Att studera eliter i Sverige är känsligt eftersom det stör bilden av Sverige som världens mest jämlika land. På senare år har det dock kommit flera intressanta bidrag om hur eliter lyckas befästa sin position. Dessa mekanismer finns inte bara där man förväntar sig att finna dem, utan också inom den akademiska världen, som vill se sig som meritokratisk. Akademiker från privilegierade hem vägrar envist att medge att deras bakgrund kan ha haft någon betydelse för deras egen karriär.
Sedan några år tillbaka ägnar sig samhällsvetare åt ett politiskt laddat ämne: Sverige är också ett elitsamhälle som reproducerar status i slutna kretsar. Det är ett kontroversiellt påstående mot bakgrund av den (i och för sig) redan krackelerande självbilden av Sverige som världens mest jämlika, jämställda och moderna land. De välmående grupperna i det svenska samhället har enligt forskningen välbetalda och intressanta jobb, ett tilltalande yttre, en avundsvärd materiell standard i trygga gröna kvarter, där vårdköer enkelt pareras genom någon bekant som är läkare. Statistiken visar att dessa grupper har bättre hälsa och livslängd än riksgenomsnittet, barnen har högre betyg i skolan och paren skiljer sig i lägre utsträckning. Åt dem som redan har, ska vara givet.
Barnen är väl tillgodosedda i materiellt hänseende, men det de önskar allra mest kan de inte få: att deras föräldrar tar dem i knät, läser en saga och delar den triviala vardagen med dem.
Hur skapandet av dessa grupper med särskild framgångsfaktor sker i specifika sociala miljöer, analyserade Mikael Holmqvist i boken Djursholm – Sveriges ledarsamhälle (2015). Författaren skildrar emellertid lika levande medaljens baksida. De höga inkomsterna gäller framför allt män, medan en hög andel (frivilliga?) hemmafruar fastnar i sina äktenskap för att behålla sin materiella standard och sociala prestige. Statushets, patriarkala värderingar, inskränkthet och avundsjuka lurar bakom den vackra fasaden. I Djursholm uppfostras vilsna barn som tyr sig till skolpersonal och utländska barnflickor, medan föräldrarna kämpar med ett självpåtaget livspussel av toppjobb och sociala plikter. Barnen är väl tillgodosedda i materiellt hänseende, men det de önskar allra mest kan de inte få: att deras föräldrar tar dem i knät, läser en saga och delar den triviala vardagen med dem.
Förra året var Mikael Holmqvist aktuell med två böcker. Handels – Maktelitens skola är en argare uppföljare till Djursholmboken. Handelshögskolan i Stockholm är den mest prestigefulla ekonomiska utbildningen i Sverige, som tar emot en oproportionerligt stor andel studenter från Viktor Rydbergs gymnasium i Djursholm. Tillsammans med samhällsvetaren Bengt Erik Eriksson och sociologen Lena Sohl är Holmqvist även redaktör för antologin Eliter i Sverige – Tvärvetenskapliga perspektiv på makt, status och klass. Antologin skildrar socioekonomiska, akademiska och politiska eliter, med betoning på de förstnämnda. I flera kapitel träffar vi samma kretsar av elitpersoner från välbärgade stadskvarter och imposanta herrgårdar, påfallande ofta med adliga namn. Boendemiljön på landet skildras av Tora Holmberg, skoltiden i Uppsala beskrivs i Ida Lidegrans kapitel, Djursholm i Mikael Holmqvists. En del av dessa personer återfinns i de två nätverken för privilegierade kvinnliga utlandsmigranter, SWEA och Swedes back home, som Lena Sohls kapitel behandlar. Medan föräldrarna är utomlands går barnen på någon av de exklusiva internatskolorna i Sigtuna eller Lundsberg, som skildras i Petter Sandgrens bidrag till antologin.
Eliter i Sverige har ett tydligt politiskt ärende, som känns igen från Holmqvists andra böcker. De kulturella klassifikationssystemen hindrar social mobilitet på meritokratiska grunder, eftersom de lärs in från uppväxtmiljön och ibland tar flera generationer att tillägna sig. Han bevisar sin tes genom att skildra hur den diffusa dyslexidiagnosen används för att runda de generella regler som gäller i det svenska skolsystemet. Att skapa särskilda urval i gymnasieantagningen förhindrar att ungdomar från andra delar av Stockholm med högre betyg tar platser från de barn från Djursholm som skolan är avsedd för.
Att få diagnosen dyslexi motverkar också det sociala stigma som sämre skolresultat annars hade gett i Djursholms högpresterande miljö. Den skapar ett kryphål i antagningen till Handelshögskolan, som gör att svaga elever kan tas in även här på en särskild kvot. Innehållet i Handelshögskolans utbildningar är inte särskilt intressant, och det är inte heller därför som det räknas som en elitutbildning, vilket Holmqvist beskriver i Handels – Maktelitens skola. Det väsentliga för studenterna är att kunna sätta en examen från Handels på sitt CV. Innebörden i denna examen handlar om gemenskap, nätverk och förfiningen av de sociala koder som har grundlagts i Djursholm och andra liknande miljöer.
Nepotismen bland de kabelstickade tröjorna i pastellfärg på Handels är föga överraskande, men det är bra att det kommer fram i ljuset.
Utåt sett marknadsför Handelshögskolan tillämpningen av särskilda urval som ett sätt att bredda rekryteringen i socialt hänseende och att ge alla en chans, ett argument som Holmqvist övertygande punkterar. Urvalsbesluten till Handelshögskolan finns inte tillgängliga för forskning och det går därför inte att se hur intagningen går till, men att personer med stjärnstatus och exceptionella idrottsprestationer tas in på skolan är helt enligt skolans regler. Förmodligen bereds även plats för barn till skolans donatorer.
Nepotismen bland de kabelstickade tröjorna i pastellfärg på Handels är föga överraskande, men det är bra att det kommer fram i ljuset. Att meritokratin inte heller är utslagsgivande i universitetsvärlden, som berömmer sig om att använda vetenskaplig excellens som enda kriterium för framgång, är den nedslående slutsats som dras i Alireza Behtoui och Hege Høyer Leivestads bidrag i Eliter i Sverige. De visar de osynliga barriärer som personer med migrantbakgrund har upplevt under sin akademiska karriär. Ett kvalitativt intervjumaterial kombineras i deras kapitel med statistiska uppgifter som visar att personer med migrantbakgrund har lägre årsinkomst, när andra variabler har uteslutits. Samtidigt som deras närvaro i universitetsvärlden är större än inom de socioekonomiska eliterna, finns det ett A- och B-lag inom akademin som gör en viss grupp mindre framgångsrik. Svårigheterna uttrycks genom diskriminering vid tjänstetillsättningar, lättare att få anställning vid ett mindre lärosäte än på något av de större och en social, subtil exkludering från de väsentliga ”fikarumsdiskussionerna”. Särskilt påtagligt är detta inom humaniora och samhällsvetenskap, där nationella inriktningar är vanligare och det svenska språket är en avsevärd fördel.
En invändning mot deras resultat är att de inte bygger på intervjuer med sakkunniga som utfört diskrimineringen, utan på intervjuer med personer med migrantbakgrund som berättat om sina erfarenheter. Jag tror att forskare ofta tenderar att framhålla sig själv som marginaliserade, oavsett om de är det eller inte. Oförrätter framhålls hellre än framgångar, kanske som ett planterat skryt om personen lyckas trots att oddsen var emot vederbörande.
En som däremot just studerat de akademiska eliterna från de priviligierades horisont är genusvetaren Lovise Haj Brade i avhandlingen Vi, de neutrale – Skitser til udfordring af akademisk førstehed (Lunds universitet, 2017). Utgångspunkten i hennes avhandling är, liksom i Holmqvist bok om Djursholm, att ett elitistiskt system bäst förstås inifrån. Hon har därför intervjuat akademiker med framgångsrika karriärer som själva har haft en eller två föräldrar som har disputerat. Hur förhåller de sig till att potentiellt ha varit särskilt gynnade för sina karriärval? Kanske föga överraskande förhåller sig de inte alls till det. Haj Brades frågor bemöts av misstro, förnekelse och aggressivitet. De intervjuade seniora forskarna menar att de har uppnått sina positioner på egna meriter och genom personlig motivation. Klassbakgrund och genus är helt överspelat som diskrimineringsfaktorer, hävdar de. De behandlar minsann alla studenter lika, oavsett framtoning.
Haj Brade diskuterar insiktsfullt hur hennes position påverkar de svar hon får. Varför skulle professorn ”Johan” tillstå att den privilegierade uppväxten med två curlande akademikerföräldrar har medverkat till hans akademiska berömmelse? Det skulle ju vara att spela ned sin egen valuta inför en doktorand. Hade man i stället satt en dold mikrofon på en grupp universitetslärare, bakom ryggen på studenterna i slutna rum, hade diskussionerna kring likabehandling förmodligen låtit annorlunda. På samma sätt framhåller inte de intervjuade herrgårdsägarna i Tora Holmbergs kapitel i Eliter i Sverige sina vackra ägor och fria liv, utan snarare det hårda arbetet och de personliga uppoffringarna. Säkert är de väl medvetna om att den person som sitter framför dem är en forskare utifrån, som ska granska och analysera deras svar. De förmögna utlandssvenskar som Lena Sohl intervjuar i antologin blir obekväma så fort hon ber dem resonera kring begreppet klass. Men när hon wallraffar under deras mingel framgår det att de är högst medvetna om varje närvarande persons plats i hierarkin. De privilegierade vill helst inte tala om sin makt, utan frågan studsar tillbaka till den intervjuade forskaren, en väl beprövad härskarteknik: Det du ser finns inte. Du har inte förmåga att se.
Vilken är då drivkraften för en forskare att skriva om eliter? Finns det något i detta forskningsämne som gör det särskilt svårt – eller känsligt – att motivera? Antologiredaktörerna framhåller värdet av sitt ämnesval så noga att det tydligt framgår att studiet av eliter skiljer sig från att studera andra samhällsvetenskapliga ämnen. Redaktörerna motiverar behovet av antologin som forskning ofta motiveras, nämligen med att de flesta vetenskapliga studier handlar om underprivilegierade grupper och att forskning om eliter därför behövs. Jag tror varken att det är sant – det skrivs tillräckligt mycket om eliter, men frågan är väl snarare hur bra det brukar bli – eller att det är ett tillräckligt bra argument att tala om det i kvantitativa termer.
Men sedan utvecklas argumentationen till något som är verkligt intressant att fundera över. Författarna skriver att akademiker bör ta sig an de rika och mäktiga för att bearbeta sin egen rädsla för tillkortakommanden i intervjusituationen. Forskare bör utsätta sig för att duperas, smickras och ifrågasättas av personer som befinner sig över dem i den sociala hierarkin – personer som direkt eller indirekt kan påverka deras möjligheter att utföra forskning, till exempel genom att ge tillgång till nödvändigt material, eller på olika sätt motarbeta dem.
En slutsats som ligger nära till hands, men som kanske är alltför lättköpt, är att elitforskning utifrån den akademiska medelklasspositionen handlar om fascination blandad med avund: att kunna avkoda de privilegierades språk för att själv kunna ta sig ett steg närmare makten.
Ett tankeväckande avsnitt i boken om Djursholm är Mikael Holmqvists metodbilaga som förvånansvärt öppenhjärtigt beskriver hans forskningsresa. Holmqvist har rört sig i liknande kretsar hela sitt liv utan att någonsin ha varit en del av näringslivseliten, påstår han. Holmqvist var dagelev på Sigtunaskolan men bodde inte på internatet, han bor sedan länge i Danderyd, men inte i själva Djursholm, och han har gjort en akademisk karriär inom företagsekonomi vid Stockholms universitet, inte på Handelshögskolan. Enligt honom själv utgör detta den ideala positionen för valet av forskningsämne. Holmqvist var tillräckligt lik sina intervjuobjekt för att accepteras av dem och för att ett förtroende skulle skapas i intervjusituationen, men tillräckligt utomstående för att kunna göra en saklig tolkning av deras svar. En slutsats som ligger nära till hands, men som kanske är alltför lättköpt, är att elitforskning utifrån den akademiska medelklasspositionen handlar om fascination blandad med avund: att kunna avkoda de privilegierades språk för att själv kunna ta sig ett steg närmare makten. Holmqvist verkar i alla fall ha varit mer bländad av Djursholm när han skrev den boken, än när han skrev om Handels tre år senare. Som läsare kan jag bara spekulera i om något hänt mellan de båda böckerna, som gjort honom mer kritisk.
Ja, vad är egentligen en elit, och vad gör den med oss som forskare? Skälet till att granska Holmqvists resonemang är att jag själv forskar om ett närliggande ämne och brottas med just denna fråga. Även om jag inte kan lösa det i denna recension, tycker jag mig i alla fall ha kommit fram till ett svar på den första delen av min fråga om vad som utmärker en statusgrupp.
Är status för det första ett universellt begrepp i dagens Sverige? Ja och nej. Universitetslärarnas ”trygga uppväxtmiljö” i Lovise Haj Brades avhandling Vi, de neutrale återfinns även som ingrediens i antologibidragen, vilket talar för det. Men är tillhörigheten till en sorts elit en inträdesbiljett i en annan maktsfär? Det tror jag däremot inte, eftersom till exempel akademiska eliter och den sociala-ekonomiska eliten har väsensskilda koder. Distinktionen mellan en greve och en baron är lika ovidkommande för utomstående som den mellan en doktor och en docent. Likaså är rädslan för social stigmatisering i en grupp svår att förstå om man inte har upplevt den själv. Om du nu ville bli musiker i stället för att ta över släktgården, varför sa du inte bara det till dina föräldrar? Varför överklagade du inte tjänstetillsättningen när det var helt uppenbart att du hade bättre meriter än den som fick den?
Att åka utomlands och bokstavera namnet Mörner ger inte alls samma nimbus.
Framgång mäts framför allt inom den egna gruppen. Det gör att de lokala eliterna är motvilliga att flytta till anonymiteten i en annan stad. De åldrande Djursholmsborna vill (och får, med myndigheternas goda minne) stanna i sina kvarter. Även när de blir gamla och skröpliga och sjuka är de någon i Djursholm, något mer än en vanlig gubbe med rollator. Grannarna vet vilka betydelsefulla personer de en gång har varit och traderar minnet av deras framgång. För internatskolorna i Lundsberg och Sigtuna handlar det internationella inslaget på samma sätt bara om en statushöjande fernissa, inte om en verklig internationalisering, vilket Petter Sandgren träffande påpekar i sitt bidrag i antologin. Endast i en utvald skara uppskattas värdet av en släktherrgård och ett adligt namn. Att åka utomlands och bokstavera namnet Mörner ger inte alls samma nimbus. På skolloven står stadsvåningarna och förortsvillorna förvisso tomma. Sommaren tillbringas i Saint-Tropez och i Torekov, vintersemestern i Verbier. Men där semestrar man samtidigt som sina grannar från Sverige.
Trots att koderna ser olika ut finns det några utmärkande drag bland de eliter som har presenterats. Rättfärdigande av sina egna privilegier med förment objektiva argument är ett sådant. Vi, de neutrale är därför en synnerligen välfunnen titel på en avhandling om akademiska eliter. Övertygelsen om den egna lämpligheten eller den egna betydelsen för framgången är ett annat framträdande drag, vare sig det handlar om det adliga namnet som ger symbolisk rätt till en herrgård och ett geografiskt område, eller en enligt egen uppfattning särskilt stor arbetskapacitet eller personlig motivation. Ojämförligt mycket tid i eliternas tillvaro tycks också gå till att försvara sina positioner och bevaka platsen i den interna hierarkin. Skörhet och trygghet ryms i samma position.
