Debatt

Identitetsbyggandet är problemet

| Respons 3/2015 | 3 min läsning

Hur påverkas etnografi och socialantropologi om bara företrädarna för en grupp får uttala sig om den egna kulturen, undrar Lars Grahn i ett inlägg till försvar för yttrandefriheten (Respons nr 2/2015). Vad sker med ”forskning om folkens liv” när upplysningens ideal har ersatts av postmodern relativism och identitetspolitiska projekt? Frågorna är viktiga och oron till viss del befogad. Med utgångspunkt i mitt eget ämne – socialantropologi – har jag några kommentarer.

”Bland våra studenter i dag har vi barnbarn till tidigare antropologers informanter.” Detta lär ha yttrats av den hyllade amerikanska antropologen Eric Wolf någon gång på 1990-talet. Där vissa kolleger kände sig oroade av, eller nervösa över, att det antropologiska så kallade ”fältet” talade tillbaka, bejakade i stället Eric Wolf denna utveckling. Rekryteringen av studenter hade breddats. Det gick inte längre att undervisa eller skriva som om människor från platser där antropologer arbetade inte kunde bli deras studenter, eller kunde läsa och reagera på deras texter. För Eric Wolf var detta en positiv utveckling som bidrog till ämnets relevans och intellektuella spänst. Denna förändring har också skett i Sverige och inte bara inom socialantropologin.

Kultur- och samhällsvetenskaperna verkar inte längre i något elfenbenstorn. Inte bara rekryteringen av studenter är ”breddad”, utan de som undervisar och skriver vetenskapliga texter är i dag – tack och lov – personer med varierande bakgrund. Det går inte längre att ta för givet att alla studenter eller lärare delar liknande erfarenheter. Denna erfarenhetsvariation har dock inte resulterat i en allmän värderelativism eller i partikuljära identitetspolitiska krav bland studenter. I stället har vi ett helt annat problem.

Det som brukar betecknas som postmodern relativism framställs ofta som en hegemonisk offentlig diskurs. Det är den kanske i några kretsar eller på några platser, men verkligen inte överallt. Den tidiga antropologins grundbult – att människor tillhör distinkta och olika grupper och att kulturer har tydliga gränser – har sedan länge förkastats av oss antropologer. Vi uttalar oss därför inte om en grupps kultur utan i stället om exempelvis kulturella processer. Däremot finns många andra som förespråkar idén om distinkta grupper. Företrädare för en rad rörelser påstår att människor är fundamentalt olika på avgörande sätt utifrån exempelvis kön, etniskt ursprung, religion eller sexuell läggning. Men identitetspolitik bedrivs inte bara av representanter för HBTQ- , feministiska, eller antirasistiska rörelser utan också av företrädare för nationalistiska och fundamentalistiska ideologier.

Inom EU satsas mycket pengar på att skapa ett historiskt förankrat europeiskt ”vi”. Detta identitetsbygge, liksom extremnationalistiska och rasistiska rörelser i Europa, har betydligt mer resurser till förfogande än feminister, antirasister och HBTQ-rörelsen. Det är inte värderelativismen som är den mest hegemoniska diskursen, utan den om distinkta och avgränsade kulturer/identiteter. Också de som börjar läsa socialantropologi har varit exponerade för denna.

En av den moderna antropologins viktigaste insikter är att människan är en klassificerande varelse. Dessa klassifikationer är sociala, föränderliga och grundläggande för hur vi organiserar våra samhällen. Vår uppgift är därför att träna studenter i att kritiskt granska förgivettagna och vardagliga klassificeringssystem i tid och rum. I en kulturrelativistisk anda utsätter vi också samtida identitetspolitiska klassifikationer och ställningstaganden för analys.

Annika Rabo är professor i socialantropologi vid Stockholms universitet.


Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...