Nu hägrar möjligheten att via analys av DNA fastställa folkslags härkomst. Genetikern Harry Ostrers Legacy – A Genetic History of the Jewish People är ett exempel på denna tendens. Antropologen Nadia Abu El-Hajs The Genealogical Science är en kritisk uppgörelse med dessa föreställningar, som påminner mycket om den gamla rasbiologin.
År 1996 publicerade The American Journal of Human Genetics en artikel skriven av två sydafrikanska genforskare. De hade löst Lembafolkets gåta. Lemba är ett afrikanskt folkslag som lever i södra Afrika. Enligt deras muntliga historietradition är de en av de tio förlorade stammarna från det bibliska kungariket Israel, som försvann spårlöst ur historien vid den assyriska invasionen, 722 f.v.t. Lemba har vissa traditioner som påminner om de judiska; till exempel blandar de inte kött och mjölk. Huruvida Lemba verkligen är en av Israels förlorade stammar har diskuterats åtminstone sedan 1970-talet, inte minst i Israel och i judiska kretsar i Amerika. Den sydafrikanska forskarduon hävdade att de nu en gång för alla funnit svaret – i Lembafolkets y-kromosomer. Till Lembas belåtenhet rapporterade forskarna att deras studie styrkte den muntliga historietraditionen. Baserat på en analys av fyra markörer på y-kromosomet uppskattade forskarna att ”mer än eller lika med 50% av Lembafolkets y-kromosomer har semitisk härkomst, cirka 40% är negroid och ursprunget för resten kan inte fastställas”. Baserat på Lembas genotyp i kombination med deras ”judiska traditioner” slöt sig forskarna till att detta bantutalande folk på Afrikas sydspets var av judisk härkomst. Lemba-artikeln var en förespegling om ett nytt fenomen av global betydelse. Dörren hade öppnats till en skön ny värld, där folk kunde läsa sin historia genom ett nytt slags arkiv, som var och en bar inom sig.
Det finns numera en omfattande litteratur kring den nya genforskningen, skriven av både forskare och journalister. Ett framstående exempel på det senare är Sam Keans bok The Violinist’s Thumb: And Other Lost Tales of Love, War, and Genius, as Written by Our Genetic Code (2012), vars varma mottagande bland kritiker såväl som allmänheten vittnar om att genetik har blivit populärkultur. Ett lite mer akademiskt förhållningssätt erbjuds i en ny bok av den framstående genetikern Harry Ostrer, Legacy: A Genetic History of the Jewish People (2012). Hans bok är talande för den nya gentrenden, både för hur den lägger fram den moderna genforskningens historia och för hur han kopplar denna historia till frågor om individuella och kollektiva identiteter. I likhet med många av sina genforskande kollegor är Ostrer själv jude och intresset för judisk genetik blir därmed på en och samma gång ett objektivt vetenskapligt projekt och en djupt personlig självutforskning. Detta har en djup historisk resonans. Att många icke-judiska forskare har varit besatta av ”juden” känner de flesta till. Mindre känt är att det judiska har varit föremål för omfattande undersökning också av judar, åtminstone sedan haskalans dagar i slutet av 1700-talet.
Harry Ostrer medger att frågan om vad judiskhet består i är komplicerad. Men, hävdar han, ”bevisningen för biologisk judiskhet är numera obestridlig”. I sin bok berättar han om studier som visar att det finns genetiska skillnader mellan judar och icke-judar bland amerikanska medborgare av europeisk härkomst. Han nämner andra studier som visar att majoriteten av alla judar härstammar på mödernet från ett mycket litet antal kvinnor (the founding mothers) och att vissa haplotyper (gensekvenser) är vanligare bland judar än andra. Dessutom ger forskningen vid handen att judar lider högre risk att drabbas av vissa genetiska åkommor, exempelvis Tay-Sachs och Gauchers sjukdom. Ostrer själv har spelat en avgörande roll i den här forskningen. Som grundare av the Jewish HapMap Project, menar han att han har kunnat visa ”i utsökt detalj vad vi har anat i ett sekel. Judar från de stora diasporagrupperna – askenasi, sefardi och mizrahi – bildar distinkta befolkningskluster”, som ”vävs samman av gemensamma genetiska trådar”. Detta betyder, enligt Ostrer, att ”det judiska folkets historia kan betraktas i deras genom”.
Är frågan därmed avgjord? Är judarna en ras? Finns alltså människoraser? Efter ett drygt halvsekel då den vedertagna sanningen varit att raser inte existerar är det inte utan ett visst motstånd – intellektuellt, men framför allt moraliskt – som man ställer frågan. Genforskare är knappast de första att fundera över saken. Men i dagens samhälle tycks de svar genetiken erbjuder inta en privilegierad position, inte bara bland forskare, utan även i samhället i stort. Detta har väckt intresset hos samhällsvetare, som på senare tid har börjat studera den nya genforskningen ur ett samhällsperspektiv.
I våras, samtidigt med Ostrers bok, utkom det senaste och mest genomarbetade bidraget till detta begynnande forskningsområde. Boken heter The Genealogical Science: The Search for Jewish Origins and the Politics of Epistemology och är skriven av antropologen Nadia Abu El-Haj. Den centrala insikten hos El-Haj är att relationen mellan våra sociala föreställningar och vetenskapen formas dialektiskt, ungefär som M. C. Eschers konstverk ”Händer som ritar”, där två händer ritar varandra och därmed är medskapare till varandra. Föreställningen att det går att skilja mellan det objektivt vetenskapliga och det subjektivt sociala döljer en mer komplicerad verklighet.
Den nya genforskningen är mycket lik gamla tiders rasbiologi i sin tendens att betrakta människan som indelningsbar i distinkta befolkningsgrupper, menar El-Haj. Men de skiljer sig framför allt på en avgörande punkt, som också tydligt visar på samspelet mellan samhälle och vetenskap. Medan rasbiologin kom till i nationalismens tidevarv, återfinns genetiken i nyliberalismens. Då förstod vi världen utifrån förutbestämda tillhörigheter och det var på basen av vår födslorätt som vi fann vår plats i samhället. Men den nyliberala människan skapar sitt eget öde genom sina egna aktiva val.
El-Haj hävdar att det nyliberala människoidealet reflekteras i hur vi läser vår genetiska kod. Den nyliberala läsningen hänger nämligen på så kallad skräp-DNA, det vill säga de regioner av DNA som inte kodar för proteiner. Trots att skräp-DNA (som utgör ca 95 procent av allt DNA) saknar biologisk betydelse, innehåller det en läsbar kod, strängar bestående av miljontals A:n, C:n, G:n och T:n (DNA:s fyra baser) i oändliga serier. Numera kan forskare också tidsbestämma de genetiska koderna. Därmed fungerar de som historiska markörer, som låter forskarna studera mänsklighetens utveckling, men också specifika människogruppers ursprung och historia. Dessa ”evolutionens tysta passagerare”, som Oxfordgenetikern Bryan Sykes beskriver dem i Saxons, Vikings, and Celts: The Genetic Roots of Britain and Ireland (2007) kan alltså läsas som historiska dokument, som åskådliggör vårt individuella och kollektiva ursprung i la longue durée.
Plötsligt har möjligheten öppnats för dem som saknar traditionella historiska dokument, att ”läsa” sin historia i ett annat slags dokumentation. I Amerika har det blivit populärt bland svarta att låta gentesta sig på ett av de många företag som nu erbjuder tjänsten. Den andra gruppen som utmärkt sig inom detta område är judar, både som konsumenter av gentester och som framstående forskare på genetikens område. Det är den senaste metoden för att besvara frågan om vad judiskhet faktiskt är. Tanken är att om judar historiskt har levt endogamt, det vill säga mestadels skaffat barn med andra judar och uppfostrat dem enligt judiska traditioner, borde detta faktum kunna iakttas i den genetiska koden. Judiskhet borde vara ett biologiskt faktum!
Är vi då inte tillbaka i gammal hederlig rasbiologi? På många sätt är vi det, menar El-Haj. De gemenskaper som i femtio år har sagts vara sociala konstruktioner, har återgått till att betraktas som biologiska faktum. Men, betonar hon, medan gamla tiders föreställningar om ras gjorde gällande att rasen bestämde individens egenskaper, har vi i detta nyliberala tidevarv vänt på steken. Skräp-DNA:t blir betydelsefullt som en sociohistorisk markör just för att det är biologiskt betydelselöst. Det som avgör individens rätta jag, har ingen biologisk funktion, men väl kulturell signifikans, eftersom det vittnar om förfädernas grupptillhörighet. Och precis som den genetiska föreställningen om ras betecknar en persons sociala val i det förflutna, påpekar El-Haj, hänger det på den samtida individens eget val om hon ska leva i enlighet med sin sanna identitet. Därmed går vi fria från den biologiska determinismen i tidigare rasforskning. I genomikens och nyliberalismens tidevarv är människan inte längre biologins slav. I stället är det biologin, i form av vårt skräp-DNA, som tar form enligt våra sociala val.
På senare tid har nya forskningsrön framkommit som visar att skräp-DNA faktiskt har viktiga biologiska funktioner. Det återstår att se hur det kommer påverka den nyliberala genetiken och dess möjligheter att särskilja sig från gårdagens rasbiologi.
Detta är inte det enda område där samhälle och vetenskap glider in i varandra på oväntade sätt. Den nya genetiken må ha gett oss möjlighet att nå svar som tidigare varit oåtkomliga. Men, påpekar El-Haj, en subtil anpassning till de svar som genetiken har förmåga att ge, har gjort att även våra frågor är delvis nya, utan att vi alltid inser det. Det får konsekvenser inte bara för genforskningen, utan också för vårt sätt att förstå våra egna jag och karaktären på det förflutna, i vilket de har stöpts.
Ett tydligt exempel är forskningen kring kohen-haplotypen. Kohen är namnet på det judiska prästkastet, som ärvs på fädernet. Enligt den judiska traditionen var det Moses bror Aaron, som var den förste kohen. (I traditionell judendom delas judar in i tre grupper, baserat på deras religiösa roller: kohanim, leviter och israeliter.) I ett antal studier från slutet av 1990-talet fann forskare en haplotyp, en viss DNA-serie, på det manliga y-kromosomet, som bars av hälften av alla självidentifierade kohanim och en tiondel av alla judar. DNA-serien kom därefter att kallas den modala Kohen-haplotypen (the Cohen Modal Haplotype [CMH]). Kohen-haplotypens ursprung kunde dessutom spåras till Levanten och 2650–3280 år tillbaka i tiden, det vill säga ”mellan uttåget ur Egypten och förstörelsen av det första templet år 586 före vår tideräkning”, som en av de första studierna uttryckte det. (Artikeln publicerades i Nature 1998 med titeln ”Origins of Old Testament Priests”.) Därmed ansågs forskningsresultaten styrka den judiska historietraditionen.
I artiklar i såväl den akademiska pressen som populära tidningar och tidskrifter hyllades upptäckten av Kohen-haplotypen som en sensation. Återkommande fick man veta att man nu funnit en biologisk bas för det judiska, och Harry Ostrer framställer det så i sin bok. Den amerikanske vetenskapsjournalisten Jon Entine skrev i Abraham’s Children (2007): ”I genetiska termer är det Gamla testamentet historien om y-kromosomet.” När Dagens Nyheter för några veckor sedan rapporterade från den senaste av dessa Kohenstudier, skrev även de att de nya forskningsrönen visade på en ”stark biologisk bas för det judiska” (DN, 2012–08–07).
Här finns dock ett problem: den gängse definitionen av en jude sedan talmudiska dagar är en person vars mor – inte far – är jude. Kohenstudiernas glasklara resultat föranledde alltså en subtil förflyttning från en besvärlig epistemologisk terräng (mödernet) till en där genforskningen hade fast mark under fötterna, y-kromosomet och fädernet.
Ett annat tydligt exempel på hur samhälle och vetenskap glider in i varandra får vi från en annan av de studier som Ostrer beskriver i sin bok. I detta fall rörde det sig om ett forskarteam lett av genetikern David Goldstein, som påstod sig kunna genetiskt särskilja europeiska judar från icke-judar i USA. I studien, som publicerades 2009, hävdades att man kunde ”avgöra fullt askenasiskt judiskt påbrå med 100 procent sensitivitet och 100 procent specificitet”. Även detta resultat mottogs som sensationellt av både forskare och lekmän.
Även här finns ett aber. Vid närmare granskning visar det sig nämligen att träffsäkerheten var förbehållen personer vilkas samtliga mor- och farföräldrar var judar. Det var dessa som avsågs när man talade om ”fullt” askenasiskt påbrå. Men den gängse definitionen av en jude avgörs alltjämt på mödernet, och den enda släkting som betyder någonting är därmed mormor. Föreställningen att man kan vara mer eller mindre judisk beroende på hur många av ens föräldrars föräldrar som är judar är fullständigt främmande för hela den judiska halakhiska traditionen. Genetikern Goldstein, i sin iver att finna en genetisk bas för det judiska, hade uppfunnit en ny definition av judiskhet.
Det är som i skämtet med mannen som letar efter sina nycklar i gatlampans sken trots att han egentligen har tappat dem i mörkret längre bort. Men i den här versionen hittar mannen strax en nyckel, som visserligen går till ett annat hus, varpå han bestämmer sig för att bosätta sig där i stället.
Men vad kan genforskningen säga oss om förekomsten av människoraser i allmänhet? För att besvara frågan, måste den placeras i den moderna rasforskningens vidare historia. Den gängse bilden av rasbegreppet är att det togs för givet förr i världen, men att i och med vetenskapliga framsteg under efterkrigstiden har människoraser förpassats till historiens skräphög, i sällskap med det ptolemaiska systemet, den platta jorden och alkemi. Men den föreställningen tar miste i dubbel bemärkelse, både när det gäller hur ras förstods i det förflutna, och när det gäller rasbegreppets roll i samtiden.
Vetenskapsmän har i alla tider vetat att skillnader mellan människor ter sig som en regnbåge, med små, omärkbara gradskillnader och inte som en färgkarta med klart avgränsade fält. Herodotos konstaterade det redan 400 f.v.t. Johann Blumenbach, som tillsammans med Linné var den biologiska taxonomins grundare, skriver i sin De generis humani varietate nativa från 1775 att ”oräkneliga sorter av mänskligheten flyter över i varandra genom ej förnimbara gradskillnader” och att ”ingen variation, i färg, utseende eller kroppsbyggnad, etc. är så singulär att den inte är ansluten till andra av samma slag genom en omärkbar övergång”. William Boyds rasklassiker, Genetics and the Races of Man från 1950 innehåller flera hänvisningar till dessa slutsatser hos Blumenbach. Att människor biologiskt har ”en tendens att variera”, som en av Charles Darwins bundsförvanter, Alfred Wallace, skrev 1864, har alltså varit välkänt inom naturvetenskapen i århundraden, om inte alltid utanför den. Boyd varnade för riskerna med att ”överta den gemena föreställningen om ras och införliva den i antropologiska avhandlingar”.
Detta förhindrade emellertid varken Blumenbach eller Boyd att i synbar strid med sina empiriska iakttagelser föreslå taxonomiska rassystem för människan. Detta avslöjar någonting avgörande om rastänkandet i det förflutna såväl som i nuet. Vetenskapen och de teknologiska verktygen tycks inte göra någon större skillnad. Samma soppa kan kokas på många slags spik, från sekelskiftets frenologi, 1920- och 30-talets blodgruppsforskning, proteinelektrofores-tekniken under 1950-talet, HLA-system, RFLP och samtidens forskning på mitokondrialt, y-kromosomalt och autosomalt DNA. Vetenskapen framhärdar i sin kategoriseringsiver, påhejad av människors behov av distinkta, meningsbärande identiteter som låter oss känna tillhörighet, förankra privilegier och berättiga ojämlikhet av olika slag.
Stephan Palmié, antropolog vid the University of Chicago, har drivit denna insikt längre än de flesta genom att stämpla den antropologiska genforskningen som ”genkonst” på nivå med andra civilisationers trollkonst. Palmié menar att även om genforskningen är ny i teknologisk mening, så sätts den i samma gamla arbete med att bygga meningsfulla grupptillhörigheter. Som antropolog är Palmié välbekant med människors enastående förmåga att leva med motsägelser. Vi har till exempel lätt att bortse ifrån vad vi vet om giften över befolkningsgrupper, när vi betraktar vår egen etniska tillhörighet som given och okomplicerad. Vi formulerar gemenskaper i biologiska termer och väljer att bortse ifrån att där ingår en hel del godtycklig och kreativ bokföring. Därefter vaktar vi dessa ”naturliga” gränser genom ständiga utlåtanden om inklusion och exklusion. Genforskningen, för att tala med Palmié, är ”ett nytt epistemiskt medel för att nå ett gammalt epistemiskt mål: att avgöra ’rasidentitet’”. (Se Palmié, Stephan. 2007. “Genomics, Divination, ‘Racecraft’. American Ethnologist, Vol. 34, No. 2, s. 209.)
Det självbedrägeri som vi människor regelbundet ägnar oss åt är inte bara nödvändigt för att få vardagen att gå ihop; det är också en förutsättning för vetenskapens vardagslunk, enligt vad vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn hävdade redan 1962 i boken The Structure of Scientific Revolutions. Det ser vi tydliga exempel på inom biomedicinen och framför allt inom så kallad pharmacogenomics. I juni 2005 godkände amerikanska Food and Drug Administration (FDA) det första rasspecifika läkemedlet: BiDil (bye-dill) behandlar hjärtsvikt – enbart hos afro-amerikaner. När medicinen kom ut på marknaden hyllades den som ett genombrott för ”personaliserad” sjukvård. Men på senare tid har allt fler hävdat att det inte finns några konkreta bevis för att BiDil skulle fungera bättre på svarta än på andra. FDA:s godkännande var baserat på en klinisk studie, som enbart involverade svarta amerikaner. (För en bra översikt se Jonathan Kahns ”Race in a bottle” i Scientific American från augusti 2007). Vad anbelangar läkemedelsföretagen lockas de främst av pharmacogenomics förträffliga marknadsföringsvärde, en talande illustration av hur mötet mellan genforskning och identitetspolitik kan te sig inom ramen för vår nyliberala ordning, som John och Jean Comaroff döpt till Ethnicity, Inc.
Trots detta envisas forskare med att använda rasindelningar (eller ibland det mindre laddade ”befolkningsgrupp”) som meningsfulla kategorier i sin forskning. Flera av dem har försvarat detta mot sina kritiker. ”Förekomsten av variationsmönster är ett obestridligt biologiskt faktum, resistent mot analytisk dekonstruktion eller empirisk omprövning”, har exempelvis den genforskande antropologen Kenneth Weiss skrivit i en uppmärksammad artikel i Evolutionary Anthropology från 2005 med titeln “Racing around, getting nowhere”. Weiss hävdar att det vore ”fånigt” att förneka att rasbegreppet är en ganska träffsäker informationskälla för att bedöma riskfaktorn för vissa sjukdomar och förutse hur en patient kommer att svara på en viss behandling.
När dagens vetenskap talar om ”ras” (eller befolkningsgrupp eller etnicitet) i biologisk mening, rör det sig inte om ett typologiskt påstående, utan om ett statistiskt. En jude har en högre statistisk sannolikhet att drabbas av Tay Sachs, medan svarta har en förhöjd risk att drabbas av sickelcellanemi och asiater av talassemi, eftersom en person som identifierar sig själv som jude, svart eller asiat har en högre sannolikhet att bära på en viss genuppsättning, som i sin tur orsakar tillståndet. Inte alla askenasiska judar bär på Tay Sachs-genen (bara ungefär 1/3600 drabbas) och inte alla som drabbas är judar. I en värld där vi saknar resurser att gentesta varje enskild individ, blir statistiska modeller som denna det näst bästa alternativet. De tillåter forskarna att sätta in sina begränsade resurser där de gör störst nytta.
Men det medför också uppenbara risker. Säg till exempel att polisen fattar beslut om en riktad brottsförebyggande kampanj i en viss stad genom att fokusera på alla stadens höghusområden. Höghusområden samlar ett stort antal människor på en liten yta. Dessutom är den genomsnittliga inkomsten i höghusområden lägre än i resten av staden. Genom annan statistik vet vi att fattiga är överrepresenterade i brottsstatistiken (av en massa komplicerade skäl). Nog verkar det som en rimlig strategi och en förnuftig disponering av knappa resurser. Galet blir det först då någon får för sig att det är på grund av höghusboendet som människorna i dem begår brott! Tyvärr är detta slags kategorimisstag, där man alltså tar fel på samband och orsakssamband, alltför vanligt. Det är till exempel just i förvirringen mellan dessa båda – mellan korrelation och kausalitet – som Sverigedemokraterna skapar sitt politiska utrymme i invandrarfrågan.
Vi svenskar vill annars gärna tro att vi är förskonade från detta barbariska rastänkande. Men även om problematiken är mer explicit i USA, där multikulturalismen är inbyggd i det federala nationsbygget, är den knappast frånvarande i Sverige. Mitt hypotetiska scenario ovan är faktiskt inte alltför långt ifrån den svenska verkligheten. Under arbetet med denna text utkom Europarådets senaste rapport om rasismen i Sverige. Där lyfts just ”boendesegregation” och ”diskriminering på bostadsmarknaden” fram som speciellt allvarliga brister. Bejakade svenskarna inte i praktiken ett visst rastänkande, skulle vi inte ha så lätt att slänga oss med begreppet ”etniska svenskar”. 5,6 procent skulle inte rösta på Sverigedemokraterna. Presentatören för ett SVT-inslag om Ramadan från i år skulle inte komma för sig att säga till en intervjuperson hon stöter på i moskén: ”Du var ju svensk från början, men sen konverterade du till islam eller hur?”
Nadia Abu El-Haj pekar i sin bok på ett annat slags risk som är vanligt förekommande i den nya genforskningen, nämligen att vi bakar in svaret vi hoppas finna i premissen för studien. För några år sedan publicerades en studie genomförd av ett team lett av Oxford-genetikern Chris Tyler-Smith. Han hade upptäckt att en viss y-kromosomal haplotyp var vanligt förekommande över hela den eurasiska landmassan. Dess ursprung bestämdes till inre Mongoliet för 1000 år sedan, samma tid och plats där Djingis khan påbörjade sitt historiska imperiebygge. Det rörde sig alltså enligt forskarna om en haplotyp med ursprung i det mongoliska kungahuset. Djingis khan ska enligt historiska källor ha hållit sig med ett mycket stort harem, med hundratals kvinnor från varje folk han hade besegrat på slagfältet. Med dessa plägade han samkväm i sådan omfattning att han, enligt Tyler-Smiths uppskattning, är anfader till 8 procent av alla samtida män bosatta på territorium som någon gång tillhörde det mongoliska riket.
En bra historia, men är den sann? Studien hade ett konfidensintervall på 95 procent att haplotypen var mellan 700 och 1300 år gammal. Det passar in på Djingis khan, som ska ha levt från 1162 till 1227, men det passar också in på ett mycket stort antal andra människor i de 23 generationer som ryms i ett 600-årsintervall. Och eftersom tidsuppskattningen är baserad på tämligen osäkra statistiska modeller för att beräkna mutationsfrekvenser, vilka egentligen är slumpvisa, skulle intervallet kunna vara mycket större. Det är blott ett ögonblick ur evolutionssynpunkt, men i mänsklighetens historia hinner mycket hända på 600 år. För att spåra denna gen till Djingis khan, är det alltså nödvändigt att vi redan känner till honom och tar historierna om honom för sanna, inklusive dem om hans ansenliga harem. Generna själva kan inte tala om det. Exemplet är taget från Abu El-Hajs bok och visar på riskerna med att genforskningens resultat blir cirkelresonemang, där det som ska testas också blir en del av premissen.
Ostrer ägnar ett långt avsnitt åt befolkningsspecifika genetiska sjukdomar och grundareffekten, det vill säga då en liten grupp människor får stor avkomma och därmed sprider sin arvsmassa över en stor grupp. Harry Ostrer nämner hyperkolesterolemi, en åkomma som ökar risken för hjärtinfarkt bland unga och som är vanligare bland europeiska judar. Den genmutation som orsakar åkomman uppstod, enligt Ostrer, för 20 generationer sedan. Därmed sammanfaller den med att den polske kungen gav judar uppehållstillstånd i Litauen. Ostrer menar att det fåtal judar som då bosatte sig i Litauen måste ha haft genen, som därmed levde vidare och spreds i den hastigt växande gruppen. Även om vi accepterar Ostrers tidsuppskattning, går det inte att uttala sig med en sådan precision som Ostrer vill påskina. 20 generationer ger ett spann på 100 år, beroende på om man räknar med att en generation är 25 eller 30 år. 1503, året då kung Aleksander i Polen åter gav judarna tillstånd att bosätta sig i Litauen, faller förvisso inom det spannet. Men det finns ingenting som gör just det året mer sannolikt än något annat, förutom om man – återigen – läser just den del av det förflutna som ska förklaras tillbaka in i den genetiska datan.
Precis samma problematik återfinns i Kohenstudierna, vilkas resultat framställs som att de styrker den judiska traditionen att den förste Kohen var Moses bror Aaron. För att den genetiska datan ska låta sig läsas så, krävs att den betraktas i ljuset av en bokstavstrogen tolkning av bibliska händelser och personer, en mycket främmande tanke för dagens bibelforskare, men tydligen inte för alla samtida genetiker.
Dessa epistemologiska frågor kan få oanade politiska konsekvenser. År 2000, fyra år efter den första Lembastudien, utfördes en ny undersökning. Målsättningen var att hitta nya genetiska bevis för Lembas judiskhet genom att söka i deras arvsmassa efter den då nyupptäckta Kohen-haplotypen. Om man kunde finna denna genetiska markör i samma frekvenser bland Lemba som bland världens judar, ansåg man sig kunna stärka tesen att Lemba verkligen var ett av Israels förlorade folk. Mycket riktigt fann man vad man sökte och de nya rönen fick stor uppmärksamhet världen över. Den amerikanska tv-kanalen PBS ägnade ämnet en hel programserie. Dessutom stärktes ansträngningar, påbörjade redan efter den första genetiska studien på Lembafolket bland ett växande antal judiska grupper, för att ”återföra” Lemba till judendomen. Den amerikansk-judiska organisationen Kulano (hebreiska för ”alla vi”), har skickat rabbiner, grundat utbildningsprogram och ordnat studieresor för amerikanska och judiska ungdomar. På så vis lär man Lemba hur de ska leva sant med sina judiska rötter, sin autentiska identitet. I detta läge har alla de varningar som genforskarna må ha utfärdat i sina rapporter helt glömts bort; Lembas judiskhet är ett oomtvistligt faktum, trots problemen med Kohen-haplotypen, inklusive senare studier som visar att haplotypen inte är unik för judar eller ens en enhetlig haplotyp.
Två andra grupper som är aktivt inblandade i denna process i nära samarbete med Kulano är de två religiösa israeliska grupperna Amishav (”mitt folk återvänder”) och Shavei Israel (”återvändare till Israel”). Dessa två arbetar för att ”återföra” ”förlorade” judar till deras ”hem” i Israel. Båda har starka kopplingar till den national-religiösa bosättarrörelsen, och de flesta av de ”återvändande” placeras på bosättningar på Västbanken, där de ersätter palestinier som billig arbetskraft. En annan grupp med samma öde är Shinlung-folket i nordöstra Indien. Även denna grupp befanns vara en av Israels förlorade stammar och döptes därmed om till Bnei Menashe (”Menasses söner”). Framför allt tack vare rabbi Eliyahu Avichail, grundare av Amishav, har över 1700 Shinlung/Bnei Menashe kunnat immigrera till Israel, där samtliga har bosatt sig i israeliska bosättningar på Västbanken. Knessets Kommitté för immigration, integration och diaspora fattade nyligen beslut om att samtliga 7232 Bnei Menashe ska få tillstånd att ”återvända hem” till Israel. Enligt Nadia Abu El-Haj finns det i dagsläget cirka 40 000 människor som skulle kunna komma ifråga för liknande åtgärder, inklusive Abayudaya i Uganda, spanska kryptojudar och subbotniks från Sibirien.
Religiositeten blir allt lägre, judisk kultur alltmer heterodox, stödet för Israel alltmer moraliskt komprometterat, och Förintelsen är snart utom räckhåll för levande minnen.
Dagens antropologiska genforskning har vad Michel Foucault en gång benämnde ”epistemologisk makt”. Vårt samhälle har vissa regler för vilka sorters påståenden som har potential att få status som sanningar. I vår ”dokumentkultur” står genforskningen stark eftersom den producerar läsbara dokument, dess rön blir epistemologiskt privilegierad kunskap. Vi lyssnar noggrant när genforskare påstår att Djingis khan genom sitt harem spred sina gener till nästan en tiondel av Asiens befolkning eller när Harry Ostrer slår fast att ”bevisen för biologisk judiskhet har blivit obestridliga”. I slutet av sin bok skriver Ostrer: ”Svaret på Jacobs fråga från 1899, ’Är judarna judar?’ tycks vara ett emfatiskt ja… Judiskhet på den genetiska nivån kan liknas vid en väv där trådarna representerar delade DNA-segment utan att en enskild tråd är nödvändig för sammansättningen.”
Det är talande att Ostrer väljer att citera den judiske folkloristen Joseph Jacobs fråga, med tanke på att den är formulerad så att den tar ett jakande svar för givet. Och Ostrers vävmetafor är ett suggestivt grepp för att sammanfoga data som i själva verket saknar en röd tråd. Men den förutsätter att vi bär hans kulturella glasögon. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att det inte finns någon gen som bara judar har och inte heller någon gen som alla judar har. Det går kort sagt inte att avgöra om någon är jude eller inte på genetisk väg.
För världens judenhet, framför allt i Europa och Amerika, träder genetiken fram i ett kritiskt skede. Alla de frågor kring vilka man en gång byggde starka judiska identiteter har påtagligt förlorat sin kraft. Religiositeten blir allt lägre, judisk kultur alltmer heterodox, stödet för Israel alltmer moraliskt komprometterat, och Förintelsen är snart utom räckhåll för levande minnen. Över hälften av alla judar gifter sig med icke-judar i en utveckling som av vissa har beskrivits som en andra Förintelse. Genetiken erbjuder inte bara ett historiskt arkiv för det judiska folket i var och en av dess medlemmar, den tycks dessutom staka ut en väg mot nya aktiviteter att samlas kring, som ”upptäckten” om det sydafrikanska Lembafolkets judiska rötter.
Att vetenskapen härmar samhället och vice versa är ingen ny iakttagelse. Redan Karl Marx kritiserade Charles Darwin för att han ”ser ånyo bland kreatur och plantor sitt engelska samhälle med dess arbetsfördelning, konkurrens, klarläggande av nya marknader, ’upptäckter’, och den malthusiska ’kampen för överlevnad’”. 0Som i fallet med raser är åtskillnaden mellan en objektiv värld av vetenskap och en subjektiv värld av mänskliga relationer en till stora delar artificiell distinktion. Och precis som med genetiska variationer går det att hitta distinkta aktiviteter på vardera sida av spektrumet, men in mot mitten, där vi oftast uppehåller oss, flyter de in i varandra och gör alla gränsdragningar godtyckliga. Genforskning är bara den senaste i en lång rad av verktyg för att ta reda på det egna jaget och den kollektiva tillhörigheten. Och precis som med all liknande verksamhet genom historien, ställer den våra grundläggande frågor och svar under nytt ljus, samtidigt som den rekryteras för allehanda kulturellt och politiskt arbete.
I genforskningen har samhällsvetenskaperna ett nytt, rikt studieobjekt. Genom det ser vi hur ny teknologi påverkar vårt samhälle på helt nya sätt, samtidigt som det vittnar om bestående drag i den moderna världen.
Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.
