Den globala nyliberalismen bärs upp av mänskliga rättigheter

Samtidigt som det nyliberala tänkandet slog igenom under slutet av 1970-talet blev mänskliga rättigheter allt viktigare i global politik. Den australiensiska filosofen Jessica Whyte visar i en ny bok hur dessa politiska krafter format varandra. Medan nyliberala tänkare som Friedrich Hayek och Milton Friedman använde idén om mänskliga rättigheter för att bekämpa sociala välfärdsprojekt, har inflytelserika organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter som Läkare utan gränser influerats av nyliberalism. De nyliberala tänkarna har varit betydligt mer intresserade av moral och politik än vad som tidigare framhållits när de ekonomiska doktrinerna beskrivits, menar Whyte.

Hur kan social aktivism för olika former av mänskliga rättigheter vara ideologiskt sammanflätat med storskaliga privatiseringar? Ett perspektiv på frågan ger filosofen Marcel Gauchet i den fjärde delen av sitt genomträngande verk om demokratins tillkomst och utveckling, L’avènement de la démocratie. Han menar att den ökade aktivismen för rättigheter från slutet av 1970-talet och decennierna därefter har inneburit en radikal omstrukturering av den moderna demokratin. Samtidigt som avregleringar i västvärlden genomfördes, förflyttades det politiska engagemanget från den statliga sfären till civilsamhället, som i allt högre utsträckning dominerades av av enskilda frågor och intressen i stället för övergripande samhällsvisioner. Det sociala sammanhang som utgör basen för demokratin har individualiserats genom rättighetsfrågornas ökade betydelse och traditionella arenor som uppbar demokratin har försvagats och misstänkliggjorts.

Liknande tankar återkommer i den kritiskt inriktade forskningen om mänskliga rättigheter som vuxit sig starkare det senaste decenniet. I stället för att betrakta mänskliga rättigheter som en civilisatorisk framgångssaga, under ett sekel präglat av politisk totalitarism, har dessa forskare från olika perspektiv blottlagt inneboende spänningar i relation till nationalstaten, välfärdspolitik och visat hur rättigheterna använts för att få nytt inflytande i avkoloniserade länder.

Till denna kritiska omprövning hör också Jessica Whytes nyutkomna bok The Morals of the Market – Human Rights and the Rise of Neoliberalism (Verso, 2019). Whyte är forskare och lärare i filosofi vid University of New South Wales i Sydney. Whyte är den första som på ett ingående sätt analyserar hur den österrikisk-brittiske ekonomen och filosofen Friedrich Hayek och kretsen av liberala tänkare, bland annat Ludwig von Mises och Milton Friedman som samlades runt det så kallade Mont Pelerin-sällskapet, från 1940-talet förhöll sig till mänskliga rättigheter. Genom nytt arkivmaterial visar Whyte hur dessa inflytelserika liberaler successivt integrerade idéer om mänskliga rättigheter för att blockera välfärdsprojekt och nationella emancipationssträvanden i den fattiga delen av världen. Detta kom att forma såväl nyliberalism som aktivism för mänskliga rättigheter under en tid då de revolutionära utopierna dog och välfärdspolitiken var på tillbakagång. Om detta fick Respons möjligheter att samtala med Whyte.

Respons: Vilka moraliska och politiska dimensioner anser du att beskrivningar av nyliberalismen har förbisett?

Jessica Whyte: Nyliberalism förstås vanligtvis bara som en ekonomisk doktrin, eller till och med som underordningen av alla värden till ekonomiskt värde. Men sådana utsagor missar den moral som var central för nyliberalismens uppgång. En av mina centrala teser är att de tidiga nyliberala tänkarna inte alls var så snävt upptagna med ekonomiska frågor som vi ofta leds till att tro. Vad som skilde dem från 1800-talets liberaler var deras tro på att en fungerande konkurrensutsatt marknad krävde en mer adekvat moralisk och juridisk grund. I sitt sena arbete, Law, Legislation and Liberty, betonade Friedrich Hayek, grundaren av det nyliberala Mont Pelerin-sällskapet, att ”det inte finns någon tvekan om att moraliska och religiösa övertygelser kan förstöra en civilisation”. Ett marknadssamhälle skulle bara överleva, menade Hayek och hans nyliberala kolleger, i ett samhälle vars moraliska synsätt sanktionerade ackumulering av förmögenhet och ojämlikhet, främjade individuellt och familjärt ansvar och prioriterade strävan efter individuella mål framför utstakade gemensamma föresatser.

Det nyliberala argumentet för marknadens överlägsenhet kan inte reduceras till ett antal antaganden om överlägsen ekonomisk tillväxt eller effektiv distribution. Det nyliberala argumentet för marknaden var främst politiskt. De hävdade att bara en konkurrenskraftig marknadsordning tillät individer att sträva efter sina egna intressen utan att behöva enas om gemensamma ändamål. Därför menade de att endast ett marknadssamhälle skulle kunna övervinna sociala konflikter och krig. Nyliberalerna beskrev marknadssamhällen (eller civila samhällen) som utrymmen för fritt, ömsesidigt gynnsamt, frivilligt samspel som kontrasterades skarpt mot vad de ansåg vara våld, tvång och konflikt utmärkande för politik – särskilt masspolitik.

’Det nyliberala argumentet för marknadens överlägsenhet kan inte reduceras till ett antal antaganden om överlägsen ekonomisk tillväxt eller effektiv distribution. Det nyliberala argumentet för marknaden var främst politiskt.’

Respons: Hur viktiga har idéerna om mänskliga rättigheter varit för det nyliberala projektet?

JW: Det erkänns ofta inte att mänskliga rättigheter spelade en viktig roll i de tidiga nyliberala försöken att utmana socialism och socialdemokrati, och en ännu viktigare roll i senare försök att utmana postkoloniala krav på ekonomisk suveränitet. I min bok hävdar jag genomgående att mänskliga rättigheter inte bara formades av en underliggande ekonomisk verklighet; de var en central del av det nyliberala försöket att inpränta marknadens moral. Nyliberalerna såg mänskliga rättigheter och konkurrensutsatta marknader som ömsesidigt konstituerande. Hayek argumenterar i sin bästsäljande polemiska bok Vägen till träldom att alla påstående som görs å individens vägnar kan hänföras till uppkomsten av den ”kommersiella andan”. ”’1789 års idéer’ – frihet, jämlikhet, broderskap – är utmärkande kommersiella ideal som inte har något annat syfte än att säkra fördelar för individer,” skrev han. För Hayek och hans nyliberala kolleger möjliggjorde den konkurrensutsatta marknaden individuella rättigheter, men en fungerande marknad ansågs också vara beroende av att rättsstatsprincipen och ”erkännande av individens oförstörbara rättigheter, människans okränkbara rättigheter”.

Respons: På vilket sätt har nyliberalismen format mänskliga rättigheter i vår samtid?

JW: Nyliberalerna spelade en central roll för att utveckla en stark dikotomi mellan det civila samhället, som ett utrymme för kreativitet och frivilliga relationer, och politik, som ett område för konflikt och tvång. De främjade också påståendet om att äganderätten är en ”väsentlig grund för andra rättigheter”, som Chicagoskolans ekonom Milton Friedman uttryckte det. Dessa idéer fortsatte att utöva ett betydande inflytande på icke-statliga organisationer för mänskliga rättigheter, som tenderade att rikta uppmärksamheten på utövandet av offentlig makt, medan civilsamhället behandlades som en sfär av spontanitet och frihet. Frivilligorganisationer försvarade samma (anti)-politiska dygder som de nyliberala tillskrev marknaden: begränsandet av politisk makt, kuvandet av våld och att möjliggöra ett mått av individuell frihet. Liksom nyliberalerna stödde de tidiga internationella icke-statliga organisationerna för mänskliga rättigheter lagar som begränsade politiken, medan de undvek de sociala och ekonomiska rättigheter som endast kunde uppnås genom politisk handling och inte rättslig sanktion.

Jag menar att denna nyliberala bakgrund kan belysa den uppenbara gåtan att det sena 1900-talets politik för mänskliga rättigheter, med dess utmärkande internationella försvar för att begränsa statens makt, uppkom – med historikern Samuel Moyns ord – ”till synes från ingenstans”. Jag visar att organisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och Läkare utan gränser byggde (uttryckligen i vissa fall och underförstått i andra) på samma berättelse om rättigheter som utvecklats av nyliberalerna sedan 1940-talet. Även för dem skapade avkoloniseringen ett desperat behov av nya normer för att begränsa postkoloniala stater. De fokuserade uppmärksamheten på vad Hayek hävdade var komplementet till ”tämjandet av vilden”: ”tämjandet av staten”. Försöken att disciplinera postkoloniala stater var mycket viktigare i den nya politiken för mänskliga rättigheter än tidigare decenniers omsorg för ekonomisk välfärd och självbestämmande.

Respons: Mer konkret, vilka ideologiska och moraliska likheter kan du se mellan Mont Pelerin-sällskapet och till exempel Läkare utan gränser?

JW: Jag har studerat denna fråga noggrant, särskilt genom en granskning av stiftelsen Liberté Sans Frontières, som inrättades av det franska ledarskapet för Läkare utan gränser i mitten av 1980-talet. LSF grundades uttryckligen för att utmana ”tredjevärldismen” – rörelsen som insisterade på att de koloniserade eller nyligen avkoloniserade folk som hade ignorerats, utnyttjats och minskat till ingenting nu ”ville vara något.” LSF försökte bestrida postkoloniala krav på global ekonomisk omfördelning – inklusive de som uttrycktes av den Alliansfria rörelsens krav på en ny ekonomisk världsordning. Bland huvudtalarna vid öppningskonferensen för LSF 1985 var den nyliberale utvecklingsekonomen Peter Bauer, som länge varit Mont Pelerin-sällskapets viktigaste kritiker av utländskt bistånd och postkoloniala ekonomiska policys. Jag visar i boken att filantroper från LSF omfamnade en serie påståenden som Bauer och andra nyliberala personer hade fört fram i årtionden, särskilt att fattigdomen i de postkoloniala samhällena var ett resultat av repressiva stater och inte global exploatering, att västvärlden inte behöver känna sig ”skyldig” för kolonialism eller sin levnadsstandard och att statligt ingripande på marknaden leder till totalitarism. Liksom dessa filantroper omfamnade nyliberala ekonomiska teorier, omfamnade även nyliberaler språket för mänskliga rättigheter, vilket de ansåg vara användbart för att utmana krav på postkolonial suveränitet, särskilt ekonomisk sådan, samt för att legitimera ingripande för att säkra privata investeringar. Dessa grupperingar banade sammantaget väg för en särpräglad nyliberal diskurs om mänskliga rättigheter, som såg skyddandet av den konkurrensutsatta marknaden som en central pusselbit för policyn för mänskliga rättigheter.

’Dessa grupperingar banade sammantaget väg för en särpräglad nyliberal diskurs om mänskliga rättigheter, som såg skyddandet av den konkurrensutsatta marknaden som en central pusselbit för policyn för mänskliga rättigheter.’

Respons: Fanns det inte också ett genuint engagemang för humanitära värden som har varit centrala i klassisk liberal tradition med rötter i upplysningen?

JW: Visst, det är så de nyliberala tänkarna själva skulle framställa det. Och det är förvisso sant att försvarandet av olika former av ojämlikhet och våld mot dem som anses vara ociviliserade inte placerar dem utanför den liberala traditionen – tänk på till exempel J.S. Mills påstående att despotism är legitimt när barbarer ska styras så länge målet är att förbättra dem. Ändå är det svårt att få denna generösa tolkning av det nyliberala försvaret av mänskliga rättigheter att passa ihop med det faktum att så många nyliberala tänkare var entusiastiska över repressiva högerdiktaturer, till exempel i Chile. För både Hayek och Friedman var regimen under general Augusto Pinochet, som kom till makten genom en militärkupp och torterade och dödade vänster- och fackföreningsfolk, ett politiskt mirakel. Detta är inte ett isolerat exempel. Hayek var till exempel lika entusiastisk över den portugisiska diktatorn António de Oliveira Salazar och militärregimen under general Suharto i Indonesien, som var ansvarig för att ha dödat minst en halv miljon misstänkta kommunister.

Hur kunde de förena försvar för mänskliga rättigheter med stöd för diktatorer som dödade och torterade sitt eget folk? Det nyliberala försvaret för mänskliga rättigheter var till stor del funktionalistiskt. Mänskliga rättigheter fanns för att skydda marknadsordningen och, som Ludwig von Mises uttryckte det, ”[s]å snart den ekonomiska frihet som marknadsekonomin ger sina medlemmar avlägsnas, blir alla politiska friheter och rättigheter humbug”. Detta innebar att varje gång det uppstod en kollision mellan att skydda de mänskliga rättigheterna och bevara marknaden, prioriterades det senare.

Respons: För vänstern i västvärlden har mänskliga rättigheter också blivit en allt viktigare del under 1970- och 1980-talet. På vilket sätt har detta fokus bidragit till att gynna liberala strömningar i stället för traditionell välfärdspolitik?

JW: När de mänskliga rättigheterna framträdde på 70-talet i Europa och i USA, försummades sociala och ekonomiska rättigheter. Icke-statliga organisationer för mänskliga rättigheter var ofta djupt misstänksamma mot postkoloniala krav om nationellt självbestämmande som mänsklig rättighet. Dessutom accepterade dessa organisationer ofta centrala argument som framförts av nyliberala tänkare som framgångsrikt hade tolkat statens välfärd som ett hot mot mänsklig frihet och som menade att detta förebådade en resa längs vägen till träldom, som Hayek berömt hävdade.

Respons: Är det möjligt i detta sammanhang att se en parallell tendens bland nyliberaler och delar av vänster att fokusera på olika slags rättigheter, snarare än samhället som helhet?

JW: Det är intressant att notera att även om de nyliberala avvisade sociala och ekonomiska rättigheter, hävdade de orubbligt att deras politik gynnade samhället som helhet. I själva verket framställde de sig själva som beskyddare av hela mänsklighetens intressen mot vad de beskrev som kollektivismens partikularism. Mänskligheten spelade en central roll i den nyliberala utmaningen av både politisk suveränitet och socialism. I Vägen till träldom skrev Hayek att ”begreppen för mänsklighet och följaktligen varje form av internationalism är helt och hållet produkter av den individualistiska människosynen, och det kan inte finns någon plats för dem i ett kollektivistiskt tankesystem.” De nyliberala mobiliserade denna berättelse om mänskligheten mot sina egna välfärdsstater och mot postkoloniala staters krav på suveränitet. Deras argument var att den enda sociala institution som kunde omfatta hela mänskligheten var den konkurrensutsatta marknaden och att varje hot mot marknaden därför var ett ”antisocialt” hot mot mänskligheten själv. Detta innebar att de rättigheter de stödde var de som ansågs nödvändiga för en fungerande marknadsordning.

’Efter att ha distanserat sig för språket om mänskliga rättigheter, verkar det som Trump-administrationen ännu en gång har förstått potentialen för detta språk för att moralisera och legitimera ekonomiska och militära ingripanden utomlands.’

Respons: Kan icke-statliga organisationer och andra plattformar för andra mänskliga rättigheter bryta med den nyliberala traditionen?

JW: Både mänskliga rättigheter och nyliberalism befinner sig i en förändringsfas. Uppkomsten av högerorienterade, rasistiska rörelser och partier, inklusive de som syftar till att förankra snarare än att motarbeta ojämlikhet under den nyliberala perioden, låter förstå att projektet att underordna politiken normer för mänskliga rättigheter och marknadens lagar inte har skapat mer inkluderande och jämlika statsformer. I dag riktar de icke-statliga organisationerna för mänskliga rättigheter alltmer uppmärksamhet på frågor om ekonomisk ojämlikhet och sociala och ekonomiska rättigheter. Å andra sidan har vi sett Trump-administrationens försök att reducera de mänskliga rättigheterna till en uppsättning av ”oomtvistliga rättigheter” som skulle höjas över de mänskliga rättigheter som Pompeo avvisar som ”blott politiska preferenser”. Efter att ha distanserat sig för språket om mänskliga rättigheter, verkar det som Trump-administrationen ännu en gång har förstått potentialen för detta språk för att moralisera och legitimera ekonomiska och militära ingripanden utomlands. Men något verkligt brott med nyliberalismen kommer troligtvis inte från icke-statliga organisationer, som ju uppstod inom ramen för den nyliberala utrensningen av statlig välfärd. En sådan brytning kräver en patologisering av de politiska åtgärder som dessa organisationer ofta bidragit till.