Stanna inne och läs en bok, säger de. Jag vet vad jag ska välja först. I det här läget vill jag läsa om Lars Jakobsons essä ”Ars moriendi”.
Den är så vanlig att den måste vara en av vår kulturs viktigaste myter, men vad gör den med oss?
Jakobson plockar sönder de undergångsberättelser som den populärkulturella industrin älskar att sälja. Efter katastrofen – om den beror på epidemier, kärnvapen eller något annat är inte viktigt – har världen förvandlats till en prepperfantasi. En liten grupp överlevare, givetvis beväpnade, måste klara sig bäst de kan. Oräkneliga datorspel, romaner och filmer har upprepat den här berättelsen. Den är så vanlig att den måste vara en av vår kulturs viktigaste myter, men vad gör den med oss?
Essän finns i Jakobsons nyutkomna Bokfört. Jakobson får den postapokalyptiska genren att framstå som djupt suspekt, samtidigt som han själv är långt ifrån färdig med den. ”Ars moriendi” är skriven av en författare som har påbörjat en stor omvärdering av den maskulina science fiction-litteratur han läste under sina formativa år – och sedan fastnat på halva vägen. Han kan inte återuppleva den fascination som böckerna gav honom, han kan inte släppa taget om dem och han förmår inte upptäcka några nya kvaliteter hos dem, så att han kan uppskatta dem på ett vuxnare sätt. Trots dessa låsningar lyckas Jakobson visa mig genrens outtalade, grumliga premisser och få mig att ifrågasätta det omogna gensvar som efter katastrofen-historierna vill väcka inom mig.
Berättelser av det här slaget talar om för oss att civilisation är något bräckligt – helt enkelt en lögn. Våld och dominans är det enda som är äkta, resten är dekorationer. Kan man verkligen lita på det?
Tänk om civilisationsbyggande är det som finns djupast i människan? Civilisation är inte bara pyramider, det är också en mängd vardagliga, osynliga, samhällsuppehållande vanor. Det är lätt att bortse från deras samlade effekt, liksom ekonomerna har kunnat bortse från kvinnors obetalda hushållsarbete.
Berättelser om samhällskollaps lämpar sig för konsumtion i ett samhälle som ännu inte har kollapsat. Vad händer när epidemin är över?
Av någon underlig anledning envisas Facebook med att visa mig annonser från ett företag som säljer digitala modeller av futuristiska megastäder som förvandlats till ruinlandskap, avsedda att användas som bakgrunder i datorspel och filmer. I början är de suggestiva, men efter ett tag blir det som att gå genom en antikaffär full av tavlor med månsken och älgar.
Berättelser om samhällskollaps lämpar sig för konsumtion i ett samhälle som ännu inte har kollapsat. Vad händer när epidemin är över? Kommer coronaviruset att få oss att tröttna på berättelser som romantiserar samhällskollapsen?
I årtionden har vi fått höra att svenskarna har blivit så bortskämda av staten att vi inte längre klarar av att ta hand om oss själva. Sedan inträffar ett terrorattentat på Drottninggatan, och folk öppnar generöst sina bilar för främlingar och erbjuder dem skjuts, eftersom kollektivtrafiken ligger nere. Polis och sjukvårdspersonal vet vad de ska göra efter ett attentat; de har övat. Vanligt folk hade inte övat, de förstod ändå.
Vi ska inte underskatta oss själva.
