Debatt

Gunnar Åselius svarar

| Respons 6/2014 | 3 min läsning

Kaj Falkman: Ekot från Vietnam (Carlsson).

Det är inte så mycket dikterna i slutkapitlet som gör Kaj Falkmans bok till en romantisk berättelse, utan påståenden av typen att ”folkets tillit till onkel Ho” berodde på hans naturpoesi, att cykelströmmen på Hanois gator 1971 speglade den ”lugna andningen hos en nation som vet att vägen är lång”, eller att dalen Dien Bien Phu var ”en symbol, medveten eller omedveten, för vägen till Tao”. Beskrivningen av det territorium som i dag är republiken Vietnam som en enda nation från norr till söder, vilken kämpat för sitt oberoende sedan systrarna Trung (som var samtida med kejsar Claudius!) är också romantiserande. Det må vara denna version av historien som möter besökaren på museer i dagens Vietnam, men det gör den inte sann. I själva verket har det nutida Vietnam varit hemvist för olika etniska grupper och statsbildningar genom tiderna. Fram till 1700-talet dominerades Mekongdeltat i söder av khmerer, bergen och djunglerna i väster av moi-, meo- och thaifolken. De senares ättlingar kände sig inte mer integrerade i nationen än att de villigt stred tillsammans med fransmän och amerikaner mot Viet Minh och FNL. I söder fanns även en stor kinesisk minoritet, som fördrevs efter 1975. Delar av dagens Vietnam har ingått i olika kinesiska riken, liksom i det hinduiska Champariket. Något vietnamesiskt kejsarrike fanns däremot inte förrän 1802, varifrån Mekongdeltat längst i söder avskildes redan 1867 av fransmännen som Kochinkina och för att återförenas med resten av Vietnam först 1975. Kommunistpartiet i Kochinkina var helt fristående från Ho Chi Minhs kommunistiska parti, och området ingick inte heller i den vietnamesiska republik som Ho Chi Minh utropade 1945. Det nutida Vietnam är som stat högst omkring 200 år gammal.

Amerikanernas syn på Vietnam som en front i kalla kriget må ha varit överdriven, men knappast ’inbillad verklighetsuppfattning’.

I den romantiskt-nationalistiska berättelsen om Vietnam ingår också föreställningen om att kriget mot USA vanns av vietnameserna själva, medan Sovjetunionen och Kina endast bistod med vapen och förnödenheter. Som ryska och kinesiska historiker kunde visa redan på 1990-talet tjänstgjorde dock ständigt minst tusentalet sovjetiska rådgivare, tekniker och till och med jaktpiloter i det nordvietnamesiska luftförsvaret. Den kinesiska truppinsatsen omfattade totalt 320 000 ingenjör- och luftvärnssoldater (toppåret 1967 räknade de 170 000). Tretton sovjetiska och över 1 200 kinesiska militärer redovisas som omkomna under tjänstgöring i Vietnam åren 1965–72. Amerikanernas syn på Vietnam som en front i kalla kriget må ha varit överdriven, men knappast ”inbillad verklighetsuppfattning”.

Som belägg för att Vietnam var ett enda land anför författaren i boken att det fanns människor i Sydvietnam som ägde jord och byar i Nordvietnam. Vad han inte nämner är att dessa människor fanns i södern därför att regimen i norr hade konfiskerat deras jord, dödat tiotusentals och fördrivit bortåt en miljon. Endast på ett ställe i texten nämns kollektiviseringen. Det är inte författaren som gör det utan en av de personer som intervjuas, som berättar om ”landreformen” 1955 när många – bland andra hennes egen svärfar – avrättades (”stängdes in ett skjul och dog av svält”). Falkman hävdar också att vietnamesiska soldater aldrig massakrerade den egna befolkningen, och bortser då från FNL:s massakrer under Tetoffensiven. De hundratusentals människor som våren 1975 flydde undan den nordvietnamesiska framryckningen mot Saigon längtade uppenbarligen inte efter att bli befriade av kommunisterna. Kommunistsidans förbrytelser ursäktar inte de hundratusentals civila som dödades genom den amerikanska krigföringen, men det är väsentliga bakgrundsfakta som saknas i Falkmans skildring. Han påstår exempelvis att de amerikanska bombningarna av Nordvietnam våren 1972 handlade om att tvinga fram ett fredsavtal, när det gällde att stoppa den regelrätta invasion av Sydvietnam som Hanoiregeringen inlett i slutet av mars. Han nämner inte heller att diplomatisk förhalning från Hanois sida låg bakom julbombningarna samma år. De krav vår tid ställer på en historisk framställning är bland annat saklighet och inläsning av tidigare forskning. Det är främst i dessa avseenden Ekot av Vietnam brister.

Relaterat
Debatt

Inte en romantisk skildring

Gunnar Åselius har i en recension av Ekot från Vietnam i Respons 5/2014 betecknat min bok som ”en romantisk berättelse om ett dygdigt bondefolk” och därför ”inte duger som historisk framställning”....


Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...