Tema | Vissnande vi

Erlander ville ha makt och visste hur han skulle använda den

| Respons 1/2018 | 9 min läsning

I Dick Harrisons omfångsrika biografi över Tage Erlander får den politiska vardagen stort utrymme, men författaren undviker den ideologiska dimensionen i de reformer som lade grunden för socialdemokratins syn på välfärdsstaten. Att förklara Erlanders politiska gärning som statsminister med att han var en skicklig realpolitiker räcker inte. Han var en utpräglad maktpolitiker med en stor förmåga att omsätta det socialdemokratiska partiets ideologi i praktisk politik.

Varför skriva ytterligare en biografi över Tage Erlander, som dessutom är över 800 sidor lång? Det finns åtminstone åtta andra böcker som gör anspråk på att skildra hans liv och gärning. Själv har han i fyra volymer och i ett långt samtal med radiojournalisten Arvid Lagercrantz gett sin bild av hur han tycker sig ha levt och verkat.

Dick Harrison har uppenbarligen ansett att det inte räcker. Till sitt försvar vill han anföra att han tagit ett nytt grepp om personen Erlander och hans politik genom att utnyttja de tusentals dagböcker som denne började föra 1945 och fortsatte med nästan hela sitt liv. Detta material betraktar han som en unik historisk källa som ger djupare insikt i den roll Erlander spelat i ett antal politiska skeenden.

Den fråga Harrison söker svar på är nämligen varför en man, som så ofta i sina nedteckningar av dagens händelser säger sig inte räcka till, misslyckas i sin ledarroll och överväger att avgå, ändå överlever som statsminister i 23 år och blir älskad och respekterad under epitetet landsfader. Harrisson är medveten om att dagböckerna var ”en säkerhetsventil dit han kunde kanalisera frustration, ilska och uppgivenhet”. Skillnaden mellan Erlanders dagböcker och hans memoarer är i detta avseende väldigt tydlig. Men dagböckerna har en stor förtjänst: de visar en politisk vardag ”av problemlösande, kampanjer och konflikter”.

Det är denna vardag Harrison vill flytta in i en bred skildring av svensk in- och utrikespolitik under tre årtionden. I vissa delar är Erlanders vardag onödigt detaljrikt återgiven. Hans klagomål över snuvor och magbesvär kan motivera det utrymme de tar eftersom oron över hälsan påverkade humör och arbetsförmåga. Men de många sidorna om det mysiga umgänget med familj och släktingar, statsministerparets konst- och badliv under sina semesterresor och alla protokollära möten med så kallade statsmän från när och fjärran prövar läsarens tålamod, åtminstone mitt.

Däremot lyckas författaren med sitt uppsåt i åtskilliga läsvärda berättelser om det inre livet i regeringar, där dagboksanteckningarna ger ökad förståelse för det politiska hantverkets villkor: konflikten mellan ambitioner och resurser, mellan moral och realpolitik och mellan personliga åsikter och partilojalitet. Ett avsnitt berörde mig särskilt, det fruktlösa sökandet efter Raoul Wallenbergs öde. Trots sitt starka personliga engagemang blev Erlander avskydd av många som eftergiven gentemot Sovjetunionen.

Hans dysterhet kommer sig av det svåra ekonomiska läget med svaga statsfinanser och stagnation i skapandet av ”det starka samhället”.

När jag började läsa boken trodde jag att dess titel har en ironisk innebörd. Orden ”Jag har ingen vilja till makt” är ett citat från en dagbok i oktober 1952. Erlander har en av sina återkommande självrannsakningar. Är han verkligen rätt man att leda partiet? Hans dysterhet kommer sig av det svåra ekonomiska läget med svaga statsfinanser och stagnation i skapandet av ”det starka samhället”. Han säger om sig själv att han är fåfäng, vill lyckas med det han företar sig. Men någon vilja till makt hittar han inte hur han än letar.

Emellertid finns det många fler dagböcker som återger Erlanders förtvivlan, blandad med ilska, över bristen på kontroll över regeringens beslut och enskilda statsråds offentliga uttalanden. Sålunda menar han att flera av de så kallade affärerna utvecklats till politiska kriser därför att han inte hållits informerad och kunnat ingripa i tid. Han klagar också över att hans stab bara bestod av ett skrivbiträde och en person med den oklara beteckningen ”handskrivare”. I början av 1950-talet började han söka efter fler medarbetare och den första rekryteringen blev Olof Palme.

Jag vill uttrycka det så att Erlander ganska snart insåg att den organisation för regeringsarbetet han ärvt av Per Albin Hansson inte fungerade i den nya värld som var på väg att uppstå. Arbetet gick för långsamt och motståndet mot förändringar var stort. Varje statsråd hade mutat in sitt territorium och ville helst sköta det utan inblandning. Till dessa problem kan läggas att Erlander omgavs av många ärrade kämpar från Per Albins tid som ansåg sig veta mer om politik än Tage Erlander. En av dem, skåningen Per Edvin Sköld, hade han att tacka för sin ordförandepost – utan stödet från Socialdemokraternas mäktigaste partidistrikt är det knappast troligt att han blivit vald. En annan, Gustav Möller, hade varit hans chef när han började som statssekreterare i socialdepartementet. De två ikonerna finansminister Ernst Wigforss och utrikesminister Östen Undén var bastioner som inte kunde intas.

När Tage Erlander gav sig in i politiken var det för att uträtta någonting, bidra till skapandet av bättre villkor för de mindre lyckligt lottade, utifrån sin anslutning till en ideellt inriktad socialism. Från sin tid i socialdepartementet hade han med sig insikten om behovet av stora sociala reformer men också om svårigheterna att ta ut de skatter som krävdes. I sitt första anförande i riksdagen som statsminister drog han upp riktlinjerna för dessa reformer, där kärnan är att de ska trygga människors levnadsstandard. Men i regeringen mötte han motstånd från både Gustav Möller, som ansåg att det räckte med grundtrygghet – människor ska inte behöva svälta – och Ernst Wigforss, som ansåg att standardtrygghet blev för dyrt.

Varje politiker som vill uträtta något får lära sig att utan makt går det inte. Det viktiga är att skaffa sig tillräcklig makt utan att det alltför mycket stör omgivningen. Det som starkast påverkar maktfördelningen i en regering eller andra politiska beslutande församlingar är inte regelverket, graden av delegering eller andra anordningar för att fördela makten. Det räcker inte heller med kompetens och politisk fingertoppskänsla. Avgörande är hur starkt stöd de enskilda aktörerna har ute bland de människor som med sin röst i val kan ge eller beröva partiet makt. Detta stöd kan uppstå av flera skäl, till exempel för att folk gillar vederbörandes politiska idéer. Men för att nå fram med sitt budskap måste man vara känd och dessutom uppskattad för det personliga intryck man gör på människor.

Både i memoarerna och särskilt i dagböckerna intar Erlanders upplevelser av sina offentliga framträdanden en förhållandevis stor plats. Han bokför noga på vilka ställen han talat, hur stor publiken var (alltid angiven i tusental, ibland kanske med litet råge) och hur han lyckats med att få deras bifall. Publiksiffrorna jämför han gärna med sina kollegors när hans är större. Även sina debatter, särskilt dem med Bertil Ohlin, betygsätter han, liksom sina inlägg från riksdagens talarstolar. Massmedierna misstror han, upplever de flesta journalister som antingen okunniga eller fientliga. Radion och televisionen är länge hans problem, ingen kontakt med sin publik, svaren på frågorna blir alltid för korta och innehållslösa.

Naturligtvis tog det tid (och många resor och hotellnätter) för Erlander att med sin högst personliga och litet slängiga talekonst, en blandning av seriös analys, bitska utfall och självironisk humor, övertyga en stor mängd människor (och sig själv) om att han var den obestridde ledaren av det statsbärande partiet. Men han nådde sitt mål, att företräda folkmakten i regeringen, vilket gav honom den auktoritet han visste var nödvändig för att kunna fungera som regeringschef.

Tage Erlander i Vasaparken 1952. Foto Vimar Ericsson/Stockholmskällan.

Det blev också Erlanders linje som följdes i uppbyggnaden av socialförsäkringarna. Att både Möller och Wigforss lämnat regeringen bidrog till framgången för hans idé om standardtrygghet. Det gamla systemet med blandningen av sjukkassor ersattes 1955 av en allmän skattefinansierad sjukförsäkring, där ersättningen sattes i relation till bortfallet av inkomst upp till en viss nivå.

En ännu större reform enligt samma princip var tillkomsten av den allmänna tjänstepensionen. Erlander var länge tveksam till huruvida man skulle våga sig på att utkräva så mycket solidaritet mellan generationerna som ett renodlat fördelningssystem innebär. Men LO pressade på, det var framför allt arbetarna som saknade ålderspension. Och när Erlander upptäckte att hans modell – pension i förhållande till arbetsinkomst – även attraherade tjänstemannagrupper tog han striden med de borgerliga, inklusive koalitionsbrodern Gunnar Hedlund.

I Harrisons berättelser har pensionsfrågan en given plats. Men han undviker den ideologiska dimensionen i de reformer som lade grunden för socialdemokratins syn på den moderna välfärdsstaten. Han missar också att Erlanders mål, det starka samhället (varmed staten åsyftades), krävde ett uppbrott från en socialistisk illusion, nämligen att detta samhälle kunde byggas genom att enbart beskatta de rika och välbeställda. De pengarna räckte helt enkelt inte till. Således måste partiledningen med Gunnar Sträng som flitigaste deltagare övertyga sitt folk om att alla måste vara med och betala. Pensionsavgiften på alla arbetsinkomster var ett exempel, återkomsten av omsättningsskatten, sedermera momsen, ett annat. Devisen ”kräv din rätt, gör din plikt” fick en högst materiell innebörd.

I bokens sista kapitel, kallat ”Epilog”, försöker Harrison sammanfatta sin egen bedömning av Tage Erlanders gärning som statsminister, framför allt hitta förklaringen till att den blev så långvarig. Den han stannar för är att Erlander var skicklig som ”idéspruta, taktiker, sammanhållande kraft, talare och kompromisspolitiker”. Däremot var han ingen intellektuell i Wigforss klass och ingen ideolog som Nils Karleby. Det räckte med att Erlander var ”en gudabenådad realpolitiker”.

Jag tycker inte att det räcker. För det första gjorde den tidens valsystem det möjligt för socialdemokratiska regeringar att behålla makten även efter dåliga valresultat. För det andra regerade Erlander i en tid då både behoven av sociala reformer var mycket tydliga och resurserna fanns att tillgodose dem. Men utan Erlanders förmåga att få sitt parti att omsätta sin ideologi i praktisk politik är det inte givet att dessa gynnsamma förutsättningar hjälpt. Trots sina egna invändningar mot ordet var han en utpräglad maktpolitiker. Han ville ha makt och visste hur den skulle användas.

Publ. i Respons 1/2018
TEMA | Socialdemokratins vissnande vi

Kjell-Olof Feldt

Kjell-Olof Feldt är fil. lic. och före detta finansminister. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...