Det finns en specifik form av ensamhet bland äldre människor, knuten till socialstaten i dess socialdemokratiska form. De sociala näten och relationerna till föräldrar och barn ersätts alltmer av fritt valda förhållanden till vänner. Vi mår sannolikt bättre av att umgås med människor vi verkligen tycker om, men det goda livet blir skörare. Vänner försvinner och för äldre är det svårt att skaffa sig nya.
I början av Roy Anderssons En kärlekshistoria, en av de vackraste filmer som någonsin har skapats i Sverige, ligger hjältens farfader på sjukhuset. När den gamle mannen skall skickas hem, vägrar han och ropar: ”Jag vill inte bli utskriven. Jag trivs här! Tillvaron är inte konstruerad för ensamma … Hör ni det? Hör ni det?” Filmen spelades in år 1969. Scenen borde vara ett av de tidigaste exemplen på en företeelse som man skulle kunna kalla för den nordeuropeiska ensamheten. Den är knuten till socialstaten i dess socialdemokratiska skepnad och finns därför enbart i en begränsad del av världen, i ett landskap som ligger norr om alperna och väster om floden Elbe. Denna specifika ensamhet begränsar sig uppenbarligen inte till sjukvården och äldreomsorgen, utan är också en kulturell och politisk företeelse.
Att ”vara ensam” skiljer sig från att ”vara allena” genom att ordet ”allena” betecknar ett tillstånd, medan man i ordet ”ensam” betraktar sig själv i tillståndet att vara allena. Egentligen är man, när man är ensam, redan två: den ena är allena, och den andra funderar på allenaheten, varför man till och med kan vara ensam utan att vara allena, liksom ”the man of the crowd” i Edgar Allan Poes berättelse från år 1840. Denna ensamhet förekommer i många skepnader och den måste inte alls vara ett olyckligt öde. Många människor kan vara ensamma under långa stunder, utan att uppfatta det som obehagligt. De trivs till och med när de får vara för sig själva; de behöver inte ta hänsyn till någon annan, de bär ett ansvar enbart för den egna tillvaron, de får gestalta dagen efter egna intressen och behov.
Den påtvingande ensamheten, en tillvaro i vilken man timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, inte kan eller får möta en annan människa än sig själv, samtidigt som man önskar att vara tillsammans med andra, tillhör de värsta upplevelser en människa kan vara med om.
Ensamhet är en förutsättning för koncentrerat arbete. Utan den skulle det inte finnas vare sig munkar, konstnärer eller genier, för att nu inte tala om författare eller forskare i alla varianter. Och så finns det sportarter som enbart kan utövas av ensamma, att åka på racercykel eller längdåkningsskidor till exempel. Tillståndet ändrar dock snabbt sin behagliga karaktär om någon vrider om nyckeln. Den påtvingande ensamheten, en tillvaro i vilken man timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, inte kan eller får möta en annan människa än sig själv, samtidigt som man önskar att vara tillsammans med andra, tillhör de värsta upplevelser en människa kan vara med om.
Den antika mytologin berättar om en krigare med namnet Filoktetes. När den grekiska flottan seglar mot Troja, gör den uppehåll vid ön Lemnos. Filoktetes blir då biten av en orm. Såret läker inte. Det luktar illa och gör ofantligt ont. Krigaren skriker och svär, så våldsamt att grekerna inte längre står ut med honom. De lämnar honom kvar på ön. Där får han stanna i tio år. Ibland passeras ön båtar; varje gång faller Filoktetes ned på knä och ber innerligt om att få följa med, om så behövs som barlast, under däcket. Men han kan inte integreras i en besättning, hans jämrande förstör den sociala ordningen, och så blir han kvar på ön, i ett liv som är ett permanent döende utan att själva döden inträffar. Historien om Filoktetes, som berättats många gånger, i dikt, i prosa, som teaterstycke samt inom bildkonsten, hämtar sin kraft från att såret och ensamheten, den fysiska och den psykiska smärtan, länkas samman. Det är smärtan som tvingar Filoktetes till ensamheten, medan ensamheten blir en smärta i sig själv.
Eftersom de ensamma, av given anledning, sällan berättar om sig själva eller ens om sin ensamhet, kan det vara svårt för andra människor att förstå hur djupt denna känsla kan gå: att den ofta upplevs lika intensivt som en svår sjukdom, att den gör en ytterst sårbar, att den ensamma människan liksom tappar sin gestalt inför sig själv, men också inför andra. I ”Eleanor Rigby”, den välkända låten som The Beatles 1966 tillägnade en ensam kyrkovärd, finns raden: ”wearing the face that she keeps in a jar by the door”. Det märks att den inte skrevs utifrån en egen erfarenhet av intensiv ensamhet. För en djupt ensam människa skulle troligtvis inte ha ett ansikte, varken liggande vid dörren eller någon annanstans.
Man måste inte bara lära sig att umgås med andra människor, man måste lära sig att vara ensam också. Denna förmåga får tränas som en muskel. Sker det inte, blir man förmodligen vansinnig eller våldsam eller hur konstig som helst.
En undersökning, som Statistisches Bundesamt, den tyska motsvarigheten till Statistiska Centralbyrån, publicerade för två år sedan, kom fram till att den tyska befolkningen i dag är mycket mera för sig själva än de var för trettio eller femtio år sedan. Denna utveckling har flera orsaker. Helt uppenbart beror den tilltagande ensamheten på digitaliseringens genombrott också i det privata livet. Folk är mera bundna till datorn och mobiltelefonen än de någonsin varit till tv-apparaten, för att nu inte tala om tiden före de elektroniska massmedierna. Dessa apparater må vara stendöda, men de övertar många sociala funktioner: de reagerar på användaren, de tar hand om en, de underhåller och sysselsätter, de skapar ett slags social närvaro.
Samtidigt utvecklas människornas förhållande till varandra på ett sätt, som i slutänden kanske är av ännu större betydelse för samhället än digitaliseringen av vardagen: de gamla sociala näten – äktenskapet, familjen, grannskapet, kollegorna, föreningar – förlorar i betydelse och ersätts i tilltagande grad av fritt valda förhållanden. Till och med relationerna till föräldrar och barn blir frivilliga. Det leder till att vi har nära relationer till allt färre människor, men sannolikt att vi också tycker bättre om dem vi verkligen umgås med, än vad vi gjorde om kusinerna eller grannarna från förr. Ibland kunde de senare säkert upplevas som besvärliga, men de fick ändå vara med. Närhet är i dag inte lika tvetydig som den var tidigare.
Det går, så länge det går. Man mår förmodligen bättre om man tycker om dem man umgås med, även om dessa är få till antalet. Samtidigt blir det goda livet allt skörare. De få vänner som man har träffar man allt oftare; kontakterna blir mera ”redundanta”, som sociologerna uttrycker det. Men vad händer, när dessa få människor försvinner, när de flyttar någon annanstans eller när de dör? Det tar tid att bygga upp förtroende, och ju äldre man blir, desto svårare blir det att inleda nya vänskaper.
Dessutom är bekantskapskretsarna under moderna villkor inte uppbyggda som det traditionella sociala nätet. I stället har man ett centrum, varifrån det utgår olika pilar, tangenter eller strålar som inte rör vid varandra. Och så blir varje möte en tillställning, det måste arrangeras; ingen hälsar längre på bara så där, ingen använder längre orden ”jag ville bara titta förbi”. Följderna kan bli sorgliga. Ofta räcker det med att en enda människa faller bort, så finns det ingen kvar. Följderna består till exempel i begravningar utan gäster, som blir allt vanligare i Tyskland – och förmodligen också i Sverige. De flesta av dessa ensamma döda är förresten män. Kvinnor är bättre på att hålla ihop.
När man nu beklagar ensamheten som ett förfärligt öde, som drabbar en allt större del av samhället, så har man glömt att ensamhet för inte alltför länge sedan kunde vara någonting önskvärt.
När man nu beklagar ensamheten som ett förfärligt öde, som drabbar en allt större del av samhället, så har man glömt att ensamhet för inte alltför länge sedan kunde vara någonting önskvärt. Tänk på barnet som äntligen fick ett rum för sig själv, eller på Virginia Woolfs Ett eget rum (1929), essän där hon beskriver det egna rummets betydelse för ett kvinnligt författarskap. Men det är en modern föreställning att ensamheten ingår i de nödvändiga erfarenheterna i en människas uppväxt.
Den brittiske psykoanalytikern Donald Winnicott (The Capacity to be Alone, 1958) var övertygad om att förmågan att vara ensam är en förutsättning för att vara kunna vara med andra. Emil i Lönneberga blev inspärrad i snickarboden för att han skulle besinna sig. I en äldre tid straffades barnen genom att de fick gå hungriga eller så blev de slagna, förmodligen utan större effekt på moralen. Ensamhetsstraffet däremot var en åtgärd som skulle tvinga ungdomen att få ordning på den egna tillvaron för att de sedan skulle kunna komma tillbaka till sällskapet.
Ofta hör man att människorna, åtminstone i vår del av världen, skulle vara mer ensamma än de var förr, både när det gäller antalet ensamma och ensamhetens intensitet. Einsamkeit – die unerkannte Krankheit: Schmerzhaft, ansteckend, tödlich heter den tyske psykiatern Manfred Spitzer bästsäljande bok från 2018. Översatt till svenska lyder titeln: ”Ensamhet – den oupptäckta sjukdomen: Smärtsam, smittsam, dödlig”. Siffrorna som statistikerna bjuder på går dock vida isär. Mellan fem och femton procent av befolkningen i Tyskland sägs vara olycklig och ensam, i alla fall ibland. Jag tvivlar dock på att man över huvud taget kan mäta ensamhet. Dessutom får man inte begå det sentimentala misstaget att tro att den fattiga storfamiljen hade mycket till övers för gamlingar som inte längre kunde bidra till försörjningen av släkten. Å andra sidan främjas ensamheten ytterligare i en tillvaro, i vilken alla möten i tilltagande mått är av abstrakt karaktär. Det gäller för bonden, som köper sin mjölk i affären och på så sätt avslutar landsbygdens byteshandel, för kassörskan, som tar emot betalningen i form av en ström av data sänt från en mobiltelefon, för högskoleläraren som numera undervisar via dator. Det är inte bara beröringen, möjligheten att etablera ett fysiskt samband med andra människor, som på alla sätt och vis går förlorad. Man tappar också sinnet för gemenskap.
Under många decennier har samhället och staten samverkat för att utveckla och driva på ensamheten i dess produktiva, låt oss säga, positiva form. Folk blev äldre och äldre, möjligheterna att föra ett självständigt liv bara växte. Många människor blev potentiellt oberoende av familjen eller släktingar. En god hälsa är inte längre bunden till en social situation. Dessa prestationer tycks dock i tilltagande grad framstå som tvivelaktiga.
Gemenskaper som kyrkan eller fackföreningen löses upp, grannen förvandlas till en okänd varelse, osäkra föräldrar försöker att bli ”vänner” med sina barn. Och så får allt fler gamla uppleva ett slags ”fördöd” före döden: ett sista livsskede som präglas av en ensamhet så stor att det blir omöjligt att förse den med en mening. Friheten att vara ensam har ett pris; många gånger betalas detta pris först i en ålder som man aldrig hade nått om man hade levt kvar i bondesamhället.
Och så får allt fler gamla uppleva ett slags ’fördöd’ före döden: ett sista livsskede som präglas av en ensamhet så stor att det blir omöjligt att förse den med en mening.
I södra Italien och framfört allt i Neapels fattigkvarter finns det en religiös kult, i vilken de gamla kvinnorna går till historiska massgravar, som ofta finns i stora grottor som blev urholkade ur vulkanstenen. Där plockar de fram en anonym dödskalle, en av de tusentals som ligger staplade i högar eller som murar. Den utvalda dödskallen dammas av, poleras och placeras på en kudde. Ibland läggs en mynt på kraniet, ibland får skallen till och med ett litet hus. Tanken bakom, förklarar den tyske etnologen Ulrich van Loyen i sin bok Neapels Unterwelt (”Neapels undre värld”, 2018), är att kvinnorna tar hand om de döda ”abbandonati” (”övergivna”), såsom de själva önskar att samhället ska ta hand om dem själva – eller de andra fattiga från kvarteren som Sanità eller området vid Porta Nolana.
Men även om denna byteshandel aldrig skulle komma till stånd, hävs kvinnornas ensamhet, eftersom de anses utföra en betydelsful gärning till förmån för hela kvartertet. De vinner respekt för att de umgås med de döda. Det får dock medges att denna teknik att förse de äldre kvinnornas ensamhet med en mening knappast kan överföras till samhällen som präglats av protestantismen, framför allt till Sverige, där det råder en konstant brist på andar.
Kulten har gamla rötter. Men i sin nuvarande form är den modern. Den utgör, bland mycket annat, en reaktion på decennier av socialistisk eller socialdemokratisk propaganda om framsteg och ett bättre liv för alla, för en lyckligare framtid som kommer att infinna sig, om inte redan i dag, så om några år. Återgången till äldre riter är ett sätt att handskas med icke infriade förhoppningar och brutna löften, på samma sätt som återkomsten av det högtidliga bröllopet i skenbart sekulariserade länder som Tyskland eller Sverige på inget sätt är ett tecken på att människor åter börjat tro på en evig tvåsamhet, välsignad av Gud eller åtminstone av staten, utan tvärtom: festerna blir så stora för att den livslånga kärleken, en långvarig trohet eller säkerhet, blivit så osannolik. Riterna skall etablera ett faktum som är större än allt tvivel, varför också de vittnar om ensamheten.
Då återstår vänskapen som ett kanske mera hållbart band människor emellan. Under de senaste decennierna har vänner i ökande utsträckning ersatt familjen som de ”närmaste” en människa kan ha, förklarar den tyske sociologen Janosch Schobin i en bok med titeln Freundschaft und Fürsorge (2013), som till stor del bygger på omfattande empiriska undersökningar. Vänskapen definieras inte längre genom gemensamma mål utanför själva vänskapen, utan genom att man tar hand om, eller till och med tar ansvar för varandra (det tyska ordet ”Fürsorge” är svårt att översätta till svenska).
Denna ”omsorg” framstår som nödvändig och frivillig på samma gång. Kvinnor som umgås med andra kvinnor brukar vara bättre på denna form av ideell livförsäkring än män; att dela personliga ”hemligheter” fungerar som vänskapens pant och inför döden blir alla stumma. Framför allt bland människor som hunnit bli sjuttio år eller däröver hittade Janosch Schobin en benägenhet att möta utsikten för sjukdom och död med allehanda ”fiktioner om att kunna upprätthålla en personlig autarki”. Någon sådan inställning hittade han inte hos riktigt gamla människor, så den måste i viss mån vara ett generationsfenomen.
Farfadern i En kärlekshistoria vittnar om en sådan förändring inom samhället. Han har ännu inte kommit dithän att han skäms för att bekänna sin ensamhet. Hans barn skäms desto mer. Att öppet ta itu med denna skam, eller med ensamhetens (och vänskapens) förändrade karaktär, däri ligger förmodligen nyckeln till ett bättre umgänge med ensamhetens dialektik, framför allt under livets sista skede.
Bitterljuva begär på kärlekens marknad
I en tid då vi förväntas njuta av både sex och frihet är skildringen av kvinnors fria sex inte längre radikal. Dagens kvinnliga författare utforskar snarare sårbarhet, desillusion och asymmetriska...
