Intervju

Islam måste bli en religion som alla andra

| Respons 5/2019 | 14 min läsning

Islam har blivit en del av det samtida Europa och har rätt till religionsutövning, polisskydd och heliga platser för bön. Men muslimer är i gengäld skyldiga vårt sekulära samhälle respekt och kan inte undandra sig kritik genom att hänvisa till islamofobi. På så sätt kan europeisk islam sprida förnyelse och kritiska tankar till resten av den muslimska världen. Det menar författaren Pascal Bruckner i en intervju med Respons där han också kommenterar sin kritik mot Greta Thunbergs klimataktivism.

Pascal Bruckner är en inflytelserik fransk författare och debattör som ofta väcker starka reaktioner. Han associeras med den grupp intellektuella som under mitten av 1970-talet började kallas Nouveaux philosophes (”Nya filosoferna”). Denna grupp, med Bernard-Henri Lévy och André Glucksmann i spetsen, initierade ett viktigt skifte i fransk idédebatt genom att rikta kritik mot den då dominerande marxismen, särskilt de totalitära tendenserna, och dess vidareutveckling i poststrukturalismen. Men de nya filosoferna förknippas också med ett nytt socialt engagemang som kom att omfatta bland annat sovjetiska dissidenter, Vietnams båtflyktingar, Europatanken och ett starkt engagemang i internationella konflikter, som till exempel Balkankriget.

Bruckner har skrivit ett trettiotal essäböcker och romaner, bland annat romanen Lunes de Fiel (1981) som blev internationellt känd genom Roman Polanskis filmatiserade version Bitter Moon (1992). Som essäist har han på senare särskilt skrivit kritiskt om multikulturalism, islam och begreppet islamofobi, till exempel i den uppmärksammade boken Un racisme imaginaire (2017). Men Bruckner har tidigare också riktat skarp kritik mot delar av miljörörelsen och i april i år skrev han i Le Figaro om fenomenet Greta Thunberg (se Respons 2019/2). I krönikan kritiserade Bruckner vuxenvärldens okritiska förhållningssätt till denna barnaktivism och dess apokalyptiska budskap om jordens undergång. Det är med utgångspunkt i denna krönika som samtalet med Bruckner börjar i hans hem i Marais-kvarteren i Paris.

Ulf Öfverberg: Vilken är din uppfattning om miljöhoten?

 

Pascal Bruckner. Foto: Mariusz Kubik / Wikimedia Commons

Pascal Bruckner: Jag är övertygad om att vi står inför enorma ekologiska hot. FN:s klimatpanels varningar och flera andras är fakta och inte ”fake news”! Förnekarna vägrar se verkligheten. Vi behöver också göra mycket för att lösa hoten. När vi gör det ska vi använda tekniken rätt, vi ska använda marknadsmekanismer rätt. Mänskligheten måste anpassa sig till de nya hoten och vi måste ställa om våra liv därefter. Problemen går att lösa. Men det är när vi börjar diskutera på vilka sätt vi ska lösa dem som Greta Thunberg står svarslös. Hon har inget program för hur vi ska lösa problemen utan varnar bara för civilisationens undergång i likhet med kristna sekter som är övertygade om tidens slut och den stora katastrofen. Jag har däremot en stor tilltro till framsteg och teknik. Det är en väl beprövad erfarenhet.

Öfverberg: I din krönika i Le Figaro kritiserade du inte bara Greta Thunbergs budskap utan också hennes föräldrar och det sammanhang som budskapet presenteras i. Kan du utveckla detta?

Bruckner: Greta Thunbergs privata drama, som involverar hennes familj, är ett drama som används offentligt. Hennes mor har i en intervju sagt att deras barn vägrade äta och inte började äta igen förrän de lovade att sluta flyga och sluta att äta kött. Det är för mig en dysfunktionell familj. Hur kan ett barn få tillåtas att styra en familjs beteende på ett sådant sätt och vad säger det om bilden av föräldrarna? Är det ett gott föräldraskap som utövas på det sättet? Vad säger det om vårt samhälles normer och förväntningar? Och hur vi ser på barn och vilken funktion de tillåts fylla? Fallet Greta Thunberg visar hur vi använder barn för vuxnas intressen. Familjens egna problem upphöjs till allmän egendom och vi – alla andra – blir indragna i en offentlig familjeterapi.

Greta Thunberg är ett fenomen och hon framstår som en svensk Jeanne d’Arc, en Pippi Långstrump för vår tid. Men undergången är inte här och hon har alltså ingen lösning på våra nuvarande problem. Barnen ropar bara högt men har själva inget svar. Och detta är inte konstigt eftersom det är vi vuxna som upphöjt barnen till ett politiskt subjekt. Därmed undandrar vi oss vårt eget ansvar för uppfostran och vägledning. Det är i själva verket vi som är de politiska subjekten – inte barnen, inte Greta Thunberg.

Öfverberg: Låt oss övergå till en annan debatt som du under loppet av ett par decennier har varit ledande i, den om mångkulturalism och islam. Hur definierar du mångkulturalism?

Bruckner: Mångkulturalismen kommer från relativismen som har sina rötter i romantiken. Politiskt föddes mångkulturalismen i Kanada 1971 och den strävar framför allt efter att säkra en fredlig samlevnad mellan olika etniska befolkningsgrupper som lever på samma territorium. Enligt mångkulturalismen kombinerar varje mänsklig grupp en egen särställning med en legitimitet som grundar dess rätt att existera som grupp. Kriterierna rätt och orätt, brottslig och barbarisk, underordnas inför det absoluta kriterium som respekten för skillnader utgör. Det finns inte längre någon absolut sanning, annat än den som är resultatet av en naiv etnocentrism, enligt den moraliska sidan av mångkulturalismen.

Mångkulturalismen bär också på en paradox: den tillerkänner alla gemenskaper samma behandling, men inte de personer som utgör dessa gemenskaper.

Mångkulturalismen bär också på en paradox: den tillerkänner alla gemenskaper samma behandling, men inte de personer som utgör dessa gemenskaper. Den ser inte individen för gruppen. Den förvägrar därmed individerna som ingår i grupperna friheten att frigöra sig från sina egna traditioner. Den erkänner gruppen, förtrycker individen, ger traditionen företräde framför viljan hos dem som vill överge sedvänjorna och familjen och till exempel älska efter egen fri vilja. På så sätt skapar man nationer inom nationer som till exempel uppfattar sig mer som muslimska än som engelska, kanadensiska eller nederländska: identiteten segrar över nationaliteten och över de universella värdena och rättigheterna.

Öfverberg: Men samtidigt menar en av den liberala teorins och mångkulturens främsta teoretiska företrädare, den politiska filosofen Will Kymlicka, att det är ett ovillkorligt krav att just möjligheten till utträde ur en gemenskap ska garanteras. Individen ska alltid ha rätten och möjligheten att träda ur en gemenskap eller en grupp. Annars är inte mångkulturalismen förenlig med en liberal hållning.

Bruckner: Ja, men i praktiken är det inte så. Under sken av att respektera särdragen låser man in individerna i en etnisk eller kulturell definition. Där har vi den svarte, araben, pakistaniern, muslimen, för evigt fången i sin historia. Man förvägrar individen det som har varit vårt privilegium: möjligheten att gå från en värld till en annan, från tradition till modernitet, från den blinda lydnaden till det förnuftiga beslutet.

Ett modernt liberalt samhälle måste säkra – säkra på riktigt – att enskilda individer alltid har möjligheten till en exit, ett utträde ur de gemenskaper de råkade födas in i och som de är uppväxta inom. Den rätten är grundläggande för vårt liberala samhälle. Vi bestämmer naturligtvis inte vilken gemenskap vi råkar födas in i, men vi har rätten till och ska ha stöd för att när vi vill kunna utträda ur den gemenskapen och även kunna – ibland även brutalt – kritisera den gemenskapen.

Öfverberg: Men hur får du ihop detta med en annan del av den liberala demokratin, skyddet av minoriteter?

Bruckner: Minoriteter ska få leva i fred, som den judiska minoriteten i Frankrike. Det finns inget problem med minoriteter, de är en naturlig del av Europa och västerlandet. Problemet är när en minoritet, eller företrädare för en minoritet vill vara förmer och skapa undantagsrättigheter för sin grupp. Skyddet av minoriteter innebär också en rätt för de individuella medlemmarna av dessa minoriteter att oskadda dra sig ur dem på grund av likgiltighet, ateism, blandäktenskap, andra klan- och familjesolidariteter, kort sagt att forma sitt eget öde utan att upprepa allt som föräldrarna fört över till en. Detta grundar sig i ett upplysningstänkande som tillhör hela mänskligheten. Den är inte begränsad till endast vissa privilegierade födda i Europa och Nordamerika, som dessutom tillåter sig att trampa på den som bortskämda barn och förvägra andra att komma i åtnjutande av den.

Öfverberg: Du har skrivit och sagt att mångkulturalismen är antirasisternas rasism. Vad avser du med det?

Bruckner: Mångkulturalismen är en antirasismens rasism i bemärkelsen att den fängslar människor vid deras rötter. Flera politiker, debattörer och andra opinionsbildare anser att vi ska acceptera en ojämlikhet i behandlingen av och respekten för människor i namn av mångkulturalismen. Ta exempelvis borgmästaren i Amsterdam, Job Cohen (borgmästare 2001–2010). Han begärde att man ska acceptera vissa grupper av ortodoxa muslimer som medvetet diskriminerar kvinnorna med motivet att man behöver ett nytt kitt för att klistra ihop samhällets olika bitar. I den sociala sammanhållningens namn uppmanar man oss att högljutt godkänna andra gruppers intolerans gentemot lagen. Därmed förespråkar man alltså att småsamhällen ska leva sida vid sida med vattentäta skott mellan sig, och där alla små nationer har olika normer.

Öfverberg: Menar du att vi redan har börjat nedmontera eller begränsa våra individuella rättigheter?

Bruckner: Se på etableringen av könssegregerade offentliga badhus endast för kvinnor. Det är en sådan nedmontering. Det är första steget mot en könsapartheid. En sann egalitarist måste vilja att de som föds in i minoriteter omfattas av och har samma rättigheter som alla andra i Europa. Och det innebär rätten att äta fläsk, att dricka alkohol, klä sig hur man vill eller att visa sin homosexualitet.

För många vänsterintellektuella som inte längre förstår världen och för vilka kommunismens gudar inte längre existerar finns det inget hopp kvar.

Öfverberg: Men detta är väl knappast bara ett franskt problem?

Bruckner: Nej, definitivt inte. I England uppstod den islam-inspirerade vänstern (”islamo-gauchisme”) från det trotskistinspirerade brittiska arbetarpartiet. De betraktade islam som de förtrycktas religion, den nya underklassen. För många vänsterintellektuella som inte längre förstår världen och för vilka kommunismens gudar inte längre existerar finns det inget hopp kvar. De fokuserar nu i stället på USA och Israel. Där finns en konvergens mellan mullorna i Iran och delar av den europeiska vänstern. I deras värld har judarna blivit de nya nazisterna, palestinierna de nya judarna och den radikala islamismen är nu offret för den västerländska demokratin och dess bödlar.

Öfverberg: Kan du utveckla konsekvenserna av denna nya allians?

Bruckner: Jag fördömer seklers förtryck av olika minoriteter i Europa. Men upplysningstraditionen har samtidigt möjliggjort att erkänna en skuld till detta, att starta en process av läkande och möjligheten att börja om på nytt. Visst var Europa pådrivande för slaveriet men det var också Europa som stoppade det. Var är rösterna som kräver ett slut för slaveriet i dag? Och hur många i dag tillstår att en stor del av slaveriet drevs av den arabiska och afrikanska världen?

Vi är väldigt selektiva i Europa i dag. I debatten är vi fixerade vid i stort sett en enda konflikt, den mellan Israel och palestinierna. Samtidigt blundar vi för eller i bästa fall endast snuddar vid andra konflikter som både till antal döda och på alla andra sätt är väldigt mycket värre än den mellan Israel och palestinierna. Hur länge dröjde det inte innan alla fick upp ögonen för slakten i Darfur för drygt tio år sedan! Och Balkankrigen på nittiotalet med Serbiens etniska rensning och folkmord! Och i dag, förtrycket som utövas av den radikala islamismen och de slavliknande förhållanden och strukturella förtryck som många muslimska kvinnor lever under – i våra egna demokratiska samhällen!

Öfverberg: Vilken eller vilka är lösningarna på dessa problem som du nämner?

Bruckner: Vi måste återgå till medborgarskapstanken. Det är medborgarskapet som är den sansade och förnuftiga lösningen. Vi behöver ingen identitetspolitik. Vi behöver ingen särlagstiftning för den så kallade islamofobin. Diskriminering och kränkningar av människors rättigheter och värdighet ska åtalas och straffas. De ska också motverkas av politiken. Islamofobin har tillkommit i den antirasistiska vokabulären för att skydda islam från kritik. Sedan dess har flera kämpat för att få islamofobi likställd med antisemitism-begreppet.

Öfverberg: Men hur anser du då att vi som bekänner oss till upplysningstraditionen, ska svara på detta?

Bruckner: Vi – alltså västerlandet – ska inte missförstå vår skuld. Europa har en skyldighet gentemot den judiska minoriteten, eftersom judarna har varit en del av den europeiska historien sedan första början. Islam är en del av det samtida Frankrike och Europa och har rätt till sin religionsutövning, till polisskydd, rätt till lämpliga platser för bön och ska ha vår respekt. Men islam, eller snarare dess utövare, är i gengäld skyldiga oss respekt, det vill säga vår kultur av upplysning och demokrati, vårt sekulära samhälle. Muslimer kan inte kräva särskild rätt till vissa undantag som exempelvis i badhus och simhallar eller könssegregerad gymnastik, böneplatser i affärer eller särskild behandling på sjukhus. De troende måste få skydd när de behöver, men det måste också icke-troende och ”avfällingar” få.

Jag föreslog 2006 att vi skulle skapa ett system liknande det som vi byggde för sovjetiska dissidenter, men nu för dem som ”hoppar av” islam. Vi måste slå vakt om en doktrinär kritik av religion, av islam, på samma sätt som vi gör det för buddhism, kristendom och judendom. Det är inget konstigt. Om inte en del muslimer tål eller accepterar det är det inte vårt, det öppna sekulära samhällets problem, utan muslimernas.

Muslimer måste acceptera det som redan kristna och judar har accepterat, att de kan och kommer att kritiseras.

Poängen är inte att göra Europa islamskt utan att göra islam europeisk, så att islam blir en religion bland alla andra och som en dag kanske kan bidra till att sprida tolerans och en förnyelse av kritiska tankar och idéer till resten av den muslimska världen. Problemet med islamofobi-begreppet är att det riskerar att ge profeten och hans anhängare en status som undantar dem från kritik. Muslimer måste acceptera det som redan kristna och judar har accepterat, att de kan och kommer att kritiseras. Annars gynnas de islamska fundamentalisterna som inte anser sig likställda med andra trosriktningar. Det är problemets kärna och det är mot den inställningen vi måste resa kraftfullt motstånd. Därför ska vi inte acceptera islamofobin som bidrar till att immunisera islam mot kritik. Vi ska visa tolerans och respekt men aldrig godta en särställning för någon religion – inte heller islam.

Det vi behöver är alltså en reglering av islam i ett fritt samhälle som innebär att islam får exakt samma status som andra religioner, varken en idealisering eller demonisering. När du vandrar i vanliga europeiska eller amerikanska städer kan du passera olika kyrkor: katolska, lutheranska, anglikanska; du passerar synagogor och moskéer, hindutempel, buddhistiska tempel och pagoder och så vidare. Denna fredliga samexistens är det västerländska öppna samhällets underverk. Eller som Voltaire påminner oss: ”Där det endast finns en religion råder tyranni. Där det finns två, råder det religionskrig, men där det finns flera, råder friheten.”

Publ. i Respons 5/2019 658
TEMA | Det ojämlika Sverige

Ulf Öfverberg

Ulf Öfverberg är liberal skribent och tidigare ordförande i Samfundet Sverige-Israel.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...