Debatt

Inte religionens återkomst utan traditionens bevarande

| Respons 1/2019 | 6 min läsning

Det sägs att religionerna är tillbaka, men om det var sant skulle vår värld se annorlunda ut. Det är traditionens återkomst vi ser, religionen är inget annat än en förevändning.

Stockholms moské. Foto: Wikimedia Commons.

Ganska länge har det sagts att religionerna är tillbaka, men det är något konstigt med de senaste årens religionsdebatt. Den innehåller så litet religion. I stället har vi en diskussion om aborter, slöjor, darwinism, skämtteckningar, delade badtider och hedersvåld. Den gemensamma nämnaren för allt detta är att det handlar om makten över andra människors vardagsliv – inte om andliga ting eller om livet efter detta. Det handlar kort sagt inte om religion utan om en mycket större kraft i människors liv, och det är dags att vi tittar närmare på den. Jag menar traditionen.

Traditionen är den verkliga makten, religionen är för det mesta inget mer än en förevändning. Människorna har sin gud i ett snöre. Om någon liten del av deras traditioner ifrågasätts rycker de i snöret och varje gång är det guds jobb att titta ner från himlen och backa upp traditionen med sin auktoritet, mer eller mindre entusiastiskt: ”Vad är det ni vill den här gången, då? Ja, det är jag som har bestämt att ni måste (infoga valfri tradition här). Våga inte ändra på det!”

Av alla sätt man kan använda en gud på måste detta vara ett av de sämre. De troende borde vara de första som protesterar mot att deras gud degraderas till någon sorts telefonsvarare, vars främsta uppgift är att stoppa människor från att avveckla sina förtryckande traditioner.

Människorna dyrkar inte sina gudar, de dyrkar framför allt sig själva och de traditioner de har råkat födas in i.

Människorna dyrkar inte sina gudar, de dyrkar framför allt sig själva och de traditioner de har råkat födas in i. Religionens uppgift är att göra traditionen helig, så att ingen kan utmana den. Traditionen är ett komplicerat skatbo av maktrelationer och vidskepelser, orättvisor sammanflätade med kompensationer för samma orättvisor. Varje tvång eller inskränkning har sin lilla säkerhetsventil. Traditionen är både en far som slår och en mor som tröstar. Han slår så att hon ska kunna trösta, hon tröstar så att han kan fortsätta slå. Tillsammans utgör de ett utmärkt fungerande system. Vad vore hon om hon inte tröstade? Vad vore han om han inte slog? Ingenting! Det är vad traditionen vill inbilla oss.

Eller för att säga det med en annan bild: traditionens bygge av förtryck och kompensationer är en stor valvbåge där alla stenar lutar sig mot varandra och religionen är slutstenen högst uppe i valvet. Börjar man rucka på den är det risk att hela konstruktionen rasar ihop och därför – inte av något annat skäl – är religionen helig.

Omslag till tidningen Charlie Hebdo, 2011, efter att redaktionen utsatts för en islamistisk attack.

Om religionen vore så viktig som den påstås vara skulle vi ha en helt annan värld, där de troende knappt orkade skänka ett överseende småleende åt bagateller som Charlie Hebdo och Lars Vilks rondellhund. Om jag var uppriktigt övertygad om att jag stod i förbindelse med en oändligt mäktig gud skulle jag aldrig kunna bli sårad av sådant. Det skulle vara som om någon försökte provocera en astronom med en skämtteckning av solen. De troende borde ha fullt upp med att vara provocerade av något annat: bristen på verklig andlighet på den här planeten.

Inget säger att det alltid måste vara religionens jobb att konservera traditioner. Tvärtom: tar man idén om gud på allvar riskerar man att stötas ut ur alla traditionella gemenskaper, som filosofen Spinoza, som uteslöts ur sin judiska församling. Religionen skulle lika gärna kunna vara en traditionsförstörande kraft, eftersom den förutsätter att det finns ett högre, existentiellt mål som är viktigare än vardagslivets små upprepningar.

Religion är inget annat än vad människor gör den till. Den europeiska kolonialismen försvarades med religiösa argument, men den opinionsbildning som ledde till att Storbritannien förbjöd slavhandeln byggde också till stor del på religiösa argument. Varför gör vi den så ofta till den etablerade världsliga maktens viktigaste bundsförvant? De som beundrar Pussy Riot vet kanske inte att Maria Aljochina, en av dem som dömdes för aktionen i Kristus Frälsarens katedral, är ortodoxt troende. För henne var aktionen en protest mot alliansen mellan kyrkan och Putin.

Christopher Hitchens har sagt: Det finns ett garanterat recept för att lyfta människor ur fattigdom, och det är att förbättra kvinnors villkor. Ger man kvinnor utbildning, rättigheter och något att säga till om när det gäller barnafödandet börjar det hända en mängd positiva saker. Detta har prövats gång på gång och det fungerar överallt i världen, från Bangladesh till Bolivia. Hitchens tillägger: ”Nämn en enda religion som står upp för kvinnors rättigheter eller någonsin har gjort det.”

Den stora fördelen med traditioner är att de känns genuina även när de är så nya att målarfärgen knappt har torkat på dem.

Den stora fördelen med traditioner är att de känns genuina även när de är så nya att målarfärgen knappt har torkat på dem. När hon gick i skolan i Bangladesh på 70-talet, har författaren Taslima Nasrin berättat, var det bland ett par tusen elever bara en enda flicka som täckte sitt hår – imamens dotter, som de andra eleverna retade. Efter skolan utbildade Nasrin sig till läkare. På den tiden var det otänkbart att någon som gick läkarutbildningen skulle bära slöja. Nyligen fick hon mail från en klassåterträff: en majoritet av hennes studiekamrater hade slöjor och skägg, även framgångsrika läkare och professorer som emigrerat till Väst. Så färskt är deras traditionella utseende.

Traditioner behöver alltså inte vara gamla, det behöver bara kännas som om de är det enda som skyddar dig mot en avgrund av meningslöshet och övergivenhet. Mot det skulle en religiös tänkare av Simone Weils slag invända att det inte är religionens uppgift att skydda människan mot tomheten. Hon skulle säga att en religion värd namnet borde öppna dörren till tomheten, men sådana existentiella religiösa fritänkare är sällan väl sedda inom sina egna religioner, hur djupt troende de än är. De stör traditionen. Några av de vackraste rader jag vet har skrivits av den spanske munken Johannes av Korset (1542–91). Han sattes i fängelse av sina egna ordensbröder.

Jag är inte troende, men skulle välkomna en religiös renässans om den inspirerade människor att släppa taget om sina inskränkta traditioner och rikta blicken mot något större. En andlig väckelse som syftar till att göra människan litet mognare och litet mer ödmjuk skulle vara ett framsteg.

Uppdaterad 2019-03-07. Artikeln har tillfogats en rättelse: i en tidigare version av artikeln framgick det inte tydligt vad som var ett citat av Christopher Hitchens.

Publ. i Respons 1/2019
TEMA | Genredigering
Relaterat
Essä

Identitetspolisen och litteraturen

Kan en vit romanförfattare skriva om en svart romangestalt? Vissa tycker inte det, men om vi börjar reglera vem som får skriva om vad hamnar vi snart i ett läge där...


Håkan Lindgren

Håkan Lindgren är frilansskribent. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...