Essä

Fristående akademiskt nätverk som har haft stort inflytande

| Respons 5/2020 | 17 min läsning

Nordiskt sommaruniversitet (NSU) firade i somras 70 år. Få från universitetet fristående akademiska nätverk har haft ett så stort inflytande på forskningens inriktning som NSU. Dess verksamhet kan sättas in i en längre historia av internationella sommaruniversitet som uppstod under mellankrigstiden för att skapa nya arenor för vetenskapens utveckling och värna om demokratisk utveckling och kollegialt styre. Från och med nästa år hotas emellertid NSU av indragen finansiering från Nordiska ministerrådet.

Studiecirkel 7 vid NSU-symposiet Practicing Communities, Riga 2018. Foto Marina Velez

I de nordiska länderna pågår en debatt om ideologisk styrning av forskningen och universiteten. Den kritiken har hittills riktat sig mot politisk styrning förklädd till administration, liksom forskares dubbla roller som aktivister. Den har i betydligt lägre grad lyft fram hotet från industrin och idéer om marknadsmässig konkurrenskraft som styrmedel för forskningen, och inte heller uppmärksammat goda exempel på hur akademisk frihet skall organiseras och relatera till civilsamhället. Den frågan är dessutom särskilt viktig i en tid när denna ideologiskt färgade kritik sammanfaller med utväxten av en digital offentlighet, i vilken väl valda vetenskapliga forskningsresultat i allt högre grad kommit att inlemmas i vars och ens egen åsiktskorridor. Paradoxalt nog kan alltså en kritik av den ideologiska styrningen av universiteten kombineras med ett undergrävt förtroende för forskningsresultatens giltighet över huvud taget. Men det finns väl etablerade erfarenheter av att arbeta konkret med akademisk frihet utan att omöjliggöra utbytet med civilsamhälle, politik och kulturliv. Nordiskt sommaruniversitetet, NSU, som i somras firade 70 år, är ett sådant exempel.

NSU är en partipolitiskt obunden och från universitetet självständig akademisk miljö som sedan sitt grundande 1950 i Lysebu i Danmark starkt har bidragit till mobilitet och vetenskapens internationalisering i de nordiska länderna. I dag består NSU av en styrelse samt nio studiecirklar vars tematiska innehåll och cirkelledare byts ut var tredje år efter ett peer-reviewförfarande och på basis av ett demokratiskt beslut i NSU:s generalförsamling. Deltagarna är alltifrån studenter till internationellt erkända forskare, konstutövare och politiker och kommer från alla de nordiska och baltiska länderna samt från ett antal andra, huvudsakligen europeiska länder. Cirklarna möts två gånger om året, dels vid en gemensam veckolång sommarsession, dels vid enskilda cirkelträffar på vintern. Mötena förläggs till olika platser i de nordiska länderna och närområden, till exempel Belarus och Ukraina, alltid i samarbete med lokala partners. På så sätt utgör NSU en arena för forskare att knyta internationella kontakter samt ett hållbart och långsiktigt nätverk av nordiska forskare med anknytning i lokala akademiska och kulturella miljöer. Det gör NSU till en i Norden unik akademisk miljö, som sedan sitt grundande har finansierats genom ideellt arbete och av Nordiska ministerrådet.

Organisationen har på ett avgörande sätt bidragit till framför allt humanioras och samhällsvetenskapernas utveckling i de nordiska länderna och till att stärka framväxten av tvärvetenskap inom forskningen. Några exempel förtjänar att nämnas. I sin avhandling Kampen om vetenskapen (2017), visar Alexander Ekelund att det nordiska samarbetet inom NSU var viktigt för flera framväxande samhällsvetenskapliga fält under 1970-talet, bland annat för den feministiskt inspirerade forskningen. Även Poul Hermansen lyfter i sin historiska översikt över NSU:s första 35 år, Kritik og krise (2000), fram betydelsen av organisationen för forskningsinitiering i Norden, inte minst för utvecklingen av kriminologin, rättssociologin och för den tidiga miljöforskningen. Likaledes beskriver Bo Wirmark i en minnesteckning över framväxten av Freds- och konfliktforskningen hur NSU hade en avgörande betydelse för att initiera och etablera ämnet (Uppsala universitet, 2012). I NSU:s initierande arbete deltog bland annat Johan Galtung – som grundade ämnet i Norge och internationellt – samt anatomiprofessor Bror Rexed, dåvarande ledamot i Fredsforskningsutredningen (SOU 1966:5) och som tillsammans med Alva Myrdal förberedde tillkomsten av Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI). Även Arne Melberg understryker i ”Myten om Kris” (Ord&Bild, 24/2 2020) hur NSU:s studiecirkelverksamhet på 1970-talet spelade en viktig roll för hans egen och Horace Engdahls förnyelse av den svenska litteraturvetenskapen. Vidare skriver exempelvis Kristian Gerner i Rysslands historia (2019) att den forskning som bedrevs inom NSU kring europeisk identitet gav möjlighet för bland annat estniska forskare och politiker att utveckla långtgående förslag på ekonomisk självständighet i det dåvarande Sovjetunionen under slutet av 1980-talet.

Även i Finland finns tydliga kopplingar mellan NSU och mottagandet av internationella perspektiv på kritisk teori och praktisk analytisk filosofi konstaterar Thomas Wallberg i ”Critical theory” (publicerad i Analytic Philosophy in Finland, 2016). I slutet av 50-talet var Helsingforsavdelningen för NSU mycket livaktig och bland styrelsemedlemmarna återfanns bland annat Mauno Koivisto, sedermera socialdemokratisk finansminister, statsminister, chef för Finlands centralbank och Finlands president. Han var en av de drivande krafterna bakom det utökade nordiska samarbete som mot bakgrund av bland annat samarbete kring NSU under 1960-talet ledde fram till bildandet av Nordiska ministerrådet 1972. Det torde vara få från universiteten fristående akademiska nätverk som haft ett sådant inflytande på forskningens inriktning i de nordiska länderna.

Konferenserna i Solvay var helt avgörande för kvantfysikens utvecklande. Fotografi taget under en Solvay-konferens 1927. Foto Benjamin Couprie / Institut International de Physique de Solvay

Men det Nordiska Sommaruniversitetet kan också sättas in i en längre historia av internationella sommaruniversitetet som uppstod under mellan- och efterkrigstiden med den uttalade ambitionen att skapa nya akademiska arenor för vetenskapens internationella utveckling och för freden. NSU grundades med förebild i Internationale Hochschulwoche som varit aktiv i Österrike sedan slutet av andra världskriget och med nära koppling till Wienkretsen. Från dokumenten framgår att syftet med den nya organisationen var att främja samarbetet mellan discipliner, att öka förståelsen mellan applicerade och teoretiskt orienterade vetenskaper och att skapa utrymme för att diskutera samhällsproblem som krävde perspektiv från flera discipliner. Dessutom ville man ge forskare och studenter möjlighet till djupare förståelse för och utbyte med civilsamhälle och kulturutövare.

En av initiativtagarna till NSU och talare vid den första sommarsessionen 1951 var Niels Bohr, som då talade om fysiken och behovet av att skapa legitimitet för vetenskapliga sanningar. Temat för sessionen var orsaksproblemet och ämnesvalet antyder den starka anknytningen mellan Nordiska sommaruniversitetet och den övergripande debatt om vetenskapens samhällsroll, som hölls före och efter andra världskriget inom ramen för internationella sommarskolor. Det fanns också personliga kopplingar mellan grundarna och Wienkretsen. Bland annat Paul Feyerabend var på studieresa i Danmark, Sverige och Norge flertalet gånger mellan 1949–1953, finansierat av Österreichisches College, som grundats 1945 med amerikanska ekonomiska bidrag. Under sina resor träffade Feyerabend bland annat Arne Næss, Åke Petzäll, Konrad Marc-Wogau och Eino Kaila. Flera av de senare var sedermera involverade i att grunda NSU, som därmed var en del av konstruktionen av en demokratiskt sinnad och vetenskapligt grundad internationell offentlighet med rötter i mellankrigstiden, som återupptog sin verksamhet efter andra världskriget.

Österreichisches College leddes av Otto och Fritz Molden, bägge medlemmar av den österrikiska motståndsrörelsen. Syftet med föreningen var att motverka nazistisk kultur- och vetenskapssyn vid universiteten. Den organiserades i arbetskretsar som skulle tillåta icke-hierarkiska möten mellan professorer, studenter och unga lärare. Flera av de senare hade under kriget antingen befunnit sig i motståndsrörelsen eller varit uteslutna från universitetsanställning av ideologiska skäl.

Internationalisering, tvärvetenskaplighet och kollegialt självstyre var alltså ledorden för vad vi, om vi höjer blicken litet, kan se som en större europeisk rörelse av initiativ för att stärka den akademiska friheten internationellt, både före och efter kriget.

En viktig bakgrund till grundandet av den österrikiska internationella högskoleveckan, och i förlängningen till det Nordiska sommaruniversitetet var alltså erfarenheten av vetenskapens politisering och behovet av internationella och självständiga samarbetsorgan utanför de statskontrollerade universiteten som, inte minst, styrs av forskarna själva. Demokratisk och kollegial styrning ansågs nödvändigt för att motverka stark auktoritetstro, knuten till en äldre form av organisation på universiteten och till erfarenheten av den totalitära staten. Internationalisering, tvärvetenskaplighet och kollegialt självstyre var alltså ledorden för vad vi, om vi höjer blicken litet, kan se som en större europeisk rörelse av initiativ för att stärka den akademiska friheten internationellt, både före och efter kriget.

Liknande initiativ hade tagits i mellankrigstiden och dessa kan förstås som delar av samma offentlighet, upprätthållen av individers personliga engagemang före och efter kriget. En skiss över personer och idéer kan ge en inblick i på vilka grundprinciper denna akademiska offentlighet etablerades. Davoser Hochschulkurse är kanske den mest välkända av de mellankrigstida sommaruniversiteten, framställd i framför allt amerikansk forskning som avgörande för den kontinentala och analytiska filosofins separata utveckling efter andra världskriget. Med utgångspunkt i mötet mellan Ernst Cassirer och Martin Heidegger 1929 framställs Davos stundtals som en mytisk vattendelare för den efterkrigstida filosofin, till exempel i Peter Gordons Continental Divide (2010) eller i Michael Friedmans A Parting of the Ways (2000).

De syften som uttryckligen lyftes fram av initiativtagaren dr. Kollarits var dock att möjliggöra fortsatta universitetsstudier för upp till 15 000 internationella tuberkolospatienter som vistades under en längre tid vid något av samhällets sanatorier. Snabbt utvecklades initiativet till en idé om ett europeiskt freds- och samarbetsprojekt med ekonomiskt stöd av Nationernas förbund. Kollarits kunde för ett sådant projekt på kort tid samla stöd från en stor mängd intellektuella i flertalet europeiska länder, och 1928 organiserades den första av fyra sommarsessioner (1928–1931). Tongivande var bland annat Ernst Cassirer och sociologen Gottfried Salomon-Delatour. Målet med den nya sommarhögskolan var att finna ett nytt format för forskningsarbetet i vilken distansen mellan professorer och studenter skulle upphävas, fokus skulle ligga på sakinnehåll och öppna debatter mellan individer utvalda för sin intellektuella styrka och sin vilja till internationellt samarbete. Öppet intellektuellt utbyte skulle skapa en excellent miljö var tanken, och Davos var synnerligen lämpligt i sammanhanget med sina många internationella sanatoriepatienter. Enligt Davoser Blätter (23/9 1927) var det ett uttalat syfte att stärka samarbetet och förståelsen mellan Frankrike och Tyskland.

Även i andra länder etablerades sommarhögskolor efter 1925 som ett resultat av Locarnoöverenskommelsen, när utökat internationellt samarbete med Tyskland tilläts. I Spanien hölls mellan åren 1932 och 1936 en internationell sommarskola, La Universidad Internacional de Verano de Santander, som ett akademiskt moderniseringsinitiativ initierat av den Andra Spanska republiken. Bland initiativtagarna återfanns filosoferna Francisco Giner de los Ríos, och José Ortega y Gasset, vidare Federico García Lorca med sin studentteatergrupp La Baracca, liksom Américo Castro, den spanska republikens ambassadör i Tyskland. Universitetet var tydligt inspirerat av impulser från Tyskland och förutom Castros direkta relationer utgick sommaruniversitetet från pedagogiska principer inom den spanska krausismen, en på medborgarbildning inriktad idéströmning med rötter hos Kant. Till det spanska sommaruniversitetet inbjöds föredragshållare från hela Europa och USA. Ytterligare ett snarlikt alternativ var Institut International de Physique et de Chimie, grundat av affärsmannen och amatörvetenskapsmannen Ernest Solvay i Bryssel, tillika den organisation som organiserade de för kvantfysikens utvecklande helt avgörande Solvay-konferenserna. Den första konferensen hölls 1911 och organiseras fortfarande återkommande. Idén var att skapa miljöer för framstående fysiker att diskutera de många problem som Einsteins relativitetsteori hade introducerat. Redan vid den första konferensen förknippades den med en ny idé om forskning och forskningsinitiering. Werner Heisenberg understryker i Delen och helheten (1993) att det var lika mycket de kulturella diskussionerna om religion och konst som de teoretiska samtalen som gjorde att Solvay-konferenserna bidrog så starkt till det snabbt framväxande fältet kvantfysik.

Karaktäristiskt för den akademiska offentlighet som framträder i exemplen var vetenskapens autonomi, kollegialt självbestämmande och forskningsinitiering baserad på internationellt utbyte, inom kulturliv, civilsamhälle och vetenskap. Denna offentlighet initierades före första världskriget, etablerades under mellankrigstiden och har upprätthållits efter andra världskriget fram till i dag, bland annat genom NSU:s verksamhet. Svenska forskare fanns representerade vid flertalet av sommarhögskolorna – en viktig aspekt av internationaliseringen av svensk forskning – och flera av initiativtagarna till Nordiska sommaruniversitetet, som G.H. von Wright, reste till Österrike för att delta i högskoleveckan där. Niels Bohr, som deltog i Solvay-konferenserna, hänvisade till den erfarenheten för sitt efterkrigstida stöd för NSU. Erwin Schrödinger deltog på Solvay-konferenserna och i Santander före kriget, liksom vid den Österrikiska högskoleveckan efter kriget. Även Rudolf Carnap deltog i Davos före kriget och i den Österrikiska högskoleveckan efteråt.

Den akademiska offentlighet som utvecklades i Europa, trots världskrigen, kom därmed att fungera som en kunskapscirkulerande arena med effekter på kunskapens organisering – både gällande forskningsresultaten och forskningsfältens utveckling – i ett flertal europeiska länder under nästan ett sekel. Målet med sommarhögskolorna var grundforskning snarare än kortsiktiga och för stunden konkurrenskraftiga forskningsuppgifter. De var organisatoriskt nyskapande och innebar att självständiga arbetsgrupper ordnades tematiskt, tvärvetenskapligt och med fokus på att presentera och diskutera forskningsresultat på ett sådant sätt att de kunde utgöra ingången till problemställningar, snarare än som slutresultat. De vetenskapliga frågorna diskuterades också alltid i relation till större kulturella och politiska frågor, och rörelsen mellan kulturens sfärer tilläts utgöra en motor för inomvetenskaplig utveckling. Samtidigt sågs den på detta sätt internationaliserade vetenskapen som ett viktigt led i att motverka världskrigens politiska nationalism, både under mellankrigstiden och efter andra världskriget.

NSU grundades som en del av denna större autonoma akademiska offentlighet. I enlighet med NSU:s stadgars första paragraf var den explicita målsättningen att främja en kritisk, tvärvetenskaplig granskning och utveckling av såväl metoder och gemensamma grundproblem som av enskilda vetenskapers förutsättningar. Man underströk dessutom vikten av vetenskapens relation till andra kulturella verksamheter för att utveckla nya vetenskapliga grundproblem. ör de första mötena under 1950-talet var det gemensamma temat exempelvis orsaksproblemet och människans relation till miljön, tvärvetenskapliga perspektiv på klimatförändringar samt freds och konfliktforskning.

Grundläggande för de internationella sommarskolornas akademiska offentlighet var ett starkt autonomiideal kopplat till kollegialitet och grundforskning. Man ville skapa ett akademiskt sammanhang som skulle stå fritt från ideologisk styrning, men också från idéer om att vetenskapen huvudsakligen skall vara applicerbar och styras av kortsiktiga nyttokrav, som till exempel rustningsindustrin. Akademisk autonomi skulle försäkra forskningens frihet från politisk styrning och från industrins önskemål genom att i stället stärka banden mellan discipliner, nationella skolor och mellan vetenskap och kultur. Den vetenskapsteoretiska bakgrunden i mellankrigstiden hade varit olika kantianskt och ny-kantianskt inspirerade idéer om vetenskapens autonomi, och på 1950-talet hade dessa funnit genklang hos Wienkretsens idé om vetenskapens självständighet. Under 1960- och 70-talet kom autonomitanken att delvis överföras och omsättas inom ramen för den vanliga universitetsverksamheten i bland annat Sverige, i och med universitetsväsendets förändring, och då paradoxalt nog med stöd i den nya vänstern.

De stora förändringar som skedde inom de nordiska universiteten på 1960-talet reflekterades och debatterades flitigt i NSU:s tidskrift Nordiskt forum. Exempelvis skriver Johan Galtung i ”Det autonome universitet” (1968) att universitet bör reformeras för att kunna utbilda människor mot en högre grad av autonomi. Universitetets autonomi likställs här med faktiska organisationsprinciper, som i efterliknelse av den akademiska offentlighet som redan praktiserades inom NSU och de andra sommarskolorna, skulle ge individen möjlighet att förhålla sig kritiskt, granskande och debatterande i förhållande till forskningen. För Galtung var det också mycket viktigt att skapa akademiska miljöer i vilken grundforskning och applicerad forskning kunde mötas.

I linje med tidens förändringar av de offentliga arenorna behöver denna akademiska offentlighet bibehållas och utvecklas in i den digitala sfären, inte avvecklas. Det talas mycket om akademisk frihet, men vem är villig att försvara och finansiera den autonoma akademiska offentligheten?

Flera av de konkreta förslag som Galtung formulerar (även om han inte var ensam om detta i en större debatt) införlivades sedan som universitetspraktik i och med 1977 års högskolereforms krav på demokratisk organisering av universiteten, och i de på 1960-talet föregående samarbetsexperimenten med studentinflytande (FNYS). Bland förslagen fanns en förändring av föreläsningsverksamheten mot en högre grad av studentcentrerad seminarieverksamhet, en ökande grad av tvärvetenskaplighet och en större mängd mindre kurser för studenterna att välja mellan, gärna med direkt koppling till pågående forskning samt en därtill hörande omvandling av fakulteterna för att överbrygga glappet mellan grundforskning och applicerad forskning. Dessa idéer om autonomi lade vikten vid kollegialt styre och demokratiska beslutsordningar, inte på den nutida autonomireformens decentraliserade linjestyrning. Flera av de aspekter av akademisk autonomi som kunde återfinnas inom Wienkretsen och Österreichische College – icke-hierarkiska strukturer och kollegialt självbestämmande bland annat – kunde med lätthet sammansmälta med de idéer om universitetets autonomi som kom på 1960-talet inom den nya vänstern. För båda gällde att akademisk autonomi skyddade från statsintervention, men detta skulle inte förstås som en blind tilltro till absolut värdeneutralitet utan organiseras enligt anti-hierarkiska och demokratiska principer.

NSU är en organisation som på ett väsentligt sätt har upprätthållit den akademiska offentlighet som i växelverkan med universiteten har producerat betydande grundforskningsresultat. Det har grundat sig på värden och en organisation som tillåter internationell rörlighet, vetenskaplig innovation och demokratisk hållbarhet baserad på civilsamhällets, kulturlivets och politikernas inkludering och engagemang. Detta är också värden som lyfts som styrande för Nordiska ministerrådets framtidsvision 2030. Trots det har Nordiska ministerrådet meddelat att finansieringen av NSU skall upphöra från och med nästa år, med motiveringen att organisationen inte passar in i den nya visionen. Idealet om akademisk autonomi mötte kritik redan på NSU:s andra möte för att inte vara konkurrenskraftigt ur ekonomisk och spetsforskningssynpunkt och har sedan dess återkommit genom hela dess historia.

Men ur ett historiskt perspektiv har NSU:s organisationsmodell och den akademiska offentlighet som den är en del av visat sig vara mycket produktiv. Att NSU upprepat hotas med indragen finansiering från Nordiska ministerrådet är extra paradoxalt, eftersom det var NSU:s samarbete inom forsknings- och utbildningssektorn, liksom den direkta teoriutveckling som skedde inom ramen för freds- och konfliktforskningsdebatterna på 1950-talet, som föregick Nordiska ministerrådets satsning på forskningssektorn och bidrog till att formulera de idéer om nordiskt sektorsamarbete, som bland annat Mauno Koivisto och Tage Erlander sedan realiserade i överenskommelserna som etablerade Nordiska ministerrådet. Det är för övrigt ett gott exempel på hur vetenskap och politik kan samspela.

De resultat som en organisation som NSU producerar är långsiktiga, men de kan ses tydligt i disciplinära liksom universitetsorganisatoriska utvecklingslinjer under de senaste 70 åren. Utbyten mellan vetenskap, civilsamhälle och politik kan ske utan att universitetets forskning detaljstyrs av politiska överväganden eller industrin. Denna korta historiska tillbakablick visar tvärtom att den typ av europeisk, autonom akademisk offentlighet som NSU representerar är avgörande för vetenskapens långsiktiga utveckling, för mobilitet och forskningens internationalisering samt för en hållbar interaktion mellan civilsamhälle, kultur och akademi. I linje med tidens förändringar av de offentliga arenorna behöver denna akademiska offentlighet bibehållas och utvecklas in i den digitala sfären, inte avvecklas. Det talas mycket om akademisk frihet, men vem är villig att försvara och finansiera den autonoma akademiska offentligheten?

Publ. i Respons 5/2020 695
TEMA | Vakta din tunga!

Karolina Enquist Källgren

Karolina Enquist Källgren är biträdande lektor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...