Tema | 68 i backspegeln

Kampen för att växla in politiskt rörelsekapital till akademiskt kapital

| Respons 3/2018 | 12 min läsning

Ingen har hittills på allvar tagit sig an frågan om vänsterradikaliseringens påverkan på svensk humaniora och samhällsvetenskap. Därför är Alexander Ekelunds gedigna doktorsavhandling ett pionjärarbete som bryter ny mark för framtida forskning inom området. En anledning till att vänsterradikalerna ville förändra forskningen var att de som politiska aktivister hade skaffat sig omfattande kunskaper om den marxistiska traditionen och ville få dessa kunskaper tillgodoräknade som ett erkänt vetenskapligt kapital.

Olof Palme debatterar med studenter under kårhusockupationen 1968. Foto: Wikimedia Commons.

Det torde ha undgått få att det i år är femtio år sedan märkesåret 1968. Såväl i Sverige som i andra länder utbröt under detta år spektakulära studentrevolter och våldsamma demonstrationer med vänsteraktivistiska förtecken. 1968 var, för att citera undertiteln på historikern Kjell Östbergs bok 1968 (2002), året ”när allting var i rörelse”. För de unga vänsteraktivisterna, av vilka många var födda vid mitten av 1940-talet, föreföll allt i ett slag vara möjligt. Många trodde till och med att revolutionen stod för dörren. I Sverige inträffade under detta år flera händelser som alla vittnade om den pågående vänsterradikaliseringen: kårhusockupationen vid Stockholms universitet, utbildningsminister Olof Palmes deltagande i en Vietnamdemonstration tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör, protesterna mot Davis Cup-matchen i Båstad samt aktionerna mot Teen Age Fair i Stockholm. Men ”68” betecknar i forskningen och i den allmänna debatten inte bara ett specifikt årtal, utan även en längre tidsperiod av vänsterradikalisering som framför allt ägde rum under åren 1965–1975.

Idéhistorikern Martin Wiklund har i Historia som domstol – Historisk värdering och retorisk argumentering kring ”68” (2012) uppmärksammat att ”68” som begrepp förefaller ha uppkommit någon gång under mitten på 1970-talet. Under 60-talet talade man i Sverige ofta om den pågående radikaliseringen som ”den nya vänstern”. Denna betecknade en vänstersocialistisk position som med svenska mått mätt placerade sig mellan socialdemokratin och SKP (Sveriges kommunistiska parti, SKP, bytte 1967 namn till VPK). Den nya vänstern vände sig både mot öststatskommunism och socialdemokratins reformism. Ny var denna vänster framför allt i förhållande till den äldre vänster som komprometterats av öststatskommunism och stalinism. Det kanske mest kända uttrycket i Sverige för denna politiska position är den av Göran Therborn med flera redigerade debattboken En ny vänster från 1966. 

Många debattörer och författare på vänsterkanten som i dag blickar tillbaka på sin krafts dagar väljer ofta att identifiera ”68” med denna typ av antiauktoritär och frihetlig socialism. Omkring 1970 tycks begreppet ”den nya vänstern”, påpekar Wiklund, emellertid ha utvidgats till att omfatta även olika former av leninism, som många grupper i vänstern anammande mot slutet av 60-talet. Från konservativt och liberalt håll finns i dag inte sällan en benägenhet att likställa ”68” med denna mer hårdföra form av vänsterengagemang. Per Ahlmarks Vänstern och tyranniet – Det galna kvartsseklet (1994) är ett känt exempel på en sådan syn på ”68”. För Ahlmark med flera representerar 68-rörelsen framför allt ideologisk dogmatism och ett försvar för diktatur och förtryck.

De unga 68:orna drömde om ett nytt socialistiskt samhälle, men det var inom det bestående samhällets olika institutioner, såsom skola, medier, kyrka med mera, som deras faktiska samhällspåverkan kom att utövas.

Även om man kan ha olika uttolkningar och värderingar av ”68” som socialt och historiskt fenomen går det inte att förneka att 60- och 70-talets vänsterradikalisering har utövat stor påverkan på svenskt kultur- och samhällsliv. De unga 68:orna drömde om ett nytt socialistiskt samhälle, men det var inom det bestående samhällets olika institutioner, såsom skola, medier, kyrka med mera, som deras faktiska samhällspåverkan kom att utövas. I forskningsprojektet ”Arvet efter 1968”, som leds av idéhistorikern Svante Nordin och statsvetaren Lennart Berntson, har frågan om 68:ornas avtryck inom det svenska samhällets olika institutioner granskats i flera intressanta publikationer. Ingen av forskarna inom projektet har dock tagit sig an frågan om vänsterradikaliseringens påverkan på svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Inte heller har andra forskare, vilket Kjell Östberg tidigare påpekat, nämnvärt intresserat sig för denna fråga. När Alexander Ekelund nu publicerar sin omfattande och gedigna doktorsavhandling Kampen om vetenskapen – Politisk och vetenskaplig formering under den svenska vänsterradikaliseringens era är det därför något av ett pionjärarbete vi får ta del av.

Ekelunds bok är en doktorsavhandling i utbildningssociologi framlagd vid Uppsala universitet i oktober förra året. Boken omfattar hela 661 sidor och skiljer sig därför markant från de tunna sammanläggningsavhandlingar på engelska som numera är normen inom det svenska sociologiämnet. Även om boken består av flera olika separata delstudier utgör dessa tillsammans en sammanhängande monografi, för att inte säga en encyklopedi, över 60- och 70-talsradikaliseringens påverkan på humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning i Sverige. Det huvudsakliga syftet med arbetet är att ”analysera samspelet mellan politiskt engagemang […] och alternativa studie- och forskningspraktiker”. 

Som teoretiskt ramverk för studien fungerar Pierre Bourdieus kultursociologi. Med hjälp av Bourdieus olika begreppsliga verktyg studerar Ekelund hur radikala politiska dispositioner (habitus) som har genererats utanför de vetenskapliga fälten, i till exempel sociala rörelser eller i alternativa studiegrupper, förs in på vetenskapernas fält för att där omvandlas till utgångspunkter för forskning. De unga radikalerna, som aspirerade på att inträda och etablera sig på fälten, strävade efter att omvandla både fältens doxa (dess etablerade trosföreställningar) och dess nomos (det sätt på vilket ämnet uppfattas) i enlighet med de investeringar som de själva gjort genom sitt engagemang i radikala sociala rörelser. De ville, med Ekelunds terminologi, växla in ett specifikt rörelsekapital till ett vetenskapligt kapital. 

Investeringarna bestod oftast i kunskaper om den marxistiska traditionen och annan radikal samhällsteori. I många fall skulle investeringarna så småningom även leda över till intressen för andra kontinentala idétraditioner såsom fenomenologi och psykoanalys. Vänsterradikaliseringen ledde därför, påpekar Ekelund, på sikt till en ökad pluralism inom svensk humaniora och samhällsvetenskap. De discipliner som framför allt står i fokus i avhandlingen är sociologi, filosofi och litteraturvetenskap. Implicit i Ekelunds frågeställning, och i Bourdieus kultur- och kunskapssociologi, ligger att dessa fält och vetenskapliga discipliner inte är helt och hållet autonoma i förhållande till politiska och sociala krafter utanför dem. Det finns snarare, för att tala med Bourdieu, homologa positioner mellan vetenskapliga ställningstaganden på fälten och politiska positioner utanför dessa.

Avhandlingens kärna består i tre empiriska studier över tre olika vänsterprojekt som alla utspelade sig i gränszonen mellan sociala rörelser och akademin. Den första studien behandlar hur kretsen kring tidskriften Häften för kritiska studier, som utgavs av föreningen Unga Filosofer, arbetade för att lansera ett kritiskt och antipositivistiskt vetenskapsideal vid slutet av 60-talet (kapitel 5). Denna ansats kom så småningom att möta motstånd från kretsen kring tidskiften Zenit, som med hjälp av filosofen Louis Althusser i stället ville blåsa liv i den gamla idén om en vetenskaplig socialism (kapitel 6). Den tredje studien, kapitel 7, skiljer sig litet från de två övriga, eftersom den behandlar receptionen av Julia Kristevas tänkande inom svensk litteraturvetenskap på 1980-talet. Denna reception hade dock, menar Ekelund, sin bakgrund i det litteraturvetenskapliga fältets radikalisering under 60- och 70-talet. I det följande kommer jag av utrymmesskäl inte att diskutera kapitel 7.

Det positivistiska och anglosaxiska vetenskapsidealet var under 60-talet en nagel i ögat på flera radikala studenter både i Sverige och utomlands. I ledarartikeln till det första numret av Häften för kritiska studier från 1968 blåste filosofen Roger Fjellström till strid mot den positivistiska vetenskapssynen: ”Inom samhällsvetenskaperna har en anglosaxisk vetenskapstradition varit förhärskande, medan kontinentala riktningar, t.ex. marxism, har ignorerats. Vi menar att andra värderingar, i synnerhet socialistiska, och en kontakt med andra vetenskapliga traditioner – där just den marxistiska blir viktig – är något nödvändigt […]”. Den traditionella vetenskapen, som uppfattade sig själv som värdeneutral, var i själva verket, menade Fjellström, dominerad av ”borgerligt konservativa värderingar” som aktivt behövde motarbetas. 

Föreningen Unga Filosofer organiserade fristående studiegrupper vid olika universitetsinstitutioner i vilka kampen mot det positivistiska vetenskapsidealet fördes. Det var i nära anslutning till dessa grupper och med föresatsen att arbeta för en ”samhällsmedveten forskning” som Häften för kritiska studier startades 1968. (Institutionsorganiseringen, som blommade upp under 1968–1969, beskrivs ingående av Ekelund i kapitel fyra i avhandlingen, ”Motmakter vid institutionerna: kamp och alternativa studier under studentrevoltens skeende”). Under åren 1968–1969 rapporterade de olika institutionsgrupperna i en särskild sektion om sin verksamhet i Häften för kritiska studier. I nr. 4 från 1968, som jag råkar ha tillgängligt, rapporteras till exempel från ett ”kritiskt sociologiseminarium i Lund” som startats ”som ett svar på den ensidigt anglo-saxiska forskningstraditionen som kännetecknar svensk sociologi och samhällsvetenskap överhuvudtaget”. 

De unga radikalerna, som betraktade välfärdsstaten som en del av det borgerliga samhället, vände sig därför också mot de ideologier som de menade stod i vägen för en socialism bortom välfärdsstaten.

Varför var de unga vänsterradikalerna kritiska till det positivistiska vetenskapsidealet? Man kan, som Ekelund gör, urskilja olika svar på frågan. Ett svar, som redan skisserats ovan, var att de unga pretendenterna som ville inträda på till exempel sociologins fält, ofta hade skaffat sig omfattande kunskaper om den marxistiska traditionen genom att delta i sociala rörelser och i studiegrupper. De ville så att säga underlätta sitt inträde och sin etablering på sociologins fält genom att få dessa kunskaper tillgodoräknade som ett erkänt vetenskapligt kapital. För att möjliggöra en sådan tillgodoräkning var de emellertid först tvungna att utmana fältets etablerade doxa och nomos. 

En annan anledning till kritiken står att finna i att den anglosaxiskt inspirerade filosofin och samhällsvetenskapen inte gav utrymme för radikal samhällskritik, utan tvärtom ansågs stödja den bestående ordningen. Det är i dag välkänt att etableringen av den positivistiska sociologin och av samhällsvetenskaperna i Sverige var nära förknippade med uppbyggandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten. De unga radikalerna, som betraktade välfärdsstaten som en del av det borgerliga samhället, vände sig därför också mot de ideologier som de menade stod i vägen för en socialism bortom välfärdsstaten. Ett ställningstagande för positivism och ett anglosaxiskt vetenskapsideal inom till exempel sociologins fält uppfattades därför även som ett ställningstagande för socialdemokrati eller socialliberalism på politikens fält. De båda positionerna var under denna tid homologa. En socialist blev därför också, åtminstone som redaktionen för Häften för kritiska studier såg på saken, tvungen att vara antipositivist.

Det fanns emellertid även en annan position när det gällde frågan om positivism och vetenskaplighet inom det svenska vänsterintellektuella fältet vid denna tid. Den representerades framför allt av Göran Therborn och av den övriga redaktionen för tidskriften Zenit. Den hade, precis som Häften för kritiska studier, till en början haft sin ideologiska hemvist i den nya vänster som växte fram i Sverige i mitten av 1960-talet. Men omkring 1968 följde Zenit den internationella vänsterkonjunkturen i att alltmer influeras av leninistiska perspektiv. I detta sammanhang blev Louis Althusser ett viktigt namn. Från honom lånade Therborn med flera den skarpa distinktionen mellan ideologi och vetenskap. Till skillnad från frontfigurerna i Unga Filosofer och Häften för kritiska studier, Åke Löfgren och Roger Fjellström, ville Therborn med hjälp av Althusser skapa en ny vetenskaplig socialism. Denna vetenskap ansåg han vara värdeneutral. Snarare än att, såsom Löfgren och Fjellström, anamma ”en politiskt grundad vetenskaplig linje”, ett alternativt kritiskt projekt, ville althusserianerna företräda en ”vetenskapligt grundad politisk linje”, en vetenskaplig socialism. Ekelund tolkar motsättningarna mellan dessa båda linjer bland annat som en strid om vilket slags kapital som skulle gälla på det vänsterintellektuella fältet under slutet av 1960-talet. Detta hade i sin tur betydelse för vilket slags rörelsekapital som skulle vara möjligt att inväxla till ett vetenskapligt kapital inom akademin.

Ekelund har skrivit en doktorsavhandling som imponerar både med sin bredd och med sin detaljrikedom. Kampen om vetenskapen låter sig svårligen förbigås av någon som i framtiden vill studera 60- och 70-talsradikaliseringen i Sverige. I synnerhet kapitlen om institutionsorganiseringen, Unga Filosofer, Häften för kritiska studier och den svenska Althusserreceptionen bryter ny mark for framtida forskning inom området. Men det finns även några brister i avhandlingen som kan framhållas. En sådan är att Bourdieus kultursociologi betraktas som given och aldrig underkastas någon egentlig kritisk prövning eller diskussion. En inflytelserik sociolog som Bourdieu har naturligtvis dragit på sig en omfattande kritik under åren, men Ekelund förhåller sig inte någonstans i avhandlingen till denna. Det finns dessutom flera samtida sociologer, till exempel Randall Collins, Neil Gross, Charles Camic och Patrick Baert, som skrivit arbeten, ofta i explicit polemik med Bourdieu, som också skulle kunna användas för att kasta ljus över Ekelunds omfattande källmaterial. Någon motivering till varför bara Bourdieu har fått äran att uttolka den svenska vänsterradikaliseringens era presenteras inte. En annan brist rör det faktum att Ekelund aldrig förklarar varför den svenska universitetsfilosofin, till skillnad från till exempel sociologi och litteraturvetenskap, i så väldigt liten utsträckning påverkades av vänsterradikaliseringen eller 70-talets kvinnorörelse. Ekelund noterar detta faktum, men någon förklaring levereras inte. Förhoppningsvis får Ekelund anledning att återkomma till dessa och liknande frågor i framtiden.

Publ. i Respons 3/2018
TEMA | 1968 myter och verklighet

Henrik Lundberg

Henrik Lundberg är universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet. Han forskar i ämnet kunskapssociologi. I Respons skriver han om sociologi, filosofi och religion, samt alla möjliga kombinationer däremellan. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...