Debatt

Demokrater och antifascister gör klokt i att lära av historien

| Respons 3/2019 | 12 min läsning

Fenomenet att från extremhögerhåll kapa yttrandefrihetsfrågan är inget nytt. Redan den svenska fascismens ”gudfader” Per Engdahl (1909–1994) drev under efterkrigstiden försvaret för demokratiska fri- och rättigheter för att skapa utrymme för sig själv och Nysvenska rörelsen. Vår historielösa tid, med akut brist på källkritiskt tänkande, förefaller vara en utmärkt grogrund för Engdahls svenska arvtagare, menar idéhistorikern och författaren David Brolin.

Vissa valde att bojkotta Bokmässan i Göteborg 2017 I protest mot att den högerradikala tidningen ”Nya Tider” tilläts. Foto: JOACHIM NYWALL / TT

En särskild politisk kraft på den yttersta högerkanten – vi talar om den fascistiska rörelsen – har utvecklats till en följetong i medierna. De svartbruna grupperingarna har paradoxalt nog tagit yttrandefriheten som sin paradfråga. Enligt historikern Heléne Lööw har fascister och nazister medvetet drivit yttrandefrihetsfrågan sedan 1990-talet, med målet att ta över den såsom de ”sanna” försvararna av yttrandefriheten (DN 18/8 2017). Taktiken har sannolikt gett resultat; en stor del av diskussionen är i dag centrerad kring yttrandefrihet och högerextremism.

Men fenomenet att försöka kapa yttrandefriheten från extremhögerhåll är inget nytt som uppstår med vit makt-rörelsen på 1990-talet och sedan fortsätter på 2000-talet med Nordiska motståndsrörelsen och högerradikala tidningen Nya Tider. Redan den svenska fascismens ”gudfader” Per Engdahl (1909–1994), ordförande för Nysvenska rörelsen, drev under efterkrigstiden försvaret för demokratiska fri- och rättigheter; inte för att han trodde på demokratin – nej, den var och förblev hans huvudfiende alltsedan tonåren – utan för att han där trodde sig ha störst chans att ta sig fram och skapa ett utrymme för sig själv och sin politiska rörelse.

Försvaret för yttrandefrihet och åsiktspluralism har ofta tagit sig utopiska former. John Stuart Mill påpekar i Om friheten (1859) att det vore fel att tysta eller censurera ett yttrande på grund av att det är falskt, eftersom kunskap endast kan växa fram genom sanningens konfrontation med lögnen. Mill hävdar att sanna åsikter och uppfattningar kommer att framträda om statsmakten tillåter en fri marknadsplats för idéer. Sociologen och filosofen Jürgen Habermas har utvecklat en liknande samhällsvision om ”tvångsfri kommunikation”, en ideal samtalsform, där båda parter måste tro på att den andre verkligen talar sanning och menar det han eller hon säger. Dessa bilder av idéernas marknadsplats och tvångsfri kommunikation är svåruppnåeliga ideal. Kan vi alltid lita på att alla människor drivs av sanningslidelse och uppriktighet? Den europeiska och angloamerikanska fascismens inbrytningar i det offentliga rummet får idealmodellerna över yttrandefriheten att gunga. Men låt oss börja med Per Engdahls strategier och position i den nya värld som uppstod efter 1945. 

Bilden av den nysvenske fascisten som förföljd outsider skulle återkomma i många sammanhang.

Efter kriget kan man hos Per Engdahl följa hur en berättelse växer fram: berättelsen om förföljelse och utfrysning. Engdahl ikläder sig dissidentens roll. I diktsamlingen En kättares bekännelser (1954) använder sig Engdahl av en djurmetafor för att beskriva sin livssituation. Likt en björn sitter Engdahl inspärrad bakom ett ”burgaller” på Skansen. Ensam och maktlös, hungrig och törstig, lunkar han omkring i mörkret i sin bur medan han utsätts för sina fienders spott och spe. Bilden av den nysvenske fascisten som förföljd outsider skulle återkomma i många sammanhang. I Aftonbladet 1960 beklagar sig Engdahl över likriktningen i samhället. ”Antingen hör man till fyra erkända partier och svär på demokratin eller också stämplas man som ’nazist’. Socialt blir man isolerad.” Engdahl avhandlar den ”hets” mot den Nysvenska rörelsen som han anser att tidningarna ägnar sig åt. Han betonar att det inte finns någon ”principiell skillnad mellan inställningen till frihet, rättssäkerhet och folklig självstyrelse” hos demokratiska tidningar och Nysvenska rörelsen. Skillnaden består i att demokratins krafter ”trampa sina egna ideal under fötterna”. Engdahl avfärdar demokratin både principiellt (den vilar på det ”metafysiska” antagandet om folkviljan) och politiskt (den ger inte skydd och rättssäkerhet och den ger inte frihet). Demokratin är på väg att bli ”totalitär”, den ger endast utrymme åt de som bejakar ”demokratins ideologi”. Men detta principiella förkastande av demokratin (Engdahl pläderade för korporatismen) hindrar inte att Engdahl stödjer sig på demokratins frihetsideal.

Efter en granskande Expressen-artikel 1965 går Engdahl i svaromål:

Ni har tabubelagt en viss typ av åsikter. Kalla nationell tradition ett värde, säg att heroismen kan vara en positiv faktor i framåtskridandet, kräv moralisk hållning som förutsättning för det fria samhällets funktionsduglighet, ifrågasätt demokratin som utvecklingens sista ord, och naziststämpeln plockas omedelbart fram.

Engdahl hävdar att den som kritiserar den ”renläriga” demokratin blir en ”kättare”. Det sena 1960-talets debatt om säkerhetspolisens åsiktsregistrering av nyvänstern gav Engdahl tillfälle att föra fram sina tankar kring åsiktsförföljelse. Hyckleri var vad han tyckte sig se i debatten. Det är först ”när ens egna vänner hamnat i registret” som man reagerar, kommenterar Engdahl syrligt 1967 i Kvällsposten. Han vänder sig mot att samhället (myndigheter, organisationer, tidningar) diskriminerar på grund av politisk uppfattning. ”Skulle vi inte kunna enas om, att åsiktsförföljelse är förkastlig, antingen den riktar sig åt det ena eller det andra hållet?”

I Dagens Nyheter år 1970 redogör Engdahl ånyo för sin privata existens. Han har fått en ”kättarstämpel” och förvandlats till en ”paria” på grund av att han – felaktigt enligt honom själv – associeras med nazismen. Detta bistra öde drabbar alla ”oliktänkande” som inte ”bekänner sig till den rena läran”. Till Engdahls sociala isolering kommer den intellektuella:

Portförbjuden i den allmänna samhällsdebatten. Portförbjuden i radio och TV. Portförbjuden i pressen. Portförbjuden i organisationer av typ Publicistklubben eller Författarföreningen.

Per Engdahl förde i decennier oförtröttligt fram bilden av sig själv som martyr och kättare. Stigmatiseringskonstruktionen har getts vingar av författare, publicister och forskare. Idéhistorikern Conny Mithander menar att Engdahl mer än någon annan gjordes till ”syndabock” i den ”häxjakt” på ett fåtal individer som bedrevs i Sverige efter kriget. Engdahl blev ”mer eller mindre utesluten från den offentliga debatten i ledande media”; han var ett ”offer för en missriktad anti-nazism” (Collective Traumas – Memories of War and Conflict in 20th-century Europe (2007)). Via Mithander letar sig myten in i historikern Johan Östlings doktorsavhandling Nazismens sensmoral (2008). Uppgörelsen med nazismen i vårt land var ”begränsad i tid, omfång och ambition”, skriver Östling, men menar ändå att hårda slag riktades mot ”fullblodsnazister” inom kulturen, politiken och den akademiska världen. Per Engdahl räknas till skaran av ”absolut stigmatiserade” intellektuella och politiker. I gruppen möter vi också Birger Furugård, Sven Olov Lindholm, Rütger Essén, Einar Åberg och Annie Åkerhielm. Dessa skall ha efter 1945 ha blivit ”varg i veum”, det vill säga uteslutna från det offentliga rummet. Men samtidigt konstaterar Östling att Engdahl utgjorde ett ”undantag” inom denna absolut stigmatiserade och marginaliserade krets, eftersom han stundtals kunde publicera sig i de stora drakarna. Stigmatiserad, men ändå inte? Engdahl skaver uppenbarligen. 

De som liksom Engdahl själv skapar stigmatiseringskonstruktioner förbiser makt- och klassaspekten. Engdahl var en högborgerlig akademiker med ett stort kontaktnät i de övre samhällsskikten. Han var långt ifrån ”portförbjuden” efter kriget. Han var inte enbart hänvisad till sin egen publikation; han skrev periodiskt i Svenska Dagbladet och mer regelbundet i Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet och Nordvästra Skånes Tidningar; han kunde, i alla fall stundtals, breda ut sig i Dagens Nyheter och Expressen. Engdahl hävdade att han var utsatt för en ”radiobojkott”, men medverkade från åtminstone 1968 till sin död i Sveriges radios Obs!-program. Han blev på 1970-talet medlem i Sveriges Författarförbund. Skrifter och diktsamlingar recenserades sporadiskt även efter 1945. 

Det som slår en är inte brännmärkningen och utstötningen av Engdahl ur svensk offentlighet utan toleransen. Herbert Tingsten kommenterade 1970 i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning Engdahls kättar-retorik:

De personer som under en tid eller under hela hitlertiden lovprisade eller ursäktade nazismen, har i Sverige inte varit förföljda och avstängda på det sätt Engdahl antyder. Såvitt jag vet har inga nazister avskedats på grund av sin tro, i stor omfattning har de behandlats som respekterade medborgare och skribenter (jämför t ex Sven Hedin och Fredrik Böök).

Det är således toleransen och inte brännmärkningen som behöver förklaras. Sverige gick efter krigsslutet inte så hårt fram mot gamla nazister som andra länder gjorde. Såväl politiskt som rättsligt gjorde man i Europa upp med nazismen. Mest berömda är de olika krigstribunalerna (Nürnbergrättegångarna 1945-46). I Norge och Frankrike antingen bötfälldes eller konfiskerades tidningar som samarbetat med ockupationsmakten. Yrkesförbud, utrensningar och liknande förekom inte på vår kant. Den svenska regeringen såg inte den efterkrigstida nazismen som ett stort problem, blott ett ”irritationsmoment”. Sverige hade framgångsrikt lyckats hålla sig utanför kriget och samtidigt förmått att hålla ”hemmanazisterna” på mattan. 

Bokmässan i Göteborg 2017 gav upphov till en debatt om huruvida vi skall tala med fascister. Men hur och på vilket sätt skall man i så fall tala? Den frågan har bäring för hur vi förhåller oss till all form av fascistisk ideologiproduktion. 

De forskare som utgår från det fascistiska tänkandets motsägelsefrihet och konsistens kan aldrig komma åt den machiavelliska dimensionen. Den fascistiska ideologin har alltid varit djupt motsägelsefull och relativistisk. Att ljuga, bedra och förvilla – att byta ståndpunkt som man byter skjorta – allt är tillåtet i den fascistiska maktkampen. De bruna är mästare på att manipulera, och ingen var väl bättre på detta än vår egen Per Engdahl, den svenska ”fascismens grand old man”. Hur bra han var på det ser vi fortfarande i fascismforskarnas verk. Ingen kan förneka att fascismens ideologi är viktig, men den som vill förstå tankestoffet måste räkna med det faktum att myter och demagogi – allt det som hör till den taktiska dimensionen – också är en del av den fascistiska läran. De som tror att fascister alltid är ärliga i sina uppsåt misslyckas i själva verket med att ta fascisterna på allvar.

Att debattera och ge utrymme åt representanter för fascistiska eller rasistiska rörelser får ofta tråkiga konsekvenser. Fascisten kommer, om han eller hon pressas, att förneka allt. Det ligger i sakens natur att en förintelseförnekare och en historiker aldrig kan komma någonvart. Fascister spelar med falska kort. De behandlar sanningen som en flock hyenor behandlar en död buffel (Eleanor Penny: “The Martyrdom of Tommy Robinson – Free Speech and the Far-Right” 18/8 2018, www.versobooks.com). Hyenelikt kastar man sig också över yttrandefriheten – som man egentligen helst vill göra sig av med. Man lyckas i vissa fall bli ”martyrer för yttrandefriheten”. Per Engdahls efterträdare på det området blev bland andra den diskrediterade brittiske historikern David Irving. I Storbritannien uppnådde islamofobe före detta English Defence League-ledaren Tommy Robinson 2018 martyrskap efter att ha fängslats (han frigavs efter kort tid). 

Presstormen kring den högerradikala veckotidningen Nya Tider gjorde att tidningens chefredaktör fick ta plats i SVT/Aktuellt och föra en ”debatt” som närmast utmynnade i propaganda snarare än en genomlysning av den ideologi som Nya Tider vilar på. I Mikael Löfgrens antologi Ska man tala med nazister? Debatten kring Bokmässan och Nya Tider (2017) finns två inlägg från två redaktörer från Nya Tider. Visst är det en politisk framgång att först få framträda på Bokmässan och sedan bli tryckt sida vid sida med Sveriges ledande skribenter. 

Man kan argumentera för att det var korrekt att låta Nya Tider framträda på Bokmässan. Men vi bör samtidigt inse faran i att ge fascister en plattform. Det bedrevs ingen ”häxjakt” på intellektuella fascister av Per Engdahls typ i det svenska folkhemmet, han var outsidern-som-insider. Att försvara rätten till yttrandefrihet är inte samma sak som att vi har en skyldighet att erbjuda fascister och nazister möjlighet att framföra sin politik (inte heller är det – märk väl – samma sak som att man vill hindra dessa grupperingar att använda etablerade medier; förbud eller censur är ett dåligt alternativ). 

Så var landar vi i yttrandefrihetsfrågan? Det upplysta, kritiska samtalet med demokratins motståndare måste givetvis fortsätta. Att ”våga vägra debatten” är i allmänhet ingen bra princip. Demokratin måste tro på sig själv och sina argument. Men i vissa fall kan det vara moraliskt och politiskt riktigt att avstå från samtal. Jag tänker på fall då fascistiska grupper medvetet kortsluter och förstör samtalet. Nysvenska rörelsens efterkrigstaktik med ett strategiskt utnyttjande av den svenska yttrandefriheten har i dag tagits över av andra grupper. Nya Tider har lärt sig sin läxa. Även de vet att lägga om strategin och att inte straffa ut sig genom uttalanden om Förintelsen. De har en polerad yta som ”invandringskritiker”. Det krävs ett visst mått av journalistisk och historisk grundforskning för att slå hål på den typen av lögner och förnekanden. Konfronterad med sina egna bruna ord från krigsåren fick Per Engdahl det svårt, men hans ursäkter och bortförklaringar fortsatte. Han litade till glömskan. Vår historielösa tid, med akut brist på källkritiskt tänkande, förefaller vara en utmärkt grogrund för Engdahls svenska arvtagare. Demokrater och antifascister av alla politiska kulörer gör klokt i att studera och lära av historien. 

Publ. i Respons 3/2019
TEMA | Versaillesfreden 100 år

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...