT-inspirerad forskning är det ovan beskrivna och liknande trauman en viktig komponent som konstituerar urfolket samer som ett folk med en gemensam (traumatisk) historia. Det handlar enligt min analys om att visa på ett statligt förtryck mot samer i det förflutna, som då skapade lidande och vrede hos de utsatta, men också om att minska de trauman som finns hos deras efterlevande.
Ett annat i forskningen uppmärksammat trauma är kristnandet av samer, ingående behandlat i det 1200-sidiga vitboksprojektet De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som finansierades av Svenska kyrkan och leddes av forskare vid Umeå universitet (Lindmark & Sundström 2016). I och med att kyrkan hade ett maktövertag gentemot samerna under kristnandeprocessen gjorde sig kyrkan, som det kallas i en av de 33 vetenskapligt författade artiklarna i vitboken, skyldig till ett ”kulturmord”.
Sammantaget ger vitboken en mycket mörk bild av kyrkans historiska relationer till samerna, och i den mån artiklarna, och vitboksprojektets redaktörer, ger förklaringar till kyrkans övergrepp så är dessa ofta idealistiska och anakronistiska. Redaktörerna, historikern Daniel Lindmark och religionshistorikern Olle Sundström menar, när de ska sammanfatta vitboksprojektet, att kyrkan och dess präster inte ”lyssnat” på samer i tillräckligt stor utsträckning. Hos artikelförfattaren och historikern Maja Hagerman är det upplysningens ideal och modernitetens attraktionskraft som förklarar de norrbottniska prästernas stöd till de rasbiologiska fältstudierna. De ”tycks [inte ha] haft kritisk distans nog för att se rörelsens grundvärderingar om människors olika värde och att en förnuftsstyrd ’människoproduktion’ står i strid med en kristen värdegrund”. Den kristna värdegrunden är alltså något överhistoriskt och oföränderligt. Hos några artikelförfattare framställs kyrkans och prästernas agerande som något ”anmärkningsvärt”, underförstått, de borde inte ha gjort så eftersom de var präster.
Hos några artikelförfattare framställs kyrkans och prästernas agerande som något ’anmärkningsvärt’, underförstått, de borde inte ha gjort så eftersom de var präster.
Några av bidragen i Kyrkans vitbok illustrerar tydligt ett generellt fenomen i den nyare forskningen om samer där lidande och offerskap betonas, nämligen bruket av kraftord som ”kulturmord”, ”språkligt folkmord” och ”kulturellt våld”.
Teknikhistorikern Öhman är kanske den PT-forskare som går längst i att skriva in sig själv i den traumatiska historien: ”As indigenous peoples, we’re not even supposed to be alive, to be there – to be here – claiming space and air with our bodies. As Sámi, we’re supposed to vanish, to disappear, and to die.” (Öhman 2016, s. 69).
PT-präglad forskning som ska visa på både rasistisk diskriminering och urfolklig motståndskamp mot densamma kan uppvisa anmärkningsvärda kvalitetsbrister. Jag ska ge två exempel, båda relativt nya undersökningar som innehåller långtgående slutsatser för vilka empiriskt stöd saknas. I båda studierna betonas att forskningen ska vara gynnsam för samer och deras kamp för att dekolonisera Sápmi. De två exemplen visar också hur forskningen beskrivs i medier av journalister och politiker som litar på forskarsamhällets kvalitetsgranskning, men som kanske inte borde göra det.
Det första exemplet rör en rapport, Kartläggning av rasism mot samer i Sverige av Tobias Poggats (2018), som överlämnades till regeringen i oktober 2018. Rapporten uppmärksammades stort i medierna som förde fram nyheten att ”Två av tre samer har blivit utsatta för rasism” och dåvarande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke var ”förfärad över rasismen mot samer”. Kartläggningsarbetet hade letts av en projektgrupp med flera erfarna forskare vid Várdduo, Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet. Várdduo, inrättad 2000, kan beskrivas som en tvärvetenskaplig forskningsenhet vid universitetet, fungerande som ett nav för doktorander och forskare från olika vetenskapsfält. Verksamheten leds av två föreståndare med stöd av ett rådgivande organ. I dagsläget anges omkring 15 forskare vara anknutna/anställda vid Várdduo.
En granskning av rapporten, gjord av undertecknad, visade dock på betydande kvalitetsbrister. ”Två av tre samer”-slutsatsen visade sig exempelvis sakna empiriskt stöd. Den baserades på en webbenkät, där de som identifierade sig som samer uppmanats besvara frågor rörande rasism. Problemet var att webbenkätens 748 ”respondenter” representerade ett självselekterat urval, med de svårigheter det innebär för möjligheten att säga något om alla samer. Det gick inte heller att fastställa hur många individer som besvarat webbenkäten eller om de ansett sig ha en samisk identitet. Enkäten kunde hypotetiskt vara besvarad av samma individ 748 gånger.
De två exemplen visar också hur forskningen beskrivs i medier av journalister och politiker som litar på forskarsamhällets kvalitetsgranskning, men som kanske inte borde göra det.
Det andra exemplet rör en avhandling av Moa Sandström i ämnet samiska studier, Dekoloniseringskonst – Artivism i 2010-talets Sápmi, även den producerad i Várdduomiljön (Sandström 2020). I avhandlingen följer forskaren fyra konstnärer med samisk identitet, som alla medvetet och systematiskt använt konst som etnopolitiskt kampmedel med målet att dekolonisera Sápmi. I avhandlingen beskrivs deras konst och hur de agerar för att nå ut med sin konst. Ett problem med avhandlingen är att författaren låter de fyra konstnärerna själva beskriva sin konstnärliga verksamhet och att det stannar vid det – författaren återberättar konstnärernas utsagor utan problematiserande analys. Författaren beskrev detta själv på följande vis när avhandlingen uppmärksammades i lokalpressen: ”Det centrala i projektet är att jag har kunnat göra konstnärerna rättvisa och återberättat och paketera delar av deras verksamhet på ett sätt som de kan skriva under på. Jag har velat beskriva vad de vill förmedla…” (Västerbottens-Kuriren, 16/10 2020). Att enbart beskriva eller återberätta vad studieobjektet/-en vill förmedla är inte vetenskapens uppgift. Vetenskapens uppgift är att självständigt och kritiskt analysera det som studeras. Avhandlingsförfattarens hållning är inte unik då andra, och även betydligt mer erfarna, Várdduo-affilierade forskare de senaste åren uttryckt liknande åsikter (Coque, 2015, s. 352; Liliequist, 2017, s. 166).
Ett annat problem med avhandlingen är tvetydigheterna kring huruvida det rör sig om en receptionsstudie eller inte. I avhandlingen förklaras inledningsvis att det inte rör sig om någon receptionsstudie, det vill säga om hur olika betraktare tolkat konstverken och vad detta i nästa steg kan ge upphov till för slags reaktioner. Trots det påstås den studerade konstens påverkanskraft vara betydande, även när avhandlingens kunskapsbidrag ska kommuniceras till allmänheten. I Sveriges radios Kulturnytt är rubriken ”Så påverkar Sápmis konst omvärlden” (Sveriges Radio P4 9/10) och i Västerbottens-Kuriren kan man en vecka efter disputationen läsa: ”Forskningsprojektet visar dels hur de medverkande konstnärernas uttryck och aktivism har ökat kunskapen om samiska frågor för en bredare allmänhet, och dels hur konsten används för att skapa en rörelse av motstånd och visioner av hur det skulle kunna bli.” Men alla utsagor om konstens påverkanskraft, oavsett om det gäller ”dekolonisationsrörelsen”, allmänheten eller omvärlden, saknar empiriskt stöd, om vi bortser från de tankar som konstnärerna själva har i denna fråga, alltså antaganden eller hypoteser, samt anekdotiska observationer och kommentarer från författarens sida.
Sensommaren 2020 skickade Sametinget ett 20-sidigt dokument, ”Forskningspolitisk strategi” (FS), på remiss till föreningar, universitet, högskolor med flera. Framtagandet av FS motiverades med att man inte var nöjd med hittillsvarande forskning om samer, samtidigt som forskningens betydelse för samer betonades eftersom den ansågs kunna underlätta kampen för ett ökat självbestämmande. I FS beskrivs det samiska urfolkets annorlundahet och vikten av att främja ”avkoloniserad” forskning. Kritik riktas mot den starka ställning som ”västerländska” forskningstraditioner, kunskapssystem och institutioner har vid landets högskolor och universitet. Syftet med ”samisk forskning” förklaras ytterst vara ”ett självbestämmande för det samiska folket över sin egen utveckling”. Ett delmål är ett likställande av ”traditionell och vetenskaplig” kunskap. I realiserandet av Agenda 2030, rörande ökad global hållbar och rättvis politik, kommer samerna att vara ”vägvisare för ett hållbart samhälle…”. I FS, som är starkt präglat av PT/UM, föreslås ett antal åtgärder som ska leda till den önskvärda uppvärderingen av urfolksperspektivet, däribland inrättandet av ett samiskt forskningsråd liknande Formas och Vetenskapsrådet, men också skapandet av en samisk högskola. All forskning som på något sätt berör samer ska etikprövas av samer. Forskningen ska tillföras kraftigt ökade anslag.
Jag kan av utrymmesskäl inte kommentera alla remissvar, utan koncentrerar mig på två som inkom från Umeå universitet, ett remissvar från Várdduo och ett remissvar från Umeå universitet. Remissvaret från Várdduo som förankrats bland dess medarbetare, är mycket positivt. Generellt lovordas att Sametinget ska ges ett ökat inflytande över forskningen. I remissvaret betonas vikten av att anlägga ett brett perspektiv på vad som kan inrymmas i ”forskning med samisk tematik”. Med en bred definition ökar möjligheterna att även påverka forskning utan uttrycklig samisk tematik.
Remissvaret från Umeå universitet, undertecknat av rektor, är avmätt kritiskt. Man välkomnar initiativet, men kan inte i övrigt ”stå bakom den föreslagna strategin i dess nuvarande form”. Ett problem är att många av förslagen inte harmoniserar med den lagstiftning som styr högskolesektorn, vilket underförstått borde ha beaktats vid utarbetandet av FS. Förslaget att inrätta en separat samisk högskola vinner inte gillande eftersom kompetens i frågor som rör samer, hellre än att koncentreras institutionellt, bör spridas till samtliga kunskapsområden vid svenska lärosäten. Det föreligger med andra ord stora skillnader mellan de två remissvaren, och det senare kan nästan läsas som en kritik av den egna arbetsenheten: Várdduo.
Som jag nämnde inledningsvis har postkoloniala perspektiv bidragit med viktiga insikter kring framför allt renskötares utsatthet, men också rörande den negativa särbehandling individer med samisk identitet utsatts för historiskt och i samtiden. Samtidigt har PT:s närmast hegemoniska ställning i den nyare forskningen om samer lett till en rad problem. Ett är kopplat till PT:s vaga karaktär, och nu åsyftas receptionen bland dem som sedan 1990-talets slut forskat om samer. Med stöd i PT förs tämligen allmänna maktteoretiska resonemang om människor/folk/nationer av ontologisk karaktär; att människor/kollektiv drivs av maktbegär och att ojämlik maktresursfördelning leder till att människor över- och underordnas. Med detta som utgångspunkt betonas därefter det samiska underifrånperspektivet och vikten av att belysa Sveriges maktutövning och samers osynliggörande, diskriminering med mera. Detta leder till att många studier får ett ensidigt offerperspektiv. Här finns vidare ett genealogiskt anslag (Foucault) eftersom svaret på nutidens problem – trauman, diskriminering etcetera – söks i det förflutna, vilket i många studier leder till dekontextualiserande ”tunnelseende”. Urfolket samer och deras livsvillkor relateras i första hand till andra urfolks livsvillkor, inte till hur andra resurssvaga svenskar behandlats av präster, tjänstepersoner och rikspolitiker. Överlag saknas samhälleliga kontextualiseringar.
Ett annat problem är PT-forskarnas beredvillighet att anpassa sig till förväntningar om att forskningen om samer, för att vara legitim och stödjansvärd, ska gynna samer. En anpassning i denna riktning har redan ägt rum och yttrat sig på många sätt. Bland annat undviks nogsamt studier som kan visa på oenighet mellan individer och grupper som identifierar sig som samer. Den som exempelvis vill fördjupa sig i den så kallade Vapstenskonflikten – där två grupper samer i Västerbotten (Vapstens sameby respektive Vapstens lappby) under decennier stridit om rätten till renskötsel, jakt och fiske i samma område – är därför hänvisad till populärvetenskapliga framställningar, ett helt orimligt förhållande (Isaksson 2001).
Min tolkning är att forskningen utvecklats i nära samspel med sameetnopolitisk aktivism. ”I Sápmi är det vi som är folket”, förklarade sametingsledamoten Stefan Mikaelsson i augusti 2019 (Västerbottens-Kuriren, 8/8). Några år tidigare hade Mattias Åhrén, folkrättsjurist, förklarat att ”det är väldigt viktigt för den samiska utvecklingen och samiska rättigheter att vi [samer] faktiskt blir sedda som annorlunda än svenskarna”. Enligt min mening har forskningen om samer sedan 2000-talet lagt sig nära de uppfattningar som Mikaelsson och Åhrén ger uttryck för. Samerna framställs som ett homogent folk utan inre intressekonflikter, med närhet till renskötseln, starkt knutna till Sápmi och utrustade med ett icke-västerländskt kunskapssystem, helt annorlunda än det västerländska. Här finns exotifierande inslag som för tankarna till den ”Lappologi” som fanns i slutet av 1800-talet.
Jag menar att det nu är hög tid att värna om forskningens frihet och en mångfaldig forskning om samer. Det är också en fråga som torde ställas på sin spets om det som föreslås i Sametingets forskningspolitiska strategidokument skulle förverkligas. Det är dock ännu så länge ett arbetsdokument och Umeå universitets remissvar indikerar att man här ser riskerna. Vid Várdduo är det dock full uppslutning bakom idén att samer har rätt till ett avgörande inflytande över forskning som på något sätt berör dem, en på många sätt anmärkningsvärd hållning då en dylik (etno)politisk styrning skulle uppfattas som helt oacceptabel i andra forskningsfält.
Då rörde det teorier om klass och kön (genus), nu handlar det primärt om teorier om rasism och kolonialt förtryck. Miljöerna blir ekokammare för de redan frälsta.
En fri forskning om samer, driven av ett nyfiket kunskapssökande, borde problematisera PT-forskningens entydiga bild av samer som passiva offer i historien (det torde i dag finna minst 250 000 svenskar med samiskt påbrå). Den påtvingade försvenskningen av samer bör nyanseras och – om den ska vidmakthållas – ges empiriskt stöd, inte härledas som ett faktum grundat i PT och/eller genom att oproblematiskt likställa samers livsvillkor med de som gäller för många andra urfolk. Detsamma gäller utsagor om historiska trauman, kulturmord och liknande. Och vilka risker, och begränsningar, finns det i en folkgemenskap som så starkt vilar på upplevda, erfarna oförrätter? Detta bör diskuteras kritiskt och prövande, liksom den vanliga tankefiguren att det förflutna, sådant som hände för hundratals år sedan, starkt påverkar livsvillkor och psykisk hälsa i dag. Här bör forskningen om bruk och missbruk av historien ha en hel del att erbjuda. En annan, kompletterande ingång, är att nyttja äldre empiriskt inriktad forskning om ackulturationsprocesser samt genomföra nya historiedemografiska studier av övergångar från jakt, fiske och renskötsel till jordbruk och lönearbete under 1800- och 1900-talet. Forskarna bör även upphöra med att bidra till cirkulationen av oriktiga uppgifter om självmord bland samer och slarviga hänvisningar till forskning som påstås stödja dessa påståenden, då detta understödjer samers offerskap (se till exempel Axelsson, 2019).
Jag menar avslutningsvis att det finns risker med tvärvetenskapliga centrumbildningar/nätverkskluster av den typ som Várdduo representerar och där en teoribildning dominerar. Inte sällan infinner sig ett ”vi och de”-tänkande, samt ett för och emot-tänkande när det gäller teorier och metoder, liknande det som för 30–50 år sedan kunde finnas i miljöer och nätverk som sysslade med arbetarklassens historia och samtida villkor samt mäns förtryck av kvinnor, historiskt och i samtiden. Då rörde det teorier om klass och kön (genus), nu handlar det primärt om teorier om rasism och kolonialt förtryck. Miljöerna blir ekokammare för de redan frälsta.
En tryckt version av denna essä publiceras i Respons nr 2/2020.
Litteratur
- Andersson Hjulman, Tore. Ett med naturen. En studie av hur naturen omförhandlades i mellankrigstidens konflikter mellan naturskydd och samiska rättigheter (Luleå tekniska universitet 2017).
- Axelsson, Per. ”Health and Living Conditions in Jokkmokk”, Sweden (Jokkmokk – HALDI), forskningsansökan Stiftelsen Marcus and Amalia Wallenbergs Minnesfond. Se även https://maw.wallenberg.org/en/haldi-health-and-living-conditions-jokkmokk-municipality.
- Coque, Coppelié. ”Traditionella kunskaper och forskningstraditioner – Samisk folklore som politiskt verktyg och ideologiskt vapen”, i Kajsa Andersson (red.), Sápmi i ord och bild – En antologi, vol 1 (On Line 2015).
- Coque, Coppelié. ”Att omdefiniera expertis – De samiska språken i digitala miljöer”, i Marianne Liliequist & Coppelié Coque (red.), Samisk kamp – Kulturförmedling och rättviserörelse (h:ström 2017).
- Curaming, Rommel A. ”Beyond Knowledge Decolonization – Rethinking the Internalist Perspectives and ‘Progressive’ Scholarship in/on Southeast Asia”, Situations, 10.2 (2017).
- Drugge, Anna-Lill. ”Forskningsetik och urfolksforskning”, i Daniel Lindmark & Olle Sundström (red.), De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna – En vetenskaplig antologi, Band 1 (Artos & Norma 2016).
- Eagleton, Terry. En essä om kultur (Daidalos 2001).
- Fur, Gunlög. ”Ädla vildar, grymma barbarer och postmoderna historier”, Historisk tidskrift, 119:4, 1999.
- Fur, Gunlög, ”Colonialism and Swedish History – Unthinkable Connections?”, i Naum M. & Nordin J. M. (red.), Scandinavian Colonialism and the Rise of Modernity – Small Time Agents in a Global Arena (Springer 2013).
- Hjelm, Jonny & Johansson, Madelen. ”Från Lappland till Sápmi – Benämningen av samernas historiska bosättningsområde”, Oknytt, nr 3–4 2020.
- Isaksson, Svante. När staten stal marken (Ord & visor 2001).
- Jacobsson, Lars. ”Is there a Need for a Special Ethics of Indigenous Research?”, i Anna-Lill Drugge (red.), Ethics in Indigenous Research. Past Experiences – Future Challenges (Umeå universitet 2016).
- Johansson, Peter. Samerna – ett ursprungsfolk eller en minoritet? En studie i svensk samepolitik 1986–2005 (Göteborgs universitet 2008).
- Khayati, Khalid & Magnus Dahlstedt. ”Diaspora – Relationer och gemenskap över gränser”, i Magnus Dahlstedt & Anders Neergaard (red.), Migrationens och etnicitetens epok – Kritiska perspektiv i etnicitets- och migrationsstudier (Liber 2013).
- Lantto, Patrik. ”Borders, Citizenship and Change – The Case of the Sami People, 1751–2008”, Citizenship Studies, 14:5 (2010), s. 543–556.
- Liliequist, Marianne. ”Dekolonisationsstrategier – Porträtt av kvinnliga eldsjälar inom den samiska rättighetsrörelsen”, i Marianne Liliequist & Coppelié Coque (red.), Samisk kamp – Kulturförmedling och rättviserörelse (h:ström 2017).
- Lindmark, Daniel & Olle Sundström (red.). De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna – En vetenskaplig antologi, Band 1 och 2 (Artos & Norma 2016).
- Moritz, Per. Fjällfolk. Livsformer och kulturprocesser i Tärna socken under 1800- och 1900-talen (Umeå universitet 1990).
- Mörkenstam, Ulf. Om ”Lapparnes privilegier” – Föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997 (Stockholms universitet 1999).
- Nordin, Åsa. Relationer i ett samiskt samhälle. En studie av skötesrensystemet i Gällivare socken under första hälften av 1900-talet, s. 13 (Umeå universitet 2002).
- Pettersson, Robert. Sami Tourism in Northern Sweden – Supply, Demand and Interaction (Umeå universitet 2004).
- Sametinget. ”Forskningspolitisk strategi”, Dnr 1.3.5-2020-1169 (2020).
- Sandström, Moa. Dekoloniseringskonst – Artivism i 2010-talets Sápmi (Umeå universitet 2020).
- Sehlin MacNeil, Kristina. ”Vad är urfolksmetodologier?”, Kulturella Perspektiv, 23:1 (2014) s. 50–57.
- Sehlin MacNeil, Kristina. Extractive Violence on Indigenous Country – Sami and Aboriginal Views on Conflicts and Power Relations with Extractive Industries (Umeå universitet 2017).
- Poggats, Tobias. Kartläggning av rasism mot samer i Sverige (Sametinget 2018).
- Öhman, May-Britt. ”Julevädno ja mån. Lule älv och jag – Tystnad, minnesförlust och jojka älven som samisk-svensk vattenkraftshistoria”, i Nina Wormbs & Thomas Kaiserfeldt (red.), Med varm hand – Texter tillägnade Arne Kaijser (Kungliga Tekniska högskolan 2015).
- Öhman, May-Britt. ”TehcnoVisions of a Sámi Cyborg – Reclaiming Sámi Body-, Land-, and Waterscapes After a Century of Colonial Exploitations in Sábme”, i Jacob Bull & Margaretha Fahlgren (red.), Illdisciplined Gender – Engaging Questions of Nature/Culture and Transgressive Encounters (Springer 2016).
- Össbo, Åsa. ”Från lappmarksplakat till anläggarsamhällen – Svensk bosättarkolonialism gentemot Sápmi”, Historisk Tidskrift, 2020:3, s. 420–443.
- Össbo, Åsa. Nya vatten, dunkla speglingar – Industriell kolonisation genom svensk vattenkraftsutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968 (Umeå universitet 2014).
