I Fokus | Överutbildning

Högskolefiering sänker statusen för arbeten där folk gör nytta

| Respons 2/2021 | 19 min läsning

David Goodharts teser i Head, Hand, Heart har bäring även på svenska förhållanden. Allt fler genomgår högskolelutbildning och det sker också en förskjutning inom yrken så att de akademiseras. Strävan efter högskola åt alla sänker status för praktiskt inriktade utbildningar, men innebär också att värdet av högre utbildning urholkas. Studietakten och kravnivån är låg på många utbildningar och troligen sjunkande. Många inom den stora kunskapsklassen ägnar sig också åt verksamheten av tvivelaktigt värde, samtidigt som det är svårt att rekrytera folk till nödvändiga sysslor.

Allt fler genomgår högskoleutbildning. Foto: Lbeddoe / Alamy Stock Photo

Fackföreningar, politiker och andra brukar lyfta fram hur viktigt och kvalitetsgaranterande en högre eller längre utbildning är. Vilken är lösningen på de flesta problem? Inget är enklare att säga än: Utbildning! Den brittiske journalisten och författaren David Goodhart visar i sin nya bok Head, Hand, Heart hur entusiastiskt politiker har agerat för att öka antalet individer med högskoleutbildning. Han citerar företrädare för yrkesförbund som indirekt säger att utan högskoleutbildning kan folk inte tänka så bra; formell utbildning ses som en garanti för förbättring av tankeförmågan, till exempel ifråga om reflektion, ifrågasättande, flexibilitet och nytänkande. Men ofta handlar det om att höja statusen och högskola anses som en hävstång för detta. Relevans för och värde av praktisk erfarenhet blir då mindre viktigt.

Goodharts huvudtes är att vi länge och i ökad grad har övervärderat intellekt och boklig kunskap och alltmer undervärderat fysiskt arbete inom produktion och hantverk. Samma sak gäller till exempel arbete inom vård och omsorg. Status och respekt för arbete inom de senare kategorierna, det Goodhart kallar ”hand- och hjärta”-arbeten, har minskat drastiskt. Allt fler värdesätter och genomgår högskoleutbildning och detta framförs som positivt för både individer och samhälle. Det som inte uppfattas som ”huvud”-arbete, i vilket formell kunskap är centralt, betraktas som sämre. Även inom yrken har det skett en förskjutning mot ökad betoning på ”huvud”; till exempel har vårdutbildningar akademiserats. Goodhart anser att detta är mycket problematiskt och att det kommer att bli ännu mer så inom en nära framtid. Utvecklingen inom AI går stick i stäv med den ökade betoningen på kognitiva färdigheter, eftersom AI i stor utsträckning kan ta över sådana sysslor.

Vi bevittnar en massiv högskolefiering av alla möjliga yrken. Opportunistiska politiker och andra ur eliten tar gärna tillfället i akt att ”befordra” utbildningar och lärosäten. Ett utslag av detta är befordran av högskolor till universitet. I Sverige fanns länge ett fåtal universitet men sedan 1999 har ett antal nya raskt tillkommit. Med universitetstiteln understryks status och avståndet mellan en allt högre andel med ”fin” utbildning och resten. Goodhart visar på hur motsvarande ”universitetisering” har skett i Storbritannien. 

Att tillhöra arbetarklassen är numera något av ett stigma. Så många som möjligt skall därför in på högskolan och medelklassifieras. För att möjliggöra detta gymnasifieras högskolan. I närmast panisk rädsla för att någon skall missa klassresan nedmonteras varje hinder på vägen uppåt i utbildningssystemet. Inslag av betyg skall undvikas eller minimeras, glädjebetyg fördöms visserligen officiellt men används i realiteten i stor skala, gymnasieutbildningar av alla slag erbjuds, högskolan byggs ut och genomströmning prioriteras.

Nästan alla anses ha för låg status och kampen för att höja den engagerar. ”Vi måste öka statusen för…” är en till synes bra lösning på alla möjliga problem. Den status som skall förbättras kan vara inom sektorer som skolan, sjukvården eller försvarsmakten eller bland yrken som lärare, socialarbetare, undersköterska, bibliotekarie, hantverkare eller industriarbetare. Eller varför inte inom högskolornas administration? Eller undervisning? Eller studievägledning? Eller forskning? Eller högskolan som helhet? Varför inte göra alla lärare till professorer och kanske vissa till försteprofessorer? Och varför skall bara skollärare få legitimation? (se även DN Debatt den 21 september 2014, ”’Vi lever i ballongsamhället – och det riskerar spricka’”).

Ett problem med denna utbyggnad och uppgradering är att det blir ytterligare mindre statusfyllt att inte ha en längre utbildning och att ”hand- och hjärta”-arbeten därför ytterligare trycks ned ifråga om respekt, attraktivitet och självkänsla. Indirekt bidrar strävan efter högskola för alla, idéer om breddad rekrytering och befordran av högskolor till universitet, till att sänka status för utbildningar av typen byggprogram. Att ”bara” ha genomgått gymnasieskola blir närmast stigmatiserande. Goodhart framhåller de mänskliga kostnaderna som denna utveckling för med sig i form av låg respekt för och låg självkänsla hos dem som inte har en lång utbildning. Men besvikelser finns också för många av dem som studerar på högskola, men sedan på grund av överproduktion eller kvalitetsminskning i utbildningen inte får anställning eller arbetsuppgifter i linje med sitt examensbevis. Denna snedvridning medför också att viktigt arbete inte utförs eller inte utförs väl och att centrala samhällssektorer fungerar illa.

Ungefär samtidigt som jag skriver denna essä kring årsskiftet 2020–2021 noterar jag tre aktuella svenska nyheter: en kraftig nedgång i sökande till vissa yrkesprogram på gymnasiet, en stigande arbetslöshet bland behöriga lärare samt att Mälardalens högskola ska bli universitet. Samtliga tre nyheter har stor bäring på Goodharts tes och illustrerar dess relevans även för Sverige. 

Innan gymnasiereformen Gy11, som bland annat innebar att yrkesprogrammen inte längre skulle vara högskoleförberedande, trädde i kraft år 2011 sökte omkring 50 procent av landets skolelever till ett yrkesprogram, till exempel frisörprogrammet, byggprogrammet och barn- och fritidsprogrammet. År 2019 hade siffrorna förändrats: 29 procent av alla gymnasieelever gick då en yrkesutbildning, medan 59 procent läste ett högskoleförberedande program. En tanke med att ta bort högskolebehörigheten var att alla som inte är intresserade av att läsa huvudsakligen teoretiska ämnen skulle finna yrkesutbildningarna mer attraktiva och fortsätta sin skolgång efter grundskolan. Men det verkar som om möjligheten att studera på högskola blivit norm och att avvikelser från detta uppfattas negativt. Samtidigt blir arbeten där folk behövs och gör nytta inte nödvändigtvis så attraktiva.

Ett uttryck för detta är att Stockholms byggtekniska gymnasium är under avveckling på grund av lågt söktryck. Det är det sista byggymnasiet i Stockholms stad som drivs i kommunal regi. Samtidigt har regionen stora behov av byggarbetskraft för att kunna genomföra satsningar på bostäder och infrastruktur. Trots att byggbranschen behöver folk är det uppenbarligen mycket svårt att få ungdomar att välja en yrkesutbildning (Dagens Arena 10 februari 2021, ”Byggprogram läggs ned trots ökat rekryteringsbehov”). I Stockholm har elevandelen på dessa program minskat från 1,8 procent till 0,9 procent under 2010-talet.

Goodhart visar att samma utveckling har ägt rum i Storbritannien och andra samhällen som kommit ”långt” i utvecklingen. Det finns en grundläggande obalans mellan intresset för praktiskt inriktade program och högskoleutbildningar, och för sådana som förbereder för de senare.

Även inom läraryrket råder det brist på utbildad personal. Trots detta har antalet grundskollärare som är inskrivna som öppet arbetslösa på Arbetsförmedlingen ökat med 64 procent under bara de senaste fem åren, från 1 913 personer (2015) till 3 129 förra året. Bristen på behöriga lärare pekas ofta ut som ett av de största problemen för den svenska skolan. Enligt Skolverkets prognoser kommer det om tio år att saknas omkring 45 000 behöriga lärare och förskollärare (Dagens Nyheter den 8 februari 2021, ”Utbildade lärare har allt svårare att få jobb”). Detta kan framstå som obegripligt och den ”suntförnuftiga” förklaringen är att huvudmännen vill snåla och inte betala för behöriga lärare, som kräver högre lön än obehöriga. Men lika troligt är det att man inte litar på att de utbildade lärarna är särskilt bra och inte värda den högre lönen. Lärarutbildningen har sedan länge dåligt rykte. Intagningspoängen är i många fall mycket låga och utbildningen anses ofta svag och inte särskilt relevant. Inte sällan vill arbetsgivaren ha folk som man känner och vet fungerar väl i klassrummet. Jag undervisar en del på rektorsprogram och brukar fråga deltagarna om de ibland ställs inför valet att antingen anställa en behörig lärare eller en bra lärare. Så gott som alla uppger att det händer.

Formell behörighet genom att ha genomgått en specifik utbildning är knappast en garanti för att personen är kvalificerad för jobbet. Lärare måste givetvis ha relevanta kunskaper och förmågor, men det är inte självklart att en lärarutbildning är så viktig. Mycket annat, som begåvning, stresstålighet, förmågan att få bra kontakt med och ta hand om ungdomar, är också av stor betydelse. I skolans värld är ”hjärta” ibland lika viktigt som ”huvud”, om vi ska tro Goodhart. Och mycket värdefullt som man inte lär sig på högskolebänken hamnar helt enkelt utanför sökljuset om examensbevis betonas ensidigt vid anställning och arbete. 

Praktiska arbeten och yrkesutbildningar med sjunkande status och attraktionskraft, ständigt ökade statuslyft av högskola (till universitet) och en arbetsmarknad som inte alla gånger premierar de (på papperet) högutbildade, är signum för vår tid.

De tre nämnda förhållandena – ointresset för byggarbete, tveksamheten inför att anställa lärare med föreskriven utbildning och befordran av högskolor till universitet – hänger ihop. Praktiska arbeten och yrkesutbildningar med sjunkande status och attraktionskraft, ständigt ökade statuslyft av högskola (till universitet) och en arbetsmarknad som inte alla gånger premierar de (på papperet) högutbildade, är signum för vår tid. Sänkning av status för praktiska jobb går hand i hand med ytterligare guldglans över högskoleutbildning, men i förlängningen innebär utvecklingen att dessa utbildningars värde också urholkas.

Det finns i dag betydligt fler arbeten som bedöms kräva, eller i alla fall vara förenliga med, en högskolutbildning än för några decennier sedan. Många yrken har uppgraderats på status- och utbildningsskalan. (Jag har karaktäriserat detta som grandiositet i Tomhetens triumf, 2019). Arbeten som i dag anses kräva en högskoleutbildning kunde tidigare klaras väl av personer utan en sådan, menar Goodhart. Han påminner om att ledande politiker förr, som Winston Churchill och Clement Attlee, inte hade gått på universitet, medan brittisk politik numera domineras av personer med utbildningar från elituniversitet. Det kan vara värt att framhålla att det amerikanska näringslivets stora it-stjärnor – Steve Jobs, Bill Gates och Mark Zuckerberg – endast gick något år på universitet, vilket illustrerar att högskoleutbildning inte är nödvändigt för framgång i näringslivet. 

Goodhart diskuterar framför allt förhållandet mellan ”huvud”, ”hand” och ”hjärta” och hur vi värderar de yrken som faller inom respektive kategori. Men han lyfter också fram hur eskaleringen av mängden ”huvud”-arbetare intensifierar status- och positionsjakt i ett alltmer osäkert och ångestladdat landskap. Goodhart presenterar belägg för att vi har en stor och tilltagande diskrepans mellan ökat antal med högskoleutbildning och vad arbetslivet erbjuder. Och eftersom AI som sagt enligt många bedömare kommer att ta över åtskilliga arbetsuppgifter på mellannivå blir behovet av antalet högskoleutbildade mindre framgent. 

I många fall är dessa examensbevis dessutom intetsägande eller missvisande. Många vill gärna ha en högskoleutbildning, men förkunskaper och studiebegåvning brister hos allt fler. Studietakten och kravnivån på många utbildningar är låg och troligen sjunkande. Goodhart refererar till brittiska studier som visar att studenter lägger allt mindre tid på studier. I Sverige är många högskoleutbildningar formellt heltid, men i realiteten snarare halvtid; många ägnar 15–25 timmar i veckan åt heltidsstudier. Ribban sänks, allt fler utexaminerade har lärt sig föga och inte heller förbättrat sin förmåga att använda sina kognitiva resurser. Sociologerna Richard Arum och Josipa Roksa visar i Academically Adrift (2011) att cirka 40 procent av alla som genomgår en högskoleutbildning i USA inte mätbart förbättrar sådant som sin förmåga till kritiskt tänkande och skriftlig framställning. Goodhart redovisar resultat i linje med detta, framför allt i Storbritannien. 

Trots tilltagande ihålighet är högskoleutbildning fortfarande ett tecken på framgång och att man har ett bra läshuvud. Status minskar förvisso i och med massutbildningen, men status för dem som inte har en högskoleutbildning sjunker också som en konsekvens av detta. Sannolikt är det så att de som har en högskoleutbildning i genomsnitt är litet mer begåvade och välfungerande än de som inte har det – mer uthålliga, lever under bättre sociala förhållanden och har färre psykiska problem, som gör att de klarar sig litet bättre än andra. Men det kan handla om selektion snarare än utbildningseffekt. Goodhart hänvisar till en del studier som visar att så är fallet, till exempel jämförelser mellan dem som presterar likartat på begåvningstest i gymnasieskolan men där en del genomfört högskoleutbildning och andra inte och det visar sig att effekten av högskoleutbildningen på inkomst är ganska liten om man håller begåvning konstant. Många blandar ihop korrelation och kausalitet – att det går litet bättre för högskoleutbildade än andra har ofta föga att göra med utbildningen i sig, även om åtskilliga förstås lär sig en del värdefullt. Många har viss glädje av den signaleffekt som gynnar personer med extra lång utbildning: de får ibland förtur. Vissa utbildningar, inom till exempel vård och naturvetenskapliga ämnen, är helt nödvändiga för yrkesutövandet, men i andra fall är relationen mellan utbildning och yrkesutövande mindre självklar, till exempel för många som läser företagsekonomi.

Många upplever det i alla fall som att högskola signalerar något fint och känner att man måste ta sig upp i utbildningsväsendet för att duga. Och eftersom man noterar att de med högskoleutbildning (åtminstone fram till i dag) klarar sig bättre, tror många att det är en universell framgångsformel. Problemet är att den endast fungerar för ett begränsat antal och på bekostnad av andra. För dem som inte har en examen eller har en examen från ett lärosäte med lägre status är nedturen desto svårare – man hamnar allt lägre under ribban. 

Vi får också en arbetsmarknad där allt fler har en, i förhållande till krav och viktiga egenskaper, felaktig profil. Höga och oinfriade förväntningar och anspråk gör också att många inte fungerar så väl. Att få ett ganska okvalificerat arbete efter lång studietid är förstås otillfredsställande. Goodhart dokumenterar denna utveckling utförligt, framför allt med data från Storbritannien, men han anför också en hel del internationella jämförelser. Trenden är likartad i till exempel USA, Frankrike och Tyskland – och inte minst i Sverige.

Själv har jag i ett antal skrifter tagit upp likartade teman som de Goodhart berör. Tidigare uppfattades samhället som en pyramid, men den bilden stämmer inte längre. I dag kan man snarare likna det vid en ballong, vilket jag bland annat föreslagit i Extra allt (2019). I ballongsamhället befinner sig förvisso en hel del på samhällets botten och ganska många har det riktigt gott ställt, men det mest utmärkande är den mycket stora medelklass som bildar ballongens tjocka midja. Denna medelklass betecknar Goodhart som kunskapsklassen, för vilken ”huvud” är centralt. I denna klass trängs en mängd yrkesgrupper som i regel inte producerar något konkret, utan ägnar sig åt mer eller mindre viktig symbolverksamhet. Man jobbar med planer och prat, med ettor och nollor, med att skapa efterfrågan och underhållning, med människoförbättring och management, med varumärkesbyggande och verksamhetsförändring. Undervisning, ekonomi och juridik sysselsätter många i denna klass. 

Med målet att göra så många som möjligt till en del av medelklassen och tillförsäkra dem en plats i solen tillämpas bland annat a) (över)utbildning, b) inrättande av yrken och positioner, c) certifiering och auktorisation samt d) titelinflation. Eftersom mycket av detta inte handlar särskilt mycket om reellt kvalificerat eller produktivt arbete får vi ballongsamhället – stort, synligt och uppblåst, men tomt på innehåll. Hit hör jobb av tvivelaktigt värde som skapas som svar på utbudet av utbildad arbetskraft (till exempel coacher, konsulter och andra förbättrare) och intetsägande legitimeringar. Allt detta sker på bekostnad av ”hand- och hjärta”-yrken som har svårare att lägga sig till med statusförhöjningsattribut, eftersom de inte har så lätt att klättra i utbildningssystemet. 

I Pseudoarbejdet (Gyldendal 2018) beskriver socialantropologen Dennis Nørmark och filosofen Anders Fogh Jensen pseudoarbete som sådant jobb som folk utför – ibland energiskt – men som inte tillför något. Man utvecklar policyer eller fyller i blanketter som ingen bryr sig om. Man deltar i ritualistiska möten. Många verksamheter har i dag ett stort inslag av sådant pseudoarbete. I dessa finner vi kunskapsklassens folk. Mycket pseudoarbete omges ofta av status och höga löner. Viktiga arbeten inom till exempel hantverk, industriproduktion, service, omsorg om barn, sjuka och gamla är däremot ofta lågavlönade och har låg status. Nørmark och Fogh Jensen nämner att om man vill ha en managementkonsult som utlovar ledarskapsutveckling står en mindre armé genast till tjänst, men om man har behov av en hantverkare är det ofta svårt att finna en som kan infinna sig i närtid. Och svårigheter att rekrytera och behålla folk till äldreomsorg är en evergreen.

Fysiskt arbete och att åstadkomma något konkret hade ett värde och man jämförde sig inte så mycket med kontorsarbetare.

I pyramidsamhället var statusen fastlagd och på grund av begränsningar i mobiliteten var ens position ingen dom över en som person. Goodhart påpekar att för några decennier sedan – när de flesta var arbetare – kunde man känna stolthet över sina förtjänster, arbetsinsatser och den egna klassens kultur. Fysiskt arbete och att åstadkomma något konkret hade ett värde och man jämförde sig inte så mycket med kontorsarbetare. Yrkesstolthet och dygder vid sidan av färdigheter som är associerade med ”huvud” är nu på rask tillbakagång. Status är, vid sidan av extraordinära prestationer inom kultur och näringsliv, i väldigt stor utsträckning fråga om ”huvud”-arbete och indirekt ett förkastande av kärnan i praktiskt ”hand- och hjärta”-arbete. 

Men som en arbetsterapeut sade under en föreläsning som jag höll: ”Att vara arbetsterapeut är ett praktiskt arbete, jag förstår inte varför vi under utbildningen skulle läsa alla dessa artiklar på engelska.” Och de flesta poliser jag har pratat med menar att för de flesta är att vara polis ett praktiskt arbete, ett hantverk, inte ett akademiskt yrke. Men starka krafter vill utlova tjusighet genom en ofta grovt missbrukad standardformel: betona ”huvud”, högskolefiering är lösningen.

Goodhart menar att hyllandet av ”huvud”-arbete i förhållande till ”hand- och hjärta”-arbete medför en grundläggande skevhet i samhället. Vi får en stor ”bättre vetande”-klass som breder ut sig på bekostnad av de som gör viktigt arbete. Hantverk och omsorg måste uppgraderas och det görs inte genom att ytterligare framhålla formell utbildning som allena saliggörande. Vårdutbildningar i högre grad bör betona omsorg och nedtona boklig kunskap. Goodhart påpekar hur lätt det är att viktiga men mindre synliga och spektakulära insatser hamnar i skymundan: ”Jämfört med teknologiavhängiga akutspecialiteter är det svårt att mäta framgången ifråga om att göra en mycket gammal människas vardag mindre miserabel eller ensam” (s. 216, min översättning).

Ett problem ur jämställdhetssynpunkt är att många yrken som domineras stort av kvinnor – förskollärare, och olika typer av jobb inom vården – inrymmer mycket ”hjärta” men som av statusskäl i stället ska inrymmas i ”huvud”-kategorin. Poängen med högskola är ju att det handlar om det senare, det uppstår därför lätt en skevhet i kvalificerandet: akademisk kunskap prioriteras. Eftersom könsobalansen ifråga om status är ett problem så är trycket starkt på att utforma utbildningar och omvandla arbeten där ”hjärta” borde vara viktigt till ”huvud”-yrken. Goodhart framhåller att ur denna aspekt skulle fler män inom omvårdnad vara önskvärt. Inom byggsektorn kunde mer resurser och större intresse för vackra byggnader i offentliga miljöer vara en statushöjare. Även satsningar på lärlingsprogram vore viktigt, menar Goodhart. Att dessa inte är särskilt populära är förstås ett problem och hänger till stor del samman med den stora betoningen på vikten av högskoleutbildning. 

En bättre balans mellan ”huvud”, ”hand” och ”hjärta” är således mycket angelägen. Högskolefieringen och den förstärkningen av statussymboliken är mycket populärt bland politiker men ansvarslöst i förhållande till det problem med obalans som Goodhart lyfter fram. I stället för breddad rekrytering till högskolan vore kanske minskad rekrytering och partiell avakademisering av en hel del yrken vägen framåt. Själv menar jag att en ordentlig minskning av högskoleutbildningen troligen skulle ha en god effekt. Om andelen personer som genomgår högskola skulle minska kraftigt, till förmån för andra utbildningsvägar skulle akademiska utbildningar inte längre vara normen att ensidigt luta sig mot.

 


Litteratur

  • Alvesson, Mats. Extra allt – Hur samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka (Fri Tanke 2019).
  • Alvesson, Mats. Tomhetens triumf (Atlas 2019, 3:e upplagan).
  • Arum, Richard & Josipa Roksa. Academically Adrift – Limited Learning on College Campuses (University of Chicago Press 2011).
  • Goodhart, David. Head, Hand, Heart – The Struggle for Dignity and Status in the 21st Century (Penguin Books Ltd 2020).
  • Nørmark, Dennis & Anders Fogh Jensen. Pseudoarbejdet – Hvordan vi fik travlt med at lave ingenting (Gyldendal 2018, 10:e upplagan).
Relaterat
I Fokus

Risken för menlös forskning är inte överdriven

Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och inopportun forskning. Men hur går det egentligen för dem som försöker sig på något sådant? Vetenskapshistorikern Alice Dreger har...


Mats Alvesson

Mats Alvesson är verksam vid Lunds universitet och ägnar sig bland annat åt lednings-, organisations- och dumhetsforskning. Han har bland annat utkommit med en trilogi på temat dumhet, bestående av: Tomhetens triumf, Dumhetsparadoxen och Extra allt. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...