Inte ens som död släpper gud sitt grepp om oss

Den brittiske idéhistorikern Peter Watson undersöker i Den gudlösa tidsåldern hur konstnärer, filosofer och forskare besvarat frågan om hur människan ska kunna leva sitt liv utan att förlita sig på ett övernaturligt väsen. Han vill också visa att ett liv i ateismens tecken kan vara minst lika innehållsrikt och hoppfullt som ett religiöst. Boken rör sig emellertid så snabbt mellan ämnen att läsaren får svårt att skapa sammanhang och översikt. Det blir också sällan klart vilken typ av ateism eller brist på tro som Watson diskuterar.

Friedrich Nietzsches ursprungliga proklamerande av Guds död finns i Den glada vetenskapen från 1882. I den välkända och ofta citerade passusen berättas om ”token som i ett anfall av vansinne tände en lykta mitt på blanka förmiddagen, rusade ut på torget och skrek utan uppehåll: ’Jag söker Gud! Jag söker Gud!’ – Eftersom många av de där som inte tror på Gud råkade befinna sig där just då, så väckte han stor munterhet.” Folket på torget frågade spefullt om Gud kanske har kommit bort eller sprungit vilse som en barnunge. ”Eller håller han sig gömd? Är han rädd för oss? Har han gått till sjöss? Emigrerat? – så skrek och skrattade de om vartannat”. ”Vart Gud har tagit vägen?”, genmälde token, ”det ska jag säga er! Vi har dödat honom – ni och jag! Vi alla är hans mördare!”.

Hur ska denna berättelse förstås? Flera olika, ofta motstridiga, tolkningar har presenterats. Huvudpoängen i tokens budskap kan inte bara vara proklamerandet av Guds död, eftersom människorna som var samlade på torget inte trodde på Gud. Nej, tokens budskap torde vara att folket på torget ännu inte har förstått vilka väldiga konsekvenser som följer av Guds död. För token är dessa följder överväldigande. Ingenting kan nu längre fortsätta som förut. ”Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet?” Nietzsches tok måste emellertid till sist konstatera att han är för tidigt ute med sitt budskap: ”’Jag kommer för tidigt’, sade han så, ’min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring – den har ännu inte nått fram till människornas öron’.”

Vad är det som människorna på torget vägrar att ta till sig? De vill inte inse, antyder Nietzsche, att begrepp som sanning, förnuft, metafysik och värden radikalt måste omprövas efter Guds död.

Av berättelsen framgår heller aldrig vilka de omvälvande konsekvenser är som följer av Guds död. Vad är det som människorna på torget vägrar att ta till sig? De vill inte inse, antyder Nietzsche, att begrepp som sanning, förnuft, metafysik och värden radikalt måste omprövas efter Guds död. Detta är begrepp som, även om det inte vid en första anblick är uppenbart, i själva verket förutsätter Guds existens. I en annan passus i Den glada vetenskapen talar Nietzsche om ”Guds skugga” som fortsätter att visa sig i en grotta efter att han dött ”Gud är död: men så som människorna är beskaffade, kommer det kanske att ännu i årtusenden framåt finnas grottor där man visar hans skugga.” Föreställningar om exempelvis en absolut sanning, ett universellt förnuft eller absoluta värden är skuggor av Gud som alltjämt lever kvar hos oss, men som en dag kommer att försvinna. Först då kommer vi till fullo att inse vilka konsekvenserna av Guds död är. Det är tokens och Nietzsches budskap.

Nietzsches proklamerande av Guds död år 1882 är utgångspunkten för den brittiske idéhistorikern Peter Watsons bok Den gudlösa tidsåldern. Bokens innehåll framgår mer exakt av dess engelska undertitel: ”How We Have Sought to Live Since the Death of God”. I den nära 700 sidor omfångsrika volymen föresätter sig Watson att undersöka hur författare, konstnärer, forskare och filosofer i Västerlandet har behandlat frågan om hur människan ska kunna leva sitt liv utan att längre ha ett övernaturligt väsen att förlita sig på. I fokus för Watsons framställning står inte, säger han, de tänkare och konstnärer som har gripits av förtvivlan inför utsikten av ett liv utan Gud, utan de som med uppfinningsrikedom och entusiasm har tagit sig an frågan hur man kan skapa mening i världen efter Guds död. Ett implicit syfte med boken är också att visa att ett liv i ateismens tecken kan vara minst lika innehållsrikt och hoppfullt som ett religiöst liv. Watson är, med viss rätt, märkbart irriterad över vad han uppfattar vara ett moraliserande från religiösa människors sida i denna fråga. Inte minst får den katolske filosofen Charles Taylor sig en känga för sin uppfattning att icke-troende lever utarmade liv.

Boken omfattar 26 relativt korta kapitel, som är uppdelade på tre olika delar. Framställningen är i stort sett kronologisk och spänner i tiden från slutet av 1800-talet ända fram till våra dagar. Den första delen, ”Förkrigstiden: när konsten var viktig”, behandlar bland annat Nietzschekulten, August Strindberg, Henrik Ibsen, Anton Tjechov, teosofi, den amerikanska pragmatismen, Sigmund Freud, Bloomsburygruppen och G. E. Moore. I den andra delen, ”Den ena avgrunden efter den andra”, diskuteras bland annat bolsjevismen, nationalsocialismen, Edmund Husserls fenomenologi, Martin Heideggers existentialism, författare som Rainer Maria Rilke, Robert Musil och Virginia Woolf samt filosofer som Bertrand Russell och Ludwig Wittgenstein. Den sista delen, ”Mänskligheten vid och efter timmen noll”, tar sin början vid tiden för andra världskrigets slut och sträcker sig fram till samtiden. Här behandlas fenomen som existentialismen, hippierörelsen, den moderna självhjälpskulturen, olika former av psykoterapier, psykedeliska droger, de tre samtida ateisterna Sam Harris, Richard Dawkins och Christopher Hitchens, men även filosoferna Richard Rorty och Ronald Dworkin.

Som framgår av översikten är det synnerligen mycket som Watson griper efter i Den gudlösa tidsåldern. Det leder dessvärre till att budskapet ofta blir amorft och svårt att få tag i. Varför diskuteras till exempel Madame Blavatskys teosofi och dess påverkan på målare som Piet Mondrian och Vasilij Kandinskij i boken? Teosofins påverkan på konst och litteratur, inte minst dess betydelse för det vi i dag kallar New Age, är intressanta fenomen som är väl värda att utforska. Men vilken roll fyller en sådan diskussion i en bok som handlar om hur man kan skapa mening i tillvaron på ateistiska premisser?

Det hade, med risk för att låta som en examinator, varit bättre om Watson hade försökt hålla en stramare linje i sin framställning.

På detta vis kan man invända mot flera av de många namn och teman som passerar revy i Den gudlösa tidsåldern. Watsons diskussion av Franz Kafka är lärd och intressant, men hur bidrar utläggningen om Kafkas författarskap till att besvara bokens övergripande frågeställning? Vad har Madame Blavatsky och Kafka egentligen för hoppfullt bidrag att erbjuda ateisten? Jag kan inte se dessa kopplingar. Boken tar upp så många ämnen och rör sig så fort från en sak till en annan att det till sist blir svårt för läsaren att skapa översikt och sammanhang i läsningen. Hur leder egentligen det ena till det andra? Hur hänger saker och ting ihop? Om man till detta dessutom lägger att den svenska översättningen inte sällan brister avsevärt, måste det erkännas att läsningen av Den gudlösa tidsåldern erbjuder en viss möda. Det hade, med risk för att låta som en examinator, varit bättre om Watson hade försökt hålla en stramare linje i sin framställning. Inte minst hade det underlättat recensentens arbete med att sammanfatta bokens innehåll och att lyfta fram huvudpoängerna.

Läsningen är ändå inte utan förtjänster. Mest intressant blir Watson när han diskuterar hur skönhetsupplevelser och andra slags plötsliga insikter kan skapa en momentan mening i en tillvaro utan Gud. Konsten kan, säger han, skapa korta upplevelser av förhöjd intensitet och klarsyn i livet. På flera ställen i Den gudlösa tidsåldern beskrivs hur förekomsten av sådana ögonblick har behandlats i flera kända författarskap. Marcel Proust talade till exempel om les moments bienheureux, lycksaliga ögonblick, som kan framkallas av plötsliga minnen. Watson understryker att sådana benådade ögonblick inte rymmer någon transcendens som ligger bortom upplevelserna själva. Det är frågan om en ”sekulär förtrollning”, men inte om någon form av epifani. Momentana och intensiva upplevelser blir för ateisten en ersättning för en tillvaro utan Gud. Upplevelser av detta slag är i själva verket det enda vi har att falla tillbaka på när det gäller att ge livet ett innehåll. Snarare än att livet i sig självt har en övergripande och objektiv mening, måste vi själva med hjälp av konsten, och i synnerhet poesin, ge det en intensitet och en närvaro. Poesin bär på möjligheten, säger Watson, att utvidga våra liv och uppenbara saker om oss själva och om världen som vi inte tidigare kände till. En sådan uppfattning är också i linje med sekulärhumanisternas så kallade Amsterdamdeklaration. Enligt punkt sex i denna kan konsten ha en förlösande kraft i människors liv.

Men är inte, kunde man invända, skönheten i själva verket en av Nietzsches grottor där Guds kvardröjande skugga visas? Kan skönheten ha en självständig plats och ett eget inneboende värde i naturvetenskapernas världsbild? Skulle inte de intensiva upplevelser som kan genereras av läsning av poesi i en naturalistisk världsbild, åtminstone i princip, lika gärna kunna framkallas på kemisk väg? Vad behöver vi dikter till om mediciner kan skänka samma värme och tröst som Watsons favoritpoeter, Seamus Heaney, W. H. Auden, Wallace Stevens och Rainer Maria Rilke, kan göra? Är Nietzsches tok rent utav fortfarande för tidigt ute med sitt budskap om konsekvenserna av Gud död?

Utgångspunkten för Den gudlösa tidsåldern är Guds död, det vill säga det kulturhistoriska och sociologiska faktum att religiös tro i den rika delen av västvärlden har avtagit i styrka sedan åtminstone slutet av 1800-talet. I synnerhet andra hälften av 1900-talet och fram till våra egna dagar kan utnämnas till ateismens tidevarv framför andra. I vår tid, och i vår del av världen, framstår tron på ett högsta väsen för många inte längre som vare sig rimlig eller attraktiv. Även om Watsons själv är ateist är han i boken inte först och främst intresserad av att argumentera mot Guds existens eller för en ateistisk position. Ateismen tas, åtminstone som ett sociologiskt faktum, för given. Watsons forskningsintresse, att beskriva intellektuellas och konstnärers reaktion på att leva i ateismens tidsålder, gör emellertid att han inte beaktar en del i sammanhanget viktiga begreppsliga och filosofiska frågor. Man finner till exempel ingen diskussion av begreppet ateism i boken. Den vanligaste definitionen av ateism torde vara att det är ett förnekande av Guds existens. I definitionen av ateism finns följaktligen, som en del forskare har påpekat, Gudsbegreppet inbyggt. Det innebär i sin tur att vi för att kunna veta vad en ateist förnekar existensen av egentligen måste veta vad han eller hon lägger i Gudsbegreppet.

Watson påpekar att det i det sekulariserade Västerlandet finns många människor som lever sina dagliga liv helt och hållet oanfäktade av frågan om Gud finns eller inte. Han menar att dessa på sätt och vis är de mest sekulära av alla människor och kanske också de som är mest tillfreds med sina liv. Ingemar Hedenius kallade, med ett styng av avund, dessa människor för ”de religiöst oskyldiga”. Men är de religiöst indifferenta också ateister? Det diskuterar Watson aldrig. På ett praktiskt plan kan de kanske beskrivas som ateister, men strängt taget har de inte tagit ställning i frågan. Det skulle fordra att de religiöst indifferenta kan beskriva innehållet i det slags gudsbegrepp som de i så fall vänder sig emot. Förmodligen är de precis lika ointresserade av ateism som av religiös tro. Det finns anledning att anta att många människor i dagens sekulariserade Sverige snarare är religiöst oskyldiga eller indifferenta än ateister.

Även bland dem som explicit har tagit ställning för ateismen går det att urskilja olika positioner. ”I don’t believe in God, but I miss Him”, säger den brittiske författaren Julian Barnes i sin bok Nothing to Be Frightened Of. Denna vekhjärtade form av ateism står i bjärt kontrast till den stridslystnad som den så kallade nya ateismen uppvisar. De nya ateisterna, som innefattar forskare och tänkare som Richard Dawkins och Daniel Dennett, är starka motståndare till all slags religiös tro. De motarbetar med kraft religiösa trosföreställningar, eftersom de anser dessa vara oförenliga med såväl förnuft och vetenskap som med upplysta och liberala värderingar. De nya ateisterna har ibland kallats antiteister. Lars Bergström, den svenska filosofins grand old man, påpekar i sin nyutkomna bok Varats dunkla skrymslen att antiteisten, till skillnad från ateisten, inte bara förnekar Guds existens, utan också hoppas att Gud inte existerar. Antiteisten vill helt enkelt inte att tillvaron ska vara inrättad på så sätt att Gud existerar. Vi får kanske däremot anta att en ateist (eller agnostiker) av Julian Barnes slag egentlig hoppas på att Gud finns. Han eller hon kan bara inte förmå sig att tro det. Det är möjligt att även Ingemar Hedenius kan räknas till denna kategori. I Tro och vetande från 1949 bekänner han exempelvis att han innerst inne vill ”riva ett hål i själva verkligheten omkring mig och få kontakt med en värld av ljus och harmoni”.

Watson borde ha tagit sig tid att borra djupare i de begreppsliga frågor som rör ateism och närbesläktade begrepp, såsom religiös indifferens, agnosticism och antiteism. Det blir sällan uppenbart vilken typ av ateism eller brist på tro som de författare och tänkare som han diskuterar egentligen ansluter sig till. Vilket slags position som en person intar i förhållande till religiös tro, likgiltighet, resignation eller stark fientlighet, får förmodligen också konsekvenser får hur hans eller hennes liv framlevs i den gudlösa tidsåldern. Inte ens som död släpper Gud sitt grepp om oss. Hans skugga dröjer sig kvar.