Världsutställningarna under 1800-talets andra hälft var populära och exotiska tilldragelser. Miljontals människor i Väst vallfärdade för att beskåda den moderna civilisationens internationella landvinningar. Men alla var inte lika positiva. För fransmannen Gustave Flaubert var intrycken alltför överväldigande. Människan är inte gjord för att svälja det oändliga, skrev den världsvane författaren i anslutning till utställningen i Paris 1867.
Jag upplever något liknande under min läsning av läroboken En samtidig världshistoria (2014) för universitetsstudenter i historia. På drygt tusen sidor skildras mänsklighetens historia. Inte undra på att man blir aningen yr i sommarvärmen eller snarare sjösjuk. Politiska enheter som stadsstater, imperier och nationer har nämligen ersatts med hav som orienteringspunkter. Likt en guppande båt lotsas läsaren runt på denna världsseglats, som ska lära oss att förstå världen utan nationsgränser – samt att USA och Västeuropa inte nödvändigtvis är bäst i klassen. Detta initiativ av historikern Maria Sjöberg (redaktör för boken) utgör en del av den starka globalhistoriska trenden. Sjöberg tillhör de få forskare som inte bara sjunger dess lov utan faktiskt visar hur det fungerar i praktiken. Läroboken har också hyllats av kunniga kollegor. Men själv tillhör jag ändå den minskande skara oupplysta forskare som tvekar inför detta äventyr i fjärran land.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
