Debatt

Institutionernas kris framställs som en dålig dag på jobbet

| Respons 2/2019 | 12 min läsning

Trots att åtskilliga svenska institutioner befinner sig i kris eller blir ifrågasatta finns det en påfallande ovilja att föra en grundläggande diskussion om vad problemen kan bero på. En viktig faktor tycks vara att svensk tillitskultur har kombinerats med nordamerikansk prestationskultur (Karolinska institutet) eller med transatlantiska ekonomiska ideal (Handelshögskolan i Stockholm). Eliterna är bekväma och gillar inte kritik, menar Mats Benner.

Verkar inte veta hur Macchiariniaffären ska skötas. Foto Ulf Sirborn / Karolinska Institutet.

 

När det svenska samhällsundrets historia skrivs framhävs ofta betydelsen av våra institutioner. Trovärdiga universitet och tekniska högskolor gav avtryck i den vetenskapliga världen samtidigt som de utbildade professionella som ledde det svenska samhället. Lärda verk styrde viktiga samhällsområden med integritet och oväld. Sjukvården växte kring avancerad teknologi och självständiga yrkesgrupper. Välskötta myndigheter omvandlade ambitiösa reformprogram till praktisk politik. Lärdomsskolor fostrade en samhällselit, medan strängt reglerade ungdomsskolor formade dugliga medborgare, likformigt över hela landet. Våra kungliga akademier borgade för kontinuitet och trovärdighet inom konst och vetenskap, och gav landet internationell ryktbarhet och prestige.

Institutionerna har alltså fyllt särskilt viktiga och centrala uppgifter för det svenska samhället, inte minst genom att fostra och forma eliter med hög trovärdighet och integritet.

Institutionerna har alltså fyllt särskilt viktiga och centrala uppgifter för det svenska samhället, inte minst genom att fostra och forma eliter med hög trovärdighet och integritet. Men rollen har varit vidare än så. Institutionerna har också fungerat som en viktig förbindelselänk mellan sociala krafter i det svenska samhället. Kring dem har både socialdemokratiska och borgerliga intressen kunnat mötas. Till dem har både arbetsgivare och löntagare kunnat sätta sin lit. De styrdes med oväld och med meritokratiska principer, och utgjorde därmed ett slags mall för hur prestige knöts till kompetens. De har med andra ord varit en samhällelig vridpunkt, en både stabiliserande och förnyande faktor i det svenska samhällsbygget, och kunnat förena reformvilja med professionell integritet och ekonomiska intressen.

Bilden är självklart lätt förskönad och bortser från åtskilliga haverier, men en viktig förklaring till att Sverige blev rikt och modernt tycks ändå vara kvaliteten i våra institutioner.

Hur väl har då detta arv förvaltats? Inte riktigt så bra som man skulle kunna tro. Även om Sverige fortfarande kommer väl ut i internationella jämförelser av korruption i offentliga institutioner (se exempelvis intervjun med Bo Rothstein i Respons 2/2017), finns det indikationer på att institutionerna inte riktigt vårdats så väl. Några exempel på mer eller mindre självförvållande kriser kan illustrera påståendet. Svenska Akademien är förstås en närmast oundviklig startpunkt. Även om akademien fått sina törnar tidigare, inte minst för att utse egna ledamöter med blott begränsat internationellt renommé till pristagare, blev hanteringen av krisen kring kulturprofilen under 2018 betydligt mer drabbande. Den gällde ju själva formen för att hantera och bereda svåra beslut, både kring priser och kring stöd till andra kulturinstitutioner. Till råga på allt visade sig varken stadgar eller beslutsformer vara särskilt robusta, och krishanteringen sköttes – och sköts fortfarande – inför öppen ridå.

Skolan och sjukvården är andra exempel på institutioner i vanrykte. Den tidigare så uppburna svenska sjukvården sviktar, med pengarullningen kring Nya Karolinska Sjukhuset som det kanske mest uppenbara exemplet (belyst av Lars Magnusson i Respons 3/2017). Sjukvårdens arbetsvillkor har påverkats starkt av framväxten av olika så kallade offentliga-privata partnerskap, genom vilka centrala beslut med enorma långsiktiga konsekvenser lagts i händerna på privata aktörer som utvecklat olika mer eller mindre ogenomträngliga finansiella lösningar på sjukvårdens lokalbehov. Följderna är inte bara ekonomiska utan spiller över på tillgänglighet och kvalitet i vården. Den svenska skolan är också den perforerad av marknadslösningar, där privata aktörer erbjuder mer eller mindre väl avpassade lösningar på ett förment kunskapsförfall – i en accelererande och självförstärkande process av krisbilder som möts av marknadslösningar.

Den inflammerade diskussionen om Handelshögskolan i Stockholm är en annan sak att beakta för den som intresserar sig för de svenska institutionernas väl och ve. Handels är på många sätt en svensk paradinstitution, där har åtskilliga socialdemokratiska toppolitiker och LO-utredare fostrats, och där har betydande delar av den svenska näringslivseliten fått sin skolning.

Hur väl har Handels hanterat denna samhällsbärande roll? Mikael Holmqvists bok om Handelshögskolan i Stockholm (Handels – Maktelitens skola, 2018) har fått stor uppmärksamhet. Holmqvist tar sig an själva fundamentet för Handels ställning i det svenska samhället, en position som korsar gränsen mellan nation och stad liksom mellan offentligt och privat: lärosätet understöds av Stockholms stad som står för marken, men också skjuter till pengar, skolan är till stor del finansierad av näringslivet om än med benäget bistånd (och legitimitet) förmedlat av staten.

Holmqvists tes är bestickande: Handels har inte förvaltat detta förtroende på ett trovärdigt sätt. Rollen att försörja det svenska samhället med en elit för näringslivet torde och borde föra med sig ett visst förhållningssätt till sig själv och till sin omgivning, men vid närmare betraktelse fullgör Handels inte denna uppgift, menar Holmqvist. Den fostrar socialt välanpassade, men inte särskilt stridbara eller nydanande studenter. Forskningen är påfallande praktisk och näringslivsnära och öppnar sällan några nya perspektiv. Varken i utbildning eller forskning driver Handels landet framåt, utan konserverar sociala relationer och nätverk, till fördel för dagshumöret, men till förfång för samhällets långsiktiga bärkraft.

Holmqvists teser har mött mycket mothugg: han anses som benägen att riva ned och förlöjliga. Och de ska naturligtvis granskas, men det finns en litet oroväckande tendens i kritiken. Den är självtillräcklig och oambitiös: Holmqvist lyfte i sin bok fram tendenser som borde bekymra institutionsväktarna, exempelvis den skeva inriktningen mot konsultbranschen och finans i Handels utbildningsprofil eller den uppenbara bristen på forum inom högskolan för diskussion och utmejsling av framtida val och ambitioner. Handels tycks sträva efter att stryka under samtiden snarare än förbereda svenskt näringsliv och samhällsliv för radikalare brott och förändringar. Handels framstår med andra ord som nöjt och belåtet, och mindre intresserat av framtidens sociala och ekonomiska osäkerheter.

Man putsar och fejar, tycks det som, snarare än att värdera och kanske reformera en ärevördig institution.

Frågan om handelshögskolornas samhällsroll är dessutom inte en inhemsk debatt och angelägenhet. I det omedelbara kölvattnet av finanskrisen 2008 – men också av mer lokala orsaker – har åtminstone två jämförbara handelshögskolor genomgått ett par öppenhjärtiga omprövningsprocesser. Handelshögskolan i Köpenhamn, numera globaliserat och omdöpt till Copenhagen Business School, genomgick en fundamental kris för ett decennium sedan, som finns dokumenterad i boken Oprøret på CBS av Jens Frøslev Christensen (Samfundslitteratur 2016), själv professor och aktiv i det uppror mot en ledning som löpt amok med både resurser och mandat, för övrigt under ledning av en rektor rekryterad med de finaste vitsord från Handels i Stockholm. Howard Davis, vid tiden rektor för London School of Economics and Political Science (LSE), en av världens främsta handelshögskolor, skrev 2010 boken The Financial Crisis – Who is to Blame? (Polity Press) och lade själv skulden bland annat på världens handelshögskolor, även LSE.

Någon motsvarande räfst syns inte på Handels. Här slåss man varken för att animera den interna kritiska debatten eller för att ta en ny roll i ett förändrat ekonomiskt landskap. Man putsar och fejar, tycks det som, snarare än att värdera och kanske reformera en ärevördig institution. Här passar Holmqvists kritiska blick ganska illa – han har en uppenbar fallenhet att fånga upp penibla händelser och situationer och göra bok av dem. Frågan är om den fallenheten nödvändigtvis är dålig – en livskraftig institution behöver både bevakning och blåslampa. Det penibla kan behöva lyftas fram och ventileras, snarare än att döljas eller tystas ned.

Om Handels kris (eller inte) kan man diskutera, Karolinska institutets kris är reell. Det senaste uttrycket för den till synes aldrig färdigbearbetade Macchiariniaffären gäller grunden och former för avpoletteringen av Karolinskas tidigare rektor Harriet Wallberg. I en nyutkommen bok (När lögnen blir sanning, Natur & Kultur, tillsammans med Kristina Appelqvist) ger Wallberg en på samma gång känslosam och affärsmässig rekonstruktion av vad som egentligen hände under och efter Macchiariniaffären. Vi bjuds mycket emotioner men också noggranna rekonstruktioner av möten och samtal. Wallberg fick som bekant avsked på dagen av dåvarande högskoleministern Helene Hellmark Knutsson, och nu har hon alltså skrivit en anklagelse- och upprättelsebok. Wallbergs syfte är att förklara sig och peka på hur hon föll offer för vad som närmast framstår som en konspiration genom vilken hon offrades för att hålla andra personer skadeslösa.

Denna konspirationsliknande process bär den tidigare näringsministern (med mera) Sten Heckschers signatur. När Macchiariniaffären skulle städas upp, fick Heckscher uppdraget att leda utredningen om vad som hände och varför. Och utfallet av den blev i hög grad centrerat kring dåvarande rektor Wallberg, som inte hade tagit tillräckliga referenser och inte tillräckligt väl följt Macchiarinis handel och vandel vid KI. Utöver det fann Heckscher och hans grupp olika försummelser kring dokumentationen av stjärnkirurgens verksamhet.

Och där stannade man, utan att djupare begrunda varför allt detta kunde hända. Det som egentligen är ett institutionellt sammanbrott framstår som en dålig dag på jobbet, försumligt men hanterbart. För det är något djupt märkligt med den svenska elitinstitution som KI ändå är. Det framstår i Wallbergs skildring som en institution som i praktiken leds av personliga nätverk, och detta på ett lärosäte med 2000 lärare och 3000 doktorander. Rektor, högsta myndighetschef, blir galjonsfigur och syndabock, medan verksamheten i övrigt saknar fungerade kontrollmekanismer. Det tycks inte finnas någon styrning alls mellan den lokala verksamheten i KI:s olika forskningsmiljöer och rektor.

Wallbergs bok är alldeles färsk och någon omedelbar debatt liknande den som Holmqvists skrift provocerade fram finns inte. Snarare är reaktionen tystnad. Wallberg anklagar, ungefär som Holmqvist gör med Handels, KI – eller åtminstone dess hövdingar – för att sakna en grundläggande moral. I stället för att rannsaka sig själv utpekar medicineliten en syndabock, ett lämpligt offer för att stilla kritiken snarare än att ställa mer fundamentala frågor om ansvar och öppenhet.

Det vilar något oskuldsfullt också över debatten om denna elitinstitutions (eventuella) förfall. Det var enstaka personer som gjorde fel, personer som inte överblickade händelserna och inte agerade i tid. Att Sveriges näst största forskningsuniversitet saknade mekanismer för att kritiskt värdera initiativ och ambitioner på forskarnivå och tvärtom snarare frammanade rovdjursbeteende framgår ingenstans, varken i Heckschers rapport eller i debatten om Wallbergs insatser.

KI har länge försökt kombinera en svensk tillitskultur med en nordamerikansk prestationskultur.

Det tycks finnas en viss mall för analys och självförståelse när svenska institutioner krisar. Institutionskritik ska skötas i rätta former, av rätt personer, och vissa samtalsformer passar bättre än andra. Kritiker uppfattas lätt som moralister eller pedanter, utestängda från förnuftets och måttfullhetens finrum. Problemet är bara att de svenska institutionerna inte saknar brister av ett slag som en sådan måttfull mall inte riktigt kan ta itu med. KI är naturligtvis särskilt illa drabbat och verkar inte riktigt veta hur Macchiariniaffären ska omsättas i en förändrad syn på ledning, styrning och organisation. Handels har ju inte på samma sätt rammats, men påverkas naturligtvis av den omställning och omvandling som sker i synen på ekonomins samhällsroll och de återkommande smärre och större skalv som följer i den globala ekonomins spår. Handels är knappast någon föregångare här, och Holmqvist lyfter fram en kultur av nöjdhet. Handels underpresterar, är inte uppenbart korrupt, men inte heller särskilt ambitiöst. Stämmer den bilden? Holmqvists kritiker lyckas inte särdeles väl med att jäva den. Kvar finns en gnagande misstanke att Sverige, trots sin utsatta position i världsekonomins utkant, sin kostbara stat och sina stora sociala ambitioner i både inland och omland, faktiskt inte bygger en ledarskapsutbildning på en ambitiös grund, utan nöjer sig med att vara just nöjd.

På motsvarande sätt sätter Harriet Wallberg fingret på en svaghet i en annan samhällsbärande institution, nämligen ansvaret för det universitet som kanske mer än något annat ska försvara Sverige och svensk vetenskap i världen. Karolinska institutet är ju, trots att det är ett universitet med enbart en fakultet, Sveriges näst största forskningsuniversitet mätt i omsättning, det förvaltar Nobelpriset i medicin eller fysiologi och är ledande i internationella rankingar. Men gapet mellan denna imposanta yta och de inre mekanismerna är stort. KI har länge försökt kombinera en svensk tillitskultur med en nordamerikansk prestationskultur. Handels å sin sida bygger på en cocktail av transatlantiska ekonomiska ideal och svenska ledningsformer. Fungerar det? I det korta perspektivet verkar det så. Men de långsiktiga effekterna är osäkra och ansvarstagande tycks inte stå högt i kurs. Och institutionernas väktare verkar nöjda och rätt obekymrade. Heckscher är lat och bekväm, citerar Wallberg en vän med insyn i den svenska elitens mentalitet. Detta tycks inte bara vara ett särdrag hos KI:s granskare utan också på många andra håll där ansvaret borde vila. Eliterna är bekväma och ogillar kritik, väljer att hålla ifrån sig och vill eller kan inte riktigt ta till sig kritiska röster. De fördrivs eller förlöjligas.

På samma sätt som det var just de starka institutionerna som en gång byggde det svenska välståndet och det svenska välståndsundret, riskerar de i dag att underminera sin trovärdighet och därmed också sin samhällsnytta. Institutionskritik och institutionskritiker är därför viktiga för att förstå vad institutionerna är och vad de kan göra. Bekvämlighet och lathet kan vara gott, men ibland är en rejäl dos beska droppar att föredra.

Publ. i Respons 2/2019
TEMA | Eliter

Mats Benner

Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...