Debatt

Kalla Luthers antisemitism vid dess rätta namn!

| Respons 5/2017 | 6 min läsning

I Respons 3/2017 hävdade Tomas Appelqvist att man borde tala om antijudiskhet, inte antisemitism, hos Luther. Nike Snijders replikerar att Luther inte bara ägnade sig åt en teologisk avgränsning mot judendomen. I Om judarna och deras lögner piskade han upp hat mot judar. Även om hans texter inte utlöste Förintelsen bör vi tala klartext om vad det rör sig om.

”Ett träd faller inte av ett enda yxhugg.”

Så lyder ett gammalt ordspråk på jiddisch. Vi varken kan eller bör tillskriva Luther skulden för den moderna antisemitismens fasansfulla uttryck, men vi kan inte heller bortse från det inflytande som i synnerhet hans senare texter har haft på århundraden av antisemitisk retorik. Det utgör ett yxhugg bland otaliga andra, men finns där likväl.

Tomas Appelqvist ger i Respons 3/2017 uttryck för frustration över hur liten plats Luther som teolog och exeget får i Svenska kyrkan i dag. Påve Franciskus och den lutheranske biskopen Munib Younans högtidlighållande av jubileet i Lunds domkyrka förra året utgjorde en historisk händelse och ett publicitetsjippo så framgångsrikt att Luthers teologi onekligen hamnade i skymundan. Jag förstår Appelqvists frustration. Som utomstående såg jag hur Svenska kyrkan omfamnade den karismatiske påven med en sällsynt entusiasm. Att det var den katolska kyrkans andlige ledare som stod i centrum för firandet av reformationens jubileum är onekligen anmärkningsvärt. Men nu när festligheterna klingat av återstår att förhålla oss till den lutherska reformationens upphovsman och hans stundtals osmakliga skrifter.

Men nu när festligheterna klingat av återstår att förhålla oss till den lutherska reformationens upphovsman och hans stundtals osmakliga skrifter.

Appelqvist menar att vi bör vara restriktiva med ordet antisemitism, till förmån för det försiktigare – eller möjligen fegare – antijudiskhet. Precis som han själv konstaterar är detta långt ifrån en ovanlig hållning. Begreppet antisemitism myntades 1873 av den tyske agitatorn Wilhelm Marr, och det påstås inte sällan vara anakronistiskt att tala om antisemitism före honom. Denna ståndpunkt omfattades bland annat av den fransk-judiske skribenten och historikern Bernard Lazare (1865–1903). Marr må ha myntat uttrycket, men vi kan inte anklaga honom för att ha uppfunnit antisemitismen. Oavsett etikett är det uppenbart att det genom historien har grasserat vanföreställningar om och hat riktat mot judar och att dessa har fungerat som bränsle för pogromer, fördrivningar och i modern tid även folkmord.

Tomas Appelqvist intervjuades i Respons 3/2017.

De som väljer att benämna historiskt judehat som antijudiskhet använder sig av den nederländske teologen och historikern Heiko Obermans (1930–2001) distinktion mellan teologiska (passiva) aversioner mot judar och nationalistiska/rasistiska (aktiva) aversioner mot judar. De senare anses ha blossat upp under 1900-talet och kulminerat under Förintelsen, medan de tidigare har florerat alltsedan kristendomen bröt sig loss från sina judiska rötter. Appelqvist poängterar att det inte nödvändigtvis är dåligt att det från kyrkligt håll finns ett avståndstagande mot delar av den judiska tron, och här håller jag med honom helt. Hur öppna vi än är för dialog, handlar religionsutövande om gränsdragning, och häri ligger ett avståndstagande från det andra till förmån för det egna. Jag vill dock hävda att vi kliver runt i mycket sank mark om vi nöjer oss med att benämna 1500-talets judehat som enbart aversion mot judisk teologi.

Som så många före honom betonar Appelqvist att Luther var ett barn av sin tid och tillägger att ”det fanns många som var betydligt mer extrema än Luther”. Onekligen är det så. Vi finner särskilt vidriga formuleringar hos Luthers katolska nemesis Johannes Eckius. Varken Luther eller Eckius kan dock ursäktas helt med hänvisning till dåtidens teologiska vindar. Det finns exempel på samtida kristna teologer som valde att argumentera mot antijudiska strömningar. Reformationsteologen Andreas Osiander förkastade exempelvis 1540 helt de rykten om mänskliga blodsoffer som dök upp i samband med den judiska påsken. Att judar skulle använda blod från icke-judar i det osyrade påskbrödet uppfattade Osiander som otänkbart och han argumenterade för sin ståndpunkt. Andra, däribland Luther, gjorde inga ansträngningar att kväsa myten.

Så vad skrev då Luther om judar? Stora delar av hans verk kan med litet apologetisk god vilja läsas som teologiskt baserad antijudiskhet. Den unge Luther var positivt inställd till mission bland judar. Det sägs ibland att hans senare skrifter var färgade av besvikelse över att inte fler judar valde att konvertera till kristendomen. Att hans ålderskrämpor skulle ha gjort honom mer radikal framhävs också. De allra flesta lyckas dock hantera både besvikelse och ålderdom utan att känna behov av att piska upp hat mot en annan grupp människor. För nog är det precis det Luther gör i senare halvan av pamfletten Om judarna och deras lögner. Uppmaningar till bokbål, till att skicka judar i tvångsarbete och bränna deras synagogor och skolor klingar otäckt bekant. Appelqvist menar att ingenting hos Luther ”har med koncentrationsläger och den sortens förföljelser att göra”. Att Luther rent retoriskt framstår som en form av tidigmodern Donald Trump räcker dock inte för att vi ska kunna avfärda hans senare skrifter som enbart teologiskt motiverad kritik mot judendomen.

Uppmaningar till bokbål, till att skicka judar i tvångsarbete och bränna deras synagogor och skolor klingar otäckt bekant.

År 1983 hölls ett möte i Stockholm mellan Lutherska världsförbundet och IJCIC (International Jewish Committee on Interreligious Consultations) för att markera 500-årsjubileet av Luthers födelse. Mötet kom att få stor betydelse för judisk-kristen dialog. I somras anordnade International Council of Christians and Jews en konferens i Bonn med anledning av reformationsjubileet, en konferens som hade varit otänkbar utan mötet i Stockholm på 80-talet. I lobbyn placerade vi en jättevariant av leksaksföretaget Playmobils Lutherfigur – för övrigt företagets bäst säljande leksak någonsin. Kitschigt ja, men också avväpnande. Det går att vara både bästsäljande plastgubbe och teolog. Heiko Oberman skissade en bild av två olika Luther: den briljante reformatorn å ena sidan, den svavelosande polemikern å andra sidan. Behöver det ena utesluta det andra – och behöver det vara så farligt att kalla Luther för antisemit?

Luthers texter utlöste inte Förintelsen, oavsett vilken etikett vi sätter på dem. Nazism är antisemitism dragen till sin yttersta spets, men all antisemitism tar sig inte uttryck som nazism. Luthers polemik mot judar har utan tvivel gett näring åt det historikern Hugo Valentin kallar för latent antisemitism. Med historiens facit i hand är det inte konstigt att Luthers mest obekväma texter utgör ett trauma för de lutherska kyrkorna. Men som i all bearbetning av trauman börjar frigörelseprocessen med att man kallar saker vid deras rätta namn.

Nike Snijders är fil. mag. i religionsvetenskap och kommunikationsansvarig för International Council of Christians and Jews (ICCJ).

RelateratLäs Tomas Appelqvists svar
Debatt

Tomas Appelqvist svarar Nike Snijders

Med rätta konstaterar Nike Snijders en rad omständigheter som nyanserar den vanliga bilden av Luther som en av nazismens upphovsmän och nämner Luthers lärjunge Andreas Osiander (1498–1552) som ett exempel...


Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...
  2. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  3. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen
    Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har...
  4. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur
    Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The...
  5. Utblick
    Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige
    Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande...