Franska reaktioner på Houellebecq

Årets största franska litterära händelse är utan tvekan Michel Houellebecqs senaste roman Sérotonine, som även blivit omskriven i Sverige. I Frankrike har boken mobiliserat både litteraturvetare, psykologer, författare och journalister. Några smakprov bland reaktionerna visar den stora bredden i fransk litteraturkritik och Houellebecqs starka ställning.

Le Figaros recensent Astrid de Larminat frågar sig om Houellebecq är misogyn, men i stället för att ge ett enkelt svar gör hon en psykoanalytisk läsning: ”Mot slutet av denna mörka roman, dröjer ändå ett sken av två kvinnoansikten utan agg”. Hon tycks roas av ännu en empatilös berättare i den nya Houellebecq, men som längtar efter mjukhet och änglalika kvinnor. Även i tidskriften Psychologies görs inte helt oväntat en mer psykologisk tolkning av boken och författarens existentiella iakttagelseförmåga: ”Om det är någon i världslitteraturen i dag, som beskriver den enorma mutation som vi känner men inte har förmåga att analysera, är det han.”

I Le Mondes recensionsbilaga Le Monde des livres hyllar chefredaktören Jean Birnbaum bokens litterära kvaliteter och låter samtidigt fyra intellektuella kommentera den från olika perspektiv. Författaren och konstexperten Catherine Millet konstaterar att Houellebecqs främsta merit är att han är en mycket bra, populär författare. Bakom den till synes okomplicerade stilen tror hon att det ligger ett stort arbete med formen. ”Alla har anledning att köpa en bok av Houellebecq” sammanfattar hon sin beskrivning av hur han lyckas avslöja de katastrofala följderna av omorganisationen av marknader i världen – ”detta upplever vi i alla lager av samhället – och vi lider”. Hon hyllar honom för hans förmåga att “sublimera vår vulgaritet” och skriver att “han är den bland alla nu levande franska författare som älskar sina gelikar mest”. Just denna medkänsla har varit genomgående i Houellebecqs verk, och i Sérotonine är den odiskutabelt närvarande.

Även litteraturprofessorn och Proust-experten Antoine Compagnon menar på ett liknande sätt att ”man sedan tjugo år läser Houellebecq för att veta var man befinner sig”. Han tycks fascineras av att det inte finns bättre dokument om samtidens belägenhet, litteraturens och det franska språkets. Man behöver inte ha läst något sedan ”Zola (…) Proust, Sarraute eller Sollers för att känna igen sig (förutom kukar och fittor på var och varannan sida)”. Han tror att det låga i språket är en del av “affärsplanen”. Stilnivåerna mellan grovheter och maximer i Rochefoucaulds anda bara ökar effekten av allvar och autonomi, menar han och exemplifierar med denna mening ur nya romanen: ”Vi lugnas, mitt i våra egna dramer, genom existensen av andra dramer, som vi förskonats från.”

Essäisten Tiphaine Samoyault betecknar Houellebecq som Frankrikes ”världsligaste författare”. Övertygande visar hon hur han lyckas vara både mycket fransk i sitt sätt att föra berättelsen framåt: ”den respekterar imperfekt och passé simple på ett sätt som man sällan sett hos författare sedan Camus”, skriver hon. Språket är avskalat, effektivt och ”översättningsbart”. (Många med mig är nog nyfikna på den svenska översättningen av Sérotonine som förhoppningsvis snart är klar.) På ett elegant vis sällar hon Houellebecq till traditionen av franska romantiker: ”Den romantiske författaren har inte bara själsliga känslolägen, han har också idéer. Idéer om allt, idéer som cirkulerar, idéer som byts ut, helt fritt.”

Litteraturvetaren Bruno Viard gör en mer politisk läsning och skriver i samma tidning att man bakom den förklädde pornografen upptäcker ”en moralist som har en långsiktig historisk vision”. Han räknar Houellebecq till ”de stora reaktionära författarna som i individualismen ser den moderna världens ohållbarhet. Det resulterar i allas konkurrens mot alla, och den ökande känslomässiga ensamheten.” Viard tror att Houellebecq med sin antiliberala moral som stör vänstern (tänk förklädd, men likväl kritik av, sorgliga perversioner), och med sin antiliberala ekonomiska vision som stör högern (kritik av okontrollerade marknader), får vara beredd på personliga smällar då han drar in läsaren i en bekymmersam dialektik.

Tidskriften L’Obs kritiker David Caviglioli hyllar Sérotonine som en magnifik roman, och den bäst genomförda. Men han säger sig kokett nog vara bedragen av Houellebecq. Han bekymrar sig för två saker i sin recension: dels har inte Houellebecq rätt att vara lycklig. Han anspelar på det uppmärksammade bröllopet i september 2018. Nationen räknar med honom; han är ”Marianne på vårt sjunkande skepp”. Dels har inte Houellebecq offentligt tagit avstånd från extremhögern som gärna utnyttjar honom på ett fult sätt, sedan förra romanen om ett islamiskt maktövertagande i Frankrike. Han har sagt sig kunna rösta på vilken politiker som helst som föreslår en ”Frexit”, inklusive Marine Le Pen. Nu med denna sjunde roman, handlar det mycket om moder jord, längtan tillbaka till den fusionella, tvåsamma kärleken, till landet, till den vällagade maten. Populistiskt? Ja, kanske, om man vill använda en förenklande term för att säga att han står på den lilla människans sida, i harmoni med djur och natur.