Debatt

Johan Frostegård replikerar på Arne Jarricks recension av Evolutionen och jag

| Respons 3/2018 | 5 min läsning

En fantastisk utveckling pågår inom evolutionsforskning och genetik. Gamla trätoämnen har kunnat läggas åt sidan, ett exempel är frågan om hur jordbruket introducerades i nuvarande Sverige. Forskningen har kastat ljus över stora och ofta oväntade migrationsvågor i historien. Kunskaperna om hjärnans evolution och funktion har ökat påtagligt och den som vill förstå vårt medvetande behöver hålla sig à jour. Hur är våra sinnen riggade, och varför? Finns det memer – tankar och tankefragment, ideologier – vilka sprids som vore de underkastade Darwins naturliga urval? AI är på allas läppar, men vad händer om AI sprider sig och genomgår evolution bortom vår kontroll? 

Detta försöker jag beskriva, sammanfatta och resonera kring i min nyutgivna essäbok Evolutionen och jag (Volante). Historikern Arne Jarrick recenserar boken synnerligen negativt i Respons nr 1/2018. Mitt försök att anlägga ett evolutionärt synsätt på människan finner Jarrick irrelevant. Utom möjligen, i förbigående, min beskrivning av kultur- och gen-interaktion, med elden som exempel. Han berömmer däremot lärdom och kunskaper, och ”att läsa Evolutionen och jag är som att sitta som en stum och imponerad gäst vid en middagsbjudning och lyssna till sällskapets mest lärda och mest talföra gäst”. Men trots detta har jag fel i allt utom fakta (några sakfel påvisas inte).

Han har rätt i att en fråga i boken är huruvida människan är determinerad, även om detta inte är den viktigaste. Jag beskriver hur olika faktorer kan påverka oss, men kommer ingenstans fram till att vi är determinerade, vilket Jarrick märkligt nog skriver att jag kommer fram till! Tvärtom skriver jag att vi inte är determinerade vilket jag är mycket uttrycklig med. Märkligt nog illustrerar Jarrick själv just det jag försöker beskriva: hur kan tankemönster, ja rentav memer (vilka Jarrick tycker illa om), påverka tänkandet och här läsandet, så att det som skrivs tolkas som motsatsen. 

Jarrick misstänkliggör mig när jag skriver att de som kallar sig antirasister ofta fäster stort avseende vid indelning av människor efter etnicitet och ursprung. Frostegård är alltså inte en som kallar sig antirasist, frågar Jarrick insinuant. Det jag skrev var att vi kan motverka vår benägenhet att dela in människor i grupper, om vi blir medvetna om den och att ras förmodligen är marginellt i denna benägenhet. 

En mild relativism är på sin plats i naturvetenskap och medicin, där man borde tala mer om vetenskapens nuvarande ståndpunkt än om sanningar, vilket Jarrick tolkar som att jag förespråkar en stark relativism, där allt flyter och man inte kan veta något. Vilket jag återigen inte skriver. En viktig fråga i vetenskapen menar jag är huruvida hypoteserna i någon rimlig mening fungerar och inte vilken verklighetens sanna natur är – resonemanget ansluter sig till en pragmatisk vetenskapssyn. 

Jarrick tycks förespråka vad bland annat Steven Pinker kallat den sociologiska standardmodellen, där man avvisar försök att förstå människan och samhället även utifrån vår biologi och evolution och rentav förnekar att det ens finns någon mänsklig natur. 

I polemik mot ett sådant förhållningssätt försöker jag mig på ett integrerat synsätt, där vi inte kan bortse från vår biologi och evolution och där vi inte är determinerade. 

Johan Frostegård är professor i medicin vid Karolinska Institutet, fil kand i ekonomisk historia samt författare.

SVAR ANRE JARRICK:

 

I min recension kritiserade jag Frostegård för att han inte får ihop sina påståenden med varandra. Än påstår han att vi inte alls är determinerade, än att vi i flera avseenden ändå är det, även om han i dessa avseenden inte använder själva ordet ”determinerade”. Snarare kringgår han ordet i boken, liksom i sitt svar på min recension. För vad betyder ”inte bortse från vår biologi”, om inte just det att vi styrs av den? I boken säger han till exempel att vi människor är rasister av naturen, vilket bara kan tolkas som att vi är predeterminerade att vara det (vi har ju inte valt vår natur). Han tillägger dessutom att inget har kunnat ändra på detta, medan han på andra ställen hävdar att vi inte är determinerade ”på något vis”. I min recension ger jag åtskilliga exempel på hur resonemanget faller sönder på det här sättet, och ska inte upprepa dem här. Att vi delvis är i biologisk mening determinerade är oproblematiskt, vilket jag också säger i recensionen. Felet är just att Frostegård inte lyckas integrera sina påståenden till ett konsistent helt. Det hjälper inte att han nu påstår att det är just det han gör.

En möjlig förklaring till bristen på konsistens i Evolutionen och jag är bokens mångordighet. Författaren pratar på, litet som en talför gäst på en middag, och driver gång på gång iväg från huvudsaken. Det kan till nöds duga på en fest, även om det också där blir rätt tröttsamt i längden, men det fungerar inte i en bok som denna.

Frostegård har fått för sig att jag inte gillar evolutionärt tänkande. För det första är detta helt fel: jag har i närmare tjugo års tid aktivt ägnat mig åt kulturell evolution, och var 2007 också en av grundarna av Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet. För det andra kan en sådan negativ inställning på intet sätt utläsas ur min recension. Däremot har jag stora problem med memerna, bland annat därför att de till skillnad från generna inte låter sig avgränsas på ett stringent sätt.

Frostegård inleder sitt svar med vad forskningen har kastat ljus över men försvarar åter sitt avståndstagande från sanningsbegreppet. Att kasta ljus över något skulle alltså inte vara att finna sanningen därom? Att sådant sanningsförnekande kallas pragmatiskt gör det inte bättre. 

Arne Jarrick är professor i historia vid Stockholms universitet.

Publ. i Respons 3/2018
TEMA | 1968 myter och verklighet
Relaterat

Mer pratglad middagsgäst än renässansmänniska

Johan Frostegård reser en viktig fråga men avhandlar den inte systematiskt. Han vill utreda i vilken utsträckning våra jag är determinerade. Och det tycker han ofta, men långt ifrån alltid....


Arne Jarrick

Arne Jarricks forskning kretsade tidigare kring de kollektiva attitydernas (eller mentaliteternas) historia, såsom religiösa väckelser, sexualitet, självmord etc. Sedan många år har han intresserat sig för det mänskliga samhällets unika dynamik, det vill säga för kulturell evolution, och inom ramen för det ägnat sig åt världshistorisk forskning, senast en komparativ studie av lagarnas utveckling i världen (under utgivning, medförfattad av Maria Wallenberg Bondesson). Jarrick har nyligen tillsammans med andra forskare påbörjat ett projekt om viktiga makrohistoriska processer kring våld, jämlikhet och växande globala nätverk under de senaste 1000 åren. Parallellt med detta har han ett livslångt teoretiskt intresse för kunskapens villkor och har lika långvarigt försvarat dess möjligheter, senast manifesterat med boken Det finns inga häxor – en bok om kunskap. Läs alla texter

Johan Frostegård

Johan Frostegård är professor i medicin vid Karolinska Institutet, fil kand i ekonomisk historia samt författare. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...