Det är nu över en månad sedan finalen i herrfotbolls-VM satte punkt för det största spektakel idrottsvärlden har att erbjuda. Många himlade lättat med ögonen, som den servitris som serverade på en uteservering där alla 64 matcher visades på storbildsskärm. En rekordvarm sommar och svenska fotbollsframgångar alstrar sannolikt väldigt många öl att servera. För andra gick spänningen i en rafflande final snabbt eller långsamt över i en gnagande tomhetskänsla: hur ska nu kvällarna tillbringas, hur kan sällskapet från SVT:s proffsiga VM-kommentatorer ersättas? Vilka kollektiva upplevelser av glädje och besvikelse kan nu levas ut?
Ett VM handlar så litet om sport och så mycket om allt annat. Det är en perfekt projektionsyta, en katalysator och en tillflyktsort. Allsköns känslor och begär får här fri spelyta och resonans i det världsomspännande rum det ju är. I en alltmer komplex, individualistisk och avmystifierad samtid, finns få platser kvar för enkelhet, magi och kollektivism. Många förklarar (eller rationaliserar) sitt ointresse för fotboll med att kollektivismen är osmakligt nationalistisk. Visst är det en föreställd och rätt godtycklig gemenskap. Och jag tänker inte gå in på frågan huruvida det finns en oförarglig patriotism eller inte. Alla försök att rationellt argumentera för fotbollens värde är dömda att misslyckas. Det räcker med FIFA, Qatar, korruption, död och miljardkontrakt för att ge svar på tal.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
