Bokcaféerna spelade en avgörande roll inom den västeuropeiska vänsterns tryck- och mediekultur under 1970-talet. Även i Sverige gjorde bokcaféerna omfattande avtryck inom kultur- och samhällslivet, till exempel genom att etablera den politiska pocketgenren. När fenomenet dog ut under nästa decennium försvann en betydande plattform för den radikala folkbildningen.
I Dagens Nyheters helgbilaga På Stan publicerades i februari 1976 ett längre reportage om en bokhandel, som enligt artikeln på några år hunnit bli en institution i Stockholms kulturliv. Bokcafé Morianen låg på Drottninggatan 19 mitt i centrala Stockholm. Morianen hade kommit för att stanna, skrev artikelförfattaren, och tillade att bokcafét började bli ett känt och respekterat inslag i stadsbilden.
Morianen (namnet var övertaget från det apotek som tidigare funnits i lokalerna) var en plats där man omedelbart kände sig välkommen, menade skribenten vidare. I ett bokhandelsrum som var både luftigt och överblickbart kunde besökaren själv ströva runt bland hyllorna och botanisera bland över 3000 boktitlar, tidskrifter och grammofonskivor. Att många av böckerna hade ett politiskt innehåll framgick av formuleringar som att bokcafét uppmuntrade ”små förlag som Barrikaden eller Röda bokförlaget i Göteborg” att sälja sina böcker där. Vidare beskrev artikelförfattaren trevnaden i lokalens cafédel, där ”painriche-smörgåsar” serverades ”omsorgsfullt på porslin”. Budskapet som förmedlades i artikeln var nästan övertydligt: Bokcafé Morianen var inte vilken bokhandel som helst, utan en plats för både själslig och kroppslig spis. En välkomnande och rofylld plats för läsning, kontemplation och fika, men i minst lika hög grad för intellektuell och politisk orientering.
Bokcafé Morianen var inte ensamt om en sådan affärsidé. Socialistiska bokcaféer fanns sedan länge i Västtyskland och Frankrike och i Norden startades liknande etablissemang i bland annat Köpenhamn, Århus och Oslo. Enligt DN-artikeln fanns bokcaféer i mitten av 1970-talet ”i nästan alla förortscentra” i Sverige. Det framgick dock tydligt av artikeln att Bokcafé Morianen avsåg att gå längre än många av de andra när det gäller service och utbud.
I en broschyr som trycktes i samband med verksamhetens öppnande 1973 presenterades Morianen som ”mer än en bokhandel och en kaffeservering”. Den som inte hade råd att köpa en bok skulle kunna låna ett läsexemplar, och man planerade både för lekrum för barnen och en studie- och programverksamhet för kunskapstörstande vuxna. Visionen var att fungera folkbildande utifrån en uttalat socialistisk grundsyn. Morianen hade en direkt föregångare i Bokcafét Gamma som låg på Malmtorgsgatan i Stockholm och var verksamt mellan 1969 och 1971. När man blev tvungna att lägga ner efter bara två år väckte detta en hel del uppmärksamhet, både inom traditionella bokmarknadskretsar och i den växande vänsterpolitiska miljön och dess många grupperingar. Personer från föreningen Unga Filosofer och tidskriften Zenit, känd för att ha introducerat den nya vänsterns tänkare i Sverige, samlades för att bilda en stödgrupp för ett nytt bokcafé. Stockholms Bokcafé Morianen bildades ett par år därefter som ett aktiebolag. Då fanns redan Bokcafét i Lund som startats på liknande premisser 1970, även det av personer bakom Zenit.
Bokcafé-fenomenet spelade en avgörande roll inom den västeuropeiska vänsterns tryck- och mediekultur under 1970-talet, men ändå har de av någon anledning knappast uppmärksammats i historieskrivningen. De var ett slags konkreta uttryck för en tidsanda, där inte bara politiska utan även kulturella värden stod i centrum på ett helt annat sätt än de gör i dag. Med sin säregna blandning av kollektivism och entreprenörskap fungerade de som alternativa medieproducenter och kunskapsspridare som verkade efter helt andra regler än de etablerade.
Man kan uttrycka det som att bokcaféerna fungerade som ett slags sambandscentraler för politiskt tryck och annan informationsspridning. Bokcaféerna i Stockholm och Lund låg i framkant i detta sammanhang. Dessa verksamheter bidrog inte minst till att på bred front popularisera det som vid denna tidpunkt höll på att formera sig till en enormt efterfrågad genre, nämligen den politiska pocketboken. Den kunde exempelvis innehålla marxistisk teori av det mer traditionella slaget, modern filosofi eller sociologi som inspirerats av densamma, eller de tidstypiska rapporter eller reportage som skrevs om exempelvis u-landsfrågor, Svarta panter-rörelsen i USA eller det svenska klassamhället.
Bokcaféerna i Stockholm och Lund positionerade sig gentemot den traditionella bokhandeln, som länge hade varit ovillig att tillhandahålla det slags litteratur som periodens ”nya vänster” efterfrågade. De skilde sig också från många konkurrerande vänsterboklådor, av vilka den maoistiska Oktoberrörelsens kanske är det mest välkända, vilka fungerade som organ för olika mindre vänsterschatteringar som uppstod vid denna tid.
Inom bokcaféernas väggar spreds och cirkulerade nyproducerad politisk litteratur, tidskrifter och andra trycksaker som intresserade den ofta unga, intellektuellt och samhällsintresserade bokköparpubliken. Därmed kom de att bli centrala aktörer inom den historiska kontext som brukar benämnas ”1968”, men som sträckte sig över en långt längre period än det femtioårsjubilerande årtalet självt. Det var ett sammanhang som skulle ge omfattande ekon inom skandinaviskt kultur- och samhällsliv under många år framöver.
Bokcaféerna var kulturella och intellektuella verksamheter i minst lika hög grad som politiska, även om kultur, bildning och politik i dessa sammanhang ofta betraktades som ett och detsamma.
Bokcaféernas verksamhet rörde sig långt utanför den traditionella bokhandelns. En av deras viktigaste funktioner var i själva verket att utgöra mötesplatser för folkbildning och olika kulturella verksamheter. Förutom att cafélokalerna fungerade som sociala rum, bedrevs där kursverksamheter och läsecirklar. I Bokcafét i Lunds lokaler inrymdes en tidskriftsredaktion och ett mindre boktryckeri. Dessutom hade man ett nära samarbete med den lokala progressiva musik- och teaterscenen. Bokcaféerna var kulturella och intellektuella verksamheter i minst lika hög grad som politiska, även om kultur, bildning och politik i dessa sammanhang ofta betraktades som ett och detsamma.
Det finns anmärkningsvärt litet forskning publicerad om bokhandelns historia och betydelse som aktör i skärningspunkten mellan kultur och kommers. Ett undantag är den amerikanska antologin The Rise of the Modernist Bookshop – Books and Commerce Culture in the Twentieth Century (2016), redigerad av Huw Osborne. Här resonerar flera författare på temat bokhandeln som socialt rum och medskapare till litterär kultur. Osborne beskriver de små och oberoende boklådorna som knutpunkter, där estetiska och kulturella ideal smälte samman med sociala och politiska ambitioner, samtidigt som de var avhängiga av en krass ekonomisk verklighet. Många bokhandlare av den här sorten, The Sunwise Turn på Manhattan och The Progressive Bookshop i London, två exempel som boken tar upp, tycks ha levt i ett ständigt förnekande av ekonomiska begränsningar, en inställning som både tycks ha imponerat på och väckt en viss irritation hos samtida förståsigpåare. Synen på litteraturen och kulturen som en motvikt till samhällets kommersialisering har varit en vanlig drivkraft hos oberoende bokhandlare. I detta var bokcaféerna länkar i en lång tradition.
Inom ramen för bokcaféernas verksamhet bedrevs flera olika aktiviteter som kan samlas under beteckningen folkbildning. Detta samlingsnamn ringar in olika slags frivillig utbildning som stått utanför statlig inblandning och traditionella akademiska sammanhang. Folkbildningsforskaren Staffan Larsson har poängterat att folkhögskolor och studieförbund historiskt har fungerat som ett slags ”experimentverkstäder” som introducerat nya typer av kunskaper till grupper som ofta tidigare stått utanför traditionella utbildningssammanhang. Just denna funktion hade bokcaféerna inom sin specifika historiska kontext. De var idealistiskt drivna kulturcentra som förväntades gå runt ekonomiskt av egen kraft, utan hjälp av bidrag från politiska organisationer eller statligt kulturstöd. Enligt tanken om att ”man tjänar in på gungorna vad man förlorar på karusellerna” skulle intäkterna från caféverksamheten bidra till inköpen av dyrare och mindre lättsåld litteratur och andra texter. I Bokcafé Morianens fall kunde det, enligt två av bokcaféets ansvariga som jag talat med, även fungera tvärtom, eftersom personalen så gärna ville hålla låga priser på matvaror som köptes in dyrt.
Det kunde hända att teori och praktik kolliderade på ett mycket påtagligt sätt. Man kan i bevarade dokument ana en irritation mot vissa av de stamkunder som utnyttjade lokalerna till långa sittningar och diskussioner, utan att bidra till verksamhetens fortlevande genom att betala för mer än en kopp kaffe. Att en viss bitterhet kunde uppstå hos delar av personalen inför sådana kunder, som uppfattades som illojala inte bara mot verksamheten som sådan utan mot de högre ideal som den antogs representera, är inte särskilt förvånande. Det är en bitterhet som går igen i flera olika sammanhang i de dokument som sparats av personer bakom de olika bokcaféerna. I en dikt som publicerades i Bokcafét i Lunds egen tidskrift Månadsbulletinen skrev den vid bokcafét anställda poeten Karin Lentz av sig sin frustration i en längre dikt riktad till genomsnittsbesökaren:
Du tror att du gynnar Bokcafét för att du sitter
2–3 timmar med en kopp kaffe
Som Du fyller på ett par gånger
Och spiller ut på bord och tidskrifter
Vet Du egentligen vad kaffe kostar?
Den politiska samstämmigheten bland personalen kunde det förvisso vara litet si och så med. I bevarat arkivmaterial från Morianen framträder en bild av en ideologiskt något splittrad personalgrupp, även om den inbördes lojaliteten var stark. En långvarig medarbetare formulerade det i ett brev från 1977 som att gruppen bestod av en ”underlig samling individualister med allmänna vänstersympatier, en del kanske med ett förflutet i olika organisationer, men de flesta av oss har aldrig [varit] politiskt organiserade i strikt partihänseende.” Han frammanade snarare bilden av Morianen som en samlingsplats för diverse olika slags existenser.
Till stamkunderna hörde många som hade andra anledningar att befinna sig i området runt Sergels Torg och Drottninggatan och som då passade på att göra ett besök på bokcafét. Det rörde sig delvis om ”en trogen stampublik av mer eller mindre ’flummig’ karaktär”, vilka enligt honom kunde ställa till med en del besvär för dem som arbetade i cafét. Men även personer som var anställda i näraliggande riksdagsdepartement och myndigheter kunde hitta till bokcaféts lunchservering.
Besökarna tycks alltså ha varit en blandad skara, även om de flesta var ungdomar, studenter och andra politiskt och kulturellt intresserade personer. Att döma av bevarade vittnesmål såg det litet olika ut på de båda bokcaféer som diskuteras i denna essä. Bokcafét i Lund tycks ha haft en något mer intellektuell framtoning än dess systerverksamhet i Stockholm, vilket inte är så konstigt med tanke på stadens karaktär av universitetsstad och centrum för den svenska 68-rörelsen.
Båda bokcaféerna upplät regelbundet sina lokaler för olika verksamheter som gick i linje med deras politiska och sociala visioner. Här hölls bland annat solidaritetsaktioner för chilenska politiska flyktingar, studiecirklar på internationella teman och författaruppläsningar. Ett föredrag på Morianen rörande den svenska polisen annonserades på en stencil med texten: ”Lagens långa arm blir allt längre och klåfingrigare… Vad får de lära sig? Vad får de göra? Vem styr dem? Kan man lita på dem?” Föredragshållare var Leif GW Persson, ”kriminolog och lärare vid Stockholms universitet”.
Morianen hade till och med sin egen illustratör i grafikern och konstnären Berndt Petterson, som tillbringade många timmar i lokalerna med att teckna av både personalen och de andra fikagästerna.
I den självbiografiska serieboken Staden, Flickorna, Tiden…tiden (2011) berättar konstnären Kristina Abelli Elander om sin tid som anställd på Morianen. Hon beskriver hur ett besök av arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson gjorde de anställda ungdomarna knäsvaga och hur gänget bakom konsttidskriften Puss, däribland Carl Johan De Geer, var flitiga besökare som passade på att dricka mängder av lapsang-te när de passerade förbi butiken för kränga sin tidning. Morianen hade till och med sin egen illustratör i grafikern och konstnären Berndt Petterson, som tillbringade många timmar i lokalerna med att teckna av både personalen och de andra fikagästerna. Flera av dessa teckningar har bevarats i Morianens tryckta bulletiner, andra har samlats i några av hans publicerade konstböcker.
”De som arbetar måste efter att ha förstått de betingelser som gäller för verksamheten förstå att den kräver en positiv inställning och någon gång en insats tids- eller energimässigt utöver det vanliga.” Så uttrycktes i ett mötesprotokoll från Morianen de förväntningar som ställdes på personalen. Det är tydligt att här fanns höga krav på service och idealism från initiativtagarnas håll och från många av kunderna.
Karin Lentz har i en intervju berättat om hur en av hennes kollegor försvann en hel dag från butiken för att göra efterforskningar på universitetsbiblioteket för en kunds räkning. En sådan, kanske något världsfrånvänd, idealism framhåller flera av de tidigare anställda som en av orsakerna till verksamhetens slutgiltiga konkurs i början av 1980-talet. När det gäller Bokcafé Morianen i Stockholm möjliggjordes verksamheten delvis genom ett fördelaktigt men tidsbegränsat hyreskontrakt som gick ut 1977, i samband med att stora delar av de omkringliggande kvarteren skulle rivas. I efterhand menar de ansvariga att Morianen vid denna tidpunkt stod på höjden av sin popularitet, ett påstående som styrks av att händelserna uppmärksammades stort, i både lokalpress och rikstäckande dagstidningar. Ändå tvingades man lägga ner bokcaféet, efter att flera långtgående försök att hitta en annan likvärdig lokal hade gått om intet. I och med detta försvann en viktig plattform för diskussion och informationsspridning, som förtjänar ett starkare eftermäle.
