Analys/Reportage

Det perifera Frankrike rycker nu in mot centrum

| Respons 6/2018 | 9 min läsning

Protesterna från de så kallade gula västarna har skakat om Frankrike. Det är en rörelse utan ledare, som huvudsakligen utgörs av lägre medelklass, som inte känner sig representerade av politikerna och som vänder sig mot Emmanuel Macrons politik. När Macron lyckades samla de liberalekonomiskt sinnade från höger och vänster och skapa ett radikalt centrumparti, skapade han också förutsättningar för en radikalisering av den politiska oppositionen.

Gula västar i franska Andelnan, november 2018. Bildkälla: Wikimedia Commons

Under lördagen den 17 november mobiliserade sig ett antal fransmän i protestaktioner mot regeringens politik. Antalet demonstranter steg till nästan 300 000 och de var geografiskt spridda över hela landet och på l’île de la Réunion. Rörelsen kallade sig de ”gula västarna”, (reflexvästar är enligt Wikipedia dess svenska motsvarighet). Namnet uppkom för att man initialt appellerat till demonstration mot en höjning av dieselskatten och den gula västen symboliserade bilförare som är ekiperade med dessa.

Många av de gula västarna är noviser i detta proteströrelsernas land. De är människor som aldrig tidigare deltagit i demonstrationståg.

Men skälet kan också vara att de gula västarna ger en möjlighet att synas i ett annars rådande mörker som omsluter människor som inte känner sig representerade av politiker. Rörelsen växte snabbt och en rad krav till regeringen kom att utformas, bland annat att minimilönen på cirka 1000 euros skulle höjas. Under manifestationer den första december utbröt en hel del våldsamheter runt Triumfbågen och vid symboliska platser i Paris, manifestationerna i övriga landet var tämligen lugna. Utöver de gula västarna rörde det sig enligt medierapporteringen om personer hemmahörande i höger- och vänsterextrema rörelser.

Många av de gula västarna är noviser i detta proteströrelsernas land. De är människor som aldrig tidigare deltagit i demonstrationståg. En annan nyhet var att inga fackföreningar, politiker eller tydliga representanter utnämnts; det är med andra ord en icke-ledarledd rörelse. I vanliga fall brukar demonstrationer, strejker eller protestaktioner i Frankrike alltid ledas av några individer som också för gruppens talan. Så är inte fallet nu och man kan nog hävda att detta är relativt unikt. (Självfallet har representanter från den politiska oppositionen strukit rörelsen medhårs och med alla medel sökt visa på vilket sätt deras politik motsvarar de gula västarnas krav). Den enda rörelse i närtid som till sin form liknar denna avsaknad av tydlig hierarki och ledarskap är förmodligen Nuit Debout som under några månader samlade ett antal individer runt Place de la République om kvällarna och nätterna under våren 2016.

Och kanske detta är det mest intressanta, att dessa två rörelser till sin organisationsform liknar varandra men för övrigt har föga med varandra att göra. Jag skulle tippa på att de som befann sig på Nuit Debout var frånvarande bland de gula västarna, i varje fall initialt, och att de gula västarna aldrig satte sin fot på Nuit Debout.

Om Nuit Debout var en rörelse som framför allt attraherade studenter, socialarbetare och människor från alternativvänstern från storstaden, utgörs de gula västarna av en lägre medelklass, ofta boende utanför huvudstaden. Nuit Debout hade en relativt komplicerad, teoretisk förklaring till varför man inte skulle ha någon ledare. De gula västarna verkar inte ha reflekterat närmare över detta; det tycks inte handla om en genomtänkt maktteori, utan mer om att det inte finns någon som kan representera dem. Under Nuit Debout fanns en önskan om att göra om världen och få den att bli intersektionellt rättvis och miljövänlig. De gula västarna kräver att kunna leva på sin lön/pension, slippa tunga skatter och få köra bil.

Varför tar jag då upp dessa två rörelser och gör en distinktion mellan dem? Därför att de belyser två helt olika typer av Frankrike som sammanfaller i ett territorium och som har olika politiska anspråk, spörsmål och bekymmer. Även om de flesta som deltar i manifestationerna tillhör dem som för länge sedan slutat rösta, framhävde några av de intervjuade gula västarna att de hade röstat på Macron, men att de nu skulle gå över till Le Pen. Bland Nuit Debout-anhängarna har jag svårt att se att man någonsin skulle välja mellan någon av dessa två alternativen. Överlag utgör de en urban, ekologiskt sinnad medelklass, som står för öppenhet och tolerans och som, när den tar sig EU-kritiska uttryck, anser att EU inte är tillräckligt tolerant och öppet mot resten av världen. Många av anhängarna är för en mer lokalt förankrad demokrati, för ekonomisk solidaritet och det progressiva moralsinnet är högt utvecklat.

I den andra gruppen står de som tillhör den (lägre) medelklassen, som befinner sig i periferin av huvudstaden och på landsbygden. De upplever att de betalar dels för de socialt utsatta som inte själva betalar skatt, dels för de rika som fått flera fördelaktiga skattelättnader. De gula västarnas inkomster och köpkraft är låg, liksom utbildningsnivån. Inom dessa grupper känner man sig missgynnad av staten och den moraliska kompassen kan nog karaktäriseras som protektionistisk med ibland nationalistiska drag.

Denna gruppuppdelning jag gör är delvis hårdragen även om den har förankringar i verkligheten. Hypotetiskt är det dock möjligt att kamperna skulle kunna konvergera eftersom att man har en gemensam motståndare: Emmanuel Macron.

Macron utsåg sig själv till att vara den som står för en ekonomisk-liberal och EU-sinnad politik i opposition mot nationalismen och högerpopulismen. Även om de två etablerade partierna han lyckats jämna med marken redan själva hade utfört grovjobbet blev resultatet i varje fall att Macron nu står i en ”mittenposition” och de enda oppositionerna att räkna med är de två extremerna: Marine Le Pen på den ena sidan och Jean-Luc Mélenchon på den andra.

Jag kan inte låta bli att tänka på Frankrike när jag hör Annie Lööf plädera för en ”mittenregering” bestående av sex partier. Hittills har Moderaterna och Socialdemokraterna som bekant vägrat något sådant och det är förmodligen tur. En blocköverskridande flykt mot liberal-ekonomisk extremism i Centerns anda är ingen långsiktig lösning för ett land, speciellt inte om det innebär en omdefiniering och radikalisering av den politiska oppositionen.

Under de gångna åren har flera intellektuella i Frankrike analyserat och varnat för det utbredda politiska ointresse gentemot de allt större skillnader som skapats av en globaliserad liberal-ekonomisk politik och den geoekonomiska diskrepans som genom den uppstått mellan storstad och periferi. En av dessa är geografen Christophe Guilluy som intresserat sig för det perifera Frankrike. I boken La France périférique – Comment on a sacrifié les classes populaires pekar han på en allt skarpare social klyfta mellan de stora inkomstbringande, dynamiska metropolerna och den geografiska lokaliseringen av det enkla folket, som hamnat utanför dem samt de etablerade partiernas politiska likgiltighet för den gruppen. I dessa områden stängs sjukhus, apotek, skolor och socialtjänster. Enligt Guilluy är detta historiskt unikt. Genom att inte vara en integrerad del av ekonomin upphör de även att bli en integrerad del av politiken, på det sätt som arbetarklassen förr var i det kommunistiska partiet i Frankrike. Det perifera Frankrike omfattar både städer, landsbygd och områden strax utanför de stora metropolerna. Guilluy försöker med denna uppdelning påvisa att distinktionen urban/landsbygd inte riktigt längre gör sig gällande. I sin senaste bok No society – La fin de la classe moyenne européen, (2018) kommer han tillbaka till idén om att begreppet medelklass inte längre är adekvat. Enligt honom lever cirka 60 procent av befolkningen under enkla förhållanden och tillhör det man tidigare kallat medelklass. I en intervju på den statliga radiokanalen France Inter hävdade han att när man spränger höger-vänster skalan återstår en enorm klasskonflikt. Möjligen är de gula västarna ett uttryck för något i den stilen.

Varken det pedagogiska eller terapeutiska argumentet har fungerat, kanske för att vuxna människor inte tycker om att behandlas som skolelever eller bli föremål för socialt förbarmande.

Det politiska svaret på missnöjet som spirar i Frankrike kan krasst delas upp i två kategorier: ett pedagogiskt argument och ett terapeutiskt. Det pedagogiska argumentet går ut på att man från regeringens sida beklagar att man inte varit tillräckligt tydlig med vilka reformer man håller på att genomföra, hur nödvändiga de är och att man hädanefter måste vara mer pedagogisk. Med andra ord menar man att om folk bara fattat vad man höll på med hade de omfamnat det. Det terapeutiska argumentet består i något slags högdraget medlidande med människor som röstar på Le Pen eller inte röstar alls för att de har det svårt. Deras agerande ses alltså inte som frukten av ett aktivt val utan framställs som verkningarna av en prekär ekonomisk situation som frambringar en eländig psykologisk disposition. Varken det pedagogiska eller terapeutiska argumentet har fungerat, kanske för att vuxna människor inte tycker om att behandlas som skolelever eller bli föremål för socialt förbarmande.

Macrons liberala ekonomiska politik som gynnar den ekonomiska eliten (exempelvis tog han bort förmögenhetsskatten och han tycks gilla att läxa upp missnöjda personer framför kameror genom att råda dem att det enda sättet att köpa en fin kostym är att jobba eller hävda att ”det räcker att jag går över gatan så hittar jag ett jobb åt er”), framstår för många människor som kvintessensen av den politik som flertalet väljare var missnöjda med i den traditionella blockpolitiken. Inom respektive traditionella parti, Socialistpartiet och Republikanerna, fanns en djup oenighet kring frågor som rör statlig suveränitet, ideologisk orientering, mer socialistisk eller konservativ, kontra dem som var för mer ekonomisk liberalism.

Men faktum är att det under de senaste 30 åren framför allt varit de liberal-ekonomiska tendenserna i respektive parti som fått poliskt gehör. Macron lyckades samla de liberalekonomistiskt sinnade från respektive höger och vänster och skapade ett radikalt centrumparti. Att han fick så mycket medvind till en början och de facto vann valen kan ha berott på att han framställde sig som det nya i kontrast till det gamla (läs förlegade) och att det förmodligen i tidsandan finns en fäbless för just allt som vid första anblick glimmar nytt. Men de gamla oenigheterna och olösta konflikterna tycks nu komma efter honom i rasande gul fart. Inför presidentvalet skrev Macron en bok som pläderade för hans politik och som naturligtvis hette Révolution. Är det månne den som kommer nu?

Publ. i Respons 6/2018
TEMA | Sekularisering

Matilde Tiozzo

Matilde Tiozzo är frilansskribent och doktorand i franska vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...