Krönika

Jag vet mycket väl, men ändå

| Respons 3/2019 | 4 min läsning

Jag tänker nu bryta mot den första regel som jag fick lära mig som krönikör: att aldrig skriva om att skriva krönikor. Detta samtidiga brott och avslöjande är i princip ett metabrott, ett genremässigt dubbelmord, och jag kan passa på att berätta att personen som informerade om regeln erkände att hen ständigt bröt mot den själv, eftersom det var en del av hens ironiska stil, men den lämpade sig inte alls för helt oerfarna krönikörer. Antingen har jag blivit erfaren eller dumdristig nog att upprepa tilltaget. 

Jag vet mycket väl att valet är mitt, men förra gången jag skulle skriva en krönika tvekade jag ändå kring temat. Eftersom jag egentligen bara hade en idé, och var osäker på om den höll, testade jag att låta slumpen avgöra. Jag snurrade runt några varv i mitt vardagsrum med slutna ögon, tog på måfå en bok ur hyllan och pekade blint på en mening: ”mit wachendem schlaf, mit wachendem traum” (ungefär: med vaken dröm, med vaken sömn). Ett obskyrt häfte som jag aldrig läst, och meningen råkade med kuslig precision fånga det ämne jag tänkt skriva om: klardrömmar. Jag vet mycket väl att det bara var ett lustigt sammanträffande, men jag blev ändå övertygad om mitt ämnesval och höll fast vid det.

Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) höll nyligen ett föredrag i Svenska Psykoanalytiska Föreningens regi om den freudianska försvarsmekanismen förnekande. Han utgick från den franske analytikern Octave Mannonis fras ”jag vet mycket väl, men ändå” för att förklara hur ett slags psykets parallella verkligheter skapas genom förnekandets manöver. Å ena sidan kan vi vara väl medvetna om hur klimatmässigt ohållbart vårt köttätande eller flygande är, men ändå agera som om vattentäta skott existerade mellan vår insikt och vårt handlande. På samma sätt kan man förneka förekomsten av symptom på allvarlig sjukdom eller en anhörigs omfattande alkoholmissbruk. Enligt UKON är samma försvar även förutsättningen för låtsasleken – både för barnet som förvandlas till Pippi och för fetischisten som blir världens starkaste kvinna i sina skinande läderstövlar. Liksom den som tror på naturvetenskap och avfärdar mystik, men ändå läser horoskop med kittlande nyfikenhet och igenkänning. Jag vet mycket väl att stjärntecknet inte har svaret på vem jag är, men ändå…

Jag tror att även intresset för stjärntecken fyller liknande funktioner. Det erbjuder en form av begriplighet för något så i grunden obegripligt som den egna personen. Det lättar också litet på trycket från kravet att välja, oavsett om detta krav är en existentiell eller en marknadsmässig ofrånkomlighet.

Ska jag förstå min fascination för det till synes mystiska sammanträffandet i min bokhylla i enlighet med förnekandets mönster? Varför, undrar jag, lockar det mig då att läsa in budskap i det slumpmässiga? Eftersom det inte är någon plågsam insikt jag försöker hålla borta (förutom möjligen det faktum att jag själv måste välja tema till mina krönikor) undrar jag om förnekandet förklarar allt. Jag kommer att tänka på hur existenspsykologen Viktor Frankl begriper tendensen att se budskap i vår av slump ordnade omgivning. Frankl menar att sökandet efter tecken främst har att göra med vårt behov av mening och att det som talar till oss som särskilt betydelsefullt har att göra med vad vi fäster mening vid. Utifrån en sådan syn står vi inte längre inför valet mellan å ena sidan meningslös slump och vidskepligt budskap å den andra. I min dåvarande situation, när jag sökte stöd för mitt ämnesval, blev meningen full av just mening. Jag tolkade den som bekräftelse på ett beslut jag kanske redan hade fattat. På liknande sätt kan det fungera bra att singla slant inför ett val, inte för att nödvändigtvis följa kronans utfall, men för att den känslomässiga reaktionen på utfallet berättar om vår skumögda vilja. Jag tror att även intresset för stjärntecken fyller liknande funktioner. Det erbjuder en form av begriplighet för något så i grunden obegripligt som den egna personen. Det lättar också litet på trycket från kravet att välja, oavsett om detta krav är en existentiell eller en marknadsmässig ofrånkomlighet. Meningen jag fann i bokhyllan inspirerade alltså inte bara till en, utan till två, krönikor. Och min lust att bryta mot regler kunde därmed ta sig ett meningsfullt uttryck. 

Publ. i Respons 3/2019
TEMA | Versaillesfreden 100 år

Hanna Bornäs

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...