Tema | Ett nytt moderniseringsprojekt?

Ett nytt moderniseringsprojekt i en mångpolig värld?

| Respons 1/2021 | 22 min läsning

De idéer om globalisering och mångkulturalism som varit vägledande sedan 80-talet har förlorat sin lyster och kanske är det dags för en ny helhetslösning, i vilken man betonar gränser mer som ett skydd än som ett hinder. Men det ter sig också sannolikt att näringslivet när pandemin väl klingat av kommer att vilja återgå till det globaliserade tillstånd som rådde tidigare. Spänningsförhållandet mellan ekonomins sätt att fungera och den dominerande mentaliteten bland befolkningarna kommer att bli allt tydligare.

Medan Gunnar Lantz i den inledande artikeln i detta tema ser utvecklingen från 80-talet som ett avbrott i moderniseringen, menar idéhistorikern Svante Nordin i sin bok Sveriges moderna historia (Natur & Kultur, 2019) att mångkulturalismen och globaliseringen också de ska ses som ett moderniseringsprojekt, som nu emellertid har nått vägs ände. Så även utifrån den tolkningen kan man förvänta sig att det formuleras idéer om en sammanhållen lösning på en rad problem som vi ännu oftast diskuterar separat. Inleder pandemin ett nytt skede eller förstärker den tendenser som varit märkbara sedan tidigare? Respons chefredaktör Kay Glans talade i slutet av januari med Svante Nordin och ekonomhistorikern Lars Magnusson om vad som möjligen kan vänta framöver.

Kay Glans: Jag tycker det är intressant att ställa frågan om ett nytt moderniseringsprojekt för att den pekar på att man skulle behöva ta ett helhetsgrepp på många av de saker som vi diskuterar i dag, och kanske har diskuterat länge. Du Svante är ju inne på det i Sveriges moderna historia att de olika moderniseringsprojekten uppstår när man försöker lösa en rad problem på ett sammanhängande sätt. Du urskiljer fem sådana projekt i den svenska historien och antyder att vi nu kanske står inför ett sjätte. Gunnar Lantz menar att det som hände på 80-talet var ett brott med moderniseringen, medan du beskriver utvecklingen då som ett femte moderniseringsprojekt. 

Svante Nordin: Det finns väldigt litet som är en linjär utveckling i en viss riktning och det är på ett vis godtyckligt vad som upplevs som modernt. I naturvetenskaplig eller teknisk utveckling finns det kanske någon sorts hard core av modernisering, men för det allra mesta är ju modernisering något man upplever så eller definierar det på det sättet. Vi hade ett moderniseringsprojekt från 70- och 80-talet och framåt, som handlade om globalisering och mångkulturalism och man kan ju lugnt säga att båda de sammanhängande projekten har gått i stå. Gränser har aldrig betytt så mycket som de gör nu under coronakrisen, inte under min livstid i alla fall och det var ju en del av det föregående moderniseringsprojektet att skapa en värld utan gränser.

Gränser har aldrig betytt så mycket som de gör nu under coronakrisen, inte under min livstid i alla fall och det var ju en del av det föregående moderniseringsprojektet att skapa en värld utan gränser.

Kay Glans: Många andra av de idéer som varit vägledande sedan 80-talet har ju visat sina tillkortakommanden. Kina har inte demokratiserats på det sätt som man trodde, utan finns nu som en mäktig ekonomisk och geopolitisk rival. Finanskrisen borde väl också ha punkterat mycket av tron på marknadens rationalitet eller effektivitet.

Lars Magnusson: Ja, det som färgar av sig på mycket av vår förståelse av nuet är ju den stora finanskrisen 2008/2009. Det fanns då stora förväntningar, inte minst från vänsterliberalt håll, på en ny våg av regleringar, framför allt av de finansiella marknaderna, att man skulle bryta den enorma tilltron till marknaden och dess förmåga att lösa alla problem som ett självspelande piano. Men den stora vågen av regleringar kom inte. Staten har varit en ganska passiv aktör och överlämnat till de privata aktörerna att reglera sig själva. Det ställer till det när vi ska avgöra var vi befinner oss i dag. Finns det ett nytt modernt projekt, som innefattar fler regleringar av marknader, så att vi slipper en situation som 2009? Modernisering har alltid betytt olika saker beroende på vilket politiskt håll man kommer ifrån. För Gunnar Lantz är det ju i hög grad ett vänsterprojekt, och han letar efter den nya keynesianismen. Andra letar i stället efter det som Svante var inne på, gränser och nationen, och tillbaka till blod och rötter. Den geografiska platsen och de barriärer som finns betyder oerhört mycket mer än tidigare och det måste få mentala, intellektuella, och ideologiska följder för oss.

Svante Nordin. Foto: Christopher Hunt.

Svante Nordin: Mångkulturalismen som projekt tog slut med flyktingkrisen 2015. Det var väldigt tydligt för svensk del, där man gjorde en svängning i nästan 180 grader i sin syn på flyktingmottagning och nu ville stänga gränserna. Coronan medför den sista, absoluta gränsstängningen – åtminstone för tillfället – men detta har ju förebådats av tidigare gränsstängningar. Jag reser ganska ofta mellan Lund och Köpenhamn. Den gräns som inte fanns när jag växte upp har blivit tydligare och tydligare, och nu är det stopp helt och hållet. När det som jag kallar det femte moderniseringsprojektet med globalisering och mångkulturalism lanserades, var den stora symbolhandlingen för Sveriges del öppningen av bron över Öresund. Att slå broar mellan nationer, det var grejen. Så tänker man inte i dag, av en mängd olika skäl som samverkar på ett paradoxalt sätt. Så tror jag att det ofta är, åtminstone mentalt, att när det svänger så svänger det plötsligt på en mängd olika sätt, som kausalt inte har något med varandra att göra, men som samlas under en och samma intellektuella eller konceptuella hatt. 

Kay Glans: Så även om pandemin klingar av, har vi genom den fått en snabbinskolning i ett nytt paradigm?

Svante Nordin: Den har bidragit men detta var på väg redan tidigare. När ett nytt paradigm tar form blir det på något vis så att varje ny händelse bekräftar den rörelseriktning som var etablerad redan tidigare. Man fortsätter att tolka och uppleva saker på det viset. Pandemin kommer att förstärka en del trender som har funnits. 

Jag tycker att många drar för stora växlar på detta och tror att på grund av pandemin så kommer allting att förändras. Men historisk förändring ser sällan ut på det sättet.

Lars Magnusson: Jag tycker att många drar för stora växlar på detta och tror att på grund av pandemin så kommer allting att förändras. Men historisk förändring ser sällan ut på det sättet. Det är ju långsamma steg åt olika håll i olika riktningar, det sker förskjutningar, men inte av det snabba slaget. Den globala produktionen och värdekedjor inom de industriella ekonomierna och kopplingen mellan den finansiella och de industriella ekonomierna kommer att fortsätta. Vi kommer kanske inte tillbaka till riktigt samma nivåer när det gäller resande, och man kommer kanske vara försiktigare när det till exempel gäller att lägga ut produktion och dela upp produktion i olika kedjor, men det blir ingen jättestor förskjutning. Alltså kommer vi fortsätta att ha ett problem med en väldigt globaliserad ekonomi, samtidigt som den känsla människor har för platsen blir ännu starkare. Glappet mellan den ekonomiska globaliseringen och det intellektuella, sociala och politiska livet kommer att öka ytterligare, är jag rädd för.

Svante Nordin: Det finns ekonomiska tendenser som har existerat på samma sätt sedan det sena 1700-talet, och de hejdas inte av de här olika politiska projekten mer än ganska marginellt. Man kan säga att det har funnits en globalisering sedan Columbus upptäckte Amerika och den går ju inte att hejda. Men synen på den, sättet att uppfatta den, om man betraktar detta som vägen in i en utopisk framtid eller om man tvärtom känner ängslan – sådana mentalitetsförändringar har ju skett. Och det har man ju kunnat avläsa skiftningar kring under olika tidsperioder. 1930-talet utmärktes av en mörknande världsbild med mera protektionism, men det hindrade inte att många av de ekonomisk-historiska trenderna fortsatte även under 1930-talet. Men ser man 30 år tillbaka, när det fanns ett slags utopism både kring globalisering och mångkulturalism, så var det två faktorer som gjorde att många tyckte att världen öppnade sig mot en ny skön värld eller en ny modernitet. Det ena var murens fall, det andra it. Och synen på de två faktorerna har förändrats. Muren har förstås fortfarande fallit, men Ryssland finns kvar och Kina är nu en kommunistisk supermakt. Förhoppningen att dessa två makter skulle demokratiseras är inte längre realistiska. Och Kina kan inte betraktas som marginellt, utan som en växande utmaning mot det liberaldemokratiska – vad vi nu ska kalla det – systemet. När det gäller it kan man också skönja en förändring. På den tiden talade man mest om dess enorma möjligheter för den globala byn. I dag talar man om hot mot it-säkerhet, om hackers, om att man måste censurera nätet eller att man upplever att andra censurerar nätet på sina håll och så vidare.

Kay Glans: Och föreställningen om att vi skulle få se något slags kollektiv intelligens växa fram när alla blev uppkopplade, den har väl inte infriats. Den digitala diskussionsnivån är ju inte alltid imponerande. Men håller inte synen på statens roll också på att förändras? Sedan 80-talet eller så har det till exempel funnit en uppfattning om att staten inte kan pick winners, men nu tycks vi se ett förnyat intresse för statliga satsningar på det som kallas R&D, research and development.

Lars Magnusson: Inte minst på grund av pandemin finns nu en tilltro till en ökad roll för staten. Det kommer att ställas krav på en förstärkt stat. Här i Sverige har vi börjat ifrågasätta uppdelningen mellan den municipala nivån – kommuner, landsting och regioner och allt vad det heter – och staten. Man måste ju dra åt samma håll allihop, vi kan inte ha en massa maktbalanser hit och dit som ställer till det för oss. Men märk väl att även under den nyliberala perioden fortsatte staten att ha en stor betydelse i samhället, också ekonomiskt, även om det lät annorlunda i retoriken, så det är inga totala svängningar.

*

Kay Glans: David Goodhart säger i sin nya bok Head Hand Heart, som vi ska återkomma till i Respons, att världen är på väg från en fas av centrifugal rörelse till centripetal – från att expandera till att dra ihop sig. Är det inte delvis det vi pratar om? Det finns ju förslag på en uppdelning av världen, att Väst till exempel bildar ett block, idéer om att de demokratiska länderna ska skapa en egen digital sfär. Om vi tänker på ett sjätte moderniseringsprojekt, knyter det an till en sådan kontraherande rörelse, Svante? Och kommer detta projekt att påminna om folkhemmet?

Svante Nordin: Jag tror att det sjätte moderniseringsprojektet, om det uppstår ett sådant, kommer att ha en sådan riktning som du säger. Man kan ju omdefiniera detta så att gränserna inte ses enbart som ett hinder, utan som ett skydd. Men folkhemmet hör hemma i en helt annan period. Det hade en typ av paternalism som är svår att tänka sig i dagens samhälle. Jag tror att de ideologiska ramarna blir annorlunda. Sverigedemokraterna förespråkar någon sorts återgång till folkhemmet, men det är ju en omöjlighet, även om sådana känslostämningar finns i alla åsiktsläger. Men nostalgi är ju inte samma sak som en praktisk politik, och som praktisk politik så kan man inte tänka sig ett återvändande.

Lars Magnusson. Foto: Privat. Kay Glans. Foto: Jenni Sandström

Lars Magnusson: Det finns inom delar av socialdemokratin samma nostalgiska känsla av att man ska gå tillbaka till folkhemmet. Frågan är om det är samma folkhem som SD tänker sig? Vissa socialdemokrater längtar tillbaka till något slags klasskampsretorik, men det är svårt att få det att gå ihop med 30-talet i Sverige, för klasskampsretoriken i Sverige tonades ned kraftigt då, det var en del av folkhemsbygget. Så man vill återgå till en klassisk konfliktfylld, det vill säga fördelningspolitisk linje, samtidigt som man talar sig väl för folkhemmet. Det är svårt att få detta att gå ihop.

Svante Nordin: Jag tror att det kommer att formuleras ett nytt modernt projekt, som inte innebär att återvända till någonting. Det senare tror jag är omöjligt, en nästan historiefilosofiskt omöjlig idé. Förutsättningarna förändras och varje nytt moderniseringsprojekt måste utgå ifrån att det uppstår vissa problem och att man lanserar projektet genom att säga att ”alla har upplevt de och de problemen, nu kommer vi med en sorts paketlösning på dem”. Det lanseras som ett nytt paradigm, man för samman en mängd olika lösningsförslag till en åtminstone retorisk helhet. Det är inte fråga om att lösa varje problem för sig, utan man lanserar det som ett politiskt projekt där man tänker samman det hela. Och någon sorts minimi-plattform kommer ju säkert ingå i varje tänkbart framtida projekt. Om vi ser till mångkulturalismen, så kan man till exempel inte ha mångkulturalism i själva rättssystemet, utan det måste finnas någon sorts ramar, någon sorts plattform som håller samman ett samhälle. Detta kan ju förenas med religionsfrihet, så länge religionen inte blir våldsam. Det kan också förenas med olika familjestrukturer, men om man förbjuder barnäktenskap är det ju ett hårt ingrepp i en sorts traditionell typ av familjestruktur. Arrangerade äktenskap har ju också genom århundraden varit en självklar del av en sorts familjestruktur, men stämmer inte med ett annat sätt att definiera västerländsk modernitet. Dessa konflikter finns ju hela tiden och det krävs att de sorteras ut till en ny syntes. 

Kay Glans: Men behöver inte ett nytt moderniseringsprojekt också fokusera på medborgarnas kulturella kapital? Vad krävs i detta avseende för att fungera i ett modernt samhälle? Låt oss ta inkomstskillnaderna som exempel. Branko Milanovic säger i Capitalism, Alone, som Gunnar Lantz bygger mycket på, att han är för en hård arvsskatt, men också att en sådan inte kommer att skapa lika villkor. De som kommer från rika hem har nätverk förstås, men framför allt ett kulturellt kapital, som gör att man tar sig fram. Detta med att lägga livet tillrätta och uppfostra har en negativ klang i dag, men klarar man sig utan sådant om man vill ha ett rimligt fungerande samhälle? Jag är kanske både paternalistisk och nostalgisk här…

Hur mycket pengar man än skulle pumpa in i form av bidrag eller något i den stilen, ändrar det inte en form av sociokulturell situation som göra att människor upplever att de inte längre är med, att de är ställda utanför samhällsutvecklingen.

Svante Nordin: Det finns en annan aspekt på detta. Det handlar inte bara om inkomstskillnader som man kan mäta, det finns ju också detta med en marginalisering, att hela samhällen dör, bruksorter i Sverige eller vad det nu kan vara, rostbälten i USA. Hur mycket pengar man än skulle pumpa in i form av bidrag eller något i den stilen, ändrar det inte en form av sociokulturell situation som göra att människor upplever att de inte längre är med, att de är ställda utanför samhällsutvecklingen. Det tror jag psykologiskt och politiskt är mycket farligare än att det finns miljardärer. Det senare tror jag att de flesta kan leva med, men att man känner sig ställd utanför och marginaliserad på ett annat sätt, om man bor på fel ort eller så, det tror jag går mycket djupare. Man fångar inte problematiken med statistik över förmögenhets- eller inkomstskillnader, i alla fall inte enbart. Det finns andra aspekter, bland annat den regionala skillnaden mellan olika orter och olika kulturella skikt i samhället, som är betydelsefulla.

Lars Magnusson: Det finns mycket intressant i vad Piketty och andra säger, men det blir ganska ensidigt. Man ska också komma ihåg att de pengar man kan omfördela om man tar dem från en liten grupp miljardärer är så liten att det inte skulle bli många kronor kvar till gemene man. Och dessutom är frågan vad man skulle få för typ av samhälle om man gjorde det. 

Svante Nordin: Ett samhälle där miljardärerna har flyttat utomlands…

Lars Magnusson: Ja, de kommer definitivt att flytta på sig då. Det som du tar upp Svante med utslagning och sortering är mycket viktigare. Vi talar ofta i termer av någon sorts glesbygdsmotstånd, motsättningar mellan stad och landsbygd. Den kraften är mycket stark och tyvärr leder mycket av detta mot högerpopulism, mot Sverigedemokraterna och liknande rörelser, som finns överallt. Kraften i detta är starkare än vänsterns diskussion om miljardärer. Här finns ett system som lämnar allt fler utanför och då blir debatten om inkomstfördelningar i kronor och ören, arvsskatt och så, rätt så esoterisk.

Svante Nordin: De populistiska rörelserna i Europa och USA har mobiliserat väljare i socioekonomiskt och utbildningsmässigt lägre befolkningsskikt, som tidigare inte alls har trott på demokratin eller på politiken, men som har börjat göra det, ibland på sätt som du och jag kanske inte gillar, men ja… Man kan inte tänka sig en demokrati som inte har populistiska inslag. Populism är ju en rörelse som vill ha mera folkstyre och som vänder sig mot eliterna, och folkstyre är ju ett annat namn på demokrati.

Kay Glans: Är det bara staten som ska vara aktör i ett nytt moderniseringsprojekt? Eller kan man tänka sig nya motsvarigheter till folkrörelserna, alltså en mobilisering underifrån? 

Svante Nordin: Förändringarna i civilsamhället har varit lika stora som förändringarna när det gäller det offentliga under de senaste trettio åren. Civilsamhälle ser väldigt annorlunda ut i Sverige och i andra länder, jämfört med tidigare. Det är ju en av anledningarna till att folkhemmet inte kan återinföras – civilsamhället ser ut på ett helt annat sätt än det gjorde då.

Det blir en konstruktion uppifrån att säga att vi i dag har en större arbetarklass än någonsin. Ja, det finns många fattiga och maktlösa människor, men de är maktlösa och fattiga av olika skäl och på olika sätt.

Lars Magnusson: Problemet är att hitta en social bas som kan mobiliseras för förändring. Den består ju inte längre av enad arbetarklass till exempel, om den nu någonsin har varit enad. Det blir en konstruktion uppifrån att säga att vi i dag har en större arbetarklass än någonsin. Ja, det finns många fattiga och maktlösa människor, men de är maktlösa och fattiga av olika skäl och på olika sätt. Frågan är hur man ska kunna mobilisera dem tillsammans för någon sorts reformprojekt. Det skulle man kunna önska, men alla tidigare försök att till exempel organisera arbetslösa har varit misslyckade. Det är svårt att mobilisera människor som inte upplever sig ha samma intressen, samma sätt att leva, som tycker olika. De fattiga i dag består av fattiga – som i USA – fattiga vita och fattiga mörkhyade. Att få ihop de här grupperna – och det här gäller faktiskt i Europa också – är inte enkelt. Min gamle vän Göran Therborn, och många med honom inom vänstern, fortsätter att säga: Visst finns arbetarklassen! Man räknar på det här i statistiska termer, så att de som har en inkomst under en viss nivå tillhör arbetarklassen. Då tror man plötsligt att de har gemensamma intressen. Tyvärr, kanske man kan säga, är det inte så. Det finns inte gemensamma intressen bara för att man hamnar på en viss inkomstnivå mätt i kronor och ören. Man kan inte konstruera en arbetarklass.

Svante Nordin: Man kan väl uttrycka det så att det i dag inte finns någon arbetarklass i den gamla meningen. Den historiska arbetarklassen försvann på 70- och 80-talet när varven lades ned och så vidare. Den typen av industri hade sysselsatt personer som bott i Sverige i generationer och som hade en självklar nationell samhörighet. Det fanns inte någonting som splittrade den arbetarklassen i det avseendet. Det var ju den arbetarklassen som en gång lyfte fram socialdemokratin, och den har ju delvis försvunnit, delvis övergivit socialdemokratin. Det är det här vattnet som har dragit sig tillbaka och lämnar sossarna på torra land, eller på sjöbotten, även om det lever kvar som ett funktionärsparti.

*

Kay Glans: Vi har här skissat på en utveckling i vilken nationens gränser blir viktigare och där vi försöker lösa viktiga problem inom nationens gränser. Är det en farlig utveckling? Många i dag vill ju varna för en ny nationalism.

Svante Nordin: Nej, varför skulle det vara det? Fascisterna var nationalister, men det betyder inte att nationalism är fascism. Nationalism kan vara liberal, konservativ, socialdemokratisk, den kan vara bondeförbundsnationalism, den kan vara fascistisk eller kommunistisk. Låt oss inte glömma den fruktansvärda stalinistiska nationalismen. Nationalism är lika mycket – eller mer – förenad med demokrati eller demokratiska rörelser som med antidemokratiska rörelser. Så det finns en väldig mångtydighet. Frågan är hur man tolkar det, hur detta förs in i ett eventuellt nytt moderniseringsprojekt. Modernisering är en fråga om formuleringar av politiska formler som kan ena människor.

Lars Magnusson: Vare sig vi vill eller inte så är ju det här med medborgare och nation fortfarande mycket starkt. Det är svårt att tänka bort nationalstaten om vi ska tänka ett modernt projekt för att skapa ett anständigt samhälle. Det blir ofta oerhörda överdrifter när man talar om globaliseringen och hävdar att öppenhet mot andra måste förutsätta att alla gränser är öppna, att folk får flytta hur som helst, att det inte finns regler och lagar och sådant. Den nationella staten finns kvar och kommer att finnas kvar. 

Svante Nordin: Ingen kan ju förutsäga framtiden och man blandar lätt samman ett möjligt framtida moderniseringsprojekt med vad man själv skulle vilja se. Det är naturligtvis två olika saker, vad som är sannolikt och vad man själv tycker är önskvärt. Samtidigt tycker jag väl som andra att det finns ett antal linjer som löper samman, tendenser som är av väldigt olika slag, men som tillsammans pekar i riktning mot en revidering av det gamla moderniseringsprojektet och betydelsen av att hitta något nytt. Och om jag får formulera några sådana slagord som jag både tycker om och kan tänka mig ligger i tiden så skulle aktsamhet vara ett sådant, måttfullhet ett annat och realism ett tredje.

Som jag sade tidigare tror jag att det finns en diskrepans mellan krav på mer stat, mer nation, mer protektionistiska åtgärder, samtidigt som vi har en global ekonomi som kommer att vilja gå tillbaka till det gamla, och den kommer att bli ännu mer tydlig under 2020-talet.

Lars Magnusson: Jag är mer pessimistisk. Som jag sade tidigare tror jag att det finns en diskrepans mellan krav på mer stat, mer nation, mer protektionistiska åtgärder, samtidigt som vi har en global ekonomi som kommer att vilja gå tillbaka till det gamla, och den kommer att bli ännu mer tydlig under 2020-talet. Vi får heller inte glömma det geopolitiska perspektivet. Det betyder ju någonting att vi nu har en mer multipel värld med olika maktcentrum som mer och mer tävlar om större inflytande. Vi lever i en åtminstone bipolär och kanske multipolär värld, där ingen kan göra anspråk på hegemoni. Ett imperium måste ha en ordentlig materiell bas för att kunna utöva hegemoni och en sådan har inte USA i dag.

Svante Nordin: Det tidigare moderna projektet kring globalisering hade mycket att göra med att det bara fanns en enda supermakt under en period efter 1990-talet och några decennier framåt, och att denna supermakt var villig och kapabel att framträda som en garant för globaliseringen. Den perioden tog slut politiskt sett 2008 med Obama. Ur vissa synpunkter fullföljde Trump Obamas politik med en viss reträtt när det gäller de globala anspråken. Det var orimligt att alla väntade sig att amerikanerna skulle fixa en global säkerhet och betala räkningarna för detta i all evighet, medan vi européer skulle nöja oss med att spotta på dem när de intervenerade. Man kan ju förstå att amerikanerna har tröttnat på den situationen. Men det innebär ju att världen blir mer multipolär än den var under ett par decennier.

Kay Glans: Ett nytt moderniseringsprojekt i en mångpolig värld, alltså. ”Må ni leva i intressanta tider” sägs vara en gammal kinesisk förbannelse. Vi lever i intressanta tider, tänker jag.

Samtalet mellan Kay Glans, Lars Magnusson och Svante Nordin ägde rum den 27 januari 2021.

Publ. i Respons 1/2021 706
TEMA | Ett nytt moderniseringsprojekt?
Relaterat
Tema

Dags för en fortsättning på det moderna projektet

Efter en postmodern paus är västvärldens projekt för sociala framsteg tillbaka. Den bilden kommer fram i nya verk av Branko Milanovic och Thomas Piketty liksom i de politiska rörelser som...


Kay Glans

Kay Glans är chefredaktör för Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...