Intervju

Europa behöver nytt socialt kontrakt

| Respons 3/2013 | 10 min läsning

Tendensen bland Europas eliter att se politiken som tekniska problem som inte passar för folkligt deltagande underlättar för populistiska rörelser att framställa sig som representanter för det sanna folket, menar Jan-Werner Müller. Han anser också att det är ett misstag att avfärda dessa rörelser som rena proteströrelser utan idé om hur samhället ska gestaltas.

Jan-Werner Müller, politisk filosof.

Massa och elit, folk och överhet, nation och ledare. Begreppsparen utmönstrades ur debatten efter andra världskriget. Den stora stabiliteten tycktes då ha infunnit sig. Visst fortsatte motsättningar i samhället att artikuleras men kläddes i klasskampstermer. Efter 1989, i synnerhet under 2000-talet, har detta börjat att förändras. Socialismen har tappat mark och i stället har den nygamla motsättningen mellan folk och elit åter börjat torgföras av olika populistiska rörelser.

Denna historieskrivning är förenklad. Populismen saknades inte helt på den politiska scenen mellan 1945 och 1989. Den började återkomma redan på 1970-talet. Ökande individualism hade gradvis undergrävt tilltron till gamla auktoriteter. Brustna illusioner och folkligt missnöje ledde exempelvis det danska Fremskridtspartiet och det norska Fremskrittspartiet in i respektive parlament i mitten av 1970-talet.

Ändå är de varningar om populismens, eller till och med fascismens återkomst, som förekom på 1970-talet svåra att ta på allvar i dag. Har vi större anledning att vara oroliga nu? Populistiska partier, i första hand högerpopulistiska partier, har de senaste åren fått ett uppsving på bred front i Europa. Teorierna om orsaker är många och varierande: ökad ojämlikhet, globalisering, bildningen och historiemedvetandets förfall, auktoritetstrons avtynande, internets ökade betydelse etcetera. Högerpopulisterna själva talar om ett folkligt ”uppvaknande”, om hur en självcentrerad elit tappat sin verklighetsförankring och om hur globaliseringen i form av migration, avregleringar och internationell arbetsdelning pådyvlats människor uppifrån.

När jag träffar Jan-Werner Müller – ursprungligen från Tyskland men verksam vid Princeton i USA – en majdag i Uppsala understryker han att det inte finns några enkla förklaringar till populismens nuvarande frammarsch. För att förstå populismen måste vi först veta vad vi talar om.

– Vi bör reservera termen populism för partier och rörelser som gör anspråk på att företräda det ”sanna folket”, ställt i motsats till en liberal, urban och kosmopolitisk elit i förment allians med olika minoritetsgrupper. Både den liberala eliten och minoritetsgrupperna är i populisternas världsåskådning tärande element som lever på det arbetande, skötsamma folkets bekostnad. Till detta kommer internationella krafter, såsom EU eller det globala kapitalet, som anses backa upp dessa ”nationens fiender.”

Ett typexempel på populism ser Müller i det ungerska regeringspartiet Fidesz och dess ledare Viktor Orbán. När Fidesz förlorade valet 2002 menade Orbán att det var den ungerska nationen, inte ett politisk parti bland andra, som förlorat valet. Det som utmärker populismen är att den inte erkänner ett pluralistiskt samhälle och därmed inte heller förekomsten av en legitim opposition. Folkets vilja anses ren och odelad kunna företrädas av den populistiska ledaren/partiet. Det finns ett romantiskt stråk hos populisterna som anser sig företräda en genuin folkvilja och varför skulle en sådan behöva kompromissa eller vägas mot andra intressen? Föreställningen om det ”sanna folket” kan dock ta sig olika uttryck. I Spanien har den främst fått formen av regional separatism.

Müller menar att trots att populistiska partier gärna talar om att ”vanligt folk” måste få mer att säga till om är de knappast intresserade av ökat folkligt deltagande. Populistpartierna anser sig kunna tolka den sanna folkviljan ovanifrån. De är ofta starkt knutna till en karismatisk ledargestalt. Italiensk politiks motsatspar – affärsmannen Silvio Berlusconi och komikern Beppe Grillo – är i denna mening bägge populister som avspeglar varandra. Deras partier framstår i bägge fallen som ledarnas personliga egendom.

Enligt Müller är det en underskattning att avfärda populistpartier som rena proteströrelser som endast är emot den rådande ordningen och inte är kapabla att regera.

– Den ungerska regimen har tydligt visat att ett högerpopulistiskt parti kan erövra staten och börja omforma samhället enligt föreställningarna om det ”sanna folket”. Orbáns Ungern, är liksom dagens Rumänien och Italien under Berlusconi, exempel på populistiska regimer som i maktställning driver en agenda som går ut på att gynna de egna. Under dessa regimer har länderna blivit ett slags klientstater som fjärmat sig från universella principer.

Att politiker gynnar sina egna väljare är förvisso inget unikt för populister. Men till skillnad från andra partier är det inte en politik populisterna försöker dölja bakom principiella fraser – det är tvärtom något som är i linje med den egna ideologin.

Men varför detta uppsving för populismen just nu? Müller svävar något på svaret. Han säger att tidpunkten knappast är en slump. Eurokrisen har helt klart fungerat som en katalysator. Däremot har han svårt att ge en övergripande förklaring som gäller för alla Europas länder. Italiens gamla elit föll på eget grepp redan på 1990-talet, vilket öppnade vägen för Berlusconi. I många östeuropeiska länder rör det sig snarare om en backlash efter 1990-talets starka längtan efter att bli en del av det liberala väst. Korruption och klientelism har också länge präglat länder som Rumänien, Grekland och Italien. Socioekonomiska förklaringar räcker dock inte för att förklara populismen, säger Müller.

– De på många sätt exemplariskt populistiska Sannfinländarna har kunnat växa sig starka i ett av Europas mest välbärgade länder, med ett relativt litet utanförskap och små kulturella skillnader. Det är inte de mest socialt utsatta som röstar på populister, det är inte heller de mest okunniga och det är inte ens nödvändigtvis de som lever i länder som drabbats särskilt hårt av den ekonomiska krisen.

Det närmaste Jan Werner Müller kommer en förklaring till populismens uppsving är att den hittills rådande föreställningen om ett socialt kontrakt mellan styrande och styrda har undergrävts. Han vill inte ge populisterna rätt i att de europeiska eliterna medvetet försöker minska folkets inflytande över politiken. Däremot ser han en risk för att vi kan hamna i en situation där de styrande av olika kortsiktiga anledningar försöker att lyfta ut allt fler beslut från demokratiska organ. Det finns en tendens bland delar av Europas eliter att se politiken som tekniska problem som inte passar sig för folkligt deltagande. Denna apolitiska inställning är farlig då den på sätt och vis speglar populisternas ovilja att erkänna pluralism och politiska motsättningar som legitima.

I sin senaste bok Contesting Democracy beskriver Müller hur Europas eliter efter andra världskriget drog slutsatsen att demokratin måste skyddas från sig själv. Det gällde inte minst för EU-samarbetets grundarländer. Konstitutionella arrangemang skulle på olika sätt kringskära parlamentens makt. Det tydligaste exemplet på det är det västtyska författningsskyddet. Folkviljan skulle hindras att avskaffa sig själv genom att rösta fram en ny Hitler. Liknande tankegångar fanns även i det mellanstatliga samarbetet. Ett syfte med det var att omöjliggöra en nationalistisk återuppståndelse där demagoger kunde vinna makt genom att piska upp fientliga stämningar mot andra europeiska länder.

Det europeiska samarbetet var med andra ord ett teknokratiskt projekt, som delvis byggde på inskränkningar av demokratin. Men Müller understryker att ledarna aldrig förlorade insikten om syftet med dessa arrangemang: att skydda demokratin från att göra våld på sig själv.

’Eurokrisen har beskrivits som en konflikt mellan nord och syd och uttryck för olika ”nationalkaraktärer” men en del konflikter löper genom samhällena, inte mellan nationer.’

– I dag finns det däremot en tendens bland EU-ledarna att bortse från detta syfte, en glidning mot att vilja skydda de europeiska institutionerna som sådana från demokratin. En annan tendens under senare år är att EU-ledarna inte dragit sig för att skylla gemensamma problem på varandra. Eurokrisen har beskrivits som en konflikt mellan nord och syd och uttryck för olika ”nationalkaraktärer” men en del konflikter löper genom samhällena, inte mellan nationer. I vissa fall har det lett till en växelverkan där ledande politiker genom sin hållning och retorik spätt på folklig chauvinism mot andra delar av Europa.

Müller menar att dagens Europa behöver ett nytt socialt kontrakt. Vad som saknas är en gemensam berättelse om vad Europasamarbetet innebär och syftar till. Det ekonomiska samarbetet kan inte frikopplas från politiken. Hur EU-samarbetet organiseras kan aldrig bara vara en rent teknisk fråga. Det finns ingen väg tillbaka till en sådan apolitisk hållning, säger han. Müller är inte främmande för att stärka övernationella institutioner. På sikt kan han tänka sig transnationella partier och en folkvald EU-regering, som bemyndigats vissa finansiella verktyg för att motverka ekonomiska obalanser. Men framför allt vill Müller se en ny övernationell institution – en ”Köpenhamnskommission” – som med auktoritet kan granska att enskilda länder inte rör sig bort från demokratiska och rättsstatliga grundvärderingar. Detta innebär dock inte att EU på något ödesbundet sätt måste bli en federation. Men om den frivilliga politiska samordningen mellan länderna inte blir bättre än i dag så kommer Europa till sist att ställas inför valet att ta steget över till en mer fullfjädrad federation – alternativt att avbryta den ekonomiska integrationsprocessen.

Det krävs även ett nytt socialt kontrakt inom länderna, säger Müller, mellan utvecklingens vinnare och förlorare. Känslan av ömsesidigt beroende mellan folk och eliter har minskat under de senaste decennierna, framför allt hos de senare.

– Eliterna är inte lika beroende som tidigare av sin egen befolkning, för att ha tillgång till arbetare, konsumenter och soldater. De är rörliga och har exitmöjligheter som andra saknar.

Den inställningen innebär politiska risker, enligt Müller. Det som behövs, både på europeisk och nationell nivå, är breda och inkluderande överenskommelser. Svårigheten är att utforma kompromisser som kan lösa de spänningar som byggts upp och samtidigt tillgodose olika intressen. Ensidiga försök från populistiska krafter eller teknokrater att skapa en nyordning kommer dock inte att lösa problemen.

Müller vänder sig starkt emot att vi skulle leva i ett ”postpolitiskt” tillstånd. Även om de flesta av oss inte längre tror på de stora utopiska projekt som ville omforma samhället från grunden så finns det utrymme för politiska val och inriktningar. Restriktioner, som exempelvis globalisering, finns där men är inga naturkrafter.

– Att beskriva globaliseringen som en kraft som inte lämnar oss några val underbygger bara myten om en gyllene guldålder, att decennierna efter andra världskriget skulle ha utmärkts av full nationell suveränitet. Men det kalla kriget satte bestämda ramar för vad som gick att göra, åtminstone av systemförändrande karaktär.

Som statsvetare hyser Müller dock en tilltro till att problemen går att lösa med hjälp av ledarskap och institutioner som syftar till att bevara demokratin. I en demokrati kan samhällsbyggandet inte överlämnas till teknokrater. Men folkviljan är inte heller något rent och odelbart som på ett enkelt sätt kan genomdrivas, även om det är just det som populisterna försöker att slå i oss.

Håkan Boström är frilansskribent.

Publ. i Respons 3/2013
TEMA | Mål utan läromedel?
Relaterat
Tema

Politiker måste vara lyhörda – annars breder populismen ut sig

Det hävdas ofta att dagens populism är en konsekvens av ett tilltagande politikerförakt som resulterat i en förtroendekris. Men denna analys stämmer inte överens med systematiska mätningar. Det krävs att...


Håkan Boström

Håkan Boström har arbetat som ledarskribent och ledarkolumnist i över tio år, framförallt på Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten. I dag är han doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, samt ledarkolumnist på Göteborgs-Posten och Dalarnas Tidningar. Boströms avhandlingsämne handlar om professionaliseringen av den svenska journalistkåren. Han har även separata examina i statskunskap och idéhistoria. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...