En ny studie om doping i Västtyskland har väckt stor uppmärksamhet eftersom den visar att doping inom elitidrott alltmer framstår som ett normaltillstånd. Den västtyska staten ville liksom DDR nå anseende genom idorottsprestationer och medierna har följt samma logik som staten och snabbt låtit skandalerna sjunka undan.
I början av augusti detta år publicerades en brisant studie om doping i forna Västtyskland, Doping in Deutschland. Bakom den står två forskarlag baserade i Berlin respektive Münster. Finansiär har varit Bundesinstitut für Sportwissenshaft (BSI), ett regeringsorgan, knutet till inrikesministeriet (BMI), med syfte att främja tysk sportforskning. Studien väckte stor uppmärksamhet när den publicerades. Den inte bara breddade och tidigarelade förekomsten av doping i Västtyskland till 1949, den visade också att det förekommit statligt finansierad dopingforskning. Även om denna till sin karaktär på många sätt fungerade annorlunda än motsvarande i DDR, är det ofrånkomligten så att när det gäller ländernas dopinghistoria ter sig skillnaden mellan Öst- och Västtyskland inte längre glasklar.
Det är inte ovanligt att man, när historikers resultat plötsligt slås upp i medierna och skapar upprördhet, glömmer att det funnits viktiga föregångare och att alla rön kanske inte är riktigt så nya som det verkar. Så även i detta fall och därför bör man nämna Andreas Singlers och Gerhard Treutleins bok Doping im Spitzensport: sportwissenschaftliche Analysen zur nationalen und internationalen Leistungsentwicklung från 2006.
Dopingkulturen sägs ibland vara präglad av en maffiamentalitet där omertá råder – doping är inget man pratar om. Men hur kan man då forska om dopingens historia? Vilka källor kan man använda? Går det att komma åt ett fenomen som är omgärdat av så mycket hemlighetsmakeri? Studien Doping in Deutschland har utnyttjat i stort sett alla till buds stående källmaterialstyper. Här har analyserats och nagelfarits protokoll, korrespondenser och tidskrifter. Dagspressen har fått en egen delstudie. Givande har också varit både publicerade och opublicerade vetenskapliga rapporter, vilka ibland ogenerat belägger hur dopingpreparat testades och diskuterades vetenskapligt. Materialet hämtas från tunga forskningscentra, landets sportförbund och organisationer samt från centrala politiska instanser så som BMI och riksdagens Sportutskott. Mest intressant när det gäller källmaterialet är att forskarna har fått ut så mycket av intervjumaterialet, mycket mer än de från början trodde. Även idrotten har sina pentiti beredda att prata, vilket bådar gott för vidare forskning.
På ett utmärkt sätt löser studien uppgiften på teoretisk och metodologisk nivå. Viktigt är att dopingpraktiken och antidopingpolitiken analyseras tillsammans som två kommunicerande kärl. Genom att förstå hur antidopingpolitiken bedrevs, eller inte bedrevs, blir det begripligt varför dopingen bredde ut sig. Forskarna läser källmaterialet noggrant och ställer frågor kring hur, var och när de inblandade aktörerna agerade eller lät bli att agera, liksom hur man talade om dopingen, samt vilken typ av beteenden som tolererades respektive bestraffades. Det är mycket avslöjande när bestraffning och sanktioner uteblir, när kritiker exkluderas eller när anabola steroider diskuteras enbart som en medicinsk fråga och inte som en etisk eller juridisk.
Doping inom elitidrott framstår alltmer som ett normaltillstånd, inte som en avvikelse. Redan på 1950-talet var dopingen i Västtyskland en väl förankrad social praxis. Förvisso fördömdes den av moraliska skäl, men det dröjde innan ett utarbetat regelsystem för att komma tillrätta med företeelsen var på plats. Ett genomgående tema i studien är att antidopingpolitiken måste förklaras transnationellt. Först efter det att internationella sportorganisationer krävt skärpning utvecklade Deutscher Sportbund (DSB) regler och planer för hur doping skulle bekämpas. Påfallande var också att det rådde ett ihärdigt motstånd mot att införa dopingkontroller under träning. Först vid 1980-talets slut infördes sådana, men det skedde efter påtryckningar från Europeiska sportministerkonferensen, Europarådet samt Världskonferensen mot Doping i Ottawa.
Dopingen och antidopingpolitiken utvecklades parallellt och läkarvetenskapen spelade en central roll för båda. Å ena sidan uppträdde läkare som moraliska entreprenörer och satte antidopingpolitiken på agendan. I enlighet med läkaretiken skulle deras roll vara att först och främst värna människors hälsa. Å andra sidan försköts värdebasen från hälsa till prestation. Sportmedicinen närmade sig alltmer de krav som elitidrotten ställde och därmed hela dopingkomplexet. Kring elitidrottarna byggdes det upp en stab av experter där läkarna spelade en avgörande roll. Elitidrotten hade blivit ett lukrativt fält för medicinvetenskapen.
När DSB grundandes 1950 gällde att sporten skulle vara autonom och att staten inte skulle lägga sig i. Men sporten klarade sig inte utan statligt stöd. Under kalla kriget spreds uppfattningen att stater skulle låta sig representeras av sportsliga framgångar. År 1968 tilldelades München OS 1972 och som en följd av detta tilltog västtyska statens sportpolitiska ambitioner. Det som inträffade var en strukturomvandling i riktning mot att staten offensivt började stödja elitidrotten. Från slutet av 1960 steg statens stöd raskt och det sätt på vilket idrotten finansierades främjade doping, eftersom medel tilldelades idrottare, tränare och förbund utifrån prestationer och framgångsförväntningar.
Efter OS i Montreal 1976 hamnade sporten i en legitimitetskris. Bland annat det märkliga ”luftlavemanget” gav upphov till livlig diskussion. För att uppnå bättre flytläge hade västtyska simmares lungor fyllts med luft och för detta hade BSI betalat en ansenlig summa. Åtgärden var inte förbjuden, men moraliskt anstötlig. Stor uppmärksamhet väckte också ”Koelbe-sprutan”. Roddaren Peter-Michael Kolbe hade av sin läkare ordinerats en vitaminspruta, vilken dock sänkte prestationsförmågan. En tredje faktor var att vid dessa spel testades för första gången bruket av anabola, vilket visade sig vara utbrett. Debatten som följde blev omfattande och ledde till att DSB och Nationella olympiska kommittén (NOK) tillsatte den så kallade Drierkommissionen för att utreda frågan om prestationshöjande medicinering inom idrotten. I sin ”Grundsatzerklärung” kom kommissionen fram till att dopingproblematiken framför allt berodde på att elitidrottarna inte tagits om hand på ett riktigt sätt. Resultatet blev därför inte att DSB på något sätt skulle bestraffas för klavertrampen, utan att ännu mer pengar skulle pumpas in i elitidrotten.
Inför OS i München 1972 beslutade IOC att intensifiera dopingkontrollerna och bland annat därför inrättades ett tyskt dopingkontrollaboratorium. Uppdraget gick till Deutsche Sporthochsschule i Köln under ledning av Manfred Donike. Efter Drierkommissionens slutförklaring uppstod en maktkamp mellan dopinganalytiker och sportläkare. Detta var en strid om forskningsmedel mellan forskningscentra i Köln och Freiburg och på det personliga planet mellan Donike och Joseph Keul. Keul och idrottsläkarna menade, som Drierkommissionen, att dopingkontroller var otillräckliga och att man måste ta ett helhetsgrepp om idrottarnas arbetssituation. 1985 beviljades de medel till den stora ”Regenerationsstudien”, ett omfattande forskningsprojekt om anabola steroiders verkningar och biverkningar. Ordet ”regeneration” signalerade att man inte skulle forska i prestationshöjande syfte, men den tunna gränslinjen mellan antidoping- och dopingforskning överskreds. Forskargruppen i Münster formulerar sig försiktigt och menar att man i regenerationsprojektet troligvis bedrev dopingforskning. Forskarlaget i Berlin, som ännu mer detaljerat granskat Keuls förehavanden, formulerar sig med större säkerhet: under regenerationsstudiens täckmantel bedrevs aktivitetsnära dopingforskning.
Doping in Deutschland ger i bästa mening en mångbottnad bild av vad som främjande dopingen i Västtyskland. Studien stöder inte den vanliga kommersialiseringstesen, som inte heller undersöks. I rapporten diskuteras och ställs inte uttryckligen olika förklaringsmodeller mot varandra, men sammanfattningsvis vill jag lyfta fram fyra väsentliga dimensioner som den belyser: 1) Den statliga idrottsnationalismen. Rapportförfattarna talar om ”sportens politisering”, men detta är ett för vagt begrepp eftersom det säger alltför litet om innehållet i det som politiseras. På ett tydligare sätt pekar begreppet ”statlig idrottsnationalism” ut vad det handlade om, nämligen att genom statsunderstödd elitidrott erövra nationellt anseende. Denna tankefigur har vuxit fram med olika fart och styrka i olika länder och är sålunda en social konstruktion med egen historia och dynamik.
Den västtyska staten ville på en gång uppnå två mål: en ren sport samt segrar och toppresultat. Ekvationen gick inte ihop och när det skar sig drog prestationsnormen längsta strået. 2) Maktkamp på medicinforskningsfältet. Läkares och forskares maktkamp om prestige, forskningsmedel, positioner och verksamhetsområden främjade både doping och antidopingpolitik. 3) Sportens autonomi. Som en i rapporten okommenterad, men ändå möjlig, förklaring kan man peka på överenskommelsen om att sporten skulle sköta sig själv utan statlig inblandning. Supportorganisationernas autonomi resulterade i en tafatt och inkonsekvent dopingkontrollverksamhet.
Västtyska regeringen drev stundom på för att skärpa tillsynen, men förbunden var skeptiska och genomförde inspektionerna utan vare sig konsekvens eller engagemang. 4) Sportjournalistiken. Studiens receptionsanalytiska del visar att medierna inte alls, vilket ibland påståtts, undvikit att dryfta strukturella förklaringar, däremot att sportjournalistiken när det gäller doping knappast bedrivit någon kritisk gransking av betydelse. I samband med skandaler har känsloorden haglat och upprördheten flödat, men intresset och uppmärksamheten har snart tynat. Sportjournalistiken har inte följt upp med kritiska granskningar av vare sig dopingens utbredning eller sportorganisationernas sätt att hantera problematiken, och därmed inte heller satt press på organisationerna. Medierna har följt samma logik som staten. Till syvende och sist har det varit tyska framgångar som räknats.
Jens Ljunggren är professor i idrottshistoria vid Stockholms universitet.
