Krönika

Efter oss, syndafloden

| Respons 5/2018 | 3 min läsning

Det finns en scen i Woody Allens film Annie Hall, där en upprörd mor tar sin deprimerade son till doktorn eftersom sonen vägrar göra sina läxor sedan han fått höra att universum expanderar, vilket kommer innebära alltings slut. ”Om världen går under, vad är då poängen med läxorna?” resonerar sonen bakom sina alltför stora glasögon, resignerat nedsjunken i doktorns soffa. Den borgerligt klädda modern är oroad. Hon förstår inte vad läxorna har med universum att göra och Brooklyn expanderar ju ändå inte! Den roade läkaren intar en annan hållning: universum expanderar förvisso, men det kommer ta lång tid, så varför inte njuta av livet medan det varar? 

De tre personerna i scenen representerar olika förhållningssätt till den oundvikliga katastrofen: passiviteten, förnekelsen och livsbejakandet. Universums expansion kan jämföras med klimatkrisen, med den avgörande skillnaden att den senare kan förhindras eller åtminstone dämpas, om tillräckligt görs i tillräcklig tid. Eller: om tillräckligt många avstår från att göra tillräckligt mycket. Ändå är det skrämmande många som förefaller opåverkade av den graverande mängden bevis på att vi står inför en snabbt sluttande utförslöpa mot den ekologiska kollapsen. 

När jag för första gången för några år sedan konfronterades med den numera allt vanligare inställningen att en världsomspännande klimatkatastrof är oundviklig, men att det inte spelar någon roll vad vi som individer eller kollektiv försöker göra åt saken, förbluffades jag. Cynismen kring både jordklotets framtid och den egna, förlängd genom barnbarnsleden (såsom många önskar föreställa sig evigt liv) var ny och häpnadsväckande. Hur kan man nynna vidare på trudelutterna mellan larmrapporterna på radion, i bilen på väg till arbetet, som om ingenting hänt? Inte låta valen av röstsedel, transport- eller livsmedel färgas det minsta av världens åstundande brist på klorofyll? 

Samtidens klimatlära predikas i stället av den borgerliga modern, som har slutat vara upprörd, och inte ens längre förnekar katastrofen.

Kanske har vi, efter räckor av mindfulnesscoacher och livsstilsyogis, blivit alldeles för bra på att leva i nuet och ta alltets förgänglighet med jämnmod. Vi sniffar i oss bensinångorna på parkeringsplatserna med ett saligt leende – ”I love the smell of petrol in the morning” – innan vi i zenlugn låter kontorslandskapen omfamna oss. Det riktigt märkliga är att inga mer konstruktiva eller kreativa preapokalyptiska rörelser växt fram. Vid sidan av en handfull lumberjackpreppers, som entusiastiskt inväntar civilisationens sammanbrott med en förhoppning om påföljande renässans för manligt mod och dådkraft, märks få som tar tillfället i akt att omvärdera sina livsval – eller att revoltera mot den ohållbara banala glömskan. 

Fler barn borde sluta göra sina läxor, och i stället ge sina föräldrar en ordentlig uppläxning. Med mod och allvar synliggjorde 15-åriga Greta Thunberg vuxenvärldens ointresse för klimatet, genom att skolstrejka utanför riksdagen. Budskapet löd: ”Vi barn gör ju oftast inte som ni säger åt oss att göra. Vi gör som ni gör. Och eftersom ni vuxna skiter i min framtid så gör jag det med”. Det är produktiv passivitet om något. 

Om det nu är så få som lyckas balansera på den fina linjen mellan paralyserande och motiverande klimatångest, där verkligt motstånd formas, kunde väl ändå fler vara uppgivna på mer dionysiska sätt. Men dagens cynism präglas inte av en hedonism à la l’ancien régime – läkarens råd att njuta av livet utan tanke på morgondagen. Inte heller är en passiv protest mot produktiviteten och konsumtionen på modet. Hur många köper bakelser och portvin för sina pensionsbesparingar, taggar ner i karriären eller struntar i att sätta barn till denna sent i november-värld? Samtidens klimatlära predikas i stället av den borgerliga modern, som har slutat vara upprörd, och inte ens längre förnekar katastrofen. I stället insisterar hon på att fortsätta precis som förr, pliktuppfyllande intill dödsförakt. Efter oss och våra många långa lutherska år i samhällsmaskineriet, syndafloden. 


Hanna Bornäs

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...