Debatt

Den så kallade mittenpositionen är i själva verket extrem

| Respons 2/2019 | 5 min läsning

Centerpartiets liberalism bygger på en dogmatisk syn på marknaden och en påver människosyn. Snarare än en sansad ”mitten” är den extrem och bidrar till att radikalisera oppositionen. När liberalismen blir alltför renodlad, alstrar den de monster den utger sig för att bekämpa.

Centern och Liberalerna har under det gångna året utmålat sig som de främsta motståndarna mot högerpopulismen i Sverige. Dock finns det en ohelig allians mellan C, L och SD i den bemärkelsen att de är intresserade av att rita om den politiska kartan och omdana den politiska konfliktlinjen.

Annie Lööf och Jan Björklund har eftersträvat ett blocköverskridande liberalt samarbete ”i mitten” och SD vill forma ett konservativt block. Det är ganska uppenbart att dessa två block skulle vara ömsesidigt beroende varandra, eftersom de behöver den andra parten som självklar fiende mot vilken den kan opponera och konstituera sig. Det C och SD eftersträvar är ett slags realiserande av den så kallade GAL-TAN kartan i Sverige. På en värderingsnivå pläderar exempelvis C för tolerans och värdeliberalism och SD för kulturarv, tradition och nationalism. Som gemensam nämnare har de dock att värdera människor utifrån ett identitetsperspektiv som snarare skapar misstänksamhet och splittring människor emellan än ett sökande efter vad vi har gemensamt.

Vänsterpartiets initiala motstånd mot att rösta för en S-regering skapade en viss hyllning bland sociala medier från både höger- och vänstersinnade och denna hyllning kan nog vara det tydligaste tecknet på att höger-vänster skalan fortfarande är starkt förankrad i detta avlånga land.

För att vara konsekventa har C och L också pekat ut V som ett ytterkantsparti som bör exkluderas från varje form av samarbete. Men det är inte i första hand V som varit huvudmotståndaren. Förmodligen har analysen gjorts att vänstern är en omyndig varelse och att den stora utmaningen ligger hos det parti som dragit till sig både väljare från höger och vänster under de senaste åren och vars meningsfränder runt om i västvärlden erövrar alltmer mark. Därför förutsatte man att V skulle lägga sig platt inför den politik som i mångt och mycket är helt motsatt partiets grundläggande övertygelser. Om samarbetet mellan S, MP, C och L presenteras som ett förnuftsäktenskap så påminner behandlingen av V om ett tvångsgifte. Vänsterpartiets initiala motstånd mot att rösta för en S-regering skapade en viss hyllning bland sociala medier från både höger- och vänstersinnade och denna hyllning kan nog vara det tydligaste tecknet på att höger-vänster skalan fortfarande är starkt förankrad i detta avlånga land. För frågan är om något annat parti än C, L och SD egentligen är intresserad av denna typ av ”ny motsättning”.

Utfallet blev dock att V med tomma hot släppte igenom den socialdemokratiska regeringen. Med detta växlade vänstern bort socialismen mot antirasismen och gjorde sig då överflödig i svensk politik. Partier som utsett sig som antirasismens förkämpar finns det många av och det är inte på denna punkt som V skiljer sig från de övriga. Ledaren för Vänsterpartiets ungefärliga motsvarighet i Frankrike, La France insoumise (Det icke-kuvade Frankrike), Jean-Luc Mélenchon, vägrade åtminstone under andra presidentrundan, som ställde Macron och Le Pen mot varandra, att som brukligt är föreslå vem hans väljare skulle rösta på, sannolikt för att han värnar lika mycket om kampen mot rasismen som mot ekonomisk ojämlikhet och vägrade ställa dem mot varandra. Förmodligen gjorde han detta för att hans kampanj om solidaritet och mot klassklyftor skulle framstå som föga trovärdig om han uppmanade sina väljare att rösta på Macron, som inkarnerar den politiska ekonomi hans parti kämpar emot. Så resonerade inte Vänsterpartiet. Dessutom missade man århundrandets chans att se huruvida C och L skulle välja mellan antirasism och liberal ekonomi när det verkligen kom till kritan i en fjärde omröstning…

Trots Centerns bedyrande att man förespråkar en mittenpolitik kommer man inte ifrån att de utgör ett radikalt liberalt parti. Det är här viktigt att skilja mellan en liberal stat och en nyliberal politik och alltför ofta sammanblandas de av dem som försvarar det senare. En liberal rättsstat garanterar alla individer vissa fri- och rättigheter, reglerar valproceduren och skänker den sin legitimitet. I en sådan stat vill flertalet svenska medborgare leva i. Denna stat utgår från vissa liberala grundprinciper, såsom individens okränkbarhet, en sund misstänksamhet mot politisk makt som måste begränsas med annan makt samt en skyddsfunktion för minoriteters utsatta plats i förhållande till majoriteten. Rättsstaten ritar upp landets politiska spelregler och gör den representativa demokratin möjlig.

Den liberalism som Lööf & Co förordar är dock en annan. Den utgörs av en dogmatisk syn på marknadsekonomin samt dess relation till staten, en ogrundad övertro på privata initiativ och entreprenörskap och en påver människosyn om en oberoende, nyttomaximerande, historie-, klass- och kulturlös individ som i princip är utbytbar. Det är svårt att hävda att detta skulle vara en tempererad ”mitten”; det är snarare en extrem position.

Risken med denna typ av koncentration mot en mittenextremism är dels att det sker en radikalisering av den politiska oppositionen, dels att varje kritik mot mitten uppfattas som extrem. Men politik kan inte reduceras till att handla om teknokrati, marknadslösningar och oberoende individers val, utan måste ha vissa idéer, principer och värderingar om vilket samhälle man vill leva i. Liberalismen i sin partipolitiska form är alltid bäst när den slår följe med en ”grund”-ideologi, som kan vara konservativ eller socialistisk, även om detta innebär en del interna paradoxer och motsägelser. Konservatismen och socialismen erbjuder förslag och ideal som kompenserar de brister som liberalismen bär på när det gäller mänsklig samvaro och mänskliga relationer samt kan ge och tillskriva institutioner mening och ändamål, som inte enbart rör nytta, valfrihet eller vinst. Frånvaron av liberala principer inom politiska rörelser har alltid fått historiskt förödande konsekvenser, men när liberalismen blir för renodlad alstrar den i stället de monster den söker att bekämpa.

Publ. i Respons 2/2019
TEMA | Eliter

Matilde Tiozzo

Matilde Tiozzo är frilansskribent och doktorand i franska vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...