Analys/Reportage

Det maktfullkomliga nuet håller på att bli alltings mått

| Respons 5/2020 | 9 min läsning

Det har blivit allt vanligare att man ensidigt applicerar vår tids moraliska värderingar på historien och vill rensa ut all historia som saknar förbindelser med vår tids moraliska värderingar. Men det är just det som inte passar in i vår sentida föreställningsvärld som bättre än något annat hjälper oss att förstå hur historien och vi själva förändras.

Demonstranter river statyn av Edward Colston, slavhandlare och filantrop under 1600-talet, i Bristol 2020. Foto Giulia Spadafora / NurPhoto via Getty Images

Uppstädning av epitet i Pippi-böckerna, museers så kallat normkritiska politisering av kulturarvet, kritik mot universitetslärares ”historiska” språkbruk – listan på de senaste årens aggressiva debatter om vår nutida hantering av opassande begrepp och företeelser från ett ”mörkt” förflutet kan göras lång. Hur skall vi förstå och bemästra dessa debatter? Vad är de egentligen uttryck för?

Man behöver inte vara särdeles historieintresserad eller beläst för att konstatera att historien är fylld med dåligt omdöme, dumhet och ren ondska. Den rymmer människor i både största storhet och djupaste förfall. Det handlar inte bara om individuella mänskliga egenskaper. Det finns samhällen och statsbildningar som drivit människor till att bli mer omdömeslösa och ondskefulla än andra. Goda människor har blivit mindre goda när de inträtt i diverse kollektiv, som utsatt dem för olika slags grupptryck, hot och löften. Ideologiska, kulturella och religiösa föreställningar har i kontakt med den historiska verkligheten fått människor att utföra förfärliga handlingar som de annars inte hade utfört. Tider av oro och konflikt har lockat fram och gett utrymme åt människors sämsta sidor. 

Varken historiker eller andra historieintresserade kan eller ens bör avhålla sig från moraliska omdömen om sina studieobjekt. Men, och det är viktigt, det är skillnad mellan att anlägga moraliska perspektiv på det förflutna och att moralisera om detsamma. Moraliserar gör vi om vi inte respekterar att historia måste förstås och värderas utifrån två olika men förbundna meningssammanhang: ett historiskt och ett nutida.

Moraliserar gör vi om vi inte respekterar att historia måste förstås och värderas utifrån två olika men förbundna meningssammanhang: ett historiskt och ett nutida.

Bra historia är alltid resultat av en dubbel historisk tankeoperation. I allt historiskt tänkande och all historisk kunskap måste det slås en brygga mellan historien och den som uttolkar den och gör den till historia. Historien är i sig ett främmande och okänt land, och det historiska arbetet går ut på att göra det mer bekant och känt, men utan att undanröja dess annorlundahet. Distans och närhet måste samverka. En av historiefilosofins giganter, britten R. G. Collingwood, har i The Idea of History (1946) uttryckt detta möte mellan tidshorisonter så här: ”Det historiska objektet måste vara av ett sådant slag att det kan återuppliva sig i historikerns sinne; historikerns sinne måste vara sådant att det erbjuder ett hem för detta återupplivande.” 

Å ena sidan är det nödvändigt att i görligaste mån göra människor från det förflutna rättvisa. Deras handlingar måste analyseras och värderas utifrån förutsättningar och sammanhang som präglade den tid då de verkade. Det betyder att den som vill skaffa sig historisk kunskap efter bästa förmåga måste försöka tränga in i och begripa de begrepp, föreställningar, processer och strukturer som historiens människor levde i, av och genom. Historien är hela tiden i rörelse, och den som vill förstå eller förklara hur och varför historiens människor agerade som de gjorde och sade det de sade måste begripa att de inte var som vi är och inte levde i vårt samhälle och i vår tid. Redan historievetenskapens fader, tysken Leopold von Ranke, talade för vikten att förstå historien ”som den egentligen var”, medan Collingwood underströk nödvändigheten av historisk inlevelse och fantasi – empati – i vårt historiska tänkande. 

En central insikt är att empati inte är sak samma som sympati, eller för den delen antipati. Medan det empatiska gynnas av att man går i närkamp med historiska källor och begrepp och ett historiskt sammanhang, allt i avsikt att intellektuellt begripliggöra människors villkor i det förgångna, handlar det sympatiska eller antipatiska om ett emotionellt förhållningssätt till historien och dess människor, byggt på sentida värderingar. I det historiska arbetet går det som sagt inte alltid att hålla isär det empatiska från det sympatiska, men det är viktigt inte bara för tränade historiker utan även för deltagare i den bredare samhällsdebatten att försöka.

Den andra sidan av den dubbla historiska tankeoperationen utgår från en annan insikt: att historien blir angelägen och levande först när vi i eftervärlden vänder oss till den med våra frågor, problem och teorier. I historia är frågor lika viktiga som svar, vilket betyder att vårt sentida perspektiv är lika betydelsefullt som det historiska. Historiska problem och teorier hjälper oss att få syn på sådant i historien som är viktigt för oss i eftervärlden. Vi måste använda vår tids begrepp också när vi studerar tider då dessa begrepp inte var uppfunna. Folkmord var som begrepp inte etablerat när nazisternas folkmord på judarna förövades under andra världskrigets år, men det bör inte hindra eftervärlden från att stämpla förintelsen som ett folkmord. Bara folkmordsförnekare tjänar på att vi begränsar vår historiska förståelse till enbart en förståelse av historiska begrepp. Det är en – om än ovanlig – form av moralisering av historien som går ut på att historien betraktas som seg selv nok och får etablera sina egna handlingsregler och moraliska principer. Utifrån ett sådant moralistiskt perspektiv kan allt inte bara förklaras utan också försvaras, också dumhet och ondska. Det tilldrog ju sig i ett främmande och okänt land som vi inte har tillträde till och ansvar för. 

Det långt vanligare och diametralt motsatta sättet att moralisera om historia går ut på att vi ensidigt applicerar vår tids moraliska värderingar på historien. I utbildningssammanhang har man ibland mött elever som helt enkelt inte vetat bättre än att 1800-talets människor inte kunde fylla sin fritid med tv-tittande. Men det handlar inte bara om kunskapsluckor. Numera finns det tillika gott om exempel, från klåfingriga universitetsadministratörer, ängsliga politiker, säljinriktade förlagsmänniskor, obetänksamma studenter och andra, att man helt enkelt medvetet och öppet rensar ut och frånkänner sig en historia som känns ond och saknar förbindelse med vår tid moraliska värderingar och politiska korrekthet. I förlängningen riskerar inte bara historien att försvinna, utan också det historiska tänkandet och den historiska kunskapen. 

Företrädare för den dubbla historiska tankeoperationen väljer i stället att låta historien, också den ”onda”, komma till tals, men inte fritt och ensidigt, utan i sällskap av en kritisk analys som utgår från vår nutida tolkningshorisont. Det finns många fördelar, både intellektuella och samhälleliga, med ett sådant dubbelt betraktelsesätt. Snabba, populistiska sympatier och antipatier får då svårare att rå på en djupt känd och mer välgrundad empati. Identitetspolitik blir någonting annat och mer analytiskt hanterbart än bara olika gruppers försök att positionera sig med sin kränkthet över påstådda historiska orättvisor. Den allra viktigaste fördelen är måhända att man undviker att döma ut historiens människor som dumma eller onda, eller åtminstone dummare och ondare än vi. Moraliserar gör vi om vi inte respekterar att historia måste förstås och värderas utifrån två olika men förbundna meningssammanhang: ett historiskt och ett nutida. För det var de inte. De var bara annorlunda och hade andra förutsättningar och mål än vi.

Den allra viktigaste fördelen är måhända att man undviker att döma ut historiens människor som dumma eller onda, eller åtminstone dummare och ondare än vi.

Det vi nu upplever, att historia väljs bort av moraliska eller politiska skäl, är en annan form av förnekelse och moralisering än den som hävdar att historien lever sitt eget liv, och att historia så troget och nära som möjligt skall återskapa den. Det är en allvarlig sådan, särskilt som dess popularitet verkar öka. Man kan fråga sig varför. Forskare som Reinhart Koselleck, Pierre Nora och François Hartog har noterat att tiden i vår moderna, globala värld har accelererat och lämnat historien bakom sig. Det självsäkra och maktfullkomliga nuet tenderar att bli alltings mått, också historiens. Tidshorisonten blir allt snävare; det som tilldrog sig för tio år sedan känns avlägset och dött. I det Hartog i Régimes d’historicité – Présentisme et expérience du temps (2003, engelsk översättning 2015) har kallat ett presentistiskt samhälle är det ungdom, konsumtion, medial ytlighet och snabba vinster som räknas. Om historia alls är närvarande, är den snabbt och effektivt konstruerad för att passa nuets intressen och behov, till exempel i den mängd av historiska jubileer och minnesdagar som sköljer över oss i dag. Om historia brukas, sker det inte sällan instrumentellt och ytligt för att sätta fingret på frågor och förhållanden som vi för tillfället upprörs över: utsatta människors flykt över Medelhavet blir till Auschwitz, och det så kallade Hitlerkortet kan spelas ut mot allt och alla som vi finner upprörande men inte hittar någon mer slagkraftig historisk parallell till. Allt detta är, säger Hartog, resultat av politiska agendor och projekt. 

Det är mycket som talar för att vår tids ovilja att ta historiska företeelser som inte passar våra värderingar på allvar är ett uttryck för denna presentism. Sådan gammal historisk barlast som alldeles för länge har gömts i vår skönlitteratur, våra ordböcker och på våra museer måste bort, menar presentisterna. Därmed försvinner också den dubbla historiska tankeoperationen. Det är ytterst olyckligt, för när vi i nutiden vänder oss om efter historia sker detta inte godtyckligt och spontant, med nuet som enda måttstock. Allt från det förflutna är nämligen inte lika intressant. I själva verket är det ofta just den gamla barlasten, den som inte passar in i vår sentida föreställningsvärld, som bättre än något annat hjälper oss att förstå hur historien förändras, och vi med den. 

Publ. i Respons 5/2020 695
TEMA | Vakta din tunga!

Klas-Göran Karlsson

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...