Ingen politisk fraktion kan distansera sig från det nationella idéarvet

Nationalismen och i förlängningen nationalstaten har blivit negativt laddade begrepp bland socialister och liberaler när högerpopulism breder ut sig i Europa. Men nationalismens idéarv innehåller centrala delar av det västerländska politiska tänkandet som egentligen ingen fraktion helt kan distansera sig från. Den franske filosofen Pierre Manent och författaren och vänsteraktivisten Aurélien Bernier har från olika perspektiv sökt omvärdera nationen som gemenskap.

I den brittiske 1700-talshistoriken Edward Gibbons klassiska verk Romerska rikets nedgång och fall beskrivs Europas uppdelning i självständiga stater, med likartade språk och seder, som den mest fruktbara utvecklingen för människans frihet. För Gibbon, som annars högt aktade den romerska konstitutionen, var mindre nationer att föredra eftersom det var svårare för en tyrann att överleva folkets missnöje inom dessa gemenskaper. Gibbon visar att romarnas idé om att samla den civiliserade världen under ett styre för att garantera fred och rättvisa lagar var en sårbar maktkonstruktion för envåldshärskare. Nationen kom i Europa också att successivt ersätta såväl imperiet som de ännu äldre stadsstaterna och blev senare den mest spridda och framgångsrika styrelseformen världen över.

Men exporten av nationen som politisk gemenskap och Gibbons pragmatiska syn på denna – inspirerad av upplysningstiden – har i dagens politiska debatt blivit besudlade av 1900-talets mörkaste avsnitt. Två världskrig har dessutom lagt grunden för det politiska, kulturella och ekonomiska intresset att ena Europa i syfte att överbrygga och till viss del ersätta nationen. Detta väcker naturligtvis frågan om det över huvud taget är möjligt och önskvärt att ersätta den nationella gemenskapen med något annat samt vilka historiska alternativ som finns. De europeiska bakslagen – inte minst Greklandskrisen – tvingar oss att reflektera över vilken politisk och kulturell roll nationen bör ha i Europa. Det är en diskussion som tangerar starka tabun eftersom både socialister och liberaler varit avogt inställda till att handskas med detta politiska arv. Inte desto mindre är nationen fortfarande en given utgångspunkt i båda läger för välfärdsfrågor och individuella rättigheter.

Den franske filosofen Pierre Manent är en viktig tänkare i sammanhanget. Han har tillspetsat kallat hela Europaprojektet för en demokrati utan folk där en del av romarrikets legitimitetsproblem åter gör sig gällande. Manent motsätter sig visserligen inte EU som samarbetsform, men vill att denna överstatliga gemenskap tydligare engagerar de europeiska nationerna i stället för att utplåna deras särdrag. Unionen behöver därför förankras i en trovärdig historisk kontinuitet i stället för att bygga på paroller om öppenhet och tolerans – värden som förutsätter en stark självmedvetenhet. Liksom Gibbon ser Manent, som studerat framför allt de grekiska stadsstaterna, men också den romerska republiken och kejsardömet, nationen som en mer passande enhet för politiskt styre. I nationen har en jämvikt uppnåtts i motsättningarna mellan stadskulturerna och imperiets styrelseformer. Nationen har genom den kristna monarkin också konsoliderats under flera sekler och skapat en varaktig styrelseform som ligger till grund för den sekulära staten och demokratin.

Manents politiska filosofi är förankrad i den klassiska liberalismen, starkt inspirerad av 1800-talshistorikern Alexis de Tocqueville som han även ägnat en av sina böcker åt. Som ung tillhörde han den krets lärjungar runt filosofen Raymond Aron (1905–1983) som återuppväckte en liberal tanketradition vid sidan av den då starka marxismen. Samtidigt har hans idéer utmanat de liberala strömningar som på olika sätt undergrävt nationers suveränitet. I bland annat boken La raison des nations – Réflexions sur la démocratie en Europe (2006) för han fram sina argument om vikten av att vitalisera nationen som ett svar på globalisering och den inrikespolitiska ekonomiska politik som bidragit till att försvaga staternas handlingsutrymme. Men idéerna anknyter också till ett liberalt perspektiv då Manent argumenterar för att nationernas fredliga rivalitet och ömsesidiga utbyte i en tidigare mer tydlig konkurrenssituation bidragit till Europas utveckling och styrka.

Därför ser Manent med oro på hur Europaprojektet har expanderat ovanifrån parallellt med en tilltagande nationell fragmentisering underifrån av mindre samhörigheter och kollektiv. Nationalstaten har reducerats till ett bekvämt, men i grunden svagt skydd för globaliseringens vindar, med uppgift att tillfredsställa materiella behov och individuella rättigheter. Problemet är att om nationen och demokratin ska fungera ihop krävs också en sammanbindande gemenskap som vårdas och utvecklas. Med en övertro på endast de demokratiska principerna riskerar själva demokratin att förlora sin nuvarande kropp, det vill säga nationen, och den svaga gemenskapen blir till ett passivt och livlöst villebråd, lätt att manipulera för demagoger. Nationen och demokratin riskerar med andra ord att glida isär. I det franska radioprogrammet ”Répliques” efterlyste Manent en förnyelse av republiken för att motverka utvecklingen:

Jag observerar nationens bräcklighet – det är svårt att inte göra det i Frankrike i dag! Jag hoppas att det finns en framtid för denna nation och att nya erfarenheter väntar oss, som fullföljer denna långa historia. Att återuppliva vår historia är en uppgift som på samma gång är politisk och intellektuell. För Frankrikes del gäller, om vi bortser från vårt monarkistiska förflutna, att vid varje förnyelse av republiken utsträcka vårt nationalmedvetande. (…) Vi är många i dag som tycker att vi är i behov av en sjätte republik eller bara en förnyelse av den femte. Ingen vet vad det skulle innebära. Men det spelar mindre roll: detta visar att vi fortfarande lever för nationen och att vi är manade av erfarenheter att fortsätta så. Det är ett ansvar som åligger oss och vi kan inte hävda att det tillhör vårt förflutna.

Nationen förutsätter med andra ord en kulturell förankring både i det förflutna och framtiden för att inte stagnera. Manents syn avviker i detta avseende dock från den republikanska nationalismens starka betoning av sekulära principer för en fungerande gemenskap. En viktig influens är i stället den franske poeten och filosofen Charles Péguy (1873–1914) som sökte kombinera sin socialistiska övertygelse med en katolsk mysticism och en nationalism som, i motsats till den övriga republikanska vänstern, hade en stark andlig dimension. I Manents tänkande finns också denna andliga riktning då han vill synliggöra och positivt omvärdera kristendomens betydelse för de europeiska nationernas uppkomst och i förlängningen också den moderna demokratin. Även om staten bör ha en neutral inställning till religion behöver de europeiska nationerna – och särskilt Frankrike – däremot inte så dogmatiskt göra åtskillnad mellan politik och religion för att kunna beakta hur framför allt kristendomen fortfarande formar den politiska kulturen.

Liksom hos Péguy skymtar här ett antimodernistiskt drag fram i Manents kritik av den blinda tilltron till att demokratins växande anspråk ska kunna ersätta de oförutsägbara och icke-rationella aspekterna av att leva tillsammans. För i ett samhälle bara präglat av demokratiska principer förblir medborgarna, enligt detta synsätt, främlingar inför varandra utan förmåga att göra uppoffringar eller skapa gemensamma framtidsmål.

Manents idé om den nationella suveräniteten gentemot Europa och globala marknader återfinns även inom den franska vänstern – naturligtvis med en striktare sekulär hållning och med franska revolutionen som främsta historiska orienteringspunkt i stället för den kristna monarkin. Samtidigt har vänsterns konfrontationer med Front National de senaste decennierna gjort att den nationella framtoningen slipats av, särskilt hos det tidigare starka kommunistpartiet. En av dem som uppmärksammat detta är författaren och vänsteraktivisten Aurélien Bernier som i fjol kom ut med boken La Gauche radicale et ses tabous – Pourquoi le Front de gauche échoue face au Front national. Denna polemiska essäbok är del av en självrannsakan inom vänstern som söker svar på varför den franska arbetarklassen i högre grad stödjer Front National än koalitionen Front de Gauche, till vänster om socialistpartiet, i en tid då klassklyftorna har ökat (se även Johan Söderberg, Respons 1/2015).

Bernier har en bakgrund i den globaliseringskritiska organisationen Attac och är numera en inflytelserik ideolog inom ytterkantsvänstern. Boken identifierar tre motsättningar hos Front de Gauche och visar på ett konkret sätt hur nationen åter kan bli en relevant utgångspunkt inom vänstern i stället för att representera roten till allt det onda. För det första finns det en motsättning i vänsterns strävan att återskapa folklig suveränitet utan att försvara nationen mot globaliseringen som undergräver denna makt. För det andra är vänstern kritisk till EU:s politik, men vågar inte bryta med unionens politik och möjliggöra ett utträde. I stället bygger vänstern in sig själv i denna politiska gemenskap. För det tredje utesluter fortfarande den antikapitalistiska linjen inom vänstern en tydlig protektionistisk hållning inom ekonomin. Respons ringde upp Bernier i franska Poitiers för att diskutera dessa frågor.

Respons: Varför har du skrivit denna bok?

Bernier: I mitt politiska engagemang har jag sedan flera år tillbaka sett hur staterna i Europa har konfronterats med EU:s ultraliberala politik. De fria marknaderna hindrar oss att reglera handel och kapitalströmmar, vilket gör det omöjligt att omstrukturera ekonomin och på allvar beskatta rikedom. För att komma ut ur denna politik måste vi återställa den nationella suveräniteten. Men denna idé har den franska vänstern, liksom den europeiska, förkastat sedan ett antal år tillbaka. Idén med min bok är att analysera denna paradox och vidare förstå varför fransk vänsterpolitik, som tidigare var förankrad i nationen, har övergett detta koncept.

Respons: Vilka är de huvudsakliga förklaringarna till detta?

Bernier: För det första har uppkomsten av Front National skapat en motvilja inom vänstern att tala om nationen, vilket tidigare var centralt hos kommunistpartiet, detta för att till varje pris särskilja sig från extremhögern. Den andra orsaken är att vänstern har blivit mer och mer uppfylld av globaliseringens löfte och ideologi. Det finns inte längre någon vision om ett alternativt samhälle som kan ersätta och besegra den globala kapitalismen. Här handlar det inte om vägen mellan reform eller revolution, det är värre än så. Vårt tänkande är så fast i det europeiska ramverket att vi inte kan föreställa oss en nation som återtar sin suveränitet och för en vänsterpolitik.

Respons: Kan du förklara mer konkret vad du menar med att återta den nationella suveräniteten?

Bernier: Det som egentligen är viktigt för mig är den folkliga suveräniteten och detta är synonymt med demokratin. Man kan drömma om en världsdemokrati, men den existerar inte och kommer inte att göra det under de närmsta decennierna eller seklen. Därför är nationen det enda sättet att utöva den folkliga suveräniteten. Den motarbetas inte bara av multinationella företag som utövar påtryckningar mot stater utan också av de fria marknader som EU påtvingat. Låt mig ta ett konkret exempel. Vi vill ha en offentlig energipolitik. Men detta har varit omöjligt att införa eftersom det strider mot EU:s intressen i frågan. Här måste nationen liksom inom andra sektorer som hälsa, utbildning, jordbruk och industri ta tillbaka sin suveränitet. Annars stannar vi kvar i en situation av liberalisering och privatisering.

Respons: Hur viktig är den nationella identiteten för en sådan politik?

Bernier: Den frågan aktualiserades redan när Sarkozy för några år sedan satte igång en diskussion om den nationella identiteten. Det var ett sätt att stoppa väljare till extremhögern och Sarkozy försvarade en konservativ vision av nationen. Tyvärr ville inte den franska vänstern delta i debatten. Jag tror det var ett misstag för det finns många saker att säga här. Vi borde ha sagt att den franska identiteten inte bara är baguetter, korvar och fotbollslag, utan framför allt nationens historia och särskilt den franska revolutionen. Den nationella identiteten är också den sociala kampen mot orättvisor, motståndsrörelsen under andra världskriget och en internationalism som innebär att sociala framsteg kan spridas och inte begränsas till det nationella territoriet.

– Jag tror det är viktigt för oss att en sådan diskussion kan visa på vad som enar det franska folket snarare än exkluderar människor.

– Jag tror det är viktigt för oss att en sådan diskussion kan visa på vad som enar det franska folket snarare än exkluderar människor. Att ha en fransk identitet ska till exempel betyda att man genomgått den republikanska skolan, följt ungefär samma undervisning och delar gemensamma värden. Detta gör att vi förstår varandra och kan skapa ett politiskt rum som främjar demokratin. Sedan är det också viktigt att länka den här diskussionen till klass. Men vänstern har i dag helt lämnat över alla idéer om nationen till Front National som presenterar en konservativ och intolerant vision i stället.

Respons: I din bok diskuterar du inte vänsterns inställning till immigration. Hur ska vänstern möta den oro som finns bland de väljare som nu röstar på Front National?

Bernier: Jag är medveten om att vi inte kan hoppa över detta ämne och därför håller jag på att studera frågan. Till viss del tror jag att immigrationen blir en mindre viktig fråga om vi tänker oss en period av full sysselsättning jämfört med dagens kris med strukturell arbetslöshet. Vänstern måste återigen prioritera full sysselsättning i sitt politiska program. Om vi dessutom åter börjar utveckla vår nationella politik kommer identitetsproblem förknippade med globalisering att minska, det vill säga förlusten av kulturella riktmärken som den globala marknaden urholkar genom att homogenisera kultur och kommunikation.

– Med detta sagt måste vi också svara på den direkta oron. I dag försvarar den radikala vänstern i Europa den totalt fria rörligheten. Detta är en politik som är ohållbar, oansvarig och saknar trovärdighet. Den fria rörligheten riskerar att tömma fattiga länder på värdefull kompetens. Dessutom måste vi också kunna erbjuda dem som kommer anständiga villkor när det gäller boende, jobb och utbildning. De ska inte som i dag bli offer för exploaterande arbetsgivare. Därför måste vi dimensionera arbetskraftsinvandringen efter våra möjligheter att ta emot. Samtidigt bör vi prioritera att hjälpa flyktingar och dem som har rätt till asyl. En annan viktig åtgärd är att legalisera dem som lever utan uppehållstillstånd i landet.

Respons: Argumenten om att lämna Europasamarbetet, införa en protektionistisk politik och återerövra den nationella suveräniteten påminner om Front Nationals politik. Är det något som bekymrar dig?

Bernier: Inte det minsta. Vi måste vara medvetna om att det snarare är Front National som helt ändrat sin politik. Tidigare stödde de en ultraliberal position. Partiet var för EU och uttryckte sin beundran för Margret Thatcher, Ronald Reagan och Augusto Pinochet. Men på 1990-talet förstod Le Pen att de hade mer att vinna på att inta en kritisk hållning till globalisering. Partiet inspirerades av den franska vänstern, särskilt kommunistpartiet i dessa frågor. Man kopierade kommunistpartiets inställning till EU, protektionism och nationellt oberoende. Här måste vi erkänna att extremhögern har förstått ett legitimt missnöje hos det franska folket. Men problemet är att Front National försvarar en stängd vision av nationen och i grunden inte vill bryta med kapitalismen, eftersom de är helt okritiska till den inhemska varianten och därmed har en helt annan syn när det gäller klassfrågan.

Johannes Heuman är fil. dr i historia och redaktör på Respons.