På plats

Frågor utan svar – Hearing om hedersbrott med riksåklagare

| Respons 6/2019 | 11 min läsning

I juli i år tillsatte regeringen en utredning som ska se över straffrätten när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Arbetet leds av riksåklagare Petra Lundh och resultatet ska redovisas senast den 30 september 2020. Med syfte att berätta om hur arbetet med utredningen går samt ge forskare, organisationer och politiker möjlighet till inspel inför den fortsatta processen anordnade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) i början av november en hearing med Petra Lundh.

Deltagare vid SNS hearing den 12 november: Anna Dyhre, Negin Amirekhtiar, Astrid Schlytter, Petra Lundh, Juno Blom, Armin Azadkhah och Maria Hind Alias. Foto: Allan Seppa / SNS

Ett 50-tal besökare har tagit för sig av den uppdukade frukostbuffén och satt sig ner i den nästan fullsatta restauranglokalen i Citykonferensen på Malmskillnadsgatan i centrala Stockholm, när moderator Anna Dyhre inleder ”Hearing om hedersbrott med riksåklagare Petra Lundh” (12/11 2019). Evenemanget anordnas av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) med syfte att diskutera den utredning som partierna som står bakom Januariavtalet förhandlat fram och som gett riksåklagare Petra Lundh i uppdrag att se över straffansvaret för hedersrelaterat våld och förtryck.

Utredningen, som tillsattes i somras, är ännu i sin linda och Dyhre börjar med att säga att vi därmed kan betrakta morgonen som ett tillfälle till kunskapsutbyte mellan de inbjudna talarna, publiken och utredningens representanter på plats. När Petra Lundh kliver upp på den lilla scenen i restaurangens ena hörn tackar hon för den möjligheten. ”Vi hade vårt första egentliga sammanträde i går så det här är ett fantastiskt tillfälle för mig och för utredningen att få med oss input såhär tidigt i arbetet”, säger Lundh, och fortsätter med att presentera uppdraget som hon fick i somras.

Direktivet ”Straffansvar för hedersrelaterat våld och förtryck” (Dir. 2019:43), består av flera delar, där ”den absolut största”, som Petra Lundh uttrycker det, utgörs av frågan om en särskild brottsrubricering för hedersbrott. I uppdraget ingår att lyfta fram både för- och nackdelar med en sådan rubricering, men Lundh framhåller att direktivet är tydligt på en punkt: ”Även om vi skulle komma fram till att det är straffrättsligt svårt att införa en sådan lag, så ska vi ändå lägga fram ett förslag”, säger hon och fortsätter: ”Vi har haft ett antal regeringar som har bedrivit arbete i syfte att stävja hedersrelaterat våld och förtryck och det poängterades väldigt tydligt i Januariavtalet. Man säger uttryckligen att man vill se att brott med hedersmotiv får en alldeles egen brottsrubricering, det är en utgångspunkt”.

De flesta är förmodligen överens om att hedersrelaterat våld och förtryck är fenomen som bör motarbetas. Men i den offentliga debatten har ämnet präglats av en beröringsskräck (se Sten Widmalms artikel i numrets temasektion för en fördjupning om detta problem). En orsak till oviljan att diskutera ämnet hänger ihop med en av två huvudsakliga invändningar mot en särskild brottsrubricering gällande så kallade hedersbrott. På den sidan finner man röster som hävdar att det är populistiskt och till och med rasistiskt att särskilja brott som utförts med hedersmotiv från andra typer av brott. Argument som framförs är till exempel att ”[d]omstolar skulle missa att se hedersvåld som utövas av helt vanliga infödda svenskar eftersom de inte skulle identifiera det som hedersrelaterat” och att ”vi skulle få en lagstiftning som i princip bara riktar sig mot människor från mellanöstern och delar av Latinamerika och Afrika eftersom det är dessa kulturer som förknippas med hedersvåld” (Magasinet Paragraf 23/8 2017). Eller som Feministiskt initiativ uttrycker det på sin webbplats: ”Med en särskild brottsrubricering riskerar vi […] att ytterligare förstärka den rasism som redan nu finns i rättssystemet.”

Under den dryga timme som morgonens presentationer och samtal pågår funderar jag över om de jakande svaren verkligen reflekterar genomtänkta åsikter i frågan eller om det snarare handlar om att personerna som svarade på det sättet tydligt vill markera hur allvarligt de ser på hedersrelaterat våld och förtryck.

Men under SNS hearing finns ingen officiell representant för denna ståndpunkt. De flesta i rummet tycks vara positivt inställda till en särskild brottsrubricering gällande hedersbrott. Enligt en inledande mentometerundersökning som gav samtliga på plats möjlighet att med hjälp av sina mobiltelefoner ta ställning till frågan: ”Tror du att en brottsrubricering kan vara ett effektivt verktyg för att förhindra hedersbrott?” svarade hela 24 av 34 som deltog ”Ja” (fyra personer svarade ”Nej” och sex personer ”Vet ej”). Under den dryga timme som morgonens presentationer och samtal pågår funderar jag över om de jakande svaren verkligen reflekterar genomtänkta åsikter i frågan eller om det snarare handlar om att personerna som svarade på det sättet tydligt vill markera hur allvarligt de ser på hedersrelaterat våld och förtryck.

För oavsett hur man ställer sig till den ovan nämnda invändningen mot en särskild brottsrubricering för så kallade hedersbrott, finns det många som menar att den nuvarande lagstiftningen – där hedersmotiv kan vägas in som en försvårande omständighet – är tillräcklig. I stället för att ändra lagen bör man ta itu med den kompetensbrist på området som präglar rättsväsendet, menar dessa kritiker.
Även riksåklagare Petra Lundh förklarar att hon ser en del utmaningar med uppdraget, där den främsta rör själva definitionsfrågan. Det är lätt att säga att hedersrelaterat våld och förtryck är fel, men svårare att ringa in fenomenen så att de kan användas i lagtext, menar hon: ”Hedersbegreppet behöver tydligt avgränsas om man ska kunna åstadkomma en straffrättsbestämmelse. Vad är egentligen heder?”, frågar Lundh och kommer in på att de som arbetar med utredningen därför vill samla in så mycket empiri som möjligt från bland annat forskningen, vilket blir en passande övergång till morgonens nästa talare, Astrid Schlytter, forskare vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet som länge forskat om rätten ur ett köns- och etnicitetsperspektiv.

Schlytter börjar i ett rasande tempo och jag har först svårt att uppfatta någon tydlig riktning i presentationen, som inledningsvis består i ett uppräknande av punkter från en powerpoint i bakgrunden. Men efter ett tag blir det tydligt vad hon med många ord och siffror vill hinna förmedla på kort tid: när vi talar om hedersförtryck, talar vi om en särskild form av förtryck, som drabbar allt fler.

Astrid Schlytter vill själv inte göra någon uppskattning i siffror, men hon presenterar undersökningar som pekar på att hedersrelaterade problem är ett växande samhällsproblem. Bland dem ingår den färska rapporten ”Med migranternas röst – Den subjektiva integrationen” författad av Bi Puranen, verksam vid Institutet för framtidsstudier. Rapporten tar upp studier som visar på omfattningen av hedersrelaterade begränsningar i Sverige; bland annat visar en kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck i Uppsala från 2018, att 39 procent av flickor och 38 procent av pojkar med föräldrar som båda var födda utanför Norden inte fick bestämma själva om sin framtida partner och att sannolikheten för tvångsäktenskap eller tvångsförlovning är mycket stor bland gruppen flickor. ”Så det handlar om en betydande grupp, många fler än hundra tusen”, konstaterar Schlytter som en kommentar till den siffra som nämns i direktivets formulering: ”Hedersrelaterade begränsningar berör sannolikt över hundra tusen människor i Sverige”.

För att runda av presentationen frågar Anna Dyhre vad Astrid Schlytter anser att utredningen ska ta med sig i sitt fortsatta arbete. I svaret återkommer Schlytter till en av sina huvudpoänger: ”Ni måste veta hur verkligheten ser ut för dem som lever i de här sammanhangen. Det är ju väldigt svårt att utforma lagformuleringar om man inte känner till verkligheten.”

I och med att Schlytter går av scenen inleds en andra del i dagens hearing där två olika paneler bjuds upp för att samtala om hur arbetet med frågor kopplade till hedersrelaterat våld och förtryck ser ut i praktiken och hur representanter från partier i Januariöverenskommelsen kommenterar dagsläget.

I det första samtalet deltar bland annat Negin Amirekhtiar, sakkunnig hos Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck vid Länsstyrelsen i Östergötland, som dagligen arbetar med frågorna. Hon delar Schlytters bild av att problemet växer: ”Vi ser samma sak utifrån vår stödtelefon och statistiken som vi för. Det finns alltför många barn och unga som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck i dag.” Enligt Amirekhtiar är det på tiden att en grundlig utredning på området görs, men som utbildad jurist och tidigare praktiserande advokat poängterar hon att det är viktigt att tänka igenom vad det är man vill åstadkomma med en eventuell ny lag: ”Vad vill man uppnå? Vill man ha högre straff? Sätta ner foten i samhället? Vad vill man göra?”

Ett svar på Amirekhtiars fråga kommer i den efterföljande panelen, där Maria Hind Alias, regionpolitiker (S) och ordförande för S-föreningen för jämställdhet, emot hedersförtryck och våldsbejakande extremism, tar fasta på just det signalvärde som en ny brottsrubricering skulle innebära. ”Vi har redan lagar där vi kan döma i de här brotten – ett mord är ett mord. Vad det här handlar om är snarare att skicka signaler till människor som har kommit till Sverige. Varför har vi inte fått dem att förstå vikten av jämställdhet?”, säger Hind Alias, som själv har erfarenhet av hedersrelaterat förtryck och vars sätt att formulera sig skiljer sig från hur de flesta partikollegor i Socialdemokraterna uttrycker sig i debatten. Anna Dyhre undrar hur hon vågat gå emot sitt eget parti i frågan: ”Är det mod som krävs?”, frågar Dyhre och vänder sig mot Hind Alias, som i sitt svar om möjligt uttrycker sig ännu tydligare: ”I grunden handlar det om att vi inte får vara rädda för att peka ut vilka förövarna faktiskt är. Man vill gärna vara inkluderande, man vill gärna slippa vara den som står och pekar, men vi behöver göra det – utan rädsla för att bli kallade rasister.”

På scen står också Juno Blom, Liberalernas partisekreterare och liberal riksdagsledamot, som fortsätter resonemanget med att poängtera att vi har en skyldighet att ta tag i problemen: ”Vi har en integrationsskuld och måste investera i de här frågorna för allas bästa. Människor som kommit hit och sökt friheten och som sedan försökt upplysa oss om hur verkligheten faktiskt ser ut har inte fått tala fullt ut, det är ju inte dem vi har lyssnat på. Reaktionära krafter har fått styra alldeles för mycket i förorterna”, säger Blom, som menar att en stor del av rädslan för att ta i frågan har att göra med att man helt enkelt inte har brytt sig tillräckligt mycket om de personer som drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck: ”Vår migrationspolitik har i stor utsträckning handlat om att vi blir till när vi tar hand om dem som behöver vår hjälp. Vi är fina när vi släpper in människor i det här landet, men vi har aldrig haft en idé om hur vi ska utveckla samhället tillsammans.”

”Tror du att en brottsrubricering kan vara ett effektivt verktyg för att förhindra hedersbrott?” De presentationer och samtal som ingick i morgonens hearing landade inte i något entydigt svar på den inledande mentometerundersökningens fråga. För även om man delar bilden att hedersrelaterat våld och förtryck utgör ett stort och till och med växande samhällsproblem, inställer sig frågan hur man bäst hanterar det. Är en ny brottsrubricering rätt väg att gå? Den mest konkreta analysen av vad en sådan lag skulle kunna få för effekter kom från Negin Amirekhtiar: ”I och med att vi får nya lagar så ställer det också högre krav på de personer – som polis och åklagare – som ska utreda brotten. Då blir det också högre krav på att man redan på utbildningsnivå ska lära sig om de här brotten. Det skulle vara positivt för då skulle de här frågorna inte behöva hamna hos enskilda eldsjälar”. Men behövs en ny brottsrubricering för att åstadkomma ett kunskapslyft? Amirekhtiars ord får avsluta: ”Jag vill invänta utredningen innan jag svarar på den frågan. Men det är framför allt viktigt att ta reda på hur vi kan få till en förändring ute i samhället för målgruppen och för de utsatta. En lag kommer aldrig att i sig själv åstadkomma den förändring vi vill se.”

Publ. i Respons 6/2019 664
TEMA | Integrationsdebatt
Relaterat
Tema

De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig

Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare undviker att ta sig an dem. En orsak till detta kan härledas till de tre integrationspolitiska maktutredningar som initierades...


Jenni Sandström

Jenni Sandström är redaktionssekreterare på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  4. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...