Tema | Den ovillige medborgaren

Fransk omprövning av postmodernismens inflytande

| Respons 3/2016 | 13 min läsning

Den postmoderna filosofin har förändrat det politiska landskapet i Väst och blivit en dominerande ideologi. Det menar den franske sociologen Shmuel Trigano som Respons har träffat i Paris där idéströmningens konsekvenser både inom och utanför akademin uppmärksammas på nytt. Även filosoferna Chantal Delsol och Emmanuel-Juste Duits går till angrepp mot vad de uppfattar som tilltagande kunskaps- och värderelativism.

När Nicolas Sarkozys fem år vid makten utvärderades av filosofen Marcel Gauchet i tidningen Le Monde var domen lika skoningslös som överraskande: Han är Frankrikes första postmoderna president. Filosofen syftade på hur Sarkozys maktutövning byggde på snabb kommunikation, populistisk anpassningsförmåga och brist på respekt för republikens institutioner. Sarkozy inkarnerade enligt detta perspektiv en ny politisk kultur där budskapen tömts på innehåll till förmån för ett regerande vars legitimitet baserades på retorik och symboler av olika slag. Gauchet har senare upprepat sin oro över att detta kan få långtgående konsekvenser för presidentämbetet och även bidra till en ovärdig privatisering av den politiska makten.

Chantal Delsol: La haine du monde – Totalitarismes et postmodernité (2016).

Analysen vittnar inte bara om en kritisk hållning till Sarkozys år vid makten utan också om en förnyad diskussion om den postmoderna filosofin. Denna diversifierade och svårfångade idéströmning, som fick stort genomslag i USA under 1980-talet och framåt, hämtade ju trots allt mycket inspiration hos franska tänkare som Michel Foucault, Jacques Derrida och Jean-François Lyotard – den sistnämnde närmast associerad med begreppet. De akademiska konflikterna kring postmodernismens dragning åt kunskapsrelativism, oändlig pluralism och kritik av det moderna samhällets ideologier och underbyggande berättelser har förvisso pågått i decennier.

Men de senaste åren har forskare kritiskt uppmärksammat hur idéer som kan härledas från den postmoderna filosofin fått ett politiskt och ideologiskt inflytande i samhället i stort. Det är en kritik där vänster- och högerpositioner i vissa avseenden överlappar varandra, även om den ofta avfärdas som hopplöst reaktionär.

Det gäller inte minst den konservativa filosofen Chantal Delsol som är grundare av Hannah Arendt-institutet vid Marne-la-Vallée-universitet strax utanför Paris och även känd som krönikör i Le Figaro. Delsol har i Arendts efterföljd verkat inom den politiska filosofin där hon bland annat förespråkat ett mer federalistiskt statsskick. Hon har också studerat populism som ett demokratiskt problem och ett uttryck för hur den moderna välfärdsstatens universalistiska ambitioner underskattar människors behov av kulturell förankring. Utifrån sin katolska livssyn har hon ställt sig kritisk till det franska upplysningsprojektets sekulära anspråk.

Det sistnämnda går igen i den senaste boken, La Haine du monde – Totalitarismes et postmodernité (2016). Delsol argumenterar att 1900-talets totalitarism lever vidare i den västerländska postmoderniteten. Den revolutionära anda som sökte en radikal utopi i kommunismen har i dag omvandlats till ett korståg mot verkligheten i form av värderelativism och en gränslös emancipation av människan. Det handlar här inte om att relativisera kommunismen utan visa kontinuiteter i synen på människans förändringspotential. I stället för att skapa ett klasslöst samhälle genom våld och terror söker en inflytelserik opinion förändring genom förakt och förlöjligande av verkligheten, vilket i sin tur underminerar institutioner och traditioner.

I detta perspektiv är den postmodernistiska identitetspolitiken, den gränslösa emancipationen, inte rotad i den tyska konservativa motupplysningen (se Fredrik Agells artikel) utan snarare en radikalisering av 1700-talets filosofiska tänkande, särskilt den franska jakobinismen. Liksom under franska revolutionen och senare under kommunismen finns en liknande strävan att skapa nya identiteter genom att först ”klippa av banden av samhörighet, radera skillnaderna, ifrågasätta vår existentiella utsatthet och dödlighet, och låta oss tro att allt i det förflutna var av ondo och att vi nu äntligen är på väg in i den riktiga historien.”

Människans behov av att vara förankrad i mer varaktiga gemenskaper ställs i motsats till denna emancipationssträvan. Delsol gestaltar skillnaden genom en kraftfull liknelse av å ena sidan trädgårdsmästaren som genom beprövad erfarenhet odlar och förädlar sina växter utifrån naturens lagar, och å andra sidan demiurgen, världsskaparen hos Platon, som i upplysningens efterföljd söker helt omskapa och kapa människans alla band. Delsol framhåller det svenska samhället som särskilt varnande exempel då jämlikhetstanken här har sammanförts med jantelagar som syftar till att göra narr av och förolämpa den som vill sträva uppåt. Postmodernismen representerar enligt detta perspektiv bara fortsättningen på en utopisk förändringsvilja som skapar nya fördomar, hinder och tabun för människan.

Emmanuel-Juste Duits: Après le relativisme – De Socrate à la burqa (2016).

En betydligt mindre dystopisk kritik av postmodernismens inflytande på samhället och det offentliga samtalet står författaren och filosofiläraren Emmanuel-Juste Duits för i boken Après le relativisme – De Socrate à la burqa (2016). Bokens tonläge liknar mer den kritik som ibland ekar i den svenska debatten. Duits grundläggande tes är att den samtida pessimismen i Frankrike och Europa ska förstås mot bakgrund av två oberoende strömningar: den sociopolitiska globaliseringen och det filosofiska ifrågasättandet av sanningsbegreppet. Dessa två trender förstärker varandra då globaliseringen bidrar till att både förändra och ifrågasätta idéer och traditioner.

Som den provokativa undertiteln antyder sammankopplas kunskapsrelativism med multikulturalistisk politik och dess tendens att likställa alla kulturformer. Denna typ av tolerans omöjliggör, enligt Druits, det kritiska sokratiska samtalet som ligger till grund för den västerländska filosofin. Om Sokrates prövande samtal stannat vid att ”respektera alla åsikter” – den etiska pluralism som gör sig gällande i vår samtid – hade denna filosofiska tradition aldrig frambringats, argumenterar Druits. Där Chantal Delsol vill bejaka andliga värden och den judisk-kristna traditionen, argumenterar Druits för att den europeiska civilisationen ska återta förnuftet i stället för att hemfalla åt en undfallande tolerans i moraliska, kulturella och religiösa frågor.

För pluralismen eller mångkulturalismen är i sig bara benämningar på en situation och kan inte ligga till grund för en civilisation som hålls samman och utvecklas, menar Druits. I stället bör de vilsna europeiska samhällena återskapa en gemensam berättelse som utgår från filosofins förnufttänkande och sanningsanspråk, i motsats till nihilism och värderelativism, för att kunna återupprätta det sokratiska samtalet. En sådan strävan skulle naturligtvis även innesluta kritik av alltför dogmatisk och instrumentell förnuftsdyrkan, den skulle vidare ersätta den mytiska nationalismen som sammanhängande berättelse. På detta sätt skulle Europa kunna erbjuda något nytt – och samtidigt mycket gammalt – till världen och underlätta vår tids kulturmöten genom att ifrågasätta, jämföra och värdera skilda moraliska åskådningar.

Shmuel Trigano. Foto: Ulf Andersen

Konflikter kring identiteter ligger också delvis till grund för sociologen Shmuel Triganos kritik av postmodernismen. Trigano, född i det då franska Algeriet 1948, har verkat som professor vid universitet i Nanterre i västra Parisregionen med inriktning mot judisk samtidshistoria, samt frågor av mer kunskapsteoretisk art. Vid sidan av universitetskarriären har han grundat tidskriften Pardès (1985–), en tvärvetenskaplig tidskrift om judisk kultur, filosofi och historia, och den nu nedlagda tidskriften Controverses (2006–2011) som studerat nya utbrott av antisemitism. Trigano har även etablerat ett internetbaserat universitet kring judendomen (L’Université en ligne du Judaïsme).

Som kritiker av den postmoderna filosofin och dess genomslag i samhället har han skrivit den prisbelönta boken La nouvelle idéologie dominante – Le post-modernisme (2012). Trigano driver tesen att idéer som direkt eller indirekt kommer från den postmoderna filosofin har utvecklats till en ideologi som dominerar dagens universitetsmiljöer, media och det ekonomiska tänkandet.

Respons träffar Shmuel Trigano på en restaurang vid Place de la République i Paris. Varje kväll sedan slutet av mars samlas proteströrelsen Nuit débout (”uppe hela natten”) för att protestera mot socialistregeringens nya franska arbetslagar och det kapitalistiska samhället i stort.

Respons: Kan du känna någon sympati för dessa protester?
Trigano: Detta är en helt utopisk rörelse som saknar all verklighetsförankring. Till skillnad från 68-rörelsen som jag själv har erfarenhet från är det vi ser här sämre strukturerat. Samtidigt får vi inte glömma att det är en extremvänster som tilltar i styrka samtidigt som den har förlorat sin förankring i marxismen och knappt längre är intresserad av klassamhället. Dessa ungdomar saknar en tydlig målsättning. I den bemärkelsen är rörelsen signifikativ för det ideologiska tillstånd som jag beskriver boken.

Shmuel Trigano: La nouvelle idéologie dominante – Le post-modernisme (2012).

Respons: Kan du precisera vad du menar med postmodernism?
Trigano: För det första måste postmodernismen förstås som en vidareutveckling av marxismen, ett slags post-marxism. De bakomliggande idéerna föddes i Frankrike under 1960- och 1970-talet då universiteten dominerades av marxister. En central erfarenhet i detta sammanhang var 1968-revolten, men också diskussionen kring nazismen och den franska samarbetspolitiken som bidrog till en brytning med flera grundläggande tankegångar associerade med det moderna samhället. Idéerna kom att vidareutvecklas i USA, särskilt vid de litteraturvetenskapliga institutionerna, och kommer sedan tillbaka till de västeuropeiska demokratierna och sprids inom både humaniora och samhällsvetenskap där sanningsanspråk alltmer reduceras till diskurser. Traditionsbrott blir centralt i postmodernismen jämte en gränslös och motsägelsefull frihetshorisont för att omskapa verkligheten. Jag identifierar i min bok fyra olika delar för det postmoderna tänkandet, det vill säga metafysiken, idéernas territoriella anspråk, etiken och epistemologin, som är förankrade i olika sociala sammanhang.

Respons:
För mig ter sig detta som något som bara angår en liten skara inom universitetsvärlden. På vilket sätt är det en dominerande ideologi?
Trigano: Jag håller inte alls med. Inom akademin har vissa begrepp och synsätt från postmodernismen blivit så accepterade att alla tar dem för givna. Ta till exempel idén om ”story telling” som ju kommer från litteraturvetenskapen. Det har numera blivit allmängods även inom samhällsvetenskapen vilket bidrar till att sätta språk och retorik i fokus, verkligheten blir mindre viktig för att inte säga oväsentlig. Det här går igen inom andra samhällsområden och när verkligheten reduceras bort skapas ett nytt utrymme för manipulation som är svår att varsebli. I boken visar jag hur detta förakt mot verkligheten påverkat universitetsmiljöer, media och även ekonomin.

Respons:
Kan du ge något exempel?
Trigano: Ett konkret exempel som jag själv erfarit är hur den nya vågen av antisemitism sedan millenniumskiftet helt tystades ned i media. År 2001 skapade jag organisationen ” L’Observatoire du monde juif” för att bryta tystnaden. Vi publicerade listor med aggressionen mot judar som skickades till parlamentariker, senatorer och journalister. Men ingenting hände när det stod klart att antisemitismen kom från människor från före detta franska kolonier. Senare fick jag veta att regeringen motsatte sig uppmärksamhet kring detta, eftersom de inte ville gjuta olja på elden. Antisemitismen doldes också i språket genom omskrivningar, till exempel att det handlade om interkulturella spänningar. Fakta spelade inte längre någon roll.

Respons:
Men det finns ju trots allt ett starkt akademiskt motstånd mot postmodernismen. Inom den samtida franska filosofin har tongivande personer som Pierre Manent, Marcel Gauchet och Alain Finkielkraut på olika sätt distanserat sig från delar av den. Är det då rätt att kalla det en dominerande ideologi?
Trigano: Det är riktigt att postmodernistiska tendenser har mött ett starkt motstånd och som jag hoppas och tror kommer växa. Men det är också betecknande att de personer du nämner har precis som jag avfärdats som reaktionärer, extremhöger och ibland även fascister. Det finns en tydlig stigmatisering i den mediala debatten. Ibland avfärdas de innan de hunnit öppna munnen. Men på sikt kommer man att läsa deras analyser med allt större intresse och tankarna kommer ha ett mer bestående värde.

Det finns en tydlig stigmatisering i den mediala debatten. Ibland avfärdas de innan de hunnit öppna munnen.

Respons: Vad finns det egentligen för samband mellan det som du i boken kallar identitetspolitik och postmodernism?
Trigano: Här finns motstridiga trender som är mycket selektiva. I grunden har den postmoderna ideologin strävat efter att bryta ned och neutralisera identiteter. Detta är till exempel tydligt bland forskare inom det queerteoretiska-fältet som söker det neutrala, det könlösa eller könsöverskridande. Men ifrågasättandet av etablerade identiteter och det västerländska samhället har också tagit sig uttryck i ett motstånd som aktivt cementerat nya gruppidentiteter och även etnifierat det offentliga samtalet. Förutom minoritetsrättigheter, feminismen och gayrörelsen har nya ultranationalistiska grupperingar blivit alltmer betydelsefulla i tomrummet av det gamla. Denna spänning mellan fullständig universalism och identitetspolitik är en inneboende splittring inom postmodernismen.

Respons:
Kan du beskriva den närmare?
Trigano: För att förstå detta kan det vara värt att påminna om att begreppet postmodernism ursprungligen kommer från arkitekturen där kitsch, som skulle tilltala så många som möjligt, blandades med en högre abstraktion i stilen som skulle tilltala samhällselitens smak. På så sätt förmedlades två budskap på samma gång som både passade en bredare publik och en smalare formmedveten elit. När det gäller identitetspolitik finns samma dubbla budskap – å ena sidan frigöra människan från identiteter och å andra sidan cementera dem. Det beror helt enkelt på vilka identiteter vi talar om och vem vi talar med.

Respons:
I din bok identifierar du det europeiska unionsbygget som en del av den postmoderna ideologin. På vilket sätt är det detta?
Trigano: En central del av postmodernismen har varit att attackera den västerländska nationen på olika nivåer. För mig råder det ingen tvekan om att EU har blivit en iscensättning av hela det postmoderna projektet. Här skapas en ny form av imperium, det vill säga det som traditionellt varit nationens antites, men utan någon tydlig ledning i form av en kejsare eller något liknande. I stället uppstår en ogenomtränglig självgående byråkrati som flyttar över makten till anonyma teknokrater. Eftersom länderna är instängda i sina respektive lingvistiska gemenskaper sker interaktionen i första hand genom denna byråkrati eller genom den fria marknad som underlättar den globala kapitalismen, men ytterligare bidrar till att underminera nationalstaterna i demokratins namn.

Respons:
Vad har du för förhoppningar inför framtiden?
Trigano: Jag hoppas att vi till exempel börjar stärka nationalstaterna igen och inse att detta är demokratibyggen som måste vårdas, eftersom de är känsliga för extrema politiska rörelser från både vänster och höger. Vi måste också bli bättre på att förmedla den historia och kultur som finns här. Kanske är detta ett uttryck för min egen sorg när jag efter ett långt yrkesliv inom universitetsvärlden ser hur den lärdom som jag en gång fick tillägna mig successivt förstörs och nedmonteras. Jag vill ändå vara optimistisk och hoppas att motrörelsen till detta kommer att bryta ned postmodernismen.

Johannes Heuman är redaktör på Respons.

Relaterat
Tema

Skarpa argument mot konstruktivismen

I denna bok analyserar och avvisar Paul Boghossian med stor systematik den kunskapsteoretiska konstruktivismen. Även om postmodernismen i stort sett har blåst över inom den akademiska världen är det en...


Johannes Heuman

Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  2. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur
    Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The...
  3. Utblick
    Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige
    Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande...
  4. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen
    Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har...
  5. Analys/Reportage
    Problemet är inte överkänsliga studenter utan lärarnas försvagade ställning
    På flera amerikanska universitet ställs nu krav på att kurslitteratur ska...