Den feministiska kampen har huvudsakligen inriktat sig på att förändra kulturella konventioner och normer som konstruerar kön. Det är mot bakgrund av detta och de senaste 30 årens dominans för poststrukturalistisk teori som den feministiska nymaterialismen ska förstås. Den vill ge kroppen betydelse, men samtidigt förändra synen på den som något statiskt. Den är inte ett faktum, utan en substans i tillblivelse. I hyllandet av det obestämbara och flytande ter sig nymaterialismen lik det poststrukturalistiska paradigm den vill bryta med.
Samtida teori kan lätt framstå som en evinnerlig kedja ”vändningar” med längre eller kortare livslopp. Vissa vändningar, däribland den språkliga, har gjort djupa avtryck som oåterkalleligt har förändrat det teoretiska landskapet, andra har dykt upp och försvunnit innan några andra än deras mest ivrigare förespråkare har lärt känna dem. Nya teorier lanseras ofta som perspektiv som bryter med eller omkullkastar tidigare teoretiska inriktningar snarare än förfinar eller utvecklar dem, allt enligt en utbredd innovations- och marknadslogik enligt vilken det nya i sig är en dygd. Resultatet är kanske tydligast i akademiska avhandlingar som, liksom ett modemagasin med några år på nacken, ofta framstår som hopplöst tidstypiska.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
