Tema | Kapitalismens permanenta revolution

Finanssektorn saknar ett subjekt som kan styra den

| Respons 1/2016 | 10 min läsning

Joris Luyendijk gör en stor insats genom att frilägga de olika delarna i det instabila fragment till samhälle som finanssektorn i dag utgör. Problemet är inte att sektorn har blivit så stor utan att det saknas ett huvud som kontrollerar de olika delarna.

Det har snart gått ett decennium sedan finansbranschen stod inför avgrunden. Stöd- och krispaketen har avlöst varandra, liksom försöken att tämja branschen med nya lagar och regleringar. Förhoppningen är att krispaketen och reglerna ska fjättra finansbranschen lagom mycket, göra den mindre riskbenägen men samtidigt hålla igång kreditflödet så att folk och företag fortsätter att konsumera och investera – med bankerna och finansbolagen som tjänstvilliga mellanhänder. Att bocken ska agera trädgårdsmästare framstår som aningen riskabelt. Ändå finns nog ingen väg ur den ekonomiska krisen som inte ger bankerna en avgörande roll. Det skapar samtidigt en ödesmättad oro: när kommer nästa djupa kris och vad sätter igång den? Kan den i så fall hanteras eller blir det The Big One, krisernas kris som en gång för alla skapar en ekonomisk härdsmälta? Ingen vet riktigt hur en sådan kris kan börja: följer den på ett sammanbrott för den kinesiska bostadsmarknaden, ett havererat europeiskt valutasamarbete eller kanske bara en kollapsad pensionsfond?

Ändå finns nog ingen väg ur den ekonomiska krisen som inte ger bankerna en avgörande roll.

Hur ser då denna bransch ut, som ibland beskrivs som alltför stor för att kunna tillåtas misslyckas, men också alltför stor för att kunna räddas? Det mesta av den ganska begränsade litteraturen om finansbranschen handlar om de stora dragen, dramatiken på ledningsnivåerna, räddningsaktioner och krishanteringen. Påfallande litet har skrivits om vardagen i branschen, det liv som levs av dem som befolkar den.

Att teckna finansbranschens sociala former är ingen enkel uppgift. Industrikapitalismen var påfallande öppen och ackompanjerades av omfattande forskning, utredningar och journalistik, som på olika sätt och med olika utgångspunkter följde villkoren för arbetare, ledning och företag. Finanskapitalismen är påfallande sluten, vill inte bli föremål för onödig uppmärksamhet eller kritiska insiderstudier. Men en sak är klar: den har genomgått en hastig förändring. I sin klassiska form – säg, fram till 1980 – var finansbranschen en kompakt värld med tydliga sociala barriärer och hierarkier. Branschen var lågmäld, fungerade framför allt som stödfunktion till industriproduktion och distribution, hölls i hårda tyglar av staten och rekryterade smalt från en samhällelig elit. Avregleringsvågen från 1980 och framåt ändrade allt. Plötsligt kunde man tjäna grova pengar på just pengar.

Med avregleringen blev finansbranschen större och mer dynamisk, ständigt på jakt efter nya avsättningsmarknader och arbetsformer. Den blev därigenom en spegel av samhället i stort, med pengar och konsumtion som sociala markörer av större vikt än härkomst eller bakgrund. Finansmarknaden är därför i grunden ett socialt fenomen, som präglas av samhällets utveckling i stort snarare än av marknadens samspel mellan utbud och efterfrågan. Därför är det mer fruktbart att se på finansföretagen med antropologisk snarare än ekonomisk blick. De präglas mer av mänsklig handling än av krassa kalkyler, mer av risktagande och gruppbeteende än av strategier och ledningsdirektiv.

Trots det är det än så länge få samhällsvetare som tagit sig an finanssektorn. En som antagit utmaningen är den holländske journalisten och antropologen Joris Luyendijk. I den tight skrivna och originellt upplagda Simma med hajar – ömsom stramt samhällsvetenskaplig, ömsom frankt journalistisk i tonen – har han bjudit in företrädare för branschen att dela sina erfarenheter.

Joris Luyendijk: Simma med hajar – En resa mot finansvärldens innersta

Luyendijk ser alltså finanssektorn som en väsentligen social konstruktion, som formas av mänsklig handling och mänskliga relationer och som därmed bildar en sorts samhälle med ett eget språk och egna regler och normer. Det är dock inte lätt att komma detta samhälle in på livet med traditionella antropologiska metoder. De flesta traditionella antropologiska studier har handlat om samhällen med en relativt okomplicerad struktur och en enkelt avläsbar hierarki. Finansbranschen är svårare att förstå sig på. Dels handlar det om dess ovilja att skapa insyn, dels om rena teknikaliteter. Den präglas av ett kryptiskt språk kring belöningar, transaktioner och beslutsordningar, som knappt är förståeligt för en insider och ännu mindre för en utomstående.

Boken bygger på ett stort urval porträtt av olika karaktärer och roller som man återfinner i dagens finansvärld. Luyendijk bygger sin förståelse enbart på vad andra säger snarare än vad han sett (nämligen väldigt litet). Det gör att han lägger stor möda på att teckna sina intervjupersoners sociala stil, vad de äter och hur de klär sig, hur de pratar om sin familj och sin sociala situation. Porträtten är lödiga, om än litet schablonmässiga, eftersom vi faktiskt inte får se vad de intervjuade egentligen gör när de arbetar. Det är förstås en utmaning för en antropolog att inte få se när livet i branschen levs annat än i små fragment.

För att råda bot på det och för att bättre förstå hur finanssektorns olika delar egentligen fungerar bad Luyendijk de intervjuade att beskriva vad de gör, men också att jämföra sig med olika djur. Här kom en mängd intressanta förslag fram. Hajar är förstås frontsoldaterna, de som gör räder på marknaden och hanterar stora risker. Sköldpaddor förvaltar långsiktiga förmögenheter och vill ogärna förknippas med de oborstade hajarna. Myror gör å sin sida ett oglamoröst arbete i stora kollektiv, osynligt men nödvändigt – typiskt för dem som arbetar med riskvärdering. Ibland räckte inte djurmetaforerna till: vissa arter är så speciella att de måste hämta sina benämningar från andra metaforiska världar. Dit hör de så kallade kvantarna, som arbetar med tekniska algoritmer som medel att förstå marknadens komplexitet, till skillnad från frontsoldaterna (handlarna) som går på magkänsla och intuition.

Det som främst står ut i boken är bilderna från handelsgolvet, finanskapitalismens själva hjärta. Det är ett slags slagfält som tecknas, där man arbetar sida vid sida i ett stort hav av finansarbetare, men inte tillsammans utan i bittraste konkurrens. Alla i frontlinjen har egna budgetar som de måste expandera, annars kastas de ut. Anställningstrygghet finns inte utan man kan få sparken när som helst, hur som helst och av vilken anledning som helst. Verksamheten är samtidigt komplex med många olika funktioner: analys av branscher och företag, handel med bankens egna pengar, handel med kunders medel, förvärv och sammanslagningar, förmögenhetsförvaltning, kontroll och IT, ja till och med grafiker som ska visualisera de finansiella tjänsterna och utfallen. Dessa grupper bildar ett slags synbar helhet, men utan någon större grad av samordning.

Samtidigt är denna rörighet och anarki otvetydigt positivt ur ett socialt perspektiv. Det är en mycket mer diversifierad värld vi möter här än i den gamla finanssektorn. Kön, sexualitet och etnicitet spelar ingen större roll så länge man kan och vill bidra på de villkor som finanstransaktionerna sätter – förutom ständigt risktagande också långa arbetsdagar, högt tempo och minimal anställningstrygghet. Det är en kapitalism utan fasta identiteter och roller; pengarna och framgången här och nu definierar ens identitet, inte vem man är eller varifrån man kommer.

Luyendijk gör en stor insats genom att faktiskt frilägga hur olika de olika delarna är och hur de fungerar.

Den avancerade diversiteten till trots är det ett primitivt system som tecknas av Luyendijk. Det är oerhört komplext och riskfyllt, återförsäkrat enbart av stater som inte vågar annat än hålla sina finanssystem under armarna och med företag och branscher som svajar betänkligt över tiden. Företagsledningarna har liten insyn i vad de egentligen leder och fungerar främst som kontaktpersoner i förhållande till staten och till aktiemarknaden, men vet inte vad som försiggår på handlargolvet. De styr med en egendomlig blandning av generositet och hårdhänthet, som kan verka handlingskraftig på ytan men mest framstår som ignorant.

Joris Luyendijk. Foto: Wikimedia Commons

Det hela bildar ett höggradigt instabilt fragment till samhälle präglat av skilda intressen, aktiviteter och drivkrafter. Luyendijk gör en stor insats genom att faktiskt frilägga hur olika de olika delarna är och hur de fungerar. Finansföretagen framstår som konglomerat av olika aktiviteter, med liten eller obefintligt överhöghet eller central kontroll. Många av de intervjuade befinner sig långt ifrån den typ av frontlinjeverksamhet som skapar de riktigt stora ekonomiska obalanserna, till exempel de beryktade CDO:erna (Collateralized Debt Obligations, ett slags sammanbundna produkter av skulder, obligationer och lån). CDO:erna och andra esoteriska produkter förefaller oerhört attraktiva i sin mix av avancerad matematik, skuldhantering och spekulation för den som vill spela högt och ha möjligheten att också vinna högt. Men denna typ av produkter är inte det enda uttrycket för finanskapitalismen, här ryms alltså allt från kontanthantering till ren gambling med andras pengar.

Finansbranschens problem handlar inte enbart om att några få riskabla produkter riskerar att välta hela spelet. Den risken är påtaglig, men det stora hotet tycks vara bristen på kontroll över hela den samlade verksamheten. Kontroll har sedan kapitalismens genombrott mot slutet av 1800-talet varit själva förutsättningen för ekonomisk expansion. Kontroll har skapat förutsägbara och långsiktiga relationer, arbetsfördelning och uthållighet. Av Luyendijk lär vi oss att en sådan kontroll egentligen inte finns i finansbranschen, inte ens hos de grupper som faktiskt har till uppgift att granska och värdera risker och osäkerhet. De som faktiskt ska förstå verksamheten inifrån och som ska slå larm om riskerna blir för stora – revisorer och kontrollanter – är marginaliserade. De saknar förutsättning att forma de finansiella flödena, utan kommer in sent och huvudsakligen reaktivt och förväntas inte ta några egna initiativ. De ska se till att bränna pappren när den stora krisen kommer, som en intervjuad uttryckte saken.

Problemet är inte att finansbranschen vuxit så oerhört – det bär vi alla skuld till med våra bolån och längtan efter konsumtion här och nu. Problemet är att det saknas ett subjekt, någon som kan styra finanssektorn mot en ökad grad av kontroll och planerad utveckling och som kan hålla de riskabla beteendena och innovationerna på mattan. I Luyendijks beskrivningar av relationer och roller finns nyckeln till en, inte krisfri kanske men i alla fall mindre sårbar, finanssektor. Till att börja med är branschen fortfarande inget samhälle. Den utgör ett antal öar med enstaka broar mellan sig, men utan systematik och utan ett tydligt huvud som kan kontrollera de olika delarna. När kapitalismen gått igenom sina olika faser har det varit just regleringsformerna som stått i förgrunden. Här framstår finansbranschen som närmast obscent befriad från lämpliga och uthålliga former för just reglering.

Vidare saknas det en klar och hållbar relation mellan risk och aktivitet. I dag är det riskerna som sätter normen för framgång medan riskhanteringen kommer efteråt som en trist och marginell krumelur. En rimlig startpunkt är att vända på den interna pyramiden i dagens finansbransch och sätta riskbedömningen först, att börja med gränserna för vad samhället tål av ekonomiska och finansiella risker och anpassa finanssystemets olika instrument och aktiviteter efter det. Den dumdristiga jakt på innovationer och blixtvinster som präglar dagens finansbransch är ohållbar. Men vem ska sätta upp sådana gränser? Förändringen lär inte komma inifrån, det framstår med all tydlighet i Luyendijks bok. Den blandning av cynism och frivolitet som tecknas där ger inte mycket hopp för framtiden. Kanske krävs en riktigt djup kris för att på allvar tygla finansbranschen.

Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.

Relaterat
Tema

Finanssektorn saknar ett subjekt som kan styra den

Joris Luyendijk gör en stor insats genom att frilägga de olika delarna i det instabila fragment till samhälle som finanssektorn i dag utgör. Problemet är inte att sektorn har blivit...


Mats Benner

Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  2. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...
  3. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen
    Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har...
  4. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur
    Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The...
  5. Utblick
    Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige
    Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande...