Forskning kring urfolk vid Umeå universitet – Mångfald, tvärvetenskap och internationalisering

Sedan 1975 har det bedrivits utbildning och forskning i samiska språk och samisk kultur i olika institutionella konstellationer vid Umeå universitet. Lena Maria Nilsson och Krister Stoor, föreståndare för Várdduo, menar att Jonny Hjelm i sin essä i Respons nummer 2/2021 ger en missvisande bild av denna forskning. Här ger de sin egen bild av utvecklingen av urfolksrelaterad forskning vid Umeå universitet de senaste 20 åren. Jonny Hjelm svarar direkt.

I en essä i Respons (”Dekoloniseringen av Sápmi och vetenskapen”, 2/2021) beskrivs samisk forskning under de senaste 20 åren som likriktad, jävig och centrerad kring renskötsel och postkolonial teoribildning. Som föreståndare och biträdande föreståndare för Várdduo, Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet, känner vi inte igen oss i den bilden. Vi vill därför dela vår bild av urfolksrelaterad forskning vid Umeå universitet under de senaste 20 åren. 

Undervisning och forskning i relation till samiska språk, kultur och historia har funnits vid Umeå universitet sedan 1975, först med fokus på språk, från 1990 som det tvärvetenskapliga forskningsområde som kom att kallas samiska studier, från år 2000 förstärkt genom bildandet av ett centrum för samisk forskning, det som i dag heter Várdduo och som vi leder. 

I våra nordiska grannländer finns samiska studier också representerat som forskningsämne, till exempel vid universiteten i Tromsö, Helsingfors och Uleåborg. Ur ett internationellt perspektiv är samiska studier en del av det bredare forskningsområdet urfolksstudier (även kallat urfolksforskning). Urfolksstudier är ett tvärvetenskapligt internationellt forskningsfält som hämtar sina teorier från många olika vetenskaper. Postkolonial teoribildning är ett exempel, men långt ifrån det enda. 

Att forskningen är gynnsam för urfolk handlar inte om att tumma på vetenskapliga principer, utan om att se till att den forskning som görs är relevant.

En viktig gemensam nämnare inom urfolksstudier är att det anses viktigt att forska på ett sätt som innebär att urfolk inte tar skada eller utnyttjas av den forskning som görs i urfolkskontexter samt att forskningen utförs på ett sätt som är gynnsamt för urfolk (Mihesuah, 1998; Denzin et al. 2008, Wilson, 2008). Att forskningen är gynnsam för urfolk handlar inte om att tumma på vetenskapliga principer, utan om att se till att den forskning som görs är relevant. Man kan jämföra detta med hur svenska myndigheter och många forskningsfinansiärer numera vill att forskningen ska bidra till en hållbar samhällsutveckling i förhållande till Förenta Nationernas globala hållbarhetsmål. Urfolksforskningens principer sammanfaller också i stort med andra etablerade forskningsstrategiska och etiska principer, men lägger ibland ett extra ansvar på forskningshuvudmannen, till exempel när det gäller datahanteringen. Organisationen IASSA (International Arctic Social Science Association, iassa.org) representerar humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning i Arktiska rådet. IASSA:s etiska riktlinjer för forskning i Arktisområdet korrelerar väl mot forskningsfältet urfolksstudier. Det finns också organisationer, konferenser och vetenskapliga tidskrifter som är specialiserade mot urfolksstudier, till exempel inom ramarna för organisationen NAISA (Native American and Indigenous Studies Association, www.naisa.org).

När vi i denna essä pratar om urfolksrelaterad forskning menar vi en maximalt bred definition. Urfolksrelaterad forskning kan med andra ord använda sig av helt andra metodologier än de som lyfts fram inom fältet urfolksstudier. Inom samiska studier i Umeå bedrivs till exempel forskning inom många fält, där metoder från urfolksstudier inte tillämpas. Det kan handla om teoretisk lingvistik, skolforskning och juridik. 

För att beskriva urfolksrelaterad forskning vid Umeå universitet har vi – i ett tidigare sammanhang – gjort en översiktlig innehållsanalys av fackgranskade vetenskapliga artiklar från Umeå universitet under de senaste tjugo åren. Med översiktlig menar vi att vi inte läst igenom artiklarna systematiskt, som man gör i en systematisk analys, utan att vi endast har bildat oss en orienterande uppfattning om innehållet utifrån rubriker, sammanfattningar och sökord. Fackgranskad betyder att andra opartiska forskare inom samma forskningsfält har granskat artiklarna innan de blivit godkända för publicering. Avhandlingar, enskilda utredningar och populärvetenskap är inte fackgranskade och ingick därför inte i undersökningen. 

Publikationerna identifierade vi i databasen DiVa, en digital forskningsdatabas. Från DiVa laddade vi hem fackgranskad forskning som innehöll svenska eller engelska termer kopplade till samisk forskning, samiska studier, urfolksstudier, Várdduo, Sápmi, same, urfolk och rennäring. Orden fanns antingen med i rubriker, sammanfattningar, institutionsnamn, eller registrerade som sökord för artiklarna. Termen kunde vara en del av ett längre ord. En sökning på termen sami kunde till exempel ge orden Sami, sami-sk, sami-ska. Trots detta garanterar denna metod inte att vi har fått med allt, eftersom urfolksrelaterad forskning kan dölja sig under sökord som vi inte använde. 

Efter sökningen gjorde vi en översiktlig kvalitetsgranskning av rubriker och sammanfattningar och rensade bort artiklar, som i efterhand visade sig vara irrelevanta. Ordet Sami kunde till exempel visa sig vara ett efternamn, som inte hade något med den engelska termen för samer att göra och ordet indigenous kunde syfta på växter.

En fördel med den metod vi valde var att den med relativt enkla medel kunde ge oss ett underlag för att beskriva övergripande drag i den urfolksrelaterade och faktagranskade forskningen vid Umeå universitet. En viktig begränsning, förutom de som redan beskrivits kopplat till sökorden, var att databasen DiVa infördes vid Umeå universitet först år 2008, då forskare i efterhand fick registrera sina publikationer tillbaka till år 2001. Forskning från medarbetare som av olika skäl avslutade sin anställning vid Umeå universitet under denna tidsperiod, kan därför saknas i DiVa.

För perioden 2001–2020 hittade vi sammanlagt 416 vetenskapliga publikationer. Vi såg en tydlig tendens till en ökad produktion över tiden. Om vi bortser från de första 10 åren, då uppbyggnaden av DiVa-databasen kan ha påverkat resultatet negativt, syns ändå en närapå exponentiell ökning under de sista två femårsperioderna, från 122 publikationer under åren 2011–2015 till 202 publikationer under åren 2016–2020.

Vi analyserade resultatet ytterligare ett steg med hjälp av sökord, dels de sökord som forskaren själv registrerar i DiVa-databasen, dels ord i titel och vetenskaplig sammanfattning. Ungefär en fjärdedel av artiklarna saknade vetenskaplig sammanfattning i databasen, men räknades ändå in i resultatet baserat på sökord och titel. Vi använde både svenska och engelska synonymer till sökorden. Under den första femårsperioden handlade en större del, 83 procent, av den urfolksrelaterade forskningen i Umeå om samer. Denna andel har successivt minskat till 61 procent under den senaste femårsperioden. Trenden ser alltså ut att vara en ökande internationalisering i forskningen kring urfolk i Umeå. 

Språk och utbildning är det dominerande forskningsfältet i den urfolksrelaterade vetenskapliga produktionen vid Umeå universitet under de senaste tjugo åren, och står för 26 procent av artiklarna. Hälsa och levnadsförhållanden är ett annat viktigt forskningsområde (20 procent), varpå följer mark och vatten (14 procent), kultur och historia (12 procent) samt övrig forskning (28 procent).

När det gäller mer specifika frågeställningar har drygt en femtedel, 22 procent, av artiklarna i vår undersökning en koppling till rennäringen. För klimatrelaterade urfolksfrågor – fem procent av artiklarna – urskiljer vi också en mycket intressant trend. Mer än hälften av dessa artiklar är av mycket färskt datum, publicerade under åren 2016–2020. 

Ett område där postkolonial teoribildning ibland tillämpas är forskning om lagar och rättigheter kopplat till urfolk. Ordet postkolonial förekommer i 6 procent av titlar, sammanfattningar och sökord i vår undersökning. Om man bara söker på kolonial, vilket innebär att även ordet postkolonial kommer med i sökningen, blir delmängden större, 16 procent. Att kolonialism inte speglas i större utsträckning kan verka förvånande, eftersom definitionen av urfolk bland annat är kopplad till erfarenhet av kolonialism. Sannolikt skulle en större andel av artiklarna visa sig använda termen kolonial, åtminstone i deskriptivt syfte, om man gjorde en fördjupad systematisk granskning av brödtexterna.

Som föreståndare är det vår uppgift att leda, inspirera och utmana. Dock varken kan, vill eller bör vi styra våra medarbetares val av forskningsinriktning, teorival, litteraturfokus och metod. Ännu mindre varken kan, vill eller bör vi styra andra forskare vid Umeå universitet, som i olika grad och på olika sätt bedriver forskning med, för eller om urfolk. Várdduo är en del i den öppna, vetenskapliga mångfalden vid Umeå universitet och detta är en viktig faktor bakom vår styrka.

Som forskare med urfolksfrågor som intresse behöver vi en stark universitetsmiljö omkring oss. Lika viktigt som det är för fakultets- och universitetsledningen att Várdduo finns, lika viktigt är det för oss att vi får vara en samlande kraft för urfolksrelaterad forskning inom universitetet. En fysiskt liten miljö som Várdduo kan omöjligt rymma expertis inom alla de forskningsområden och teorier som våra medarbetare tillämpar i sin forskning. Vi behöver därför vara en del i det universitet som omger oss, på samma sätt som vår närvaro berikar universitetsmiljön. 

Forskare kan inte heller automatiskt vara experter inom alla de vetenskapliga fält som ett universitet rymmer. Här är det viktigt att vara ödmjuk. I en blogg daterad 20 maj 2021, betonar Hans Adolfsson, rektor för Umeå universitet också att ”det ligger i forskarens och i forskningens natur att ifrågasätta, sätta saker i ett djupare sammanhang och lyfta vetenskapligt baserad kritik inom sitt eget forskningsområde.”

Várdduo som vetenskaplig miljö bjuder regelbundet in till fördjupad dialog med andra forskare på universitetet, genom seminarier och öppna föreläsningar. Våra forskare, både anställda och anknutna, bjuds också ofta in som föreläsare och lärare vid andra institutioner och fakulteter, både inom och utanför Sveriges gränser, eftersom tvärvetenskaplighet är ett signum för en stor del av vår forskning. Vi anordnar också forskardagar dit alla som är intresserade av vår forskning bjuds in.

Forskare vid Umeå universitet, både anställda och anknutna till Várdduo, deltar också aktivt i internationella vetenskapliga miljöer. Bland annat ordnade vi under förra året två välbesökta seminarier kring urfolksfrågor tillsammans med de sju nordligaste universiteten i Sverige, Norge och Finland, inom det så kallade Arctic Five samarbetet. 

Dagens Várdduo, det Várdduo som vi är föreståndare för, är en heterogen och dynamisk forskningsmiljö där många olika teoretiska inriktningar och metoder tillämpas.

Just nu bedrivs många externfinansierade forskningsprojekt vid Várdduo, med stöd bland annat från Energimyndigheten, FORMAS och Vetenskapsrådet. Under våren 2021 har också två omfattande datainsamlingar kring samer och hälsa genomförts. Projektet ”HALDI – hälsa och levnadsvillkor i Sápmi, Sverige” har samlat in data från den vuxna befolkningen i Jokkmokks kommun, och projektet ”Samisk hälsa på lika villkor” har samlat in data från samer i Sverige som får rösta i Sametingsvalet och/eller äger renar. Resultaten från dessa undersökningar kommer att ge oss viktig och ny kunskap, som efterfrågas av såväl Sametinget som av Folkhälsomyndigheten och sjukvården. Nyligen beviljade också det norska vetenskapliga forskningsrådet oss elva miljoner kronor till ett nordiskt samarbetsprojekt om platsens betydelse för kulturell uthållighet i Sápmi och Inuit Nunaat (Grönland). I framtiden ser vi spännande utvecklingsmöjligheter, inte minst genom de senaste årens ökande samarbete mellan Várdduo och Institutionen för kost- och måltidsvetenskap, där temat arktisk och samisk gastronomi nyligen lyfts fram både i undervisning och forskarutbildning.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Várdduo är och har varit en samlande kraft för urfolksrelaterad forskning vid Umeå universitet i mer än tjugo år. Dagens Várdduo, det Várdduo som vi är föreståndare för, är en heterogen och dynamisk forskningsmiljö där många olika teoretiska inriktningar och metoder tillämpas. Utvecklingen framöver ser ut att gå mot en starkare betoning på det internationella forskningsområdet urfolksstudier. Alla som är intresserade att veta mer är välkomna till våra seminarier och föreläsningar. Ni hittar mer information om detta på vår hemsida: www.umu.se/vardduo-centrum-for-samisk-forskning/. 

Lena Maria Nilsson och Krister Stoor är föreståndare för Várdduo, centrum för samisk forskning vid Umeå universitet

Referenser

• Denzin, N. K., Lincoln, Y. S., & Smith, L. T. Handbook of Critical and Indigenous Methodologies (SAGE, 2008)
• Wilson, S. Research is Ceremony – Indigenous Research Methods (Fernwood Publishing, 2008)
• Mihesuah D. A. (red.) Natives and Academics – Researching and Writing About American Indians (University of Nebraska Press, 1998)
• HALDI-projektet: https://www.umu.se/forskning/projekt/haldi–halsa-och-levnadsvilkor-i-sapmi-sverige-/
• Samisk hälsa på lika villkor: https://www.umu.se/forskning/projekt/samisk-halsa/
• Metadata från undersökningen i DiVa erhålles på begäran från lena.nilsson@umu.se.

Jonny Hjelm svarar:
Nilsson och Stoor bemöter inte kritiken i sak

I min essä ”Dekoloniseringen av Sápmi och vetenskapen”, publicerad i Respons nummer 2/2021, behandlas ”huvuddragen i den postkoloniala teoribildningen” och hur denna heterogena teoriströmning påverkat forskningen om samer i Sverige de senaste 20 åren. Jag visar på kvalitetsbrister och att ett ensidigt offerperspektiv kommit att dominera forskningen som kan kopplas till såväl samepolitisk aktivism som postkolonial teoribildning/urfolksmetodologi. 

Essän baseras på en kvalitativ innehållsanalys av drygt 200 artiklar/monografier om svenska samers historia och livsvillkor publicerade 1930–2020, i huvudsak författade av historiker, etnologer, kulturgeografer och samhällsvetare, varav många haft/har viktiga ansvarspositioner inom akademin. Min kritik understöds med citat och referat från namngivna forskare, även om essäformatet begränsar mina möjligheter på denna punkt. 

I essän uppmärksammas även Sametingets 20-sidiga dokument ”Forskningspolitisk strategi” (2020) som var, och är (en reviderad version antogs efter det att essän gått i tryck), präglad av postkolonial teoribildning/urfolksmetodologi. 

Várdduos föreståndare Lena Maria Nilsson och Krister Stoor förklarar i sitt genmäle att de inte känner igen sig i den bild jag ger av de senaste decenniernas forskning om samer, i synnerhet den som utförts vid Umeå universitet/Várdduo 2000–2020 (och som deras genmäle fokuserar på). När det gäller humanvetenskaplig forskning, som min essä alltså behandlar, bör dock Nilsson och Stoor vara någorlunda bekanta med de postkoloniala/urfolksmetodologiska inslagen då citerade/refererade forskare varit/är nära Várdduo(-affilierade) kollegor till de båda föreståndarna. I stället för att bemöta min kritik i sak, exempelvis att deras kollegor sprider oriktiga uppgifter om samers självmord, så väljer de att ställa sig oförstående (”[vi] känner […] inte igen oss…”).

I stället för att bemöta min kritik i sak, exempelvis att deras kollegor sprider oriktiga uppgifter om samers självmord, så väljer de att ställa sig oförstående (’[vi] känner […] inte igen oss…’).

Nilsson och Stoor åberopar som stöd för sitt vi-känner-inte-igen-oss-resonemang en översiktlig innehållsanalys som gjorts om samisk forskning vid Umeå universitet sedan 2008/2000 (och där de märkligt nog bortdefinierat doktorsavhandlingar som ”inte fackgranskade”, trots betygsnämnd/opponent). Det finns flera problem med att jämföra resultaten i den analysen med det som framkommit i den granskning jag gjort, exempelvis för att jag inte primärt granskat forskningen vid Várdduo/Umeå universitet, utan den som gjorts i Sverige (även om Umeåmiljön varit ett nav i den svenska forskningen om samer sedan 1970-talet). Ett annat problem med jämförelsen är att postkoloniala/urfolksmetodologiska positioneringar kan vara mycket vaga och allmänt formulerade och därför inte alltid fångas upp genom en granskning av ord i abstracts, titlar och sammanfattningar.

I min essä uppmärksammar jag Várdduoföreståndarnas remissvar till Sametingets forskningspolitiska strategi och menar att strategidokumentets skrivningar om forskningen inte är förenlig med det som högskoleförordningen stadgar om akademisk frihet. I strategidokumentet förklaras bland annat att ”[s]amiska värdegrunder och kunskaper ska värderas, erkännas och vägleda forskningspraxis”. Nilsson och Stoor kommenterar inte detta i genmälet, vilket jag tolkar som att de fortsatt stödjer Sametingets forskningspolitiska strategi avseende detta, och inte ser några problem eller risker med att forskningen om samer uttryckligen ska vägledas av samiska värdegrunder och kunskaper etcetera. 

I Nilssons och Stoors genmäle betonas att de som akademiska ledare inte styr medarbetares val av forskningsinriktning, teori- och metodval eller – som jag tolkar dem – understödjer processer som informellt och normativt påbjuder dylikt. Samtidigt förklarar de, vilket ligger i linje med Sametingets strategidokument, att forskningen om samer ska vara ”gynnsam”, ”icke-skadlig”, ”relevant” för samer/urfolk. Som jag ser det värnar de å ena sidan akademisk frihet och inomvetenskapliga, kollegiala värderingsprinciper, å andra sidan etnopolitisk följsamhet mot värdegrunder, kunskaper hos en universitetsextern social kategori och vad denna anser vara gynnsam, icke-skadlig, relevant forskning. Det rör sig om två i grunden oförenliga positioner och förhoppningsvis kommer den nya, tillträdande ledningen för Várdduo med ett förtydligande under hösten/vintern 2021–2022 som undanröjer de oklarheter/motsägelsefullheter som för närvarande finns.

Avslutningsvis en rättelse. I min essä påstod jag slarvigt att kulturgeografen Robert Petterssons avhandling var präglad av den postkoloniala teoribildningen. Det är ett felaktigt påstående vilket beklagas. 

Jonny Hjelm är professor i historia vid Institutionen för idé- och samhällsstudier vid Umeå universitet.