Essä

Gustav III:s dagar har förlorat sitt skimmer

| Respons 5/2020 | 22 min läsning

Den historiskt inriktade skönlitteraturen formar vår bild av det förflutna och det offentliga samtalet om historia. En period med ett särskilt konfliktfyllt eftermäle är det sena 1700-talet när Sverige stod på tröskeln till det moderna samhället. En granskning av sex historiska romaner visar nya sidor av perioden utifrån feministiska och postkoloniala perspektiv och tecknar en kritisk bild av Gustav III. Men omtolkningarna av den gustavianska tiden lider också av trovärdighetsproblem som påverkar genren och relationen till läsarna.

”Gustav III:s besök i Konstakademien” (1782) av Elias Martin. Foto Nationalmuseum / NMDRH 530

Vilket ansvar gentemot det förflutna har författare till historiska romaner? Frågan kan tyckas naiv och på samma gång auktoritär i en tid när gränserna mellan fiktion och historieskrivning blivit alltmer flytande och sanningsanspråk betraktas med misstro. Den konstnärliga friheten är lika helig som en gång källkritiken var för historiker. Men med tanke på hur starka de estetiska och kommersiella intressena är för att fiktionalisera det förflutna, borde vi ägna samtidskulturens historieförmedling mer uppmärksamhet. Tv-serier, filmer och romaner om centrala identitetsskapande händelser passerar alltför ofta obemärkt, trots att det är de fiktiva framställningarna – knappast avhandlingar – som direkt formar föreställningar om det förflutna och även presenterar nya perspektiv.

Det är förvisso sant att de senaste decenniernas utveckling inom historieämnet har bidragit till ett ökat intresse för hur det förflutna representeras i samtidskulturella sammanhang. Men det har samtidigt blivit hopplöst omodernt att kritiskt ställa historisk fiktion och forskning mot varandra för att få till ett samtal om trovärdigheten i de tolkningar som presenteras. I denna essä ska jag undersöka hur sex historiska romaner av Ernst Brunner, Anna Laestadius Larsson och Niklas Natt och Dag tar sig an Gustav III och den gustavianska tiden. Jag ska ställa dessa böcker mot övergripande trender inom forskningen och peka på dilemman och möjligheter när det förflutna fiktionaliseras.

Få perioder i svensk historia har varit så dramatiska som den gustavianska tiden och få svenska regenter har blivit föremål för så skiftande omdömen som Gustav III. Det vitala kulturlivet, hovlivets glans, krigen, Gustav III:s sammansatta personlighet, reformer i upplysningsanda och även i motsatt riktning, har givit upphov till skilda litterära tolkningar av perioden, från Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke till Ernst Brunners nyligen utkomna Marmormolnet – Om bildhuggaren Sergel (Albert Bonniers Förlag, 2020). Den gustavianska perioden inleds 1772 med en statskupp, då den unge monarken gör upp med frihetstidens starka riksdag och avslutas med en ny statskupp 1809. Däremellan har vi bland annat det dramatiska mordet på maskeradbalen 1792 och sonen Gustav IV Adolfs mindre begåvade utrikespolitik som ledde till förlusten av Finland.

Det finns med andra ord flera skäl till att den gustavianska tiden, när Sverige stod på tröskeln till det moderna samhället, blivit en projektionsyta för de mest skilda uppfattningar om svensk politik, kultur och identitet. Gustav III har i litteraturen omväxlande kallats tjusarkonung, tyrann och teaterkung. En vanlig definition på den historiska romanen är att de gestaltande karaktärerna ska tänka, tala och handla i överensstämmelse med den historiska period som handlingen utspelar sig i. Det kan till exempel handla om att skildra allmänmänskliga problem genom att förlägga handlingar till noggrant rekonstruerade historiska miljöer och låta detta sammanhang bli bestämmande för hur frågorna formuleras och ges litterär form. Om detta krav inte uppfylls rör det sig om en kulissroman där det historiska sammanhanget blir underordnat intrigen.

Ernst Brunner. Foto Sara Mac Kay / Albert Bonniers förlag

Jag vill här ansluta mig till den amerikanske historikern Richard Slotkin som har argumenterat för den historiska romanens betydelse utöver underhållning och folkbildning (”Fiction for the Purposes of History”, Rethinking History – The Journal of Theory and Practice, 2–3 2005). Slotkin hävdar att den historiska romanen kan vidga kunskapen om det förflutna genom att pröva hypoteser och utföra tankeexperiment i sammanhang där de det historiska källmaterialet inte räcker till. Sådana gestaltningar kan i sin tur på ett fruktbart sätt bli föremål för diskussioner med den akademiska forskningen. Men det medför också ett ansvar eftersom fiktionen måste bygga på samvetsgranna undersökningar för att inte bryta det outtalade kontrakt som upprättas med läsaren där förtroendekapitalet är centralt. Förväntningarna på en trovärdig behandling av det förflutna skiljer naturligtvis den historiska romanen från vanlig fiktion. De romaner som studeras i denna essä vittnar om omfattande studier av perioden, men det finns problematiska sidor i vad som förmedlas.

Som genre fick den historiska romanen sitt stora genombrott under 1800-talet. Samtidigt som industrialismen spred sig i Europa och lade grunden till den nya tidens innovationer och modernitet, vände en rad tongivande författare och konstnärer blicken i motsatt riktning och intresserade sig för det förflutna i enlighet med tidens intresse för nationernas historiska rötter. Men medan 1800-talets historiska roman var intimt förknippad med nationalism är den samtida litteraturen präglad av allt annat än sådana ideal. Även om meningarna om den gustavianska tiden alltid har varit delade och debatten ibland polariserad, har Gustav III:s insatser inom kulturlivet generellt sett lyfts fram som en positiv sida hos honom. Det har inte saknats romantiserande drag i det ”skimmer över Gustafs dagar” som återkommer i beskrivningar ämnade att teckna bilden av en kulturell guldålder. Formuleringen kommer från en hyllningsdikt som Tegnér skrev 1836 i samband med Svenska Akademiens 50-årsjubileum.

Samtidigt som industrialismen spred sig i Europa och lade grunden till den nya tidens innovationer och modernitet, vände en rad tongivande författare och konstnärer blicken i motsatt riktning och intresserade sig för det förflutna i enlighet med tidens intresse för nationernas historiska rötter.

Detta skimmer har definitivt mattats av, för att inte säga helt slocknat, i samtidslitteraturen. Ernst Brunners Marmormolnet är ett tydligt exempel där Gustav III är i det närmaste fientligt porträtterad. Boken är den sjätte och avslutande delen i Brunners serie om 1700-talsmän och bygger således på en stor förtrogenhet med perioden. Även om den har kategoriserats som en biografi ligger den egentligen närmare den historiska romanen, eftersom författaren broderar ut den biografiska framställningen med fiktion. Brunner låter här skulptören och konstnären Johan Tobias Sergel återge sitt liv i jagform, från födelsen i Stockholm, under utlandsvistelser och sedan återigen i Sverige, där han verkade i huvudstaden fram till sin död 1814. Sergel accepterade med viss tvekan att arbeta för Gustav III efter flera år i Rom, där han etablerat sig som en internationellt aktad bildhuggare. I Stockholm skapade han bland annat den stora statyn över Gustav III på Skeppsbrokajen som är en postum hyllning till kungen.

Den kronologiska gestaltningen av Sergels liv ger en övergripande bild utan att vidare fördjupa några särskilda konflikter i personligheten eller konstnärskapet. Som historisk roman betraktad är den traditionell i den bemärkelsen att den gustavianska perioden skildras utan explicita nutidsanalogier eller störande anakronistiska inslag som skakar om tidsuppfattningen. Detaljrikedomen i skildringarna av konstnärens arbete ger en stark, historisk autenticitet. Men om Brunner tycks vara ytterst följsam när det gäller Sergels livsbana så får den litterära kreativiteten desto större utlopp i den kritiska blicken på kungen. I en av de tidiga scenerna i romanen, där läsaren får möta kronprinsen, urinerar han nonchalant på golvet. Några år senare är kronprinsen i ateljén och inför en gipsmodell konstruerar Brunner följande scen som sätter tonen för Gustav III:s porträtt i romanen:

Stående vid sidan om modellen var prinsen en dvärg. Han spelade själv häpen, drog värjan, vände blicken uppåt mot det manliga könet som hängde där gipsvitt och blottat i ansiktshöjd. Sedan han tittat bakåt på mig och flinat, körde han upp värjans spets mot detta vita manliga kön. Han började lirka med stålet i penishuvudet.

Det är oklart varifrån Brunner hämtat inspirationen till scenen, men den visar en arrogans hos Gustav III inför konsten som återkommer i romanen och som är svårförenlig med mängden av vittnesmål om motsatsen. Det gäller också uppträdandet i övrigt som inte alls passar ihop med den yttre värdighet som kronprinsen och sedermera kungen höll hårt på. Litteraturvetaren Leif Landen skriver i sin biografi över kungen att etiketten var som ett slags pansar för Gustav som värnade om sin höghet i sociala sammanhang. I Brunners roman finns inget av detta, nästan enbart ärelystnad och falskhet. Scenen i ateljén visar också författarens intresse för den blivande kungens sexualitet – ett lockande tema för litterär gestaltning. Brunner tar fasta på ryktena om Gustav III:s homosexualitet och pekar bland annat ut en kammarpage som kungens älskare, utöver orgier inom den innersta kretsen. Hos Brunner är Gustav III inte heller far till far till Gustav IV Adolf, vilket slås fast i romanen med hjälp av den kungatrogne Sergel.

Det kan tyckas vara en trivial sak att en historisk roman tillåter sig att brodera ut problemen i kungaparets samliv, men det är också en politisk och offentlig angelägenhet förknippad med successionen. Exemplet illustrerar moraliska dilemman som uppstår när författare avgör historiskt knepiga frågor med tvärsäkerhet.

Från början osäkra påståenden utvecklas till fantasifulla händelseförlopp i en roman som gör anspråk på historisk autenticitet. Läsarnas förväntningar på en trovärdig rekonstruktion väger lätt i detta sammanhang.

Vi har inget definitivt svar på frågan om stallmästaren Adolf Fredrik Muncks roll som ställföreträdare i den kungliga sängkammaren, men det mesta talar för en fientlig ryktesspridning. En av källorna var kungens egen moder Lovisa Ulrika som kallade sitt barnbarn en ”simpel adelsmans oäkta afföda”. Föreställningen om oäktingen har häftat sig fast i litteraturen och 1700-talets ryktesspridning ger även upphov till nya myter i vår tid. I Barnbruden, den första delen i Anna Laestadius Larsson romantrilogi, konstrueras ett hemligt bröllop mellan drottningen Sofia Magdalena och Munck. Bröllopet ska ge kyrklig legitimitet åt otrohetsaffären och acceptans för barnet. Från början osäkra påståenden utvecklas till fantasifulla händelseförlopp i en roman som gör anspråk på historisk autenticitet. Läsarnas förväntningar på en trovärdig rekonstruktion väger lätt i detta sammanhang.

Den helt osannolika bröllopsscenen kan ställas mot Klas Östergrens kreativa, men samtidigt mer trovärdiga beskrivning av problemet i tv-dramat Gustav III:s äktenskap. Här skildras kungens obeslutsamma och tafatta närmande till Sofia Magdalena. Munck agerar som rådgivare och mentor i sängkammaren och till slut lyckas paret. Även detta bygger på spekulationer, men här kan fiktionen bidra till den historiska förståelsen, eftersom framställningen delvis baseras på mer tillförlitliga utsagor om äktenskapsproblemen. Den historiska fiktionen kompletterar därmed den akademiska historieskrivningen, som saknar den skönlitterära författarens verktyg att fylla ut tomrummen.

Brunner är inte ensam om sin negativa bild av Gustav III utan knyter an till en kritisk historieskrivning om kungen och perioden. Bland de mest inflytelserika skildringarna hör historikern och skolmannen Anders Fryxells populära översiktsverk Berättelser ur svenska historien, där delarna som behandlar Gustav III kom ut 1879–1892 med hjälp av historikern Otto Sjögren. Gustav III:s statskupp betraktades som en underminering av frihetstidens utveckling av Sverige mot ”fullkomlig demokrati”. Det finns inte mycket till övers för monarkens insatser i övrigt. Rykten om gränslösa sexuella utsvävningar i parken vid Drottningholms slott återges i boken och ger ytterligare tyngd åt kritiken mot det gustavianska hovet. Fryxells negativa syn på kungen har bidragit till att forma dennes eftermäle och Fryxell vände sig dessutom mot vad han anser vara en skönmålande bild av monarken inom kulturlivet.

Fryxells negativa syn på kungen har bidragit till att forma dennes eftermäle och Fryxell vände sig dessutom mot vad han anser vara en skönmålande bild av monarken inom kulturlivet.

Detta går igen hos Brunner där Gustav III:s insatser för att omvandla Sverige till en kulturnation, genom att inrätta en rad vittra institutioner och gynna konstnärer, tonas ned. Sergel var en av dem som gynnades. Hans heroiserande staty av Gustav III, som står på Skeppsbrokajen, skaver mot hur kungens insatser för kultur och hans relation till bildhuggaren skildras i boken. Brunners roman om Bellman, Fukta din aska, lider av samma slags motsättning. Även Bellman hyllade kungen i sin konst, det vill säga i tillfällesdikter och sånger, vilket har studerats av litteraturvetaren Jennie Nell. Det fanns anledning för Bellman att känna sig förbisedd, men Gustav III:s stöd var av högsta vikt för skalden liksom för en rad andra kulturpersonligheter vid tiden. Brunner har i sin roman valt att attackera en idealiserad bild av kungen, men hamnar i stället i överdrifter åt andra hållet. Som läsare undrar man vad som är författarens personliga aversion mot Gustav III och vad som är underbyggt av Brunners inläsning av periodens källmaterial.

Inte heller Anna Laestadius Larsson har mycket positivt att säga om Gustav III i romantrilogin som innefattar Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan (Piratförlaget, 2013, 2014 och 2015). Böckerna behandlar dock inte specifikt det gustavianska kulturlivet som i Brunners fall, utan riktar mer in sig på kvinnors villkor under perioden inom olika samhällsskikt. I den mån kungen är närvarande i romantrilogin är det i egenskap av en despotisk och nyckfull personlighet med homosexuella böjelser. Berättarperspektivet växlar mellan hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta, väninnan Sophie Piper och den fiktiva karaktären Johanna som är ett övergivet barn som upptas bland hovets tjänstefolk.

Hedvig Elisabeth Charlotta, som var gift med Gustav III:s bror hertig Karl, har noggrant dokumenterat hovlivet i sina dagböcker. Detta är en rik källa till kunskap om såväl politiska händelser som det gustavianska hovets och överklassens levnadssätt. Dagböckerna spelar en viktig roll i Laestadius Larssons berättelse.

I romanen skildras ett slags feministiskt uppvaknade hos både Hedvig Elisabeth Charlotta och tjänsteflickan Johanna, som på olika sätt drabbas av patriarkala strukturer i samhället. Därmed anknyter Laestadius Larsson till en viktig funktion hos den historiska romanen och dess subgenrer de senaste decennierna: att lyfta fram underrepresenterades erfarenheter. Den skönlitterära berättelsen fungerar då som ett slags korrektiv till historieforskningen. Inom den feministiskt orienterade litteraturen har denna målsättning varit central; historiska erfarenheter har använts för att antingen exponera förtryck av olika slag eller visa upp kvinnor som på olika sätt bryter sig loss från samhällets normer och förväntningar.

Anna Laestadius Larsson. Foto Anna-Lena Ahlström / Piratförlaget

Det sistnämnda gäller i högsta grad i Laestadius Larssons böcker, i vilka särskilt Johanna genomgår en klassresa och frigörelseprocess. Även om denna fiktiva resa är helt exceptionell speglar den det sena 1700-talets mer rörliga samhälle. Gustav III reformer bidrog till den ökade sociala rörligheten, inte minst genom Förenings- och säkerhetsakten, införd 1789 i samband med det ryska kriget. Den etablerade det gustavianska enväldet, men ledde samtidigt till utjämningen av samhällsklasser när vissa adelsprivilegier försvann. Bland annat togs adelns ensamrätt till jord med skatteförmåner bort och fler ämbeten gjordes tillgängliga för ofrälse.

Baksidan av Laestadius Larssons grepp är att karaktärerna tenderar att bli fyrkantiga och styrda av den övergripande idén om emancipation. Det blir till exempel uppenbart när Lovisa Ulrika, änkedrottningen och Gustav III:s moder, undervisar hertiginnan i salongsfeminism och utbrister i ett uppmuntrande ”kvinnor kan”. Visserligen var Lovisa Ulrika politiskt mer förslagen och intellektuellt överlägsen sin man Adolf Fredrik. Hon spelade en viktig roll för att introducera den europeiska upplysningskulturen i Sverige och drottningen inspirerade även det rojalistiska kuppförsöket 1756 som syftade till att stärka kungamakten, planer som Gustav III kom att fullfölja. Men det är inte oproblematiskt att foga in den preussiskfödda änkedrottningen i romanens feministiska ramverk. Lovisa Ulrikas politiska sympatier låg hos det preussiska kungliga enväldet, vars stela traditioner hon också bejakade i det svenska hovets umgängesliv. Den historiska förståelsen av 1700-talets hovliv blir grumlig och tidens radikala feministiska idéer framstår felaktigt som allmängods bland kvinnor inom samhällets översta skikt.

En annan som drabbas av detta perspektiv är ovannämnde hertig Karl, Hedvig Elisabet Charlottas make som senare blev Karl XIII. Karl är inte känd för att vara särskilt sympatisk. Med hjälp av sin maktställning erövrade han otaliga kvinnor och var konstant otrogen mot sin hustru. Detta intresse upptog mycket av hans tid vid sidan av frimureri och jakt. Det historiska eftermälet har också i huvudsak varit negativt; han har blivit karakteriserad som obegåvad, maktlysten och opålitlig. Men Laestadius Larsson går ett steg längre när hon infogar en utförligt beskriven ritualgruppvåldtäkt i berättelsen där hertigen och andra frimurare förgriper sig på tjänsteflickan Johanna.

Det skulle kunna vara ett förtalsmål av det slag som vi sett i efterdyningarna av metoo-rörelsen – om nu någon vill föra en illa beryktad och sedan länge bortgången kungs talan.

Detta moraliskt tvivelaktiga grepp, ämnat att illustrera utsatta situation, får en alldeles särskild känslomässig laddning just på grund av vetenskapen om att det fasansfulla övergreppet utförs av den blivande svenska kungen. Det skulle kunna vara ett förtalsmål av det slag som vi sett i efterdyningarna av metoo-rörelsen – om nu någon vill föra en illa beryktad och sedan länge bortgången kungs talan. Hursomhelst tänjer det på fiktionens gräns till den grad att det lovvärda syftet att lyfta fram kvinnors villkor under den gustavianska tiden förlorar i trovärdighet.

I Laestadius Larssons romantrilogi kontrasteras hovlivets lyx mot gatans smuts, sjukdomar och sociala elände. Det är ett återkommande tema i litteraturen om den gustavianska tiden, där rännstenen fungerar som ett slags sinnebild för folkets livsvillkor. Sådana beskrivningar har naturligtvis sitt berättigande, men slagsidan åt eländet skymmer ibland blicken för hur Stockholm förskönades med nya byggnader och trädgårdar när stadens borgerlighet flyttade fram sina positioner. Denna slagsida är särskilt påtaglig i Niklas Natt och Dags romantrilogi där det nattsvarta Stockholms stinkande gränder och krogliv utgör den historiska kulissen. Hitintills har de två första delarna 1793 och 1794 (Bokförlaget Forum 2017 och 2019) kommit ut och blivit försäljningssuccéer.

I den första romanen står en mordgåta i centrum. Ett oidentifierat lik har hittats i sjön Fatburen på Södermalm. Som titeln antyder befinner vi oss i efterdyningarna av mordet på Gustav III under den dystra reuterholmska regimen. Den franska skådespelartruppen har avskedats och monarkens storslagna slottsplaner i Haga har avblåsts.

Den bortgångne kungens skugga ruvar som ett oförlöst trauma hos en av huvudpersonerna, den hårdföre före detta soldaten Jean-Michael Cardell, som har blivit av med en arm i slaget vid Svensksund 1790. Denna omständighet är intressant i sammanhanget, eftersom det sätter fokus på en annan sida av Gustav III: krigarkungen.

Det var en bild som kungen gärna själv odlade när han sökte äran på slagfältet för att framstå som en värdig efterföljare till Vasakungarna. Kulturen användes som medel för att samla nationen i det gemensamma fosterländska projektet att återta Sveriges roll som stormakt. Eftervärlden har haft svårt att foga samman detta med bilden av den nöjeslystna teaterkungen. Men Slaget vid Svensksund anses vara en av Sveriges största maritima segrar, där Gustav III förde befäl över skärgårdsflottan som nedkämpade ryska skepp mot alla råd om reträtt. Resultatet var dock tämligen betydelselöst, eftersom kriget mot Ryssland inte gav någon utdelning.

Det är just denna meningslöshet som gnager i huvudpersonen när han berättar om sjöslaget: ”Du vet förstås att kriget saknade syfte och att segern inte gav oss någonting.” Cardell har heller inget till övers för kungen och berättar om hans känslokyla inför en sårad soldat: ”Sådan var mannen vi kämpade och dog för, och sådan tacken vi fick”. Sjöslagen hade medfört stora påfrestningar för det manskap som deltog och bakom Gustavs triumfatoriska firande av segern fanns ett lidande som kommer till uttryck genom romanens Cardell. Samtidigt är Gustav III ett exempel på en monark som faktiskt själv deltog i krig och delvis delade sin mäns erfarenheter vid fronten. Brev från kungen vittnar också om medkänsla för krigets offer och ger därmed en annan bild än den som förmedlas i romanen.

Krigets baksida skildras även i Brunners och Laestadius Larssons romaner, där författarna förmedlar erfarenheter av invalidisering och sjukdom bortom krigspropagandan. Sergel fick dessutom i uppdrag att åstadkomma ärestoden över segraren i Svensksund, det monument på Skeppsbrokajen som restes först 1808 och där kungen räcker fram fredens olivkvist med följande inskription nedanför på sockeln: ”Lagstiftare. Segervinnare. Fredens återställare.” På ett politiskt plan åtnjöt kungen fortfarande stöd från folket, men oppositionen inom adeln växte på ett ödesdigert sätt på grund av kriget och författningsändringarna 1789, vilket ledde fram till skottet på maskeradbalen.

Niklas Natt och Dag. Foto Thron Ullberg / Forum förlag

Som historisk roman betraktat tar dock fiktionen helt överhand i Natt och Dags böcker och drar åt det absurda hållet. Det gäller särskilt den andra delen där det sena 1700-talet mer blir till en fond för en gränslöst uppskruvad intrig. Det hindrar inte att författaren gestaltar viktiga historiska erfarenheter och tar sig an omdiskuterade frågor. Om Laestadius Larsson använder feministiska glasögon för att studera perioden, så är Natt och Dags infallsvinkel mer inspirerat av vad som skulle kunna betecknas som postkoloniala perspektiv och diskussionen kring de koloniala skuldfrågornas betydelse i svensk historia. Detta var länge betraktat som en mer eller mindre irrelevant fråga; Sverige byggde ju aldrig upp något kolonialvälde likt europeiska stormakter.

I Natt och Dags bok skickas två unga män till den karibiska ön Saint-Barthélemy, svensk koloni mellan 1784 och 1878. Gustav III köpte den av Frankrike, en viktig prestigefråga då Sverige saknade kolonier. Men ön hade begränsade naturtillgångar och svenskarna använde i första hand den som handelsbas. Slavar som såldes vidare till andra länder blev en viktig handelsvara på ön. I huvudstaden Gustavia möter också en av huvudpersonerna en ny sorts 1700-talsmisär, långt ifrån Stockholms stinkande gränder och krogliv:

I ett töcken vandrade snart också jag tillbaka mot Gustavia. Människohandeln var överallt omkring mig. Nere vid Carenagen stod slavboden, kring vilken försäljningen skedde varannan dag, med de bästa varorna sparade till fredagen, då köpare strömmade till i stora antal från närbelägna öar. Var dag kommer skeppen med ny last.

Det handlar dock inte bara om slavhandel utan också om ett hänsynslöst utnyttjande av människor. Natt och Dag skildrar det bestraffningssystem som rådde på ön och som innefattade piskrapp och fastlåsning i halsjärn vid förseelser mot öns strikta ordningsregler. Lagstiftningen gjorde skillnad på vita och afrikanska slavar helt i enlighet med den koloniala logik som tillämpades i andra länders utomeuropeiska besittningar. Det finns endast ett begränsat antal svenska litterära skildringar av livet på Saint-Barthélemy. Historieskrivningen har fram till det senaste decenniet inte heller varit omfattande, särskilt när det gäller villkoren för slavarna på ön. Natt och Dag bidrar därmed till att vidga diskussionen om det sena 1700-talet genom att beskriva svenskarnas möten med slavarna och öns administration.

Samtidigt kommer skildringen av Saint-Barthélemy i en tid när historiska skuldfrågor har blivit alltmer infekterade och attityderna till det förflutna allt oftare inkvisitoriska. Sergels staty över Gustav III står inte längre säker på Skeppsbrokajen just på grund av köpet av ön. Natt och Dags våldsamma och uppskruvade sätt att beskriva den sengustavianska tiden passar in i ett samtalsklimat kring historia där konfrontation är viktigare än förståelse. I ett sådant sammanhang blir det mindre intressant att förstå inköpet av ön utifrån 1700-talets politiska kontext eller sätta det i relation till andra sidor hos den upplysningsinspirerade monarken, som själv tog på sig ansvaret att göra revolution i Sverige. Går det att tänka sig en historisk roman som både tecknar slavarnas villkor och samtidigt begripliggör de kringliggande politiska sammanhangen?

Mellan glorifierande skildringar av kungen och den aktuella kritiska litteraturen om den gustavianska tiden finns utan tvekan utrymme för en mer nyansrik historisk fiktion. En sådan skulle även gynna den historiska forskningen. Men det kräver att skönlitterära författare med intresse för det sena 1700-talet ålägger sig ett större ansvar gentemot det förflutna. Den bild som förmedlas borde hursomhelt utsättas för mer granskning och diskussion.

 


Vid närmare eftertanke är en essäserie som vill fylla en lucka i den litterära offentligheten genom att låta skribenter från olika akademiska discipliner utforska teman i samtida svensk litteratur. Närmare står för att litteraturen som texterna bygger på är förhållandevis aktuella och eftertanke för att essäerna har en större distans och systematik än dagskritiken. Serien finansieras av Lars Salviusföreningen.

Publ. i Respons 5/2020 695
TEMA | Vakta din tunga!

Johannes Heuman

Johannes Heuman är fil.dr i historia och lektor vid högskolan i Jönköping. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...