Gösta Bagge var ledare för Högerpartiet och ecklesiastikminister i samlingsregeringen under andra världskriget. Hans minnesanteckningar kastar nytt ljus över Högerns agerande. För Bagge var stödet till Finland avgörande medan Socialdemokraterna prioriterade Norge.
Gösta Bagge var till synes en av landets mest inflytelserika politiker under andra världskriget. Han var ecklesiastikminister i den samlingsregering dit makten koncentrerades som en följd av krigshotet. Han var ledare för Högern, riksdagens näst största parti. Ändå är det en ensam politiker som träder fram i hans nu utgivna minnesanteckningar från 1939 till hans avgång i december 1944. ”Jag fick emellertid inte stöd från något håll inte ens från Ewerlöf och Domö” [högerns övriga statsråd], skriver han exempelvis 29/10 1942. Svårigheten att påverka den regeringspolitik han fick ta ansvar för var en bidragande orsak till avgången.
Kanske just behovet av att påverka andra statsråd gjorde att hans minnesanteckningar försågs med utförliga referat. Utgivarna framhåller med rätta att just anteckningarna från samlingsregeringens så kallade allmänna beredningar är av stort värde. Inga protokoll fördes vid dessa viktiga sammankomster. Bagges anteckningar kan därmed med sin systematik och kontinuitet tjäna som informella diskussionsprotokoll för de centrala inrikes- och utrikespolitiska frågorna under perioden. Bagges minnesanteckningar är inte de första i sitt slag som utgivits. Justitieminister K.G. Westmans och helt nyligen också statsminister Per Albin Hanssons är ett par exempel. Men utöver anteckningarnas utförlighet ger de också insikt i Bagges egna reflektioner och kan därmed kasta nytt ljus över Högerns agerande, något som 1960- och 1970-talets stora forskningsprojekt Sverige under andra världskriget, SUAV, inte riktigt gjorde. Även om regeringens beredningar dominerar finns också intressanta anteckningar från utrikesnämnden, möten inom Högern och Bagges samtal med enskilda politiker eller ämbetsmän, inte minst från Finland.
Materialet som nu utgetts tillkom genom att Bagge, under eller omedelbart efter, möten eller samtal med blyerts skrev ned stenografiska anteckningar. Dessa dikterades senare för dottern Ingrid, som tjänstgjorde som hans privatsekreterare i departementet. Hon skrev ut dem på maskin. Innan de överlämnades till Riksarkivet gjorde Gösta Bagge vissa ändringar, som av utgivarna setts som tillhöriga originalet. Bilagor till minnesanteckningarna har däremot inte medtagits i de två volymerna.
Gösta Bagge föddes 1882 i en välbeställd borgerlig Stockholmsfamilj. Han utbildade sig till nationalekonom och disputerade 1917 på en teoretiskt hållen avhandling, Arbetslönens reglering genom sammanslutningar. Redan 1921 utnämndes han till professor i nationalekonomi och socialpolitik vid Stockholms högskola. Bagge var också initiativtagare och mångårig ledare för Socialinstitutet. Utan tvivel hade han gedigen sakkunskap i frågor som låg utanför det blivande departementsområdet – kyrka och skola. Det samhällsekonomiska intresset manifesterades också genom redaktörskapet för den frihandelsvänliga och moderatkonservativa Svensk Tidskrift. Bagges konservatism vilade på kristen och anglosaxisk grund. Han var en varm anhängare av marknadsekonomin och motsatte sig tidens totalitära läror. Finlands öde var vid sidan av Sveriges oberoende en hörnsten i hans utrikespolitiska förkunnelse. Bagge engagerade sig tidigt i Stockholms kommunalpolitik där han bekämpade partiernas ökade makt och pläderade för expertinflytande. Efter fyra år i Första kammaren invaldes Bagge i Andra kammaren från 1937. Då hade han redan efterträtt Arvid Lindman som Högerns ledare.
Naturligt nog tilltalades Högern av parollen nationell samling. Ändå var det inte helt självklart för partiet att träda in i den samlingsregering som bildades i december 1939 efter Sovjets anfall på Finland. Socialdemokraterna dominerade politiken. När väl Bondeförbundets krav på jordbruksstöd tillgodosetts kunde man i hög grad styra politiken i den rödgröna koalition som verkade 1936–1939. Vid valet 1940 gjorde Socialdemokraterna sitt bästa val någonsin (53,8 procent). Högern backade, och tillbakagången fortsatte 1944. De tunga posterna i samlingsregeringen som stats-, försvar-, social-, finans- och folkhushållningsminister gick till Socialdemokraterna. Utifrån Bagges kulturkonservatism var rollen som ecklesiastikminister inte onaturlig. Men under brinnande krig var hans frågor perifera. Beslut av vikt för landets utrikesrelationer, försvar och ekonomiska förhållanden förbereddes av andra, ofta mot honom fientliga statsråd. Bagges försök att etablera någon typ av vicestatsministerpost för sig själv lyckades inte heller. Ensamheten var inbyggd i regeringens struktur och det rådande opinionsläget.
En huvudlinje i Bagges agerande inom samlingsregeringen var stödet till Finland. Därmed följde också en acceptans för eftergifter till Tyskland. Grunden var de historiska och kulturella banden mellan Sverige och Finland, inte någon sympati för de nazistiska lärorna som han avskydde. Volymerna ger en ökad förståelse för hur kontinuerlig Finlandsfrågan var för regeringen, och inte minst för Bagge. Det gällde inte bara försöken att medla under vinterkriget, eller fortsättningskrigets avslutande fas 1944 med dess komplikationer. Efter vinterkriget fanns tanken om ett försvarsförbund mellan de båda länderna. Och både i krigs- och fredstid gällde frågan ofta stöd till Finland med vapen, livsmedel, diplomatiska framstötar eller mottagande av flyktingar. Den svenska politiken gentemot Finland har ägnats en hel del forskning, men vad minnesanteckningarna bidrar till är vad som kan kallas ”de små bataljernas kontinuitet”. Gång på gång hamnar Bagge i konflikt med främst finansminister Ernst Wigforss. Den 5 juni 1942 diskuterade regeringen om man skulle tillåta ett sovjetiskt plan att hämta medborgare tillbaka till hemlandet. Bagge hävdade med eftertryck att det skulle vålla stark misstämning i Finland. ”Här på svarade Wigforss ordagrant att vårt förhållande till Ryssland var viktigare än vårt förhållande till Finland.” Bagges linje hamnade i minoritet även denna gång.
Socialdemokrater och folkpartister prioriterade Norge före stöd till Finland. Bagge var å sin sida ofta kritisk till de norskvänliga kretsarna i Sverige, med sin ”Norgehets”. Norsk Hydro, som delvis förstörts av engelska och norska kommandosoldater, borde byggas upp igen med svenskt kapital. Fabriken var av avgörande betydelse för tillförsel av gödningsämne till det svenska jordbruket. Bagge skriver upprört den 21 april 1943: ”Skulle man här också falla undan för Jössingarna [norska motståndsmän] och låta dem diktera svensk politik?”
Bagge var ändå inte helt isolerad. Han hade relativt goda kontakter med Per Albin Hansson, även om han ibland angrep denne för att ha uppträtt maktfullkomligt. Att statsministern tog för stor hänsyn till Wigforss irriterade också Bagge. Med utrikesministern, den partipolitiskt obundna diplomaten Christian Günther, var förbindelserna länge goda. Båda hade Finlands väl som ledande princip. Günther förklarade enligt Bagges referat i september 1940 att Högern hade en avgörande roll i arbetet för Finland. Bagge å sin sida skriver den 8 juli 1941 att Günthers position var avgörande för hans deltagande i regeringen. Ju längre kriget gick desto sämre blev emellertid relationen dem emellan. Bagge ansåg att utrikesministern uppträdde alltmer osjälvständigt gentemot socialdemokraterna i regeringen. Vid sidan av Wigforss drabbades också folkhushållningsminister Herman Eriksson av Bagges kritik. Socialminister Gustav Möller ansågs lat och oförmögen att sköta sitt departement. Försvarsminister Per Edvin Sköld uppträdde ibland på Bagges sida, men någon fast allians var det inte fråga om.
En sådan fanns inte heller mellan de borgerliga, om ens det begreppet ska användas. Däri ingick ett intressebaserat Bondeförbund, sedan 1933 i allians med Socialdemokraterna och med svalt intresse för Finland, Folkpartiet som med kommunikationsministern Gustaf Anderson i Rasjön i spetsen motsatte sig nästan all hjälp till Finland samt försvars- och Finlandsvännerna i Högern. Inte ens Bagges partivänner får entydigt goda betyg. Fritiof Domö värnade främst om jordbrukarnas intressen och Ivar Anderson, ej i regeringen men däremot i Högerns partiråd och i utrikesnämnden, kritiseras för att som chefredaktör i Svenska Dagbladet ha låtit Otto Järte driva sin tyskkritiska linje alltför långt. Bagge var ytterst kritisk till den del av pressen som ansågs gå de allierades ärenden.
Att Bagge sällan fick sin vilja igenom innebär inte att besluten behöver ha varit helt oacceptabla för honom. Relativt ofta handlade det om att statsråden utifrån gemensamma mål kom till skilda åsikter om hur regeringen skulle agera, i en tid då ständigt nya svårhanterliga frågor dök upp. Beslutssprocessen som kännetecknade samlingsregeringen var därför främst reaktiv. Och Gösta Bagge fick inrikta sig på att i sin tur reagera på hur de bestämmande krafterna reagerade.
Utifrån Bagges perspektiv har det varit rimligt att här lyfta fram Finlandsfrågan. Men det hindrar inte att minnesanteckningarna också kan ge nya perspektiv på andra stora frågor som debatten om samlingsregeringens politik traditionellt rört – permittenttrafiken, transiteringen av division Engelbrecht 1941, presspolitiken, frågan om förbudet mot kommunisterna samt handelspolitiken. Samtidigt ska inte uppsjön av mindre frågor tappas bort. Det är fascinerande läsning att också få ta del av fräna personkarakteristiker eller Bagges engagemang i frågan om tidningsskatt som fick den för honom orimliga konsekvensen att nöjestidningar beskattades mindre än psalmböcker.
Moralfrågor i samband med hovet var då som nu också aktuella. Prins Karl Johan Bernadotte hade enligt en minnesanteckning den 8 maj 1942 utan att underrätta kungen eller kronprinsen ”delgivit sin förlovning med en suspekt figur [Kerstin Wijkmark] åt företrädare för middagstidningarna”. Bagge var starkt kritisk till de unga prinsarnas agerande som hotade att undergräva kungahusets ställning. Slapp uppfostran angavs som trolig orsak. Också prins Bertil utsattes för kritik i anteckningarna, eller snarare den skyddande behandlingen av honom. Prinsen hade tjänstgjort som militärattaché i London och skulle i mars 1943 få förlängd tjänstgöring. Lönen skulle enligt Bagge uppgå till 5000 kronor i månaden. Bagge skriver syrligt att det vore dyrt att betala 60000 kronor om året eftersom syftet främst är att hålla prinsen ”borta från någon av hans många kärleksförbindelser här hemma”.
Bagges konservativa moralsyn går helt klart före underdånighet inför kungahuset. I vilken grad han var ensam i den frågan går knappast att avgöra.
Torbjörn Nilsson är professor i historia vid Södertörns högskola.
