Intervju

Europa har ännu inte gjort upp med l’ancien régime

| Respons 3/2018 | 14 min läsning

Europa präglas fortfarande av kampen mellan modern demokrati och förmodern samhällsordning, menar statsvetaren Sheri Berman som i en kommande bok analyserar den moderna demokratins uppkomst i Europa. Denna långsamma process innefattar djupgående kulturella, sociala och ekonomiska förändringar som vi underskattar när vi kritiserar länder som Polen och Ungern för bristande demokrati. I en intervju med Respons välkomnar Berman de svenska socialdemokraternas öppnare debatt om migration och menar att de frågor som populistiska partier driver i Västeuropa måste tas på större allvar.

Stormningen av Tuilerierna 1792. Målning av Jacques Bertaux. Bildkälla Wikimedia Commons.

Det är lätt att gripas av pessimism inför den aktuella politiska situationen i Europa. De förhoppningar som knöts till den liberala demokratins seger efter kalla krigets slut ter sig alltmer orealistiska. Likaså visade sig idén om en post-nationell ordning som skulle lösgöra Europa från dess moderna historia vara naiv – om än inte skadlig. Medan länder i det gamla östblocket uppvisar auktoritära och antidemokratiska tendenser i olika grad, tycks demokratin i västvärlden ha blivit sin egen värsta fiende med tilltagande individualism, politisk försvagning och social fragmentering. Utvecklingen har särskilt straffat socialdemokratin, vilket Respons belyste i sitt tema tidigare i år (1/2018), men har också inneburit en nationell identitetskris i flera europeiska länder. Åter börjar politiker och opinionsbildare famla efter svar på det sena 1800-talets fråga om vad en nation egentligen är. Längtansfulla blickar kastas mot den tid när politiska partier i Västeuropa kunde mobilisera hela nationer i demokratiskt förankrade samhällsprojekt.

Eller var det snarare förhoppningarna vid kalla krigets slut som var för högt ställda? Övergången till demokratin efter murens fall blev aldrig den tebjudning som europaanhängarna hoppats på. Den amerikanska statsvetaren Sheri Berman konstaterar att de demokratiska institutionerna har försvagats i Europa, men är mindre förvånad över bakslagen och inte lika pessimistisk inför den liberala demokratins framtid. I sin kommande bok, Democracy and Dictatorship in Europe – From the Ancien Regime to the Present Day, analyserar hon den moderna demokratins uppkomst i Europa. En av bokens centrala tankar är att gränsen mellan det gamla aristokratiska samhället, l’ancien régime, och den moderna demokratin har varit betydligt bräckligare än vad vi invaggats att tro i Västeuropa. Boken publiceras nästa år på Oxford University Press och jämför både lyckade och mindre lyckade försök till demokrati i Europa, med fokus på perioden från franska revolutionen till vår tid. På ett övergripande plan visar Berman hur de gamla förmoderna samhällsskikten och sätt att tänka lever kvar i det nya Europa och ständigt försvårar utvecklingen av demokratin.

Berman är professor i statsvetenskap vid Barnard College, Columbia University i New York och hennes forskning är inriktad mot europeisk politik och historia. Hon är en återkommande expert i amerikanska medier inom detta område och bidrar regelbundet med analyser i publikationer som Foreign Affairs, The New York Times och The Washington Post. Vad som är mindre känt i Sverige är att hon är väl förtrogen med svenska politiska förhållanden och under en period bodde i Uppsala. Nyligen höll Berman ett föredrag i ABF-huset i Stockholm om socialdemokratins aktuella kris, organiserat av den fackliga tankesmedjan Katalys.

En av nycklarna till framgångarna för socialdemokratin under mellankrigstiden och framåt var folkhemstanken, en idé som togs från högern, och som kombinerade nationell trygghet med en stark framåtanda. Därmed lyckades socialdemokraterna både ta ifrån högern dess paradfråga och utveckla ett unikt socialt välfärdsprogram. Detta har dagens socialdemokrater helt misslyckats med, argumenterade Berman. Respons fick ett samtal med Sheri Berman för att diskutera den kommande boken, populistiska partiers utmaning och den svenska socialdemokratins politiska omorientering.

Respons: I din kommande bok tolkar du den moderna europeiska historien som en kamp mot kvarlevor från l’ancien régime, det vill säga den världsordning som franska revolutionen ville utplåna. På vilket sätt leder det perspektivet till en ny förståelse av europeisk historia?

Sheri Berman. Foto: privat.Sheri

Sheri Berman: Om vi betraktar europeisk historia och ursprunget till kampen för demokrati, börjar de flesta med berättelsen om franska revolutionen 1789. Men till och med i Frankrike där detta tidiga experiment ägde rum dröjde det till efter andra världskriget innan demokratin konsoliderade sig. Detsamma gäller i övriga västvärlden. Bara det faktum att Frankrike nu har sin femte republik visar att de har försökt med demokrati flera gånger innan den stabiliserade sig. En av de enkla men också viktiga lärdomarna i boken är just att visa att stabila liberala demokratiska system tar väldigt lång tid att bygga upp, eftersom dess infrastruktur är så svår att etablera, antidemokratiska element av tidigare regimer försvinner inte i första taget. Ändå har vi en tendens att tänka att demokratin uppstår enbart genom en politisk övergång från en regim där folk inte får välja sina ledare, till en annan där det är möjligt. Men liberal demokrati innebär mycket mer än fria val, den förutsätter en viss relation mellan medborgare, vissa normer och värden i samhället och en viss form av ekonomi, som är mycket annorlunda när det gäller makt och jämlikhet. Sådana saker tar väldigt lång tid att bygga upp och boken försöker delvis visa hur utdragen och svår kampen var i Europa och på det sättet ge ett perspektiv på situationen för länder som håller på att gå igenom den utvecklingen i dag.

De östeuropeiska länderna blev aldrig framgångsrika demokratier efter första världskriget och med nästa världskrig blev de brutaliserade av både nazisterna och av Sovjetunionen som inkorporerade dem.

Respons: På vilket sätt är spänningen mellan l’ancien régime och demokrati fortfarande märkbar i europeisk politik i dag?

Berman: Den är framför allt märkbar i Östeuropa, i länder som Polen och Ungern som uppvisar stora demokratiska tillbakagångar och även på andra håll i Östeuropa där demokratin lyckats mindre bra. Men om vi ser tillbaka på dessa länders historia är det inte särskilt överraskande. Naturligtvis är det oroväckande, men absolut inte överraskande. Detta är länder som i princip började existera efter första världskriget och ställs inför utmaningen att skapa självständiga nationer efter 1989. Om vi ser på andra ställen i världen som varit koloniserade, i Afrika och i Asien, förstår vi hur svår denna kamp är. De östeuropeiska länderna blev aldrig framgångsrika demokratier efter första världskriget och med nästa världskrig blev de brutaliserade av både nazisterna och av Sovjetunionen som inkorporerade dem. De har alltså ingen erfarenhet av demokrati eller liberalism före 1989 och ett stort antidemokratiskt arv från Sovjet som måste övervinnas. Med tanke på detta är det alltså inte överraskande att övergången till demokrati inte varit enkel och snabb, givet deras historia och hur lång tid denna process har tagit i Västeuropa.

Respons: Du argumenterar också från ett historiskt perspektiv att kulturella och sociala förändringar är långsammare än politiska. Finns det en tendens att underskatta denna fördröjning när vi till exempel talar om fascismens uppgång under mellankrigstiden?

Berman: Ja, den kulturella och sociala aspekten är viktig för att förstå de politiska bakslagen. När vi tänker på övergången till demokrati, handlar det ofta om hur svårt det är att bli av med diktatorerna. Det är naturligtvis sant att detta kan vara svårt, eftersom diktaturer kan vara mycket repressiva. I USA är tendensen ännu starkare än i Europa att anta att när en gång dessa diktatorer har störtats så är den svåra delen av arbetet gjort. Men i själva verket vet vi historiskt att det enklaste momentet i den långa demokratiska processen är att bli av med diktatorn. När diktatorn väl är störtad kommer den svåra uppgiften att bygga infrastrukturen för den liberala demokratin. Den första och mest självklara delen är fria val, oberoende domstolar, en ny konstitution och politiska partier. Men saknar man de sociala och kulturella strukturer som möjliggör att dessa delar får en substans och mening kommer det inte att fungera och samhället blir sårbart. Att bygga upp en fullt fungerande kapitalistisk ekonomi som inte domineras av oligarker och där det råder relativt fri konkurrens, där makt inte är alltför koncentrerad samt att skapa normer i samhället så att medborgare accepterar varandra som sina politiska likar och bygger upp ett socialt skyddsnät, är inte lätt. Allt detta tar tid och det finns en social och kulturell fördröjning som lägger hinder för att utveckla dessa delar.

Respons: I Västeuropa i dag är det populismen som utmanar de etablerade gamla partierna. Är dessa partier ett hot mot demokratin?

Sherman: De populistiska partierna i Väst gör inte anspråk på att vara antidemokratiska. De är ofta djupt antiliberala och antipluralistiska, men de vill inte ha ett helt annat politiskt system. Detta är något som är värt att notera. I Öst ser det annorlunda ut. Även om Erdogan i Turkiet accepterar demokratiska val förstör han mycket annat av demokratin inifrån. Men det är fortfarande ingen diktatur som Syrien, Nordkorea eller Kina. I Väst gör de populistiska partierna inte ens anspråk på att förstöra demokratin inifrån. Däremot är de politiskt förvirrade, främjar inte den demokratiska samhällsstrukturen och det är väldigt svårt att säga i vilken mån de kommer att respektera spelreglerna om de kommer till makten. Vi kan se detta till exempel i USA där Trump ifrågasätter rättsväsendet och den fria pressen. Men saker och ting blir ändå inte som i Ungern och Polen, där man verkligen förmår att underminera pressen och oberoende domstolar.

Respons: Överskattas hotet från dessa partier i Väst?

Berman: När fascismen kom till makten före andra världskriget eller när kommunister tog makten efter kriget var det enda sättet att bli av med dessa partier att störta dem. Det fanns ingen respekt för något som vi kan kalla demokrati. Så är det inte med populister i Europa i dag. Vi kan välja bort dem och lära oss av våra misstag. Därför anser jag inte att vi är tillbaka i mellankrigstiden, fascister och kommunister hade mer genomgripande visioner om hur de ville förändra samhället. Den stora utmaningen för oss är att fundera ut strategier för att hantera populister. Att bara säga att de är dåliga eller dumma håller inte.

Respons: Går det inte att se något hälsosamt i att människor som har nonchalerat politiken och demokratin, och i viss utsträckning även själva varit bortglömda av traditionella partier, integreras igen i det politiska livet av populistiska partier?

Berman: Frågan öppnar för ett annat sätt att tänka på vår tid. En sak som populistiska partier har gjort är att belysa saker som de traditionella partierna borde ha identifierat för länge sedan, men i stället ignorerat. De populistiska partiernas framväxt visar att det finns ett missnöje med demokratin. I framtiden kommer vi i bästa fall att se att detta bidrog till att de traditionella partierna vaknade upp, började se sig om och erkänna att det fanns saker som de inte lyckades med. De kopierar förhoppningsvis inte de populistiska partiernas lösningar, men erkänner att dessa partier lyft fram frågor som hanterats dåligt eller inte alls. Om vi på detta sätt lyckas kalibrera demokratin, så att det blir möjligt att populistväljarna går tillbaka till traditionella partier som har mer respekt för de demokratiska institutionerna är det bra. Då kan vi se detta som en hälsosam period. I USA var det fallet med det sena 1800-talets populistiska rörelser som lockade småbönder som var missnöjda med det kapitalistiska systemet. Men dessa rörelser försvann eftersom de existerande partierna identifierade problemet. Vi kan se ett liknande mönster på 1960-talet, då den liberala demokratin attackerades från vänstern utifrån ett missnöje med att bland annat kvinnor och minoriteter inte deltog i offentligheten på lika villkor. Vissa av dessa frågor integrerades i traditionella partiers agendor, vilket stärkte demokratin. Så frågan är om vi i dag är i en fas då demokratin kommer att bli starkare, eller inte.

Respons: Vad tror du?

Berman: Jag vet inte, men på vissa platser i Europa kan man se en vilja till förändring bland politiska eliter och traditionella politiska partier. Jag tycker vi ser det i Sverige och i de diskussioner som har ägt rum inom till exempel det socialdemokratiska partiet. Det handlar om hur man ska hantera frågor kring invandring utan att glida in i något antiliberalt som bryter med de svenska traditionerna. Om man tittar på statistik från Sverige så är det tydligt att folk inte är lika bekymrade över saker som globalisering, den fria marknaden och att förlora jobb som i många andra europeiska länder. Ekonomin går ganska bra och det är inte i första hand detta som skapar oro. Det som oroar svenskarna är framför allt invandring och att delar av välfärdssystemet ska urholkas. När det gäller invandringsfrågan var den länge något som undveks inom socialdemokratin. Nu har samtalet börjat och det orsakar så klart splittring och missnöje, eftersom många är fastlåsta vid en bestämd uppfattning, men den här diskussionen måste ändå äga rum.

Respons: Hur ser du på denna omorientering?

Berman: Det går inte att lösa ett problem förrän du konfronterar det och erkänner att det finns. Det är där ni är nu. Detta är början på lösningen, men långtifrån slutet. I dag är det för tidigt att säga om omsvängningen kommer för sent och om socialdemokraterna har förbrukat sitt förtroende, men diskussionen i sig är viktig även om den kan leda till bakslag och interna stridigheter. Socialdemokraterna bör däremot inte kopiera Sverigedemokraternas program, det vore både beklagligt för demokratin och politiskt dumt, eftersom folk bara skulle gå till originalet. Det är viktigt att Socialdemokraterna presenterar positiva lösningar som handlar om inkludering, jämlikhet och som ger framtidshopp, annars kan krisen inom partiet förvärras. Sedan måste partiet också skifta fokus till frågor där de har ett starkt förtroende, det vill säga välfärdssamhället och det faktum att ekonomin går bra.

Sverige behöver hantera framväxten av parallellsamhällen, stärka utbildningssystemet och fundera på hur man kan utbilda äldre svenska medborgare.

Respons: Vad är det viktigaste i dag för de traditionella partierna om de ska försvara demokratiska institutioner i Västeuropa?

Berman: Det är uppenbart att en stark stat och ett välfärdssamhälle behöver en utbredd känsla av solidaritet mellan människorna för att fungera. Folk måste känna tillit när de betalar skatt, de måste veta att andra gör samma sak. Jag tror detta är en ödesfråga i dag i Västeuropa, där det är historiskt höga nivåer av utlandsfödda medborgare. I Sverige måste man därför fundera över hur de socialdemokratiska eller svenska värderingarna kring solidaritet skapas för att jämlika villkor ska kunna utvecklas. Integrationen av nya medborgare handlar inte bara om jobbmarknaden, även om den är viktig. Sverige behöver hantera framväxten av parallellsamhällen, stärka utbildningssystemet och fundera på hur man kan utbilda äldre svenska medborgare. Även om samhället förändras måste det finnas kvar en underliggande identitet av det som gör Sverige unikt. Den ska inte försvagas av integrationen, snarare stärkas.

Publ. i Respons 3/2018
TEMA | 1968 myter och verklighet

Johannes Heuman

Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...