Romanklassikern Främlingen av Albert Camus kan ge oss ledtrådar till de spänningar och paradoxer som finns i den i dag så inflytelserika föreställningen om medveten närvaro (mindfulness). Utdragen till sina yttersta konsekvenser blir den snarast nihilistiskt subversiv. Civilisation handlar inte om närvaro i nuet utan om kontinuitet och abstraktion, framåt- och tillbakablickande, en process som gör oss medvetna om alternativa världar.
Knappast någon företeelse inom psykologin har på senare år fått ett så stort genomslag både kliniskt och populärkulturellt som meditationstekniken mindfulness, eller medveten närvaro. Inte minst på managementområdet saluförs mindfulness på alla nivåer, såväl för stressade medarbetare som för chefer i behov av att hantera hög press med upphöjt lugn och reflektion. Men som alla modefenomen har också detta mött kritik. Senast uttryckte företagsekonomen Carl Cederström det i en intervju i Svenska Dagbladet (2/1 2017) som att mindfulness ”framstår som ett universalmedel mot den existentiella otrygghet som präglar den postindustriella kapitalism vi lever i”. Många med honom pekar på hur metoden används för att reducera stress bland anställda efter nedskärningar eller omorganisationer och på så vis blir ett ytligt plåster på såren: ”Uppmaningen att acceptera och att inte döma blir ett sätt att passivt finna sig i sakernas tillstånd.” Kritiken gäller inte bara arbetslivet, utan även i samhället i stort. Om ångest och stress orsakad av en värld i snabb och oroväckande förändring reduceras till ett individuellt psykologiskt problem, hur blir då politisk handling möjlig? Exempelvis ställer Liv Strömquist i sitt senaste seriealbum en ”mindful” passivitet i kontrast till den aktivitet som krävs för att komma till rätta med klimatkrisen.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
