Åtskilliga förespråkar att svenska universitet och högskolor ska övergå till engelska. För humaniora skulle detta leda till försämrad vetenskap och humanisterna skulle heller inte kunna bidra till den nationella diskussionen, hävdar Johan Östling.
En total internationalisering är vad som krävs om svenska universitet och högskolor skall bli konkurrenskraftiga. Åtminstone om vi skall tro nationalekonomen Åke E. Andersson. I Universitetsläraren (6/2013) formulerade han en vision om en exklusiv handelshögskola i Malmö där all undervisning bedrivs på engelska. Han argumenterade också för en stegvis utveckling där engelska skulle bli utbildningsspråk ”på alla nivåer och i alla kurser” vid samtliga universitet och högskolor i Öresundsregionen. Med ett fåtal undantag – juridik, nordiska språk och litteraturvetenskap – såg Andersson inga fördelar med att inte undervisa på engelska.
Åke E. Andersson är inte ensam om sin dröm. Under det senaste årtiondet har flera liknande förslag förts fram. Anders Flodström, sedermera universitetskansler, ivrade för engelska som undervisningsspråk. Marian Radetzski menade att engelska helt enkelt skulle ersätta svenska. Det ställs allt högljuddare krav på internationalisering av den akademiska världen. Medicinare, teknologer och naturvetare går i bräschen, samhällsvetarna följer tätt efter. I synnerhet humaniora framställs som nationellt inskränkt, i hopplös otakt med tidens obönhörliga gång.
Mitt intryck är att de flesta humanister välkomnar en ökad grad av internationalisering. För dem som har som sin uppgift att studera språk, kultur och mänskligt tänkande kan man tycka att något annat vore besynnerligt. Problem uppstår när måttstocken för vad som är eftersträvansvärd vetenskap alltmer bestäms av forsknings- och publiceringsideal som har vuxit fram inom medicin och naturvetenskap. När starka krafter gör gällande att vetenskapens internationalisering förutsätter undervisning på engelska och artiklar i anglosaxiska fackorgan slår det mot humanisters livsnerv: språket.
Språket är humanisternas största tillgång och viktigaste verktyg. Ett rikt och nyanserat framställningssätt är inte en fråga om estetisk utsmyckning; det är ett villkor för precisa resonemang, träffande karakteristiker och sammansatta analyser. Därutöver är ett gott språkligt handlag väsentligt om humanisterna skall kunna verka inom en större intellektuell och demokratisk kultur.
Den oro som finns är att engelskan i en förenklad global variant helt skall tränga undan andra språk som den avancerade kunskapens kommunikationsmedel.
Den traditionella humanistiska prosan ligger långt ifrån det formaliserade, matematiska språk som är förhärskande inom naturvetenskap och i många fall en bra bit ifrån det standardiserade, opersonliga uttryckssätt som karakteriserar jurister, ekonomer och samhällsvetare. I ämnen som historia, litteraturvetenskap, etnologi och idéhistoria skrivs de större arbetena alltjämt i hög grad på författarens modersmål. Det gäller i Sverige, Tyskland, Frankrike, Spanien, Japan – och i Storbritannien och USA. Det är inte ett utslag av traditionalism eller motsträvighet, utan av att resultaten många gånger blir bäst så. (Andra humanistiska discipliner, såsom filosofi och språkvetenskap, har de senaste decennierna i mångt och mycket anpassat sig till ett naturvetenskapligt publikationsmönster. Om detta har inneburit ett vetenskapligt framsteg får diskuteras av andra.)
Det har alltid funnits ett vetenskapligt språk som har förenat över nationsgränser, och det bör det naturligtvis också finnas i framtiden. Ytterst är det politiska, ekonomiska och kulturella maktförhållanden som bestämmer vilket idiom som skall vara det dominerande. Tyskan innehade, om än inte lika oinskränkt som engelskan i dag, en särställning inom många vetenskapliga discipliner mellan kejsarrikets grundande och andra världskriget. När Hitler föll och Roosevelt och Churchill segrade byttes tyska ut mot engelska. För att ett språk skall bli vetenskapens lingua franca krävs det emellertid också att majoriteten inom forskarsamfundet börjar använda det aktivt och gör det till sitt naturliga medium.
Att det existerar ett gemensamt språk är en förutsättning för vetenskapen som en kollektiv, kosmopolitisk angelägenhet. Den oro som finns är att engelskan i en förenklad global variant helt skall tränga undan andra språk som den avancerade kunskapens kommunikationsmedel. Konsekvenserna av en enspråkig hegemoni är svåra att överblicka, men det finns åtminstone fyra större farhågor.
Den första är att den vetenskapliga kvaliteten skall bli lidande. ”Det är bisarrt att någon kan mena att övergången till ett språk som lärare och studenter inte fullt ut behärskar skulle leda till ett kvalitetslyft i den vetenskapliga diskussionen”, som Horace Engdahl har uttryckt det. ”Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det.”
Den som skriver sina viktiga arbeten på engelska kan vinna en hel värld men måste samtidigt mäta sig med en hel värld. Det finns ingen handikappklass; alla tävlar mot amerikaner, australier och britter. Risken att komma till korta är uppenbar. Det gäller särskilt i en tid när många humanistiska ämnen har genomgått en språklig eller kulturell vändning och lägger stor tonvikt vid analyser av begrepp, berättelser, diskurser och metaforer. Att inte kunna göra rättvisa åt valörer och nyanser blir förödande för den vetenskapliga kvaliteten. Forskarna tvingas säga vad de kan säga, inte vad de vill säga.
Om man exempelvis begrundar de riktigt framstående historikerna i modern tid, från Edward Gibbon och Jules Michelet till Reinhart Koselleck och Natalie Zemon Davies, är det svårt att finna någon som inte skrev på sitt modersmål. De undantag som finns är historiker som Eric Hobsbawm och George Mosse som föddes i ett land men som tidigt kom att verka i ett annat. För dem blev det naturligt att skriva på engelska snarare än tyska. Huvudregeln är dock att de mest idérika och tongivande verken har skrivits på historikerns främsta språk. Normalvetenskap kan bedrivas på främmande språk, men för att åstadkomma verkligt originella bidrag krävs det att forskaren behärskar uttrycksmedlen till fullo.
Den andra farhågan är att kommunikationen med allmänheten stryps. Att analysera samhällets och kulturens företeelser, att förvalta, värdera och vitalisera det gemensamma arvet: humaniora har mer än något annat vetenskapsfält ett kulturkritiskt och kommunikativt uppdrag. Humanisterna hämtar mycket av sitt existensberättigande genom att föra ut sina kunskaper i ett större offentligt rum. Denna tredje uppgift, ”att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet” som det heter i Högskolelagens första kapitel, är sålunda särskilt maktpåliggande för just dem. Och det är en uppgift som nästan enbart utförs på det inhemska språket.
Kommunikationen med allmänheten riskerar därigenom att bli lidande om allt fler humanister uppfattar engelskan som sitt främsta språk, och det är lätt att se hur detta kan marginalisera svensk humaniora ytterligare. I ett internationellt perspektiv är det, som Stefan Collini har påmint om, inte sällan så att många av de mest betydelsefulla humanistiska texterna kommer till i skärningspunkten mellan det akademiska och det publika. En essä i Die Zeit, Le Monde diplomatique eller Times Literary Supplement kan prägla humaniora i minst lika hög grad som en artikel i en vetenskaplig tidskrift.
Ytterligare en farhåga med att överge svenskan som vetenskapligt språk är att den inhemska sakprosan degenererar. Mycket av den högtstående litteratur som inte kan klassificeras som fiktion – biografier, essäer, kritik, filosofiska, historiska och teologiska verk etcetera – bärs av sitt språk. I likhet med en framstående skönlitterär författare måste sakprosans mästare behärska stilmedlen till fullo. Att det är sant framgår av så olika verk som Erik Lönnroths Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige, Staffan Björcks Heidenstam och sekelskiftets Sverige, Johan Asplunds Det sociala livets elementära former och Karin Johannissons Den mörka kontinenten.
Om svenska forskare enbart skulle publicera sig på anglosaxiska fackförlag skulle den svenska kulturen och samhällsdebatten bli avsevärt fattigare. Det hade inte bara varit till förfång för den läsande allmänheten, utan även för journalister och fria skribenter som i sin yrkesutövning ofta står i ett starkt beroendeförhållande till akademiker. I värsta fall hade de svenska boklådornas fackavdelning helt tagits över av kokböcker och hastigt översatta verk om andra världskriget.
Den sista stora farhågan gäller det offentliga språket. Den ständiga kunskapsprocess som pågår inom vetenskapen förser det offentliga språket med nya ord och begrepp. För att kunna föra ett seriöst samtal i en snabbt föränderlig värld måste svenskan som samhällsbärande språk hela tiden få tillskott från den vetenskapliga världen. Om engelskan blir allenarådande utarmas den offentliga debatten och svenskan blir ett språk ur led.
När artiklarna i Nationalencykolpedin skrevs under 1980- och 1990-talet hade många naturvetare problem att översätta sina bärande begrepp till svenska. Den vetenskapliga vokabulär som hade vuxit fram under efterkrigstiden var anglosaxisk och hade bara delvis funnit sin svenska motsvarighet. Samma bekymmer kan drabba humanisterna. Problemet är inte så mycket de enstaka orden, utan att hela kunskapssfärer och resonemangskedjor inte kommer in i det offentliga språket.
Om engelskan, genom yttre tvång eller självpåtagen omyndighet, blir humanisternas naturliga förstaspråk är risken överhängande att farhågorna besannas. Lika förödande vore det naturligtvis om humanisterna vägrade att följa med sin samtid och i stället klamrade sig fast vid en obsolet ordning. En viss omkastning i publikationsmönstren skulle säkert vara hälsosamt; det finns trots allt en del svenska humanister som nära nog aldrig deltar i det internationella meningsutbytet.
Det bör vara en självklarhet att en humanistisk forskare är beredd att verka på olika arenor och använda olika språk. Den som å ena sidan enbart publicerar på svenska avskärmar sig från det internationella forskarsamhället. Resultat och resonemang lämnar aldrig den begränsade nationella debatten och kan inte heller utsättas för de utomståendes granskning. Den som å andra sidan enbart skriver på engelska riskerar inte bara att bedriva sämre forskning, utan också att stänga in sig i en inomvetenskaplig diskussion och fjärma sig från den svenska offentligheten. En litteraturvetenskaplig eller idéhistorisk monografi om svenska förhållanden blir säkert även i framtiden bäst om den skrivs på svenska, men de viktigaste insikterna förtjänar en vidare internationell publik. För en statsvetenskapligt inspirerad doktorand i internationell historia kan det å andra sidan ligga nära till hands att skriva på engelska. Den måste då också vinnlägga sig om att kunna kommunicera på svenska.
Acceptera genrernas mångfald. Det är en villfarelse att tro att all vetenskap – från egyptologi till stamcellsforskning – kan stöpas i samma form. Precis som det är självklart att det finns en uppsjö av metoder och teorier bör det finnas en öppenhet för en mångfald av uttryckssätt och publikationsformer. I somliga fall är det lämpligt med smala, precisa artiklar, i andra med stora, djuplodande synteser. Det är den genre som bäst gynnar kunskapsutvecklingen som bör ha företräde, oavsett vetenskapsgren.
Betrakta översättning som nödvändig infrastruktur. Humanister är i jämförelse med andra forskare billiga i drift. Tillgång till dator och bibliotek anses vara nog för att täcka de yttre behoven. Inom andra ämnen är det däremot självklart att det finns personer med specialkunskaper, från laboratorieingenjörer till bioinformatiker, som utför en del av det vetenskapliga arbetet utan att fördenskull vara de egentliga forskarna. Humaniora skulle ha behov av en kader kvalificerade översättare som kan granska texter eller överföra dem till främmande språk.
Internationalisera med förnuft. Att öppna sig för världen är inte liktydigt med att producera hekatomber av meriteringsmakulatur från Journal of the National Council of Less Commonly Taught Languages eller New Zealand Journal of Research in Performing Arts and Education. Internationalisering kan inbegripa så mycket annat: att läsa litteratur på norska, tyska eller portugisiska; att vistas vid utländska lärosäten eller bjuda in utländska gäster; att introducera en tänkare eller en forskningsriktning i Sverige; att jämföra svenska ting med utländska eller tvärtom.
Gör inte tredje uppgiften till en tredje rangens uppgift. Akademikernas tredje uppgift har varit lagstadgad sedan 1977 och i praktiken bedrivits mycket längre än så. Ändå väger popularisering och samverkan oftast lätt när tjänster skall tillsättas och medel fördelas. I bästa fall ger det en guldkant åt en redan väl kvalificerad forskare; i värsta fall är det rent demeriterande. De senaste decennierna har de pedagogiska meriterna uppvärderats när kandidater söker lektorat och professurer. Att på ett besläktat sätt värna om den tredje uppgiften vore att gynna en levande och reflekterande humaniora.
Att överge svenskan vore en dödsstöt mot en levande och betydelsefull humaniora. Det kommer inte att ske över en natt, men det finns tecken på att fler och fler humanister övertar en verklighetsbeskrivning som inte utgår från humanioras grundvillkor. Särskilt yngre forskare, med en osäker framtid, funderar ängsligt över hur de kan förmera sitt akademiska kapital. Sedan en tid tycks hårdvalutan bestå av peer-reviewed articles i amerikanska journals med hög impact factor. De som försvarar svenskan som vetenskapligt språk framstår som obotliga bakåtsträvare, fiender till den totala internationaliseringen. Och vem vill vara det i globaliseringens tidevarv?
Johan Östling är docent i historia och Pro Futura-forskare vid Lunds universitet och Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala.
