”Ett liv räcker inte för en fågelskådare”

Vad får man ut av att ägna sig åt att titta på fåglar? Bibliotekarien och kulturskribenten Ida Westin beskriver sig numera som en litet ringrostig medelålders fågelskådare, men intresset för fåglar fick hon upp redan som ung. Här fann hon en gemenskap som gav respit från högstadietidens intriger och en källa till trygghet, tröst och glädje som håller i sig än i dag.

Allt började med en häpnadsväckande skönhet i en björk, det kan ha varit 1991, någonstans på den lilla gångvägen mellan vårt hus och skolan i Bräcke. Där satt den några meter bort, snett ovanför mitt huvud och var så ovanlig, så vacker! Jag skyndade mig hem och ringde Jörgen, min läromästare och NO-lärare. Det måste vara en stor raritet jag nyss hade betraktat! Jörgen lyssnade på min beskrivning, och framförde sedan lugnt och finkänsligt (och troligen litet roat) att allt tydde på att jag hade sett en bofink, en hane.

Andra tidiga minnen av fågelskåderi är helgmorgnarna i granskogen på vintern. Jag sitter på en liggande stam. Vi har skidat hit till Jörgens fågelmatning. Jag har nyligen blivit tonåring och gått med i Fältbiologerna. Tack vare min entusiastiske far har jag en hyfsad handkikare (Swift 7*35). Tofsmes, svartmes och de vanliga mesarna mumsar på frön. Vi har packat upp matsäcken och sitter förmodligen och pratar om livet. Det är fullkomligt tyst. Kylan är torr och mild, ingen vind når oss här. Snart fladdrar det till mellan stammarna. Helt ljudlöst kryssar den från gren till gren. Plötsligt är den alldeles nära, lavskrikan. Roströd som en räv, dunig och litet rosa. Den lägger sitt huvud på sned, som för att avgöra om den är bland likar. Och ja, den vill – precis som vi – ha mat. Med sin svarta lilla näbb fångar den upp det vi kastar åt den. Snart har den lockat hit en kompis med sitt litet burkiga speldose-läte – pjuio-pjuoi. En av lavskrikorna hoppar upp i min hand där jag har en korvbit, som den nafsar åt sig innan den flyger iväg.

Likt många andra numera vuxna fågelskådare engagerade jag mig alltså i Fältbiologerna, och fåglarna var mer spännande studieobjekt än småkryp. Tillsammans upplevde vi en solig och sagolik Kristi Himmelfärdshelg på den norska fågelön Runde, där vi hade klappavstånd till lunnefåglar, havssulor, tretåiga måsar och storlabbar. Trots den flotta fågelbergstrippen droppade en efter en av mina jämnåriga fältbiologer av, och satsade i stället på bollsporter och allmänt coolare tonårshäng. Snart var det bara Jörgen och jag kvar. Eftersom han nog tyckte synd om mig, och själv satt i Jämtlands ornitologiska förenings styrelse, ordnade han så att jag tre år i rad fick åka med till årsmöten med en ungdomssektion, arrangerade av Sveriges ornitologiska förening (SOF numera BirdLife Sverige) med flerdagsexkursioner i fält. I sjön Åsnen utanför Växjö fick jag se mina första tre storskarvar, lufttorkandes sina utspända vingar på en sten. Jag hade inte vetat att sådana märkliga urtidsfåglar existerade. Utanför Halmstad fick jag se min första fasan – och höra ortolansparv. Ett av dessa årsmöten anordnade vi själva i Jämtland, 1993. Då kunde vi bjuda sörlänningarna på simmande smalnäbbade simsnäppor i gölen utanför Ånn, och stämningsfullt spelglada dubbelbeckasiner ovanför de bara skidbackarna i Storlien.

För mig innebar dessa möten en ingång till en gemenskap med stolta nördar. Det var befriande att vara i naturen och bara prata om fåglar, en respit från högstadie-tidens intriger. Vi som var med i ungdomssektionen samlades kring våra krysslistor – skåningarna hade alltid flest kryss eftersom det är det artrikaste landskapet – och jag hade minst antal. Men jag fick hjälp att planera små tågresor i Sverige så att min Sverigelista snabbt fylldes med 200 kryss.

Fågelskådning måste givetvis inte övas upp från unga år, och kan säkert fylla olika funktioner för olika människor. För mig har det betytt både frihet, trygghet, tröst i sorg, men framför allt har det skänkt mig glädje. Fåglar är en outsinlig källa för den kunskapstörstande, och de ger estetiska upplevelser och social gemenskap. Jag hör att det låter som en religion.

Som säkert alla intressen kräver denna hobby tid och träning. Så jag började 1994 åka till Öland vecka 22 och 42 och där skådade vi från tidig morgon ända till solen gick ned. Svart och vit stork, törnskator, sandtärna, terek- och dammsnäppa, sommargylling och prärielöpare. Sakta men säkert kröp antalet kryss i min lista mot det eftersträvansvärda antalet 300. Att åka över Ölandsbron innebär fortfarande ett löfte om många fina fågelupplevelser. Nu senast i maj 2021 dippade (missade) jag rödhuvad törnskata i Mellby med 40 minuter, men jag såg den 1995 på ön. Jag minns hur den, som man gjorde då, larmades ut i mina kompisars personsökare som en lång sifferrad med tillhörande manual för olika arters koder, platser och sällsynthetsgrad; adrenalinet pumpade i oss alla där vi susade fram i en liten bil, och vi hann. Där satt den rödhuvade fågeln på en stolpe, stolt på törnskators vis. Då, när vi anlände till Öland i maj 1995, hade en dipp varit jobbig. Nu, vid min ankomst jagade en jorduggla i vårkvällen, mot en stenmur på Alvaret, så det var ett fint välkomnande ändå, och jag hade ju min rödhuvade sedan tidigare. Nu måste jag dra på (skynda mig på jakt efter) en citronärla, det vore ett nytt livskryss.

Jag fick se citronärlan! På stranden mellan Sebybadet och Segerstads fyr, i cirka tre minuter. En snyggt utfärgad hane med knallgult huvud och svart mantel. Vi var ett femtiotal skådare som sprang på rad längs strandängen. Uppskattningsvis tjugo av oss var kvinnor. Det är en klar förbättring jämfört med hur det såg ut på 90-talet. Men fågelskådning på elitnivå är fortfarande en i hög grad manlig företeelse. 

Fågelskådning är ett perfekt intresse och borde kunna locka fler flickor och kvinnor. Det är en frizon där alla får vara iakttagande, studerande och njuta ohämmat av hanars skönhet. Fåglar är lika söta som husdjur men kräver inget av oss. De är skönt vilda och otämjbara, lagom förutsägbara vilket ger både spänning och trygghet. Man vet att i mitten av maj kommer de första törnsångarna, något senare de första rosenfinkarna, tornseglarna och så vidare. Redan kring midsommar börjar storspovarna (först honorna) återvända söderut, och mot slutet av juli är det högtryck för rastande vadare som gör sig redo att flytta. 

Fåglar är lika söta som husdjur men kräver inget av oss. De är skönt vilda och otämjbara, lagom förutsägbara vilket ger både spänning och trygghet.

Jag har personligen varken känt behovet av – eller någon lockelse till – att skåda enkönat. Jag har inga problem med att kunniga personer berättar saker för mig om sådant jag intresserar mig för. Det var ju så jag fick upp ögonen för den här hobbyn. Jag erkänner villigt att jag också lagt tid på många andra intressen och sysslor, att jag inte prioriterat att studera fältbestämningsartiklar över variationer hos olika raser buskskvättor, gulärlor eller melanittor (sjöorrar och svärtor). Många har mycket större detaljkunskaper och otaliga fler timmar i fält än jag. En av dem är en kompis till mig, som nyligen uppriktigt förtjust berättade att han läst en artikel om amerikansk och sibirisk knölsvärta hela fyra gånger, och troligtvis kommer han att läsa den igen. Den artikeln publicerades i Club300:s medlemstidning Roadrunner som jag också har. Själv hade jag bara tittat på bilderna i artikeln han berättade om, och i stället läst en text längre fram i tidningen, om ett par som hade sett 330 arter i Sverige under 2020. 

Att underhålla varandra med dipphistorier (missade arter) är en favoritsyssla för oss skådare, vid sidan av spanandet. Men med alltför trevligt sällskap finns risk att ens fokus brister. Som när jag och en kompis hade så uppslukande samtalsämnen i bilen att vi glömde hålla koll på GPS:en och missade wilsonbeckasinens extremt morgontidiga spelflykt (två fynd i Sverige) med fyra minuter. En pinsam dipp (som vi egentligen hade tänkt hålla tyst om).

I början av 2000-talet betraktades fågelskådning fortfarande som litet töntigt. Jag gömde nästan kikaren för min dåvarande pojkvän under studietiden i Uppsala. Och under åren som jag bodde i Frankrike och under mina barns första år i livet, fick kikaren på sin höjd följa med på de då ytterst sällsynta naturpromenaderna. Sammantaget blev det mest söndagsskådning i nästan femton år. Jag är litet ringrostig som medelålders skådare, men sedan några år tillbaka är jag på banan igen, med morgon-, kvälls- eller helgutflykter varje vecka, till fina fågellokaler runt Stockholm (Ågesta, Fysingen, Angarn, Hjälstaviken, Sandemar, Torö, Landsort). Jag bjuder skamlöst in mig själv i vänners bilar. Eller så tar jag tubkikaren, eller ”tuben” som vi säger, och cykeln på pendeltåg till någon ändstation. Flera skådardagar om året på Öland och i Skåne blir till intensivkurser. Det är där jag lär mig mest, när jag omges av häckande fåglar på våren och sydflyttare på hösten. Gåssträcken kan vara hjärtskärande mäktiga vid kusten, både vår och höst. De vitkindade gässens formationer bildar något som liknar stenografiska ord, högt upp på vårhimlen. De måste nästan komma från en osynlig hand, men jag vet inte vad de betyder. Gässen verkar dock förstå mer. De vet hur man hjälps åt och byter positioner i leden, för att orka fram.

Förutom naturupplevelsen som det innebär att återvända till en lokal, som vi kallar observationsplatserna, eller hitta en ny sådan, är det variationerna i sång och dräkt hos fåglarna, deras annorlundahet och ändå trofasthet till datum och plats, som fascinerar mig. Men jag tar också glatt för mig av sekundärskådningen, det vill säga drar på arter som larmas via Bird Alarm (ett system man kan ansluta sig till om man är medlem i Club300); fågelskådargemenskapen är generös. Ingen vill vara helt ensam om att ha sett en ovanlig art. Då finns risken att man inte blir trodd, om man inte har tagit bra bilder. Stringers kallas de som ofta larmar ut felbestämningar.

Tillbaka till Öland i mitten av maj i år: vi har åkt ifrån dimman på södra delen av ön. Jag och min vän står med några andra skådare uppe i fågeltornet vid Petgärde träsk. Ladusvalorna inkarnerar den totala friheten med sina lekfulla svirr och konstfulla luftkrumbukter. Skedänder betar lugnt i det grunda vattnet. Rödbenorna ser ut som de heter, och är mer på hugget, särskilt i den rullande spelflykten, ivriga och melankoliska på samma gång. En söt liten stjärtmes hoppar runt i trädet, helt nära. Några ängshökar, dessa eleganta skönheter så typiska för Alvaret, seglar in över lokalen. En snygg lärkfalk swishar förbi. I handkikaren ser jag den roströda undergumpen och den svarta ansiktsmasken. Ovanför trädridån norrut snurrar några större rovfåglar: ormvråk och brun kärrhök. 

Då plötsligt får jag syn på en avvikande fågel, mer bredvingad än en kärrhök, stjärten är längre än en ormvråks, och litet urgröpt, men inte lika mycket som hos en vanlig röd glada … kan det vara … ”brun glada, jag tror faktiskt jag har en brun glada”, säger jag med djupare röst än vanligt. Mina erfarna medskådare tubar snabbt in min rovare. Och ganska snart bekräftar de min jizz, som helhetsintrycket av fågeln med hänsyn till form, storlek och flyktsätt kallas. Alla karaktärer stämmer. Jag studsar av förtjusning: mitt första ädelkryss, det vill säga en observation av en fågel som man upptäcker själv och som man inte sett förut, sedan årtan i Långtjärn 1993. Min lycka är total och mina medskådare kallar mig brungladehjältinna, en titel som jag tänker bära med stolthet ända till nästa gång jag får ett ädelkryss. Detta mitt 315:e kryss firade vi med champagne. 

Man firar framgångar, men ibland är fågelskådning långtifrån lätt. Ofta behöver jag slå upp arter i Fågelguiden, eller spela upp läten i app-versionen. Varje tidig vår behöver jag repetera skillnaden mellan exempelvis rör- och kärrsångare. Men den visuella inlärningen har blivit enklare tack vare digitalkameror. En del nybörjare köper en bra kamera innan de införskaffar en tubkikare. Vi står och kollar sjöfågelsträck på sydöstra Öland i november, i nordvästlig vind med rejäl styrka. Vi pratar om att det vore bra läge för tretåig mås. Efter timmar av span mot den diffusa horisonten där alfågelsträck, svärtor och sjöorrar går, kommer en tärnlik mås närmare från norr. Den har som ett svart dubbel-v på vingovansidorna. Min proffsskådarvän, som bor vid ett rastställe, har en superkamera som tar flera bilder i sekunden, och på dess skärm är det möjligt att njuta av ”obsen” i evigheter eller dela bilderna på nätet till fleras glädje. Snart är jag nog ensam om att inte ha med mig kamera ut i fält. Jag skulle säkert lära mig mer om fåglar snabbare om jag hade en kamera eftersom bilderna kan studeras hemma i soffan och artbestämning kan göras i efterhand. Samtidigt är en kamera tung att släpa på, och jag tycker om att tubskåda. Det är vilsamt och skärper min ögonblicksnärvaro. 

Vissa av mina egna observationer lägger jag in i Artportalen, den viktiga databas för flora och fauna, som Sveriges lantbruksuniversitet administrerar. Tack vare fågelskådares inrapporteringar, genereras värdefull kunskap om populationsstorlek samt var och när vår- och höstfynd görs. 

Även kommun- och stadsskådning (microbirding, närbelägen skådning i motsats till att åka långt) ger vardagen mervärde. Vissa vårmorgnar tar jag tuben på cykeln till Skinnarviksberget på Södermalm. Då står vi ofta några skådare tillsammans. Jag har alltid blivit vänligt och hjälpsamt inbjuden i gemenskapen. Det har inte funnits minsta tillstymmelse till att behöva ropa #metoo inom fågelskådarrörelsen, vad jag känner till. Här är det är påklätt och respektfullt.

När jag började skåda ansågs det litet skamligt och ytligt att samla kryss. Man ansåg att fokus inte borde ligga vid att dra på arter, utan mer på miljövård. Att jag hade liftat från Östersund, på en azurmes i Åsele 1996, med några Skåneskådare, var inget jag ringde och berättade för min ekoskådande, miljövänlige NO-lärare. Han var trendig redan på 90-talet, eftersom han varken hade körkort eller bil, utan cyklade två mil till tjärnen där jag hade upptäckt en årta (dagen efter, eftersom det inte fanns några mobiler, men den låg kvar). Ekoskådning, det vill säga att ta sig till lokaler med kollektivtrafik eller cykel, är en växande företeelse. I tidskriften Vår fågelvärld (medlemstidning för BirdLife Sverige) var under 90-talet ett stående inslag Bobo Kryss möter Forskar-Oskar, där den förra hånades för att med sina lågskobeklädda fötter knappt orka kliva ur bilen för att se en fågel, medan den senare klafsade runt i stövlar och vände ryggen till om en raritet ropades ut. Även om de båda typerna numera oftast ryms i en och samma skådare, önskar jag att den serien skulle göra comeback (om än med något komplexare handling och rollfördelning).

Kryssandet är det lekfulla tävlingsinslaget i fågelskådning som jag uppskattar. Vi räknar livskryss och tävlar om hur många årskryss vi har. En del har koll på hur många arter de sett i världen. För mig som knappt skådat utomlands är det ingen idé att tävla på den punkten. Ett liv räcker inte för en fågelskådare. Ingen blir fullärd – det finns så många variationer inom vissa arter och många arter har flera olika läten. Enorma mängder ljudfiler finns att hitta på xeno-canto.org. Tillsammans ingår fågelskådarna i en gemenskap där kunskapen är stor – och ständigt växande – om och hur biotoper behöver skyddas för fåglarnas skull, och i förlängningen förstås för mänsklighetens överlevnad. Det är en tillfredsställande hobby som på ett personligt plan ger mig stark livslust. 

Mina favoritlokaler utanför Öland är Fysingen norr om Stockholm. Och Storulvån i Jämtland. Bakom Storsnasen häckar fjällabb, åtminstone gjorde den det för tjugofem år sedan. Jag kommer alltid att minnas mötet med dessa långsprötstjärtade rovfågelmåsar. De lekte och jagade lämmlar som i trans, och där låg jag bakom en kulle eller en sten, och erfor ett slags nåd. Epifani är ett passande ord för lyckan i fågelupplevelser. Att se en ovanlig fågel, eller zooma in en vacker individ av en vanlig art, är litet som en mental orgasm. Eller som att föda barn, minus smärtan. Meningen med livet, förklarad av mötet med det efemära.

Ida Westin är bibliotekarie, kulturskribent och fågelskådare.