Krönika

Första världskriget var Europas urkatastrof

| Respons 4/2014 | 3 min läsning

Diplomaten och författaren George F. Kennan kallade första världskriget för det tjugonde seklets ”seminal catastrophe”. När det var slut var Europa ödelagt och USA hade intagit positionen som den dominerande makten i världen. Som Adam Tooze visar i The Deluge (2014) fick USA genom kriget en ekonomisk makt över Europa som saknar motstycke.

Utvecklingsoptimismen i meningen att världen skulle bli mer civiliserad var borta, men samtidigt hade kriget klargjort att ville man hävda sig i den globala maktkampen måste man hänga med i den ekonomiska och tekniska utvecklingen. USA hade gjort ett djupt intryck på tyska konservativa och efter kriget diskuterade man intensivt hur Tyskland skulle kunna bli lika ekonomiskt starkt som USA utan att överta dess kultur. Denna kombination av förkastande av liberalismen och bejakelse av ekonomisk och teknisk utveckling var också central i nationalsocialismen.

Man har talat om det första och andra världskriget som ett krig med en paus – det 31-åriga kriget. Kriget och den instabilitet som följde radikaliserade en rad destruktiva tendenser. Utan första världskriget hade bolsjevikerna med största sannolikhet inte tagit makten i Ryssland och inte heller Adolf Hitler i Tyskland.

Man kan avläsa denna radikaliseringsprocess hos Hitler själv. När blev han antisemit? Han hävdade själv i Mein Kampf att det var i Wien före kriget. Många historiker har trott honom, men från 1990-talets mitt har allt fler ställt sig tvivlande. Brigitte Hamann kommer i Hitlers Wien (1996) fram till att man inte återfinner den framtida diktatorn i den unge Hitler och att det inte finns belägg för att han var antisemit under denna period. Det blev han först efter kriget, konstaterar Hamann, i samband med händelserna i München 1919. Med Mein Kampf ville Hitler lägga grunden till en Führer-myt – han var en ofelbar ledare och hade alltid haft rätt.

Det var också något han ville dölja med denna myt. Hitler visste till en början inte vilken sida han skulle välja när revolution och kontrarevolution bröt ut i München 1919. Han gick inte med i frikårerna som slog ner rådsrepubliken, utan valdes faktiskt som rådsombud av sitt infanteriregemente. Volker Ullrich karaktäriserar i sin nya biografi Hitlers agerande under våren 1919 som en blandning av förlägenhet, passivitet och opportunistisk anpassning. Men bara några månader senare kom han ut som antikommunist.

Det som formade hans världsåskådning var mindre upplevelsen av Wien före kriget än München efter det. Saker och ting föll på plats för honom, bohemen såg plötsligt en roll för sig i historien. Det har gjorts försök att tolka Hitler utifrån Marx bonapartism-teori, som säger att det finns utrymme för en karismatisk diktator när det råder en patt-situation mellan samhällsklasser. Faktum är att Hitler själv var inne på liknande tankar; i ett läge när nationalism och socialism var jämnstarka fanns det utrymme för ett karismatiskt ledarskap som förenade de båda.

Historikern Sean McMeekin varnar i den intervju jag gör med honom i vårt tema om första världskriget för att man låter det som kom efter forma synen på det som var före. Det har legat nära till hands att läsa tillbaka Tredje rikets destruktivitet i den österrikiska och tyska traditionen. Men utan första världskriget och dess följdverkningar hade de extrema tendenser som fanns knappast radikaliserats ytterligare och framför allt inte kunnat spela en så avgörande roll.

Publ. i Respons 4/2014 509
TEMA | Europas urkatastrof

Kay Glans

Kay Glans är chefredaktör för Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  4. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...