I år är det åttio år sedan slaget vid Ebro bröt ut vilket innebar en vändpunkt i spanska inbördeskriget (1936–39). Slaget blev en tragisk symbol för en vänster som kraftsamlade, men ändå föll ihop. Fortfarande utgör de blodiga striderna vid floden Ebro ett litterärt motiv som binder samman brustna drömmar i den svenska arbetarklassen med den övriga kontinenten, vilket framgår av ett antal svenska litterära verk från senare år.
En het spansk sommar för 80 år sedan inleddes en av 1900-talets mest omtalade och betydelsefulla strider. ”La batalla del Ebro”, eller slaget vid Ebro, är det spanska inbördeskrigets största och avgörande strid, en sammandrabbning där uppåt tvåhundratusen man stred mot varandra inom ett begränsat område, i och runt floden Ebro i nordöstra Spanien. Bland de stridande återfanns också merparten av de 500 svenskar som stred på republikens sida i de internationella brigaderna. Ofta handlade det om yngre män ur arbetarklassen som drevs av vänsterideal och en brinnande iver att bekämpa fascismen.
Striden inleddes under natten den 25 juli 1938 då republikanska soldater tog sig över floden Ebro på ett tjugotal olika ställen. Avsikten var att överraska och trycka tillbaka den nationalistiska armén, som genom ett militäruppror sommaren 1936 hade försatt Spaniens i ett blodigt och brutalt inbördeskrig. Denna konflikt hade antagit internationella dimensioner när Hitlers och Mussolini militära styrkor hade slutit upp på ena sidan medan Stalins Sovjetunionen hade bidragit med hjälp på andra sidan. Däremellan stod en samling västliga demokratier som hade valt att ställa sig utanför och låta den demokratiskt valda spanska regeringen få försvara sig själv. Gnistor från 30-talets alla kriser och konflikter hade övergått i en fullskalig brand, en eldsvåda som skulle följas av långt fler.
Läget under sommaren 1938 var speciellt desperat eftersom den republikanska armén nyligen hade sett sitt territorium klyvas i två separata delar, en i Katalonien och en i regionen runt Valencia, dit den belägrade huvudstaden Madrids regering hade förflyttats. Med klyvningen hade möjligheterna att omfördela trupper och få fram transporter av förnödenheter raderats ut, vilket i praktiken innebar ett tillstånd av militär förblödning som manade till handling.
Slaget vid Ebro innebar alltså en strategisk framgång för Francos styrkor och ett nederlag för de republikaner som ville bekämpa fascismen.
Trots att anfallet var noga planerat, innebar det enligt den brittiske militärhistorikern Anthony Beevor ”en slakt” och ”ett militärt vansinne”. Resultatet blev en sista djärv offensiv mot den framryckande fascismen, ett ursinnigt utfall som mejades ner under några stekheta sommarmånader och slutgiltigt löstes upp under novemberregnen 1938. Slaget vid Ebro innebar alltså en strategisk framgång för Francos styrkor och ett nederlag för de republikaner som ville bekämpa fascismen.
Detta slag har också har också gått till historien genom den mångfald av akademiska och skönlitterära skildringar som avbildar denna drabbning. Spanska inbördeskriget har inte utan orsak oftast kallats ”Diktarnas krig”. Hemingway, Koestler och Orwell är några av de namnkunniga författare som, utifrån egna erfarenheter, gestaltat detta skoningslösa och sönderslitande krig som senare hamnade i skuggan av andra världskrigets fasor. Även inom svensk litteratur finns flera skildringar som lägger sig i denna fåra, dock mer som litterära skildringar än som vittnesmål. Utgivningen av böcker som på olika sätt anknyter till den internationella litteraturen i ämnet har varit omfattande på senare år.
Närmast i tid finns fjolårets prisbelönta roman Solidärer av Anna Jörgensdotter. Romanen är både episkt och poetiskt rik. Politiska oroligheter i 30-talskrisens Gävle vävs ihop med ett Barcelona som slits sönder av inbördeskrigets polariserande och brutaliserande krafter. Två personer ställs i förgrunden, på vardera sida den europeiska kontinenten – Ingemar och Concha.
Ingemar är en hamnarbetare som sliter ont i Gävles hamn och åser hur fascismen växer sig allt starkare, hemma och ute på kontinenten. Samtidigt lider Ingemar av hjärtesorg efter att ha drivit bort från sin Klara, som – Ingemar ovetandes – blivit gravid och bär på hans eget barn. Ingemar far i lönndom genom den europeiska kontinenten, eftersom varken det neutrala Sverige eller några andra europeiska västländer tillät att frivilliga stred i Spanien. Annat var det i Hitlers Tyskland och i Mussolinis Italien, som upplät sina trupper och sitt mäktiga krigsmaskineri åt sina fascistiska bundsförvanter i Spanien. I en annan hamnstad på andra sidan Europa, Barcelona, lämnar Concha sin lille son på barnhem för att ta sig till fronten och de eskalerande striderna där. Conchas val är svårt och som kvinna försvåras hennes situation vid fronten där reaktionär machokultur dominerar, trots republikens frihetliga och revolutionära övertoner. I Solidärer ges också starka kvinnoporträtt, bilder av kvinnokamp, både i storpolitiken och i vardagens slit.
Närheten till den katalanska litteraturens klassiker Diamanttorget är tydlig. Även i Mercè Rodoredas mästerverk från 1962 står en arbetarklasskvinna i fokus, en kvinna som ser sin man försvinna iväg till striderna vid Ebro. Både i Gävle och Barcelona uppstår också den avgörande kärleken på dansbanan, en kärlek söndertrasad av kriget.
På ett liknande sätt vävs också krigets vardagliga och skoningslösa verklighet samman i Rune Strucks roman Pappa ville aldrig prata om Ebro från 2016. Mycket tid, många platser och personer ryms. Precis som i Solidärer ställs arbetare i fokus, mest framträdande Strucks egen pappa Walter, född i Hamburg, stridande i Spanien och som kom att leva den senare delen av sitt liv i Midsommarkransen, i sydvästra Stockholm.
Stilen här är både dokumentär och känslosam, pendlande mellan ett nu och ett då, mellan stridens hetta och återkallandets stilla vemod. Att pappa faktiskt inte ville prata om Ebro framstår som allt begripligare under läsningen. För slaget vid Ebro innebar inte bara att politiska drömmar sprack. Det var också blodigt och skoningslöst på båda sidor. Av de totalt tvåhundratusen soldaterna förlorade nationalisterna sextiotusen man som stupade och svårt skadade, medan motsvarande siffra för republiken blev hela sjuttiofemtusen man. Av de svenska spanienfrivilliga var det också här de flesta stupade, inklämda mellan en mäktig flod och några kullar blev de ett lätt byte, speciellt för de överlägsna nazityska stridsplanen. Än i dag kan man hitta rikligt med krigsmateriel i floden.
Skakande av hunger och köld drar sig fadern som så många andra republikaner tillbaka genom landet, norrut mot den franska gränsen
Efter förlusten vid Ebro beordrades de internationella brigaderna att lämna landet som eftergift för att få de andra demokratiska västmakterna att stödja den spanska republiken militärt. Avskedet finns beskrivet i många bilder och berättelser. Det följdes av det ännu bittrare beskedet att ingen internationell hjälp gavs, att det republikanska Spanien lämnades att förblöda. Episoden görs till den mest smärtsamma upplevelsen för fadern Walter, en händelse som han aldrig pratade om, men som sonen Rune Struck försöker rekonstruera.
Skakande av hunger och köld drar sig fadern som så många andra republikaner tillbaka genom landet, norrut mot den franska gränsen. I den råkalla luften vid gränsposteringen stoppas han av några vakter från den egna sidan. Han beordras att ta av sig sin skinnjacka och lämna över den, trots protester. I bara skjortärmar och med ett litet paket under armen lämnar Walter Spanien, ett land han stred för och dit han aldrig mer återvände.
Via Norge hamnar Walter och hans hustru sedermera i Sverige. I ett flyktingläger i de värmländska skogarna blir författaren till. Sedan väntar fängelset på Långholmen, för i likhet med många andra spanienfrivilliga blev de ett fall för rättsväsendet. Att potentiellt opponera sig mot den segerrika tyska krigsmaskinen var inget man gjorde i onödan i det neutrala Sverige, inte förrän Tyskland börjat vackla i slutet av andra världskriget. Efter frisläppandet från Långholmen hamnar föräldraparet i Midsommarkransen, där folkhemmet byggs i rask takt. Walter får jobb på LM Ericson och blir en uppskattad person i arbetarkvarteren i Hägersten. Men de upplevelserna från det spanska inbördeskriget ligger kvar och skaver, en bitterhet utan punkt, förutom den som sätts i sonens roman.
Om Hamburg, Gävle och Midsommarkransen har suggestiva beröringspunkter med de blodiga striderna i Spanien hos Jörgensdotter och Struck, tar historikern Henrik Berggrens roman Det röda arvet (2014) ett annat avstamp. Det sker i de arkiv som huvudpersonen, historikern Thomas Thorild, undersöker och vilkas spår sedermera leder till det spanska inbördeskriget och en olöst gåta, kopplad till en socialdemokratisk politiker och en irländsk poet. Här bjuds på en historisk och litterär plusmeny, fantasirik och intertextuellt mättad, med passning till 1700-talspoeten Thorild och till den litteraturrika ön Irland.
Likheter med Jörgensdotter och Struck märks i Att skjuta hästar från 2015, skriven av den framgångsrika deckarförfattaren Kjell Eriksson. Återigen får läsaren slå följe med en man ur arbetarklassen, Alfons Andersson. Vägen leder genom det spanska inbördeskrigets helvete, med en ymnig flod av händelser och en direkthet i språket. Här tecknas det enkla och kärva livet i dåtidens Spanien, inte olikt det i Hemingways Klockan klämtar för dig. Samma framåtdrivna berättande, samma möten med enkelt folk som kämpar för något större, samma svärta inför dessa enkla, men ofta så självuppoffrande människor som kämpade för demokratin, stupade och lämnades att ruttna på avlägsna slagfält och sedan skyfflades ner i massgravar.
Ett annat mörkt stänk kommer från att den republikanska armén imploderade av interna stridigheter och revirtänkande mellan olika fraktioner. Socialister, kommunister, syndikalister och anarkister kunde sällan hålla ihop. Trots att den republikanska regeringen initialt leddes av liberala och socialistiska krafter, kom den snabbt att politiseras och drivas ut mot de hätska kanterna. Sovjetunionen slöt officiellt upp kring den spanska republiken, men det var en björnkram, eftersom Stalins paranoida regim snabbt sådde split och terror bland republikens trupper.
Vad återstår av spanska inbördeskriget i dag? Ganska mycket. Inte minst syns det i den strida ström av romaner som behandlar denna uppslitande konflikt – inte bara i det avlägsna Sverige – så här 80 år efter dess slut. I Spanien är såren långt ifrån läkta, om de någonsin blir det. Hur det historiska traumat ska hanteras är en fråga som väcker ständig polemik och starka känslor. Senast handlade det om beslutet att flytta den tidigare generalen och sedermera diktatorn Francisco Francos kvarlevor från det heroiskt uppbyggda monumentet El Valle de los Caídos utanför Madrid. Även sedan fjolårets uppflammande spansk-katalanska konflikt ligger mycket bitterhet från inbördeskriget och den efterföljande francodiktaturen kvar och puttrar. Katalonien var ju den region som tydligast och längst stod emot de fascistiska angriparna, något som regionen fick betala ett högt pris för under den efterföljande Francodiktaturen 1939-75. Ebro utgör också en historisk gränsflod till Katalonien.
I en mer politiskt snäv bemärkelse har slaget vid Ebro kommit att stå som en tragisk symbol för en vänster som kraftsamlade, men som ändå föll.
För Europas del finns mycket att hålla i minnet. Först och främst kan vi se den demokratiska handfallenheten och oförmågan att värja sig mot ett yttre totalitärt hot. Då fick det demokratiska Europa betala ett högt pris för att inte agera samfällt och kraftfullt i försvaret av demokratin och mot fascismen. Spanska inbördeskriget fungerade ju som en förövning till andra världskriget. Här testade Wehrmacht sina stridsmetoder och vapen. Här testades även storskaliga terrorbombningar mot civilbefolkningen för första gången, mest känt i Guernica och förevigat i Picassos kända tavla.
I en mer politiskt snäv bemärkelse har slaget vid Ebro kommit att stå som en tragisk symbol för en vänster som kraftsamlade, men som ändå föll. Den föll till följd av sin egen oenighet, men också inför en överlägsen fiende. Här fanns politisk självuppoffring och internationell solidaritet, men också självsvåldighet och sekterism. Att skildra denna kraftsamling och sammanbrottet, här och nu, kanske inte löser upp någon av vänsterns alla knutar, men det gestaltar en smärtsam längtan efter enighet, en gestaltning som löper från Orwell fram till dagens Jörgensdotter.
Så spanska inbördeskriget finns fortfarande här, på många olika sätt, beroende på var vi står och vad vi väljer att se. Det är ett levande litterärt motiv och historiskt minne där de blodiga striderna runt den mäktiga floden Ebro intar en speciell plats.
