Sarajevo var för 25 år sedan platsen för ett lidande som saknar motstycke i Europa efter andra världskriget. I dag har staden börjat återfå sin karaktär av kosmopolitisk kaféstad och blivit ett turistmål för långväga gäster. Man kan med fördel ha med sig Joseph Roths roman Kapucinerkryptan i resebagaget för att bättre förstå det mångkulturella Österrike-Ungern som Sarajevo en gång var en del av. Kanske förstår man något av EU på kuppen.
Våren har övergått i försommar i bergen och kullarna ovanför Sarajevo. Ljusgröna skott pryder de resliga granarna, smultronen blommar, tjocka, friska blad hänger från ek, kastanj och lönn. Sarajevo ligger på 500 meters höjd, berget Trebevic några hundra meter högre. Det är lördag och turister och sarajevobor åker upp på berget för att njuta av grönskan och få litet svalka.
Nedanför breder staden ut sig i solskenet. För 25 år sedan var området en skådeplats i Jugoslavienkrigen. Under belägringen av Sarajevo 1992–1996 föll granateld från höjderna och från höghus nära floden Miljacka sköt krypskyttar mot civila och stridande på stadens gator. Detta skapade ett lidande som saknar motstycke i Europa sedan andra världskriget. Över 11 000 dog under belägringen, fler skadades till kropp och själ. I efterföljande rättegångar i den internationella jugoslavientribunalen dömdes över 80 personer för brott mot folkrätten, i inhemska domstolar flera hundra.
I dag är Sarajevo huvudstad i det självständiga Bosnien och Hercegovina, en förbundsstat mellan de tre områdena Förbundet Bosnien-Hercegovina, Serbiska republiken och området Brcko.
Romanen kan också läsas som en betraktelse över vad som kunde bära upp ett så vittförgrenat rike under så lång tid.
Överhögheten över Bosnien och Hercegovina har växlat genom århundradena. Under flera hundra år ingick landet i det osmanska väldet. Efter det rysk-turkiska kriget 1877–78 överlämnade Berlinkonferensen 1878 Bosnien till Österrike-Ungerns förvaltning. År 1908 införlivades landet formellt i det habsburgska väldet. Kejsaren Franz Joseph kom på besök 1910, fyra år senare tändes gnistan till första världskriget när Gavrilo Princip avfyrade de dödande skotten i Sarajevo mot tronarvingen Franz Ferdinand och hans hustru Sophie.
Innan en vän och jag reser till Sarajevo lägger jag ned Joseph Roths roman Kapucinerkryptan i resväskan. Den är en enastående stämningsskildring av åren under och närmast efter Österrike-Ungerns undergång 1918. Romanen kan också läsas som en betraktelse över vad som kunde bära upp ett så vittförgrenat rike under så lång tid. Den börjar i Wien vid första världskrigets utbrott. Den lättjefulla ynglingen Franz Ferdinand Trotta drar sig fram på stadens kaféer, utan andra uppenbara åtaganden än att se till sin åldrande änkemor och hennes omfattande finanser. Trotta, hans kusin Joseph Branco och dennes vän Manes Reisiger hamnar alla i krigstjänst i Franz Josephs armé. De blir tillfångatagna av ryska trupper i ett slag i de österrikisk-ungerska ytterområdena i Galizien, hamnar i fångenskap i Sibirien, flyr och är åter i Wien på julafton 1918, när kriget just har slutat.
Trottas långa resa utför har börjat innan den egentligen alls har rört sig uppåt. Han gifter sig med sin ungdomskärlek, som visar sig helt likgiltig inför honom. Hon lämnar honom, hans mor dör, finanserna spricker, han skickar iväg sitt enda barn. När romanen slutar är Trotta åter på kaféerna med sina vänner från förr, forna adelsmän och borgarsöner ur det störtade habsburgska väldet. Det är 1938 och den nazityska armén tågar in i Österrike. Trottas tröst blir att gå till Kapucinerkryptan, de habsburgska kejsarnas begravningskyrka mitt i Wien.
Romanen kom ut samma år, 1938. Ett år senare var Roth själv död, efter ett kringflackande och bitvis framgångsrikt författarliv, förkortat av många års alkoholmissbruk. Roth var från staden Brody i de galiziska gränsmarkerna bortom de karpatiska bergen, en tyskspråkig författare av judisk börd, född 1894 i ett mångnationellt rike i ett område med slavisk befolkningsmajoritet, längst ut på järnvägslinjerna 900 kilometer från den kejserliga huvudstaden Wien.
Sarajevo nämns bara ett par gånger i Kapucinerkryptan. När krigsförklaringen kommer befinner sig Trotta, Branco och Reisiger på besök hos Reisiger i Galizien. De tre vännerna tillhör olika förband och måste anmäla sig till krigstjänst på olika platser. De samlas till farväl över ”något kort”, som man fortfarande säger i delar av det gamla Österrike-Ungern om ett glas brännvin. Branco, en självrådig man förklarar plötsligt att han inte tänker skriva in sig på rätt ställe utan åka rakt till fronten: ”Nej, jag åker inte till Sarajevo först. Jag anmäler mig i Zloczow med Manes.” Sarajevo och Zloczow, eller dagens Zolotjiv i västra Ukraina, ligger omkring 120 mil från varandra. I dag måste man resa genom fyra självständiga stater för att ta sig mellan städerna. På Brancos tid låg de i samma rike.
Österrike-Ungern var ett svåröverblickbart lapptäcke av språk, folkgrupper och politiska enheter. Riket rymde minst tio språk som var för sig talades av minst en procent av befolkningen. Judendomen, islam och tre större riktningar inom kristendomen – ortodoxin, katolicismen och protestantismen – var alla utbredda. Politiskt hade riket mot sitt slut två, sedan tre huvuddelar: Österrike, Ungern och från 1908 Bosnien och Hercegovina. I vardagligt tal kallades riket ofta bara Österrike-Ungern, eller dubbelmonarkin. Det österrikiska kungadömet bestod i sin tur av 17 så kallade kronländer och det ungerska kungadömet av tre delar: Ungern, Kroatien-Slavonien och Fiume, eller dagens Rijeka i Kroatien. Bosnien och Hercegovina var ett kondominat, en ovanlig folkrättslig enhet som avser ett landområde som styrs gemensamt av utomstående, i detta fall Österrike och Ungern.
Hur skulle man hålla ihop ett sådant rike? Roth menade att det enda man behövde göra för att hålla riket vid liv i alla landsändar, var att fira kejsarens födelsedag och hänga upp kejsarparets porträtt på järnvägsstationen. I övrigt kunde man göra som man ville. Roths påstående var säkert halvt på skämt, halvt på allvar, men något ligger nog i det. Beroende på hur man räknar hade riket funnits åtminstone sedan 1500-talet. Genom otaliga krig och juridiska ombildningar växte det gradvis. Vid 1900-talets början omfattade det omkring 620 000 kvadratkilometer, vilket hade gjort landet till det största i dagens Europa, Ryssland undantaget. Decentralisering var tidigt ett kännetecken. Olika kronländer och områden hade ofta självstyre inom rikets huvuddelar. Författningskriser rådde ständigt när rikets olika delar kivade om sin inbördes ställning. Riket antog sin sista skepnad, dubbelmonarkin Österike-Ungern, efter en sådan kris, som löstes 1867.
I Kapucinerkryptans inledning sitter Trotta med sina vänner och dryftar läget i kejsardömet kort före första världskrigets utbrott. I kretsen ingår slovener, ungrare och polacker. Trottas frispråkige vän, greve Chojnicki, ondgör sig över vad han menar vara de tyskspråkiga österrikarnas alltför stora närmande till Tyskland. Österrikarna har glömt vad som håller kejsardömet samman.
”Naturligtvis är det slovenerna, de polska och rutenska galizierna, kaftanjudarna från Boryslav, hästhandlarna från Bacska, muslimerna från Sarajevo och kastanjerostarna från Mostar som sjunger kejsarhymnen Gott erhalte”, säger Chojnicki. ”Österrikes väsen ligger inte i dess mitt, utan i dess ytterområden. Österrike står inte att finna i alperna, där hittar man gems och edelweiss och gentiana men knappt ens en föreställning om en dubbelörn. Den österrikiska substansen hämtar oupphörligen sin näring från kronländerna. Det är i ytterområdena folk uppskattar de möjligheter det skiftande riket ger. ” Den växande nationalismen håller på att fördärva Österrike-Ungern, menar Chojnicki.
Den som besöker dagens Sarajevo ser med oskuldens första blick ingen nationalism. Moskéer delar kvarter med ortodoxa kyrkor och synagogor. Halal-restauranger ligger vägg i vägg med krogar som skänker ut öl från kranar på gatan; båda erbjuder den bosniska nationalrätten cevapi, köttsfärskebab i det pitaliknande brödet somun. Det är avslappnat i den gamla stadskärnan, gågator med fik fyllda med besökare och kafégäster som dricker bosniskt kaffe och delar på litet baklava, knafeh eller andra läckra bakverk.
På en vägg i ölhallen på Sarajevos stora bryggeri, grundat 1864 hänger en stor målning på ett ungt par vid det förra sekelskiftet, flärdfullt klädda i tidens europeiska mode. Mannen har en turkisk fez på huvudet och ett ölstop i handen.
Turismen har vuxit kraftigt de senaste åren. Jag hör tyska, kinesiska, engelska, svenska, turkiska, ryska och andra språk på gatorna. En bosnisk bekant berättar att turismen från arabvärlden, inte minst Saudiarabien och Förenade arabemiraten har ökat starkt; besökarna lär uppskatta den frodiga naturen och den avspända stämningen där både halal-restauranger och moskéer är vanliga. Intrycken överensstämmer med den historiska bilden av det världsvana Sarajevo, kaféstaden där olika kulturer möttes och samsades, Europas Jerusalem, Damaskus i norr.
År 1984 hölls vinter-OS i staden. I Sverige hoppade tv-publiken i sofforna när Thomas Wassberg tog guld i femmilen före ungtuppen Gunde Svan. Nyhetsuppläsaren i en stor amerikansk tv-kanal talade upprymt om staden där böneutrop från moskéer hördes samtidigt med kyrkklockor. Vi besöker den bana som byggdes på Trebevic-berget för OS-tävlingarna i bob och rodel. Ramadans slut hade firats bara några dagar tidigare med den stora högtiden Eid al-fitr. En bosnisk vän som visar oss runt dukar fram utsökt baklava som hans mamma hade gjort till festligheterna hemma. Vi slår oss ned i själva banan. Den är övergiven sedan många år. Det som återstår är armeringsjärn som tittar fram här och där, fläckar av torkat isoleringsskum – och över en kilometer betong som utgjorde banans stomme.
Banan är nästan helt täckt av klotter, mycket av det omsorgsfullt målade konstverk. På ett ställe har någon skickligt målat en avbildning av ett kassettband, med de litet tjockare, vågiga konturlinjer som var vanliga i klottret på 1980-talet, bergsprängarnas årtionde. På kassetten står det ”Run DMC”, ett av den amerikanska hiphopens största band på 80-talet, och ”Sarajevo ’84”.
”OS var den historiska höjdpunkten i det kosmopolitiska Sarajevo”, säger en sarajevobo vi pratar med senare. Åtta år senare var kriget igång, belägringen inledd.
Mycken tankemöda har ägnats åt att försöka förklara varför Jugoslavienkrigen bröt ut. Sedan tidigare har vi begrundat varför just skotten i Sarajevo tände gnistan till första världskriget. En lika viktig uppgift är att klargöra hur Österrike-Ungern kunde hålla ihop så längre som det gjorde.
Skotten i Sarajevo föll förstås mot en bredare europeisk bakgrund av omvälvning och upplösning. Tyskland var på uppgång, det osmanska riket försvagat. Allianser skiftade mellan stormakterna. Den så kallade bosniska krisen hade börjat redan 1908 med Österrike-Ungerns annektering, då bland annat Serbien och Ryssland motsatte sig Wiens tilltag. 1912 och 1913 följde de två balkankrigen.
Följer vi Chojnickis ord verkar det som om Wien hade mist litet av sin fingertoppskänsla. Efter ockupationen 1878 inledde Wien en politik som förment ville bygga upp bosniska institutioner och som stödde en bosnisk nationalism, bosnjastvo. För många tedde sig hela upplägget toppstyrt. Ansatsen omfattade även trossamfunden; den bosnienkroatiska ärkebiskopen var tillsatt av Wien, inte av påven. Myndigheterna tillsatte imamer. Ett motstånd växte fram. Flera nationalistiska organisationer och partier försökte flytta fram ställningarna. I stället för att bejaka förslag om verkligt självstyre genomförde Wien den slutliga annekteringen av Bosnien 1908.
I en tidigare period hade habsburgarna kanske tillstått ännu en konstitutionell kris efter att först ha erövrat Bosnien 1878. Nyvunna områden? Nya oklarheter i styret i kronländerna och landsändarna? Genast till förhandlingsbordet. Och släpp sedan på tyglarna.
Inne i Sarajevo tar bröllopsfotograferandet fart utanför stadshuset varje kväll under vårt besök. Det var från stadshuset tronarvingen Franz Ferdinand satte sig i bilen och åkte 300 meter i öppen bil till gathörnet där Princip sköt honom 1914. Under Sarajevos belägring skadades byggnaden svårt. I dag är den återuppbyggd, en praktfull byggnad i nymorisk stil uppförd på 1890-talet under den österrikisk-ungerska tiden.
Det vackra läget på floden Miljackas norra strand inbjuder uppenbarligen till fotografering i eftermiddagssolen. Vissa vi ser verkar inte ta bröllopsfoto, utan låter sig helt enkelt avbildas i långklänning på stadshusets trappor. Kanske förbereder de sig för den årliga wienerbalen, som äger rum i stadshuset på lördagskvällen, en stor händelse i Sarajevosocieteten. Tv-folk och råddare är tidigt på plats på eftermiddagen och börjar lägga ut den röda mattan och ställa upp vita skärmar med sponsornamn på, så att kändisarna ska kunna anlända i stil och fotograferas med rätt bakgrund.
Miljacka flyter stilla fram. En dryg kilometer nedströms svänger strandgatan av och leder in på det som under belägringen på 90-talet kallades krypskyttegatan. Förbi husväggar där kulhålen är många och synliga än i dag träder Bosnien och Hercegovinas resliga parlament fram runt ett hörn. Landets flagga vajar i kvällssolen. Fläder blommar i en dunge intill.
Det politiska ledarskapets lösning på sikt kretsar mycket runt medlemskap i EU.
Landet har sina utmaningar. Ekonomin präglas enligt Världsbanken av för låga investeringar, offentlig konsumtion snarare än privat företagande, för låg sysselsättning. Arbetslösheten är på 20 procent, ungdomsarbetslösheten på drygt 45 procent, högst i Europa. Utvandringen bland unga är stor.
Det politiska ledarskapets lösning på sikt kretsar mycket runt medlemskap i EU. I början på 2016 lämnade landets regering in sin medlemskapsansökan. Folk vi pratar med beklagar att förhandlingarna går så sakta. Regeringen och olika myndigheter kan inte komma överens. Förbundet och serbiska republiken kan inte komma överens. Allt drar bara ut på tiden.
Det är kanske inte så illa, tänker jag. Lika självklart som att Bosnien och Hercegovina ska bli medlem i EU den dag landet har uppfyllt alla villkor, lika självklart är det kanske att det ska ske i ett tempo där alla i landet kan hänga med, där allt kan förberedas grundligt. Det är en ansats EU själv kanske inte har fått tillräcklig uppskattning för genom åren. Ända sedan 90-talet har kriserna följt på varandra: ständiga fördragsförhandlingar, misslyckandet med en europeisk grundlag, folkomröstningar som inte alltid har behandlats helt rätt, finanskrisen, populismens framväxt, Brexit. EU, det stora fredsprojektet, får sägas hittills ha överlevt alla dessa nära döden-upplevelser. Författningskriser blir som tryckmätare, livsviktiga känselspröt på utvecklingen i unionen.
Nya oklarheter, oenighet i olika länder och områden? Genast till förhandlingsbordet. Och släpp sedan på tyglarna. Ett rikes väsen ligger inte i dess mitt, utan i dess ytterområden.
Och under tiden slår det oss när vi sitter i bob-banan och äter baklava: Sarajevo skulle bli en utmärkt plats för ett nytt vinter-OS.
