I Fokus | Demokratins kris

Demokratin är inte en patient som kan räddas av någon dunderkur

| Respons 5/2021 | 24 min läsning

Demokratins kris behandlas i en mängd böcker i de senaste årens utgivning. Författarna ställer många tänkvärda diagnoser, men få riktigt övertygande kurer erbjuds. Det menar filosofiprofessorn Martin Gustafsson som framhåller att idén om demokratins egenvärde består i att den inte ser öppenhet och obestämdhet som en kaotisk ordningsstörare, utan som central för människors frihet, ansvar och värdighet. Demokratins problem är djupgående och kan inte lösas genom att försöka separera mellan fakta- och värderingsfrågor eller genom en vitalisering von oben. Det är vi själva som måste resa oss upp ur sängen.

Tron att vår demokrati skulle kunna räddas av en dunderkur går stick i stäv med demokratins själva väsen. Illustration Jens Pihl / Respons

Den svenska demokratins hundraårsfirande är en orosfylld och bekymmersam tillställning. I stället för entusiastiska lovtal fylls bokfloden av titlar som Den hotade demokratin, Vad krävs för att rädda demokratin? och Så dör demokratier. Många tänkvärda diagnoser ställs, men få riktigt övertygande kurer erbjuds. Vi tycks ha att göra med en multisjuk äldre och sådana patienter utgör den tuffaste utmaningen för sjukvården. Här krävs inte bara ytliga punktinsatser utan ett långsiktigt helhetsperspektiv på problemen. Men hur uppnår vi ett sådant perspektiv och vad får vi i så fall syn på?

Som tidigare riksdagsledamot, statssekreterare, mediechef och ordförande i 2014 års statliga demokratiutredning borde Olle Wästberg vara den ideale läkaren. Undertiteln på hans bok Den hotade demokratin – Så kan den räddas i populismens tid (Ekerlids förlag, 2021) lovar recept på de rätta medicinerna. Och Wästberg gör verkligen många intressanta iakttagelser och kommer med en mängd konkreta förslag på lagändringar och andra hälsofrämjande åtgärder.

Han påpekar till exempel att Sverige, med sina fyraåriga mandatperioder och sin gemensamma valdag för lokala och nationella val, har längst mellan valen av alla demokratier, att landet är rätt unikt i att de valda inte behöver bo i sin valkrets och att många andra länder befrämjar en tidig demokratisk fostran genom att låta 16-åringar rösta i lokala val. Han framhäver att Sveriges grundlag ger ett ovanligt svagt skydd åt de centrala demokratiska institutionerna och att landet saknar en författningsdomstol. Och han argumenterar hyfsat övertygande för att den svenska demokratin bör förändras på alla dessa punkter.

Men sådana sverigeunika svagheter kan knappast vara roten till det onda. Demokratins kris är ett internationellt fenomen och den svenska patienten tycks trots allt inte vara lika illa däran som många andra länders. Vari består de mer fundamentala problemen, och hur ska de åtgärdas? Wästbergs läkarfärdigheter är långtifrån lika övertygande när han tar sig an dessa mer djupgående och svårdiagnostiserade krämpor.

Att den västerländska liberala demokratin har problem och på många håll hamnat i vanrykte borde kanske inte förvåna så mycket. Den har ju under de senaste tjugo åren begått stora missgrepp och genomlidit förfärliga trauman. USA gjorde tillsammans med sina allierade sin kanske största strategiska felbedömning någonsin genom invasionen av Irak 2003 (och därtill kan även läggas det nyss avslutade fiaskot i Afghanistan). 1980- och 1990-talets besinningslösa avregleringar resulterade i finanskraschen 2008, med en åtföljande eurokris, under vilken EU:s centrala institutioner tog sig rätten att sätta nationella demokratiska processer helt ur spel. Utvecklingen av internets djupt odemokratiska övervakningsekonomi, vars fundamentala incitamentsstruktur tycks omöjliggöra ett fungerande offentligt samtal, blottlades 2013 i världshistoriens största säkerhetsläckage, alltmedan konsekvenserna av den framrusande klimatförändringen blivit brutalt påtagliga, utan att världen lyckats samla sig till kraftfulla åtgärder för att bromsa utsläppen.

Men hur, mer exakt, underminerar dessa trauman och missgrepp demokratins överlevnadsförmåga och vilka motåtgärder kan vidtas? Wästberg håller med om att den ekonomiska kraschen och nya sociala medier har gynnat framväxten av de populistiska rörelser som världen över attackerar den liberala demokratins institutioner. Men han föreslår inga åtgärder som skulle innebära genuina förändringar. Han verkar anse att de minimala finansmarknadsregleringar som Obamaadministrationen införde räcker, och han ser inga skäl att på allvar ifrågasätta det hyperglobaliserade ekonomiska system som i dag så påtagligt begränsar demokratiskt valda politikers makt. Han beklagar att de ekonomiska klyftorna har ökat, men har ingenting substantiellt att säga om hur utvecklingen kan vändas. När det kommer till samtalsklimat och desinformation på internet lyser återigen de strukturella åtgärdsförslagen med sin frånvaro. Han menar förstås att Sverige måste försvara sig mot cyberkrigföring och hackers, men han sätter ytterst sitt hopp till de enskilda individerna:

Vi behöver främst en ökad medvetenhet. […] allra viktigast är att skola och fria medier utrustar medborgarna med egna verktyg för att upptäcka desinformationsaktioner. Var och en måste vara misstänksam och kritisk.

Här uppstår frågan hur man ska betrakta de populistiska rörelser som Wästberg attackerar med en sådan glöd. En uppfattning, som jag själv delar, är att de i huvudsak utgör symptom på mer grundläggande problem, och att de därför inte kommer att försvinna med mindre än att man genomför rätt radikala strukturella förändringar när det gäller ekonomin, samhällsorganisationen och medielandskapet. En annan uppfattning – som förefaller vara Wästbergs – är att sådana riktigt radikala förändringar trots allt inte behövs, utan att dessa hot mot demokratin ligger på ett plan där vi kan lösa problemen genom informationsinsatser och utbildning, justeringar av lagar och genom att ge medborgarna ökad möjlighet att göra sina röster hörda gentemot makthavarna.

Ett centralt spår i Wästbergs bok är hans oro över bristen på mellanvalsdemokrati i Sverige och den oron är högst befogad. Många av de gemenskaper och institutioner som tidigare höll breda och kontinuerliga demokratiska diskussioner och processer vid liv – partier, fackliga organisationer, folkrörelser, föreningar av andra slag, klassiska ”gammal-medier”, och så vidare – har förlorat i betydelse. Erfarenheten av att själv vara politiskt förtroendevald har blivit ovanlig. Antalet sådana uppdrag har minskat från 200 000 till 36 000 på 50 år och de som innehar dem blir allt äldre. Medborgarnas medverkan har kommit att reduceras till att kasta en röstsedel i valurnan vart fjärde år. Enligt Wästberg har de politiska partierna börjat betrakta väljarna som kunder snarare än uppdragsgivare och se valrörelserna ”som försäljningstillfällen, inte som en möjlighet att kommunicera med väljarna och lyssna på opinionen”.

Och visst, sådana åtgärder kan säkert ha en viss betydelse. Men frågan är om den skulle bli mer än marginell.

Han har en rad konkreta idéer på hur situationen skulle kunna förbättras, till exempel genom mindre valkretsar, möjlighet till folkmotioner av det slag finns i Finland och medborgarråd liknande dem som finns i Australien, USA och flera andra länder. Han menar också att partipolitiker måste bli betydligt mer aktiva på sociala medier. Och visst, sådana åtgärder kan säkert ha en viss betydelse. Men frågan är om den skulle bli mer än marginell. Återigen tycks mig Wästberg underskatta problemens djup och behovet av mer grundläggande förändringar.

Om man vill förstå mer av svårigheterna finns mycket att lära av historieprofessorn Kjell Östbergs spännande framställning av folkrörelsernas betydelse för svensk demokrati, Folk i rörelse – Vår demokratis historia (Ordfront, 2021). Östberg gör tydligt hur demokratin i Sverige vuxit fram underifrån, och visar i konkret detalj vad det innebar att genom ett folkrörelseengagemang bli en del av det framväxande folkstyret. Läsaren slås av hur oerhört omfattande detta engagemang en gång var och hur djupt det kom att prägla det svenska partiväsendet. På några få decennier kring sekelskiftet 1900 kom miljontals svenskar att ansluta sig till arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen, frikyrkorörelserna och böndernas rörelser, och alla 1900-talets riksdagspartier utom Högern hade sina rötter där. Tanken att man skulle kunna återskapa ens en bråkdel av denna demokratiska vitalitet genom att ovanifrån införa medborgarråd och som yrkespolitiker vara mer aktiv på sociala medier – eller som Wästberg formulerar det i Den hotade demokratin, genom att ”de etablerade politikerna […] vidta[r] åtgärder som gör att alla medborgare kan känna att de blir lyssnade på, även om de inte får igenom sina åsikter” – framstår som en ren fantasi.

Nykterhetsrörelsen marscherar för rusdrycksförbud, sent 1800-tal. Bild ur Folk i rörelse / Foto Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

Nu kan man förstås invända att drömmen om en återuppstånden folkrörelsedemokrati av traditionellt svenskt snitt också den är en ren fantasi, farlig och kontraproduktiv i sin nostalgi. Tiderna förändras och demokratin med den och en internationell utblick visar att demokratin kan vara livskraftig också på andra sätt. Nå, det är förstås en viktig poäng. Men den viktigaste lärdomen från Östbergs bok är inte att det var bättre förr. Snarare ger den tydliga påminnelser om hur de gemenskaper och institutioner som håller demokratiska processer vid liv, gör det i en mycket konkret och praktisk mening. Demokrati är inte bara ett system utan minst lika mycket en praktik – eller, bättre: vad demokratin betyder som system blir klart först när vi uppmärksammar hur systemet faktiskt praktiseras inom den mångfald av institutioner och gemenskaper som bär upp den. Och vitaliteten hänger på att gemenskapernas och institutionernas dagliga verksamheter upplevs som reellt angelägna i medborgarnas liv. Wästberg skulle förstås hålla med om det – men han förbiser att det ligger i sakens natur att sådant knappast kan frambesvärjas von oben på de sätt han föreslår.

Steven Levitsky och Daniel Ziblatt kommer in på besläktade frågor i sin uppmärksammade bok Så dör demokratier (Studentlitteratur, 2020), även om de skriver i den tämligen annorlunda amerikanska kontexten med presidentstyre och en närmast heligförklarad konstitution. Levitsky och Ziblatt kritiserar just föreställningen att det går att förlita sig på konstitutionen som ett tryggt värn mot demokratins fiender. Som de påpekar kan ingen instruktionsbok, hur detaljerad den än är, ”förutse alla tänkbara tillfälligheter eller föreskriva hur man ska bete sig under alla tänkbara förhållanden”. Faktum är att flera länder som kopierat de väsentligaste delarna av den amerikanska författningen saknar demokratisk stabilitet.

I stället för skrivna lagar framhäver Levitsky och Ziblatt betydelsen av starka informella normer – normer som visar sig i hur lagar och regelverk faktiskt tillämpas av levande människor i konkreta situationer. De fokuserar särskilt på hur sådana normer, och upplösningen av dem, har påverkat de amerikanska politiska partiernas arbete och inbördes relationer. Två normer ser de som särskilt viktiga: ömsesidig tolerans och en institutionell besinning, där man inte utnyttjar sina maktbefogenheter för att krossa sina politiska motståndare. Sedan 1960-talet har dessa informella normer enligt Levitsky och Ziblatt gradvis eroderats, och resultatet känner vi till: en dysfunktionell och extremt polariserad kongress där ett av partierna blivit tydligt systemfientligt och har frambringat en auktoritär och antidemokratisk president.

Paradoxalt nog värnade de demokratin på ett sätt som inte var särskilt demokratiskt.

Under den tid när den informella toleransen och besinningen var starkare hade de amerikanska partierna enligt Levitsky och Ziblatt förmågan att vara demokratins grindvakter, genom att sätta stopp för populära men auktoritära demagoger. Denna grindvaktsfunktion utövades ofta i slutna, rökfyllda rum, av män som trots sina inbördes meningsmotsättningar hade mycket gemensamt när det gällde bakgrund, privilegier och samhällsposition. Paradoxalt nog värnade de demokratin på ett sätt som inte var särskilt demokratiskt. Paradoxen blir än mer accentuerad mot bakgrund av hur den ömsesidiga toleransen en gång i tiden uppnåtts genom att inbördeskrigets segrare på slutet av 1800-talet gav upp kraven på att sydstaterna (som på den tiden dominerades av demokrater) skulle tillerkänna sina afroamerikanska invånare rösträtt och medborgerliga rättigheter.

Omvänt går det att se hur upplösningen av dessa normer började vid samma tidpunkt som 1960-talets medborgarrättsrörelse fick igenom sina krav på fullständiga medborgerliga rättigheter i Södern. Levitsky och Ziblatt hamnar i den ganska obekväma slutsatsen att USA egentligen aldrig har varit en fullt ut fungerande demokrati. Att de informella normerna fungerade väl berodde delvis på att stora delar av den amerikanska befolkningen var exkluderade från demokratiska processer, och när dessa befolkningsgrupper på allvar började inkluderas så eroderade normerna och därmed processernas funktionssätt. Till det kommer de enorma samhällsförändringarna i övrigt. På 1950-talet var till exempel närmare 80 procent av de amerikanska väljarna vita, kristna och gifta, och de var ungefär jämnt fördelade mellan de båda partierna. Nu på 2000-talet tillhör bara 40 procent denna grupp, varav de allra flesta röstar republikanskt.

Levitsky och Ziblatt citerar Danielle Allen: ”Den enkla sanningen är att det ingenstans i världen har skapats en multietnisk demokrati där ingen enskild etnisk grupp varit i majoritet och där politisk jämlikhet och ekonomisk rättvisa för alla har uppnåtts.” Detta är, skriver de, USA:s stora utmaning i dag. Och hur vill de möta den? Genom en social- och familjepolitik som kommer alla till del, med allmän social- och sjukförsäkring samt betald föräldraledighet, och genom en arbetsmarknadspolitik med radikalt höjda lägstalöner och möjlighet till vidareutbildning inom ramen för arbetslivet. Sådana åtgärder, hävdar de, ”skulle kunna bidra till att minska förbittringen, bygga broar mellan stora delar av den amerikanska väljarkåren och slutgiltigt sanktionera ett socialt stöd som gör att en mer bestående ekonomisk ojämlikhet minskar utan att det ger bränsle åt en rasistiskt motiverad motreaktion”.

Det är en besvikelse att Levitsky och Ziblatt inte utvecklar hur de tänker sig att sådana reformer faktiskt skulle kunna genomföras i den prekära situation som amerikansk demokrati hamnat i. Deras diskussion av utmaningen kommer i det allra sista kapitlet och åtgärderna skisseras bara mycket grovt. Man får intrycket att de tillåter sig att önskedrömma så där litet på slutet. Men vad som är intressant också i en svensk kontext är att deras idéer om hur den amerikanska demokratin kan räddas involverar ett substantiellt och radikalt politiskt ställningstagande som går långt bortom rent formella idéer om vad en överlevande demokrati innebär – ett ställningstagande, som placerar dem långt ut på vänsterkanten i amerikansk politik. Det vore ju på sitt sätt mycket enklare och bekvämare om frågan om hur demokratin ska räddas kunde separeras från sådana mer substantiella och kontroversiella ställningstaganden. För är inte sådana substantiella ställningstaganden just sådant vi ska diskutera och ha olika meningar om inom demokratins ramverk? Borde vi inte först, från höger till vänster, kunna bli överens om demokratins överlevnadsvillkor, för att sedan behandla våra meningsmotsättningar mot bakgrund av en sådan grundläggande konsensus?

Problemet är bara att om vi tar tanken att demokratin först i sin konkreta praktik lever på fullt allvar, så blir det svårt att se hur frågan om dess överlevnad ska kunna separeras från mycket mer substantiella politiska analyser och uppfattningar. Tvärtom kommer viljan att göra en sådan separation i sig att vara ett problem. Ta Wästbergs iakttagelse att partierna har börjat betrakta väljarna som kunder snarare än uppdragsgivare och se valrörelserna som försäljningstillfällen. Det ligger mycket i den observationen. Men varför har det blivit så? Wästberg låter frågan falla; han verkar betrakta problemet som ett attitydproblem som de demokratiska ledarna ”måste ta tag i”. Men problemet han pekar på har mycket djupare rötter och vidare betydelse än så. Inom nästan alla de samhälleliga institutioner och gemenskaper som ska bära upp demokratin har ett liknande förhållningssätt spritt sig. Och det är inte något som bara hänt, utan något som mycket medvetet införts under de senaste 40 åren: demokratiska gemenskaper och institutioner har omvandlats till iscensatta marknader vilkas uppdrag förstås i termer av försäljning, om de inte, som i fallet med fackföreningarna, utsatts för ännu mer direkta undermineringsförsök. Och även om dessa åtgärder ofta har beskrivits som nödvändiga, har de naturligtvis inte varit det: de har baserats på substantiella ställningstaganden och haft tämligen bestämda politiska och ekonomiska intressen bakom sig.

Att den utvecklingen starkt bidragit till demokratins problem i dag är förstås inget särskilt originellt påstående. Bland de svenska böcker som utvecklar temat vill jag särskilt nämna Sverker Gustavssons, Claes-Mikael Jonssons och Ingemar Lindbergs utmärkta Vad krävs för att rädda demokratin? (Premiss förlag, 2018), som också introducerar en mängd internationell litteratur på området. Min huvudsakliga poäng här är bara att vi inte kan undandra frågan om hur demokratin ska räddas från sådana mer substantiella politiska diskussioner. Om vi gör det kommer våra analyser och åtgärdsförslag att bli antingen för grunda eller för abstrakta eller både och.

Wästberg går inte i abstraktionsfällan, men andra försök att försvara demokratin gör det. Ett exempel är det numera ganska vanliga argumentet att demokratin leder till bättre beslut än andra styrelseformer, eftersom den involverar kollektivt beslutsfattande. Detta argument används mot så kallade ”epistokrater” som menar att ett teknokratiskt expertstyre skulle vara att föredra (det kanske mest uppmärksammade samtida försvaret för sådant expertstyre är Jason Brennans Efter demokratin – Argument för ett nytt styrelseskick (sv. övers. Timbro, 2017)). I sin elegant skrivna och på många sätt tankeväckande bok Demokrati – En liten bok om en stor sak (Historiska Medie, 2021) skriver statsvetarprofessorn Sofia Näsström att även om den enskilda väljaren inte alltid är så klok och välinformerad, förändras situationen ”när vi slår ihop våra påsar och fattar kollektiva beslut […] Vi blir smartare tillsammans.” Argumentet går att vidareutveckla med stöd i matematiska teorem om hur aggregering av sinsemellan oberoende röster kan vaska fram riktiga beslut, trots de enskilda individernas olika missuppfattningar och fördomar.

Om tanken är att kollektivt beslutsfattande generellt leder till kloka beslut skulle ju konsekvenserna bli ytterst radikala.

Problemet är bara att så länge man inte specificerar vilka beslut man faktiskt har i åtanke så blir resonemanget hängande i luften. Om tanken är att kollektivt beslutsfattande generellt leder till kloka beslut skulle ju konsekvenserna bli ytterst radikala. Borde det inte medföra en långtgående demokratisering av så gott som alla beslutsprocesser? Eller vad menar man egentligen, konkret? Bör vi införa beslutande folkomröstningar på bred front? Bör vi slopa Riksbankens självständighet? Bör vi inskränka EU-kommissionens makt? Så länge frågor som dessa är obesvarade är det oklart vad argumentet egentligen betyder.

Filosofiprofessorn Åsa Wikforss använder också detta argument i Därför demokrati – Om kunskapen och folkstyret (till vilken också hennes bror Mårten Wikforss bidragit, Fri Tanke, 2021). Hennes uppfattning är att de kollektiva demokratiska beslutens rättmätiga område tydligt kan avgränsas från experternas domän genom distinktionen fakta/värde:

Skillnaden mellan fakta och värderingar, mellan medel och mål, visar på epistokratins stora svaghet. Politiska beslut handlar inte bara om fakta utan också om värden, om våra mål, och dessa bör bestämmas av oss, medborgarna […].

Hennes diskussion kan vara en smula förvirrande, eftersom hon också säger sig luta åt uppfattningen att det finns objektiva moraliska fakta. Men hon är tydlig med att hon anser sådana moraliska fakta vara speciella och inte kan vara föremål för expertkunskap. Så gränsdragningen är enligt henne ändå klar.

Och visst kan den tyckas klar på ett abstrakt plan – i det filosofiska seminarierummet, så att säga. Ja, även i många konkreta fall är den klar och viktig: till exempel är det ett uppenbart missförstånd att på värdemässiga grunder ifrågasätta de fakta som FN:s klimatpanel tagit fram i sin senaste rapport. Men när det börjar handla om frågor gällande hur vi människor ska leva tillsammans och utforma våra samhällen – frågor inom den politiska sfären, i ordets ursprungliga mening – händer något som gör gränsdragningen mer problematisk. Tänk igen på den konflikt jag talade om tidigare, mellan dem som (liksom jag själv) skulle hävda att demokratin på ett avgörande sätt har underminerats av de senaste 40 årens nyliberala revolution och de som hävdar att denna utveckling knappast alls är relaterad till dagens prekära läge, utan kanske tvärtom har gynnat demokratin. Hur ska denna konflikt på ett prydligt och neutralt sätt kunna delas upp i ”värdefrågor” och ”faktafrågor”, ”mål” och ”medel”? Vad skulle det innebära att konkret tydliggöra sina mål utan att därmed ta omstridd ställning i en mängd faktafrågor? Hur ska relevanta fakta skiljas från irrelevanta på ett värdeneutralt sätt? Är det inte rentav så att distinktionen fakta/värde används i konflikten för att legitimera ett teknokratiskt övertagande av vad jag och mina meningsfränder ser som demokratiskt centrala institutioner?

Över huvud taget är jag skeptisk till försöken att legitimera demokratin instrumentellt, i termer av att den leder till kloka beslut eller andra önskvärda konsekvenser. Men vari består då dess eget värde, dess ”egenvärde”? Wikforss har svårt att få syn på något sådant – hennes försök att ge mening åt idén om egenvärde är att demokratin är ”vacker, som poesi kan vara vacker, alldeles oavsett vilka konsekvenser den har”. Det är inte så konstigt att hon finner tanken på ett egenvärde obskyr och anser att det är bättre att koncentrera sig på de instrumentella värdena. Låt mig avslutningsvis skissera en annan syn på vari egenvärdet består.

”Platon tvekade inte: demokrati är de fattigas styre” skriver Näsström, för att visa hur synen på demokratins väsen har skiftat mellan tiderna. Och visst, Platon sade något i stil med det. Men Näsströms påstående är vilseledande i den mån det ger intrycket att Platon i stället skulle vilja att de rika styr. Ett sådant statsskick kallar Platon oligarki och betraktar det som nästan lika dåligt som demokratin. Hans fundamentala poäng är denna: rikedom och fattigdom är båda djupt skadliga för samhället och vi ”måste på alla sätt förhindra att de nånsin tar sig in i staten”. Ty då kommer staten att sönderfalla i två ”som är varandras fiender: de fattigas och de rikas […] och om du behandlar dem som en enda stat så misstar du dig alldeles”. (Platon, Staten, 421e–423a i standardpagineringen, s. 162–163 i Jan Stolpes översättning (Atlantis, 2003).)

Här framskymtar Platons huvudsakliga kriterier på en väl fungerande stat: enhet och samverkan. En sådan stats invånare bidrar alla på sitt sätt till det gemensamma bästa och förstår att den plats de tilldelats är den plats de bör ha. De mest lämpade styr och de styrda inser själva att det är bäst så. Enligt Platon är människan ett socialt djur, men det slags socialitet han tänker sig handlar om organisk enhet: de enskilda människorna är organ i samhällskroppen, var och en med sin plats och sin funktion. Att förstå sig på människosjälen går inte utan att förstå sig på människans samhälle, liksom det inte går att förstå vad en hand är om man inte förstår sig på hur kroppen som helhet fungerar. Med rikedom och fattigdom smyger sig upproriskheten in och samhällsgemenskapen upplöses.

I en mening är demokratisk instrumentalism en arvtagare till Platon. Foto: Greek photonews / Alamy Stock Photo

Det är lätt att förstå att demokratin utifrån en sådan samhälls- och människosyn framstår som kaotisk. Men det finns ett annat sätt att uppfatta idén om människan som socialt djur, ett sätt vars frö somliga hittar hos Platons elev Aristoteles. (Ja, ett sådant frö kan rentav med litet god vilja återfinnas redan hos Platons lärare Sokrates, även om man då måste säga att den Sokrates som för ordet i Platons dialog Staten är en uppfinning av Platon själv.) Enligt denna uppfattning innebär människans socialitet att hennes natur inte är fixerad på det sätt som Platons vision av idealstaten förutsätter. Snarare stöps människan till människa i det sociala sammanhang där hon ingår och som hon själv är med om att utforma, ett sammanhang där frågan hur vi bör leva tillsammans är ett fortgående och aldrig slutgiltigt avgjort spörsmål. Det betyder att det finns en radikal obestämdhet inneboende i människotillvaron: det går inte att tydligt separera henne från hur hon förstår sig själv och förstås av andra. Människan är, med den kanadensiske filosofen Charles Taylors ord, det självtolkande djuret. Vad hon är går inte att klart skilja från vem hon tror sig vara och vem hon vill bli.

Utifrån det synsättet framstår det inte som särskilt konstigt att frågor om hur vi människor ska leva tillsammans inte går att prydligt och restlöst dela upp i rena faktafrågor (som kan överlåtas åt experterna) och rena värdefrågor (som vi andra ska få rösta om). Naturligtvis behöver vi experter, och naturligtvis finns det massor av områden där fakta/värde-distinktionen är både klar och viktig. Men om vi vill förstå människans politiska samvaro är det lika viktigt att inse att i den sfären är situationen betydligt mer komplicerad än så.

Vi kan nu ana varför ett instrumentalistiskt rättfärdigande av demokratin har något bakvänt över sig. Det förutsätter ju att de önskvärda resultaten redan är fixerade och att vi bara har att avgöra huruvida demokratin faktiskt leder dit. I den meningen är den demokratiska instrumentalismen en arvtagare till Platon, medan idén om demokratins egenvärde i stället består i att den erkänner och bejakar den öppenhet och obestämdhet som karakteriserar (bör karakterisera) människornas tillvaro tillsammans med varandra, ja, att den ser denna öppenhet och obestämdhet som en central del av människodjurets frihet, ansvar och värdighet, snarare än som en kaotisk ordningsstörare. (Låt mig lägga till att jag har varit en smula orättvis mot Näsström: i själva verket talar hon i sin bok mycket om demokratins öppenhet och föränderlighet på ett sätt som antagligen ligger i linje med den poäng jag nyss försökt göra. Liknande resonemang finns i Anders Burmans kompakta men eleganta historieskrivning Dissensus – Drömmar och mardrömmar i demokratins idéhistoria (Natur & Kultur, 2021).)

Jag inledde den här essän med en metafor: demokratin som en multisjuk patient i behov av vård. Men slutsatsen måste nu bli att den metaforen själv är en del av problemet. Tron att vår demokrati skulle kunna räddas av en läkares dunderkur går stick i stäv med demokratins själva väsen. Det ligger i dess natur att inte vara passiv i den meningen; i så fall har demokratin redan avlidit. Vi måste alltså själva resa oss upp ur sängen. Ingen annan kan göra det åt oss.

Publ. i Respons 5/2021 741
I FOKUS | Demokratins kris
Relaterat
I Fokus

”Vill man stödja demokratin måste man tänka smart nu”

Hur ska tidningarna och kvalitetsjournalistiken överleva i ett digitalt tidevarv? Ännu finns inga definitiva svar, men Medieutredningens analys visar att de flesta tidningsföretag måste tänka om. Förändringarna har också påverkat...


Martin Gustafsson

Martin Gustafsson är professor i filosofi vid Åbo Akademi. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...