Debatt

Diskussionen om samlingsregeringens agerande saknar internationellt perspektiv

| Respons 4/2014 | 22 min läsning

Debatten om samlingsregeringens agerande som Alf W. Johansson initierade i Respons nr 1/2014 fortsätter. Man kan inte tala om Tyskland som en enhetlig aktör, hävdar Andreas Åkerlund, för Tredje riket kännetecknades av rivalitet mellan olika grupper. Thomas Roth menar att man inte får glömma betydelsen av Sveriges militära upprustning och Axel Moberg påminner om vad svenska tidningar faktiskt skrev under kriget.

Andreas Åkerlund: Att bo granne med Tyskland

Debatten mellan Alf W. Johansson och Klas Åmark i de senaste numren av denna tidskrift har varit mycket intressant läsning och har för min egen del aktualiserat frågor relaterade till den svenska forskningen och särskilt till Åmarks bok Att bo granne med ondskan. I sak håller jag med Alf W. Johansson om att det moralistiska och presentistiska perspektivet tagit över både i den svenska forskningen om Sverige och nazismen, men även i den mer allmänna debatten, vilket också syns i mottagandet av Swenaz-programmets resultat. Ett exempel är hur Klas Åmarks bok recenserades i dagspressen, där moralfrågorna och frågan om Sveriges skuld stod i förgrunden på ett mycket tydligt sätt. Exempelvis skriver både Barbro Eberan (i Svenska Dagbladet) och Wilhelm Agrell (i Sydsvenska Dagbladet) om det ”trauma” som andra världskriget och relationerna med Nazi-Tyskland efterlämnade i det svenska samhället och som enligt Eberan ”ärvs vidare från generation till generation”. Även recensionen av Nils Schwartz i Expressen diskuterar i första hand ”det svenska skuldkontot”.

Att bo granne med ondskan fick ett ytterst positivt mottagande i dagspressen och Åmarks bok beskrevs av personer utanför universitetsvärlden som ett ”blivande standardverk” (Eberan) och ”en genomgång av så gott som all tillgänglig akademisk forskning” (Ola Larsmo i Dagens Nyheter). Det finns anledning att korrigera den bilden. För det första bör framhållas att boken inte är en syntes av all tillgänglig forskning. I stället har Åmark gjort ett tydligt urval av litteratur och en viktning av de teman han ser som särskilt betydelsefulla inom forskningsområdet. Framställningen är även styrd av kravet på att redovisa de forskningsprojekt som ingick i Swenaz-programmet. Det kan därför vara på sin plats att påtala ett par av de luckor som finns.

Trots att drygt en fjärdedel av boken behandlar flyktingar och flyktingpolitik tas den tyska intellektuella exilen i Sverige,som exempelvis Helmut Müssener, Klaus Misgeld och Michael Scholz undersökt ingående, inte upp. Det saknas även ett avsnitt om den nazityska propagandan mot Sverige trots att de många olika kanalerna för denna propaganda kartlades i en SOU redan 1946 (SOU 1946:86) för att därefter behandlas av exempelvis Åke Thulstrup och Birgitta Almgren. Larsmo nämnner i sin recension att en beskrivning av läkarkårens inställning till nazismen saknas. Det är emellertid inte bara denna professions förhållningssätt som inte finns med, det gäller även en stor del av forskningen om de svenska universiteten eller de svensk-tyska akademiska kontakterna under mellankrigstiden och andra världskriget. Boken är i första hand en syntes av Swenaz-forskningen samt av den forskning om flyktingar och flyktingpolitik som främst bedrivits vid Åmarks egen institution vid Stockholms universitet och återger på intet sätt bredden i den existerande forskningen om det komplexa tema som Sveriges förhållande till Nazityskland, nazismen och förintelsen utgör.

Vissa av luckorna i Åmarks framställning är, menar jag, inte enbart en slump eller ett resultat av plats- eller tidsbrist. De är framför allt ett resultat av ett tydligt fokus på (eller begränsning till om man så vill) Sverige och svenska aktörer i forskningen om Sveriges relationer med Nazityskland. Detta gäller inte bara i Åmarks bok utan även en stor del av den existerande forskningen om Sverige och nazismen. Detta anser jag är ett resultat av bristen på ett bredare internationellt och relationellt perspektiv på Sveriges relationer med Nazityskland.

Men vilket är då problemet med att ha ett svenskt perspektiv? Var det inte så att Swenaz-programmet skulle studera ”Sveriges förhållande till Nazityskland, nazismen och förintelsen”? Betyder det att endast svenska organisationer, svenska politiker och svenska privatpersoner är intressanta aktörer? Betyder det att forskningen ska begränsas till arkivmaterial som avsatts i Sverige och förvaras på svenska arkiv? Om syftet är att undersöka Sveriges förhållande till Nazityskland – eller kanske ännu hellre, relationerna mellan Nazityskland och Sverige – så borde Tyskland, tyska aktörer, tyska politiker och organisationer spela en minst lika stor roll i den svenska historieskrivningen. Material som förvaras i arkiv i Tyskland och i övriga Europa, i Ryssland och USA borde i detta sammanhang vara av minst lika stor betydelse för förståelsen av den svenska historien som det i Sverige. Sveriges historia slutar inte vid Sveriges gränser. Detta är dock inte bara en fråga om i vilket land arkivmaterialet avsatts eller finns bevarat.

Det är inte enkelt att skriva internationell historia. Det kräver djupare kunskaper om flera nationer eller regioner som ofta endast kan inhämtas genom att forskaren behärskar ett flertal relevanta språk. Undersökningar som inbegriper flera länder kräver dubbel inläsning av relevant forskning och fler och längre resor till relevanta arkiv eller bibliotek.

Men det är just internationellt inriktade studier som behövs när det gäller Sveriges förhållande till Nazityskland. För att kunna förstå och förklara de tysk-svenska relationerna krävs lika mycket kunskap om Weimarrepubliken och Nazityskland som om Sverige. Man måste ta hänsyn till den tyska statsförvaltningens inre struktur och det komplicerade förhållandet mellan olika delar av statsapparaten och NSDAP, och det krävs framför allt en differentierad blick på det myller av personer och organisationer som skapade och upprätthöll relationerna mellan Sverige och Nazityskland, inte bara utifrån deras verksamhet i Sverige, utan också utifrån deras positioner i Tyskland.

Och det är på den här punkten som Att bo granne med ondskan uppvisar en stor brist som samtidigt är en märkvärdig metodologisk inkonsekvens. Åmark förordar direkt i bokens början ett aktörsorienterat tillvägagångssätt och klargör att begreppet Sverige inte bara omfattar den svenska staten och regeringen utan även det han kallar det civila svenska samhället, press, organisationer, privatpersoner, näringsliv och så vidare. Han pläderar därför för att man bör undvika att tala om att Sverige gjorde det ena eller det andra. ”I stället bör man presentera vilka aktörer det gäller.” (Åmark, s. 23). Denna lovvärda differentiering gäller i Åmarks bok dock i första hand svenska aktörer, mycket sällan de tyska. I stället reduceras dessa alldeles för ofta till den kollektiva beteckningen ”tyskarna”. Detta är främst fallet i bokens första del. Till skillnad från hur det svenska samhället skildras med dess olika intressegrupper, åsikter och positioner står tyskarna i samlad tropp. Ofta agerar Nazityskland, ibland nazisterna, ibland NSDAP, sällan den tyska regeringen och ännu mer sällan namngivna tyska diplomater eller andra personer.

En invändning mot denna kritik av Åmarks ordval skulle kunna vara att Nazityskland faktiskt var en likriktad totalitär diktatur efter 1933. Han skriver också att i stort sett alla svenska kontakter med representanter för den tyska staten och det tyska samhället var med personer som i någon mån representerade Nazityskland (s. 24). Det är helt sant, men då kanske ett annat ordval än det kollektiva ”tyskarna” ändå hade varit lämpligare. Annars innebär det att Åmark i sin bok har likställt tysk och nazist. Detta är i sig en sorts kollektiv skuldbeläggning och det utgår jag ifrån att Klas Åmark inte är ute efter.

Men varför är det då viktigt att ha en mer differentierad syn på även de tyska aktörerna? En sak vi vet i dag om den nationalsocialistiska staten är att den präglades av konstanta konflikter mellan olika delar av statsförvaltningen och NSDAP. Olika fraktioner och grupperingar tävlade om Führerns gunst i en situation som Reinhard Bollmus har kallat Ämterdarwinismus. Endast den starkaste myndigheten i staten överlever. Samtidigt vet vi också att olika delar av den tyska statsförvaltningen likriktades vid olika tidpunkter.

Utrikesministeriet Auswärtiges Amt (AA) exempelvis likriktades på allvar först kring 1938 då SS-Gruppenführer Joachim von Ribbentrop avlöste Konstantin von Neurath som utrikesminister. Med von Ribbentrop kom en stor mängd SS-medlemmar som ersatte yrkesdiplomater som varit verksamma vid ministeriet sedan innan maktövertagandet (Döscher 1987). En person som tillhörde denna äldre grupp var Sven Grafströms svärfar och den nyligen avlidna Gerda Grafströms far Fritz von Twardowski, som nämns både i Alf W. Johanssons Respons-artikel och i Åmarks bok, men där – symptomatiskt – endast som en ”tysk diplomat”. Von Twardowski hade haft olika positioner inom den tyska utrikesförvaltningen sedan 1922 och var alltså en av dem som tidigare tjänat Weimarrepubliken.

När von Ribbentrop tillträdde var han chef för den kulturpolitiska avdelningen, vars ansvarsområden successivt fördes över till andra delar av ministeriet. När AA likriktades ännu mer år 1943 (Longerich 1987) tvångsförflyttades von Twardowski till generalkonsulatet i Istanbul. Han var alltså en av de många statstjänstemän som fortsatte sitt arbete under nazisterna för att till slut ersättas av mer partitrogna personer. Om man ska spekulera i mysteriet kring hur Grafström kunde hantera sin antinazism i vardagen trots sina tyska släktkontakter är det svar som ligger närmast att han kunde skilja på tyskar och nazister och inte i första hand uppfattade sin svärfar som nazist, utan som en statstjänsteman som fortsatte att tjäna sitt land trots dess nya och av Grafström så avskydda ledning. Det är naturligtvis bara spekulationer från min sida. Min poäng är dock att det inte främjar vår förståelse för de svensk-tyska kontakterna att reducera en person som von Twardowski till en namnlös ”tysk diplomat”.

Hur viktigt det kan vara att inordna de aktörer som agerade mot Sverige i den nationalsocialistiska statens konfliktfyllda struktur kan man även illustrera med propagandaverksamheten. Alf W. Johansson tar i sin artikel (Respons 1:2014) upp Daniel B. Roths avhandling om den tyska legationen i Sverige. Här beskriver Roth bland annat hur legationen verkade för att motverka den mest rabiata propagandan som föreslogs från Auswärtiges Amt i Berlin, då de ansåg att denna snarare skulle skada de svensk-tyska relationerna. Samtidigt hade de konkurrens av organisationer som ägnade sig åt propaganda i Sverige, men som snarare stod olika falanger inom NSDAP nära, till exempel Nordische Gesellschaft och Aussenpolitisches Amt der NSDAP, som båda tillhörde Alfred Rosenbergs inflytelsesfär. När det gäller propagandan är det alltså viktigt att kunna inordna aktörerna som var verksamma i Sverige i det myller av organisationer som fanns och som delvis beskrevs redan i SOU 1946:86 och senare av exempelvis Åke Thulstrup (1962). Här är det även viktigt med någonting annat som ofta saknas i forskningen om Sverige och Nazityskland, nämligen det längre perspektivet. Många i utlandet verksamma tyska propagandaorganisationer var nämligen inte skapade av NSDAP för nazistisk propaganda. De var inrättade under Weimarrepubliken i syfte att skapa gentemot Tyskland välvilligt inställda opinioner utomlands.

Ett annat exempel kan man hämta från Swenaz-programmet. I sin utmärkta artikel ”Alkibiades eller Akilles?” (Historisk Tidskrift 4:2005) beskriver Sven Nordlund försöken att genomdriva den nazistiska ariseringspolitiken även i svenska företag. Ett av grundproblemen här var att det fanns två statliga myndigheter med ansvar för utrikeshandeln, nämligen Reichswirtschaftsministerium (RWM) och Reichsstelle für den Aussenhandel (RfA) med delvis olika målsättningar. Enligt Nordlund fanns här en konflikt ”mellan ekonomisk verklighet och rasideologiska målsättningar”:

”I denna stod RWM för nationella ekonomiska egenintressen. Enligt RWM handlade det på den internationella marknaden om att först och främst värna om det tyska näringslivets intressen och avsättningsmöjligheter. RfA, däremot, gick i bräschen för den nazistiska rasideologins principer. Ekonomin var, enligt denna myndighet, underordnad de rasideologiska målsättningarna” (Nordlund s. 577).

Nordlund har i sin artikel på ett föredömligt sätt tagit hänsyn till aktörerna på båda sidor Östersjön och inordnat dem i den kontext där de var verksamma. Bara omnämnandet av en konflikt mellan ekonomi och ideologi bidrar mycket till vår förståelse av försöken att bedriva ariseringspolitik i Sverige. Det är därför synd att Åmark inte gör Nordlunds beskrivning rättvisa utan framställer RfA som den enda aktör i Nazityskland som var relevant för den mot svenska företag förda politiken. I och med detta framställer alltså i praktiken Åmark rasideologin som den allenarådande principen, när forskningen tydligt visar på en konflikt och en avvägning mellan rasistisk ideologi och den ekonomiska verkligheten. Varför detta val görs av en person som samtidigt kraftfullt pläderar för ett differentierat och aktörscentrerat perspektiv är oklart.

Men måste inte en syntes vara reducerande? Man kan ju inte ta med allt. Varför är det egentligen så viktigt att framhålla att Åmark inte specificerar och differentierar på samma sätt när det gäller tyska som svenska aktörer utan i stället använder en mindre lyckad kollektivbeteckning?

Först och främst uppstår i och med detta en skevhet i beskrivningen av relationerna mellan Sverige och Nazityskland, där Nazityskland i praktiken beskrivs som en monolitisk diktatur, trots att detta sannolikt inte var författarens intention. På andra sidan Östersjön finns inte en kaotisk statsförvaltning och ett komplext splittrat samhälle utan bara Nazityskland eller tyskarna som kollektiv.

Denna skeva beskrivning gör i sin tur att boken tappar mycket i användbarhet för en person som är intresserad av relationerna mellan Sverige och Tyskland. Man kan inte gå till detta ”framtida standardverk” för att få reda på vilka tyska myndigheter eller organisationer som agerade på ett visst sätt vid en viss tid. Här gör man bäst i att endast använda Åmarks bok som uppslagsverk för den mer detaljerade forskningen. Detta är synd, eftersom det här fanns en potential att faktiskt teckna en differentierad bild av Nazityskland och att visa på komplexiteten i NS-diktaturen och inte minst i de svensk-tyska relationerna.

Slutsatsen blir att det inte endast är i den svenska synen på andra världskriget som någonting har gått snett, utan även i behandlingen av Nazityskland och de svensk-tyska relationerna. En historieforskning som vill förstå och förklara utifrån de historiska aktörernas perspektiv gör bäst i att inte reducera dessa till kollektivet ”tyskarna” och låta aktörsperspektivet sluta där Östersjön börjar. En annan typ av framställning är möjlig, men då måste den metodologiska nationalismen överges och historien om Sverige och Nazityskland måste inbegripa Nazityskland i en mycket högre utsträckning än vad som är fallet i Klas Åmarks bok.

Andreas Åkerlund är fil. dr i historia och forskare vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet.

Referenser

  • Döscher, Hans-Jürgen, Das Auswärtige Amt im Dritten Reich. Diplomatie im Schatten der ”Endlösung”, Berlin: Siedler 1987.
  • Kjellberg, Georg K:son, Den tyska propagandan i Sverige under krigsåren 1939–1945, Stockholm 1946 (SOU 1946:86).
  • Longerich, Peter, Propagandisten im Krieg. Die Presseabteilung des Auswärtigen Amtes unter Ribbentrop, München: Oldenbourg 1987.
  • Nordlund, Sven, ”Alkibiades eller Akilles? Ariseringen i Sverige och reaktionerna på denna”, Historisk Tidskrift 125:4 (2005), 575–607.
  • Thulstrup, Åke, Med lock och pock. Tyska försök att påverka svensk opinion 1933–1945, Stockholm: Bonniers 1962.
  • Åmark, Klas, Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, Stockholm: Bonniers 2011.

Thomas Roth: Svensk upprustning påverkade samlingsregeringens agerande

 I Respons nr 3/14 debatterar Janne Flyghed (JF) och Alf W. Johannsson (AWJ) den svenska neutralitetens tillämpning och verkanskraft under det vi ofta kallar för beredskapstiden. Jag fäster mig vid JF:s formulering att ”när det gick sämre i Tyskland i kriget så växte det svenska motståndet”. Förvisso var det så, men varken JF eller AWJ gör kopplingen till att den svenska upprustningen efter hand hade gjort det möjligt för Sverige att kunna föra en försvarsstrid med betydligt större effekt än 1940. Att det 1943 stod klart för samlingsregeringen att axelmakterna knappast skulle kunna vinna kriget torde vara troligt, vilket också var en av anledningarna till att avtalet om permittenttrafiken kunde sägas upp, men det innebar inte att regeringen därmed ansåg att faran för ett tyskt anfall var över. I själva verket kom kriget närmare Sveriges gränser med allt vad detta riskerade att föra med sig. Den enda kända tyska anfallsplanen, eller rättare sagt operativa studien, utarbetades våren 1943, alltså efter slaget vid Stalingrad. Innan dess hade det inte funnits något avgörande skäl för Tyskland att angripa, man fick vad man ville i alla fall. Efter Stalingrad fanns det större operativa och strategiska skäl att anfalla Sverige, men utvecklingen under 1943 framtvingade andra prioriteringar. Det tyska förband som skulle ha utgjort den viktigaste anfallskraften, 25. pansardivisionen, tvingades tyska överkommandot i augusti omgruppera från mellersta Norge till Frankrike och tillfället återkom aldrig. Att regeringen skulle ha insett att det tyska sammanbrottet skulle äga rum två år senare torde vara att tillskriva den ett för stort mått av klärvoajans.

Upprustningen i det kringrända Sverige hade genomförts på ett osannolikt snabbt och förhållandevis smärtfritt sätt och den var ett väsentligt bidrag till den förda politiken Vid det tyska anfallet mot Danmark och Norge den 9 april bestod arméns fältförband av fem fördelningar om 17 000 man vardera. Två år senare hade dessa fördubblats till tio stycken och 1943 tillkom tre pansarbrigader, en motorbrigad och en cykelbrigad, vardera om cirka 6 000 man. De tidigare landsstormsförbanden med värnpliktiga äldre än 30 år hade moderniserats till lokalförsvarsförband med betydligt större eldkraft än tidigare och ett hemvärn med 80 000 hade skapats. På svenska varv hade bland annat en minkryssare, elva jagare och 19 ubåtar byggts, vilket innebar en samlad fartygsstyrka om tre moderna pansarskepp, två kryssare, 27 jagare och 26 ubåtar, oräknat minsvepare och motortorpedbåtar. Kustartilleriets 72 tunga (kaliber över 12 cm) och 70 lätta pjäser hade utökats till 104 tunga och 194 lätta dito samtidigt som befästningarna längs gräns och kust hade utökats högst väsentligt. De på varandra följande försvarsbesluten hade även inneburit en utökning av sju flygvapenflottiljer 1940 till sexton 1943, med 790 flygplan i stället för 275 tre år tidigare. Framför allt var hela krigsmakten väsentligt mer välövad än 1939.

Den reella förmågan att kunna försvara neutraliteten är inte oväsentlig i denna diskussion. Att regeringen år 1943 kunde och vågade föra en annan politik än 1940 var mot denna bakgrund föga förvånande och jag vill också hävda att den växlande krigslyckan var av mindre betydelse än vad som brukar anföras.

Thomas Roth är förste intendent vid Armémuseum och ledamot av Krigsvetenskapsakademien.


Axel Moberg: Vad skrev egentligen svenska tidningar under andra världskriget?

När jag pensionerades för några år sedan satte jag mig att bläddra igenom de nio största svenska dagstidningarna under åren 1938-45 för att se vilken bild de gav av kriget. Tyngdpunkten ligger på nyhetsmaterialet som måste ha haft störst genomslag på opinionen, och inte på ledarna. Jag kommer ge ut en redovisning så småningom. Tidningarna ger en ytlig och rapsodisk bild av händelserna, men man kan ändå se hur händelserna framställdes och hur tankevärlden och debattklimatet var i Sverige.

Jag ska inte ge moralbetyg, men konstaterar ändå att bilden är bättre, med efterkrigsmått, än jag hade väntat. Flertalet av tidningarna var klart kritiska mot Tyskland redan före krigsutbrottet. Annekteringen av Tjeckoslovakien var en vattendelare i svensk press, liksom i västmakternas politik. Nästan alla fördömde starkt judeförföljelserna och Kristallnatten, inte minst den annars ganska protyska Stockholms-Tidningen. (När judarna deporterades 1940-41 svajade däremot tidningarnas beskrivning mer.) Men överlag var man starkt restriktiv till att ta emot flyktingar, såväl tyska judar som tjecker och spanjorer. De flesta såg ändå ”bolsjevismen” som ett minst lika stort hot.

Det slående är att under månaderna efter den 9 april 1941, när Tyskland anföll Norge, lyser opinionsyttringarna i tidningarna och ute i samhället nästan helt med sin frånvaro. Nyckelorden var svensk frihet, oberoende och försvar. Man var initialt osäker om hur man skulle förhålla sig till ockupationsregimerna, men rapporteringen blir snart kritisk. Svenska Dagbladet skrev till exempel om tortyr i norska fängelser ett år före det beryktade tillslaget mot de 14 tidningarna. Trots regeringens missbruk av tryckfrihetsförordningen skrev tidningarna ändå så mycket om ”grymheter” att även blaserade moderna läsare torde ha blivit upprörda. Från årsskiftet 1942/43 bör den läsare som ville se ha förstått att Förintelsen pågick.

Först på sensommaren 1941 börjar en försiktig allmän opinion växa fram som i takt med den tilltagande terrorn i Norge når stormstyrka under 1942-43. Då kom också en omfattande hjälp, som Quisling tidigare funnit förödmjukande och delvis saboterat. Men det är påtagligt att opinionen till en början enbart gällde Norge, inte de andra ockuperade länderna, de allierade eller judarna. Någon sympati för motståndsrörelser och sabotage fanns inte heller. Den kom först 1943–44.

Det är riktigt, som Alf W. Johansson påpekar, att man inte såg kriget som en kamp mellan demokrati och diktatur. Det var inte så tidningarna skildrade det, annat än någon enstaka gång i Social-Demokraten. I stället framställdes det som en strid mellan stormakterna. Det avspeglade verkligheten. Demokratin var något nytt och hade inte accepterats fullständigt i alla kretsar, ens i Sverige. I slutet av trettiotalet var bara en handfull länder i Väst- och Nordeuropa rumsrena demokratier. Polen och de baltiska länderna var det inte. Majoriteten av de europeiska länderna var vid denna tid auktoritära regimer av något slag. Britternas agerande i befriade länder var för övrigt inte heller alltid så demokratiskt.

Däremot är det förstås missvisande att säga att kriget främst var en strid mellan två diktaturer och att demokratierna spelade en supplerande roll. Demokratierna fick kämpa ensamma de första två åren, när Sovjet närmast var tysk allierad. Efter anfallet på Sovjet stämmer det kanske i ett inskränkt arméperspektiv att tala om ett krig mellan två diktaturer. Men om man väger in kriget till sjöss, luftkriget, kriget mot Japan som Sovjet inte deltog i, samt den väldiga industriella mobiliseringen i väst som var livsviktig också för Sovjet, blir balansen en annan.

Om man ska klistra en etikett på den svenska politiken kan man knappast se regeringen som en homogen enhet. I stället bör politiken ses som resultantet av många olika krafter. En del av de medgivanden som gjordes mot Tyskland, till exempel transiteringen av division Engelbrecht, var kanske något till exempel Bagge eller Westman själva ville gå med på, medan det nog var ”eftergiftspolitik” för Wigforss eller Möller. För Per Albin bör det ha varit ”förhandlingspolitik” mellan dessa herrar, Tyskland och de allierade.

Inte ens Segerstedt motsatte sig neutraliteten efter 9 april, utan snarare avstegen från den. Visst gjordes stora avsteg, och mot slutet av kriget ännu större gentemot de allierade. Men järnmalmsexporten var inte något brott mot neutraliteten enligt folkrätten och den hade dessutom godkänts av britterna i det svensk-brittiska krigshandelsavtalet. Den andra sidan är att Sverige var avspärrat och beroende av Tyskland för sin försörjning på många områden, inte minst av kol och koks.

Om man förkastar neutralitetspolitiken, säger man att Sverige borde anslutit sig till ena sidan, förhoppningsvis de allierade. Det blir ett hypotetiskt resonemang som väcker många frågor. En är om det verkligen hade gynnat våra grannländer. En annan är hur det skulle gått till. Skulle Sverige ha låtit sig anfallas eller anfallit? Det är sannolikt att Sverige, som var omgivet av tyska trupper på alla kanter, hade besegrats. Radowitz hävdar att Tyskland inte hade resurser att angripa Sverige och att Sverige hade haft större handlingsutrymme. Men han säger också att det var svårt för svenskarna att veta. Alf W. Johansson visar i sin bok om Per Albin att denne såg hotet som en realitet, särskilt vid en allierad landstigning i Norge.

Men det fanns inga politiska förutsättningar för att gå ut i krig. Det handlade inte bara om tyska sympatier i delar av etablissemanget. De gallupundersökningar som Dagens Nyheter gjorde under de senare åren antyder att det inte heller fanns något stöd i folkdjupen. Sympatierna för de allierade var inte tillräckligt starka. Neutraliteten satt djupt.

Ytterligare en komplikation var Finland. Det fanns en mäktig opinion för det förtryckta Norge. Men samma personer och samma tidningar, inte minst Social-Demokraten, och delvis regeringen, såg på ett lätt schizofrent sätt till en början positivt på det finska fortsättningskriget och godtog den finländska fiktionen att man förde ett försvarskrig och inte var i förbund med Tyskland. Och i kriget mot Sovjet kunde man ibland spåra en viss sympati för Tyskland i medierna, åtminstone så länge det gick bra.

Föreställningen om andra världskriget lever mer och mer sitt eget liv, oberoende av vad man diskuterade då. En nollställning är nyttig. Att förstå dåtiden är inte att acceptera den.

Axel Moberg har varit departementsråd vid UD.

Publ. i Respons 4/2014
TEMA | Europas urkatastrof

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...