Debatt

Hot mot universitet och näringsliv

| Respons 6/2016 | Låst artikel | 7 min läsning

En mulen oktoberdag i år presenterade Svenskt Näringsliv rapporten Forskningspolitikens glömda fråga – Sveriges akademiska ledarskap. Den är framtagen av Näringslivets forskningsberedning och presenterades vid mötet av Håkan Mogren, ordförande och tidigare vd för Astra, och Karin Markides, tidigare rektor för Chalmers tekniska högskola. Rapporten är ett slags pamflett som riktar sig mot liberalismens grundpelare, den akademiska friheten och det kollegiala medinflytandet. Därför väcker den allvarliga frågor om Svenskt Näringsliv som organisation. Vill svenska företag verkligen representeras av en syn på forskning och utveckling som kan beskrivas som både sannfinländsk och trumpsk?

Rapporten är mycket tunn. Titeln måste rimligtvis syfta på att Svenskt Näringsliv tycker att de själva hittills inte tillräckligt varit med i debatten. Hur universiteten ska styras har nämligen diskuterats intensivt sedan Autonomireformen genomfördes 2011. Den ledde snabbt till att svenska högskolor och universitet ersatte kollegiala styrningsformer – där lärare och forskare har rätt att ta beslut i frågor som rör undervisning och forskning – med så kallad linjestyrning. Den innebär för universitetens del att chefer, som inte alls behöver ha akademisk bakgrund, tar kontroll, och lärare och forskare endast får en rådgivande roll. Reformen har inneburit minskad akademisk frihet och vanstyre vid till exempel Gävle högskola, Dalarnas högskola, Malmö högskola och Södertörns universitet. Även Macchiarini-affären har av Shirin Ahlbäck Öberg och Ulf Danielsson beskrivits som ett resultat av linjestyrningen vid Karolinska Institutet. Nyligen har debatten om linjestyrning varit intensiv vid Uppsala universitet. Där har styrelsens ordförande Carola Lemne på ett regelvidrigt sätt försökt införa Svenskt Näringslivs styrmodell för rektorsval, en modell där kollegiets inflytande beskurits rejält. Studenter, lärare, forskare och tidigare rektorer har alla framfört kraftfulla protester. Hur universiteten bör styras har sannerligen varit allt annat än en glömd fråga – utanför Svenskt Näringslivs väggar, vill säga. Rapporten är i stort sett ett referat av Kåre Bremers Utvecklad ledning av universitet och högskolor (SOU 2015:92) som presenterades för ett år sedan. Utredningen är känd för att den har allvarliga metodologiska brister och för att den vinklats till förmån för linjestyrningsmodellen. De som kommer till tals i studien är de som ensidigt förespråkar linjestyrning. De som jag talat med som blev intervjuade och förespråkade kollegial styrningciteras inte alls. Det som tillförts i Svenskt Näringslivs-rapporten är spridda citat från diskussioner i dagspressen och utsagor om att till exempel Finland tycks ha hittat en bra styrmodell. Det sistnämnda är särskilt uppseendeväckande. I Finland håller den samlingsregering där Sannfinländarna ingår på att slå sönder universitet och högskolor genom införandet av toppstyrning och nedskärningar. Särskilt vid Helsingfors Universitet har anställda tvingats söka om sina jobb eller så har de avskedats. Tråkigt nog har Svenskt Näringslivs rapport ingen ambition att föra en djupare diskussion i styrningsfrågan. Här omnämns inga viktiga intellektuella bidrag om betydelsen av kollegiala styrningsformer vid universiteten och behovet av att staten skyddar forskningsfriheten från aktörer som har kortsiktiga intressen. Ingenting nämns om till exempel Amanda Goodalls Socrates in the Boardroom, som visar hur viktigt det är med engagerade ledningar som rekryterats ur professionen, eller Mariana Mazzucatos Entreprenörsstaten som visar betydelsen av statliga satsningar via universitet som leder till innovationer – som näringslivet plockar vinster från. Inte heller finns det någon dialog med Shawn Ottos War on Science eller alla de artiklar där han visar vilken central roll just näringslivet spelat för att förvanska forskningsresultat om tobakens skadeverkningar eller miljöförstöringen eller hur sockerindustrin i femtio år pekat ut fett som främsta boven bakom hjärt- och kärlsjukdomar. Det blir till slut magstarkt när Svenskt Näringsliv, som öppet förespråkar vapenexport till Saudiarabien, under rubriken ”Att våga fatta rätt beslut” hävdar att kollegiala styrningsformer leder till ”bristande mod iledarskapet”. Rapporten ska antagligen mest tolkas som ett slags uppläxning av dem som försvarar den akademiska friheten och bildning. Det har blivit populärt i den nya Trump-eran att peka ut akademiker som latmaskar med dysfunktionella personlighetsdrag. Vid seminariet hävdade Markides att kolleger i den kollegiala styrmodellen främst ägnar sig åt fega maktkonspirationer och dolkstöt-i-ryggen politik. Det ska vara mindre insyn vid tillsättning av rektorer, annars får man bara ”självmordsbenägna” kandidater som Mogren uttryckte det. Både Markides och Mogren hävdade att det behövdes mer balans i maktrelationerna. Men vad är det för slags ”balans” Svenskt Näringsliv vill ha? Sedan autonomi-reformen infördes har snart nio av tio universitet och högskolor redan infört linjestyrning. I styrelserna för Sveriges universitet och högskolor säger redan Högskoleförordningen att forskare och lärare måste vara i minoritet – av femton platser har lärare och forskare tre platser tillsammans. Vid mötet sades framtidens modell för universiteten vara en som mer liknar företagens. Men hur tänker Svenskt Näringsliv då? Då skulle väl inte näringslivet ha alls någon representation i universitetsstyrelserna? Inga språkvetare får ju sitta i Volvos styrelse. Ingen annan verksamhet ger så mycket inflytande till andra än den egna professionen som universiteten och högskolorna. Men det räcker alltså inte. Det räcker inte att ha det som i Upp-sala, där universitetsstyrelsens ordförande, Carola Lemne, även är vd för Svenskt Näringsliv. En av de tre lärarrepresentanterna sitter med i Svenskt Näringslivs forskningsråd, alltså en av dem som står bakom rapporten. Och en av de ”övriga” ledamöterna har varit styrelseledamot för stiftelsen Fritt Näringsliv, som grundades med stöd från Svenskt Näringsliv. Trots detta måste akademikerna lämna ifrån sig mer makt. De mest ihärdiga Svenskt Näringslivsupportrarna vid presentationen påtalade att ”Utvecklingen i dag går så oerhört fort och det gäller att hänga med, så nu kan inte universiteten längre bara få göra som de vill” och att ”Universiteten måste producera mer för Närings-livet”. Därmed sammanfattas den trumpskasynen på universitetens roll i samhället. Bildningsideal, akademisk frihet och liberalism ses som fiender till ekonomisk tillväxt. Jag vet inte vad som oroar mest. Det finns stor anledning att bekymra sig för att våra universitet och högskolor drivs mer och mer som företag och att den fria kunskapsutvecklingen beskärs. Den modellen tycks ha politiskt stöd både från höger och vänster. Helene Hellmark Knutsson, ministern för högre utbildning och forskning, säger att hon har fullt förtroende för att Lemne kan skilja på sin roll som vd för svenskt näringsliv och ordförande för Uppsala universitets styrelse. Lemne håller med. Men en ny oro kan läggas till. Tänk att Svenskt Näringsliv, när den tar sig an frågan om styrningen av universiteten, anlitar ett ”forskningsråd” som bara åstadkommer en fyrtio sidor lång kopia av en av Sveriges mest illa genomförda offentliga utredningar. Den hävdar att ledningsfrågor i Sverige inte tidigare har diskuterats, den bortser från så gott som all internationell forskning i ämnet och den föreslår en centralstyrningsmodell av universiteten som vill kopiera den politik som förts fram i vårt grannland av Sannfinländarna. Min största oro är inte längre hur det ska gå för universiteten. Den har ersatts av en djupare oro för hur det ska gå för Sveriges ekonomi när Svenskt Näringsliv är en av dess starkaste intresseföreträdare. Sten Widmalm är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.


Sten Widmalm

Sten Widmalm är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Han medverkar regelbundet i svensk debatt i politik- och forskningsfrågor i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och – såklart– i Respons. För närvarande ansvarar han för två forskningsprojekt: TOLEDO-projektet som handlar om politisk tolerans och som beskrivs i den nyutkomna boken Political Tolerance in the Global South – Images from India, Pakistan and Uganda, och Persona-projektet, som handlar om krishantering i EU. Dessutom har Sten Widmalm, tillsammans med Peter Oscarsson, gjort en fotoutställning med namnet ”Images of the Global South”. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  2. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur
    Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The...
  3. Utblick
    Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige
    Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande...
  4. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen
    Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har...
  5. Analys/Reportage
    Problemet är inte överkänsliga studenter utan lärarnas försvagade ställning
    På flera amerikanska universitet ställs nu krav på att kurslitteratur ska...