Kan man förhandla med gangsters?

I Respons nr 1/2014 hävdade Alf W. Johansson att något har gått snett med synen på Sveriges agerade mot Tyskland under andra världskriget. En av måltavlorna för hans kritik var Klas Åmarks bok Att bo granne med ondskan. Åmark går här i svaromål och Johansson replikerar.

Alf W. Johansson diskuterade i Respons 1/2014 kunskapsläget då det gäller Sverige under andra världskriget. Han menar att något gått snett i synen på det skeendet och att ett ensidigt fördömande och moraliserande förhållningssätt måste korrigeras. Hans hårdaste kritik drabbar det populärvetenskapliga historiebruket, som i den anakronistiska, moraliserande och osakliga kritik som man finner till exempel hos journalisten Barbro Eberan men också i dagens skolundervisning. Han återvänder samtidigt till det småstatsrealistiska perspektiv han själv stod för på 1980-talet, men retirerade från under 1990-talet. Och han passar på att kritisera min bok Att bo granne med ondskan för vad han ser som felaktiga karaktäristiker och moraliserande förlöpningar.

Johansson börjar med en principiell betraktelse om historieskrivningen mellan då och nu, mellan historism och presentism. Han deklarerar att han själv som historist prioriterar dåtidsperspektivet och ser det som en uppgift för historievetenskapen att försvara dåtiden gentemot dagens fördomsfulla tolkningar. Visst finns de positioner Johansson lyfter fram, men det finns också andra tolkningar av vad som är historievetenskapens uppgift.

Historisk forskning handlar för mig om att etablera en dialog mellan nuet och det förflutna. Vi bör skriva om det förflutna på ett sådant sätt att det blir begripligt och intressant för vår samtid och framtid. Det blir det inte om vi bara skriver historien utifrån dåtidens premisser, värderingar, förståelsehorisont. Vår tids frågor kan i sin tur leda till att vi ser företeelser i det förflutna som tidigare inte uppmärksammats, samtidigt som det förflutna kan tala till oss och göra oss medvetna om problem vi utan historiska kunskaper inte skulle ha förstått. Det är för att jag vill få till stånd en sådan dialog som jag varken är presentist eller historist.

Andra världskrigets karaktär

En viktig utgångspunkt för mig är att det andra världskriget var en kamp mellan demokrati och diktatur. Att två diktaturer, Nazityskland och Sovjetunionen, förde ett brutalt och förödande krig mot varandra komplicerar förvisso situationen, men min helhetsbedömning kvarstår ändå. Därför anser jag att man inte kan göra som Johansson när han reducerar Englands och Churchills kamp mot Nazityskland till en ren stormaktspolitik. Visst försvarade England och Frankrike sina positioner som europeiska stormakter, men Churchill insåg mer än väl att det var mer än så som stod på spel, till exempel när han talade i underhuset den 3 september 1939:

”This is not a question of fighting for Danzig or fighting for Poland. We are fighting to save the whole world from the pestilence of Nazi tyranny and in defence of all that is most sacred to man. This is no war for domination or imperial aggrandisement or material gain; no war to shut any country out of its sunlight and means of progress. It is a war, viewed in its inherent quality, to establish, on impregnable rocks, the rights of the individual, and it is a war to establish and revive the stature of man.”

Det går en linje från denna klarsynta deklaration över till Churchills berömda tal i underhuset i juni 1940, när han inför Frankrikes fall höll ett flammande tal om fortsatt kamp och till de allierades gemensamma deklarationer om krigsmålen, där Nazitysklands krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten tydligt pekas ut och lades till grund för det avgörande kravet på Tysklands ovillkorliga kapitulation.

När jag hävdade att det andra världskriget var ett krig mellan demokrati och diktatur var det inte i första hand de ledande politikernas motiv jag syftade på, utan konsekvenserna av kriget. Det är slående att den segrande parten snabbt införde sitt eget politiska system i de länder som ockuperats eller erövrats. Det gällde Nazityskland och Hitler som ju hänsynslöst kunde krossa den parlamentariska demokratin i ockuperade länder, men också flytta gränser fram och tillbaka eller upplösa en stat, som han gjorde med Polen och Tjeckoslovakien. Efter kriget lät de demokratiska segrande makterna den parlamentariska demokratin återuppstå i de länder de kontrollerade militärt, liksom i de besegrade staterna (Väst-) Tyskland och Japan, medan Sovjetunionen omvandlade de östeuropeiska staterna till socialistiska stater. Därför menar jag att det andra världskriget inte bara var ett krig mellan stormakter om vilken av dem som skulle ha en dominerande ställning utan ett krig om politiska system. Utgången av kriget var helt avgörande också för Sverige, som knappast hade överlevt vare sig som demokrati eller som nation om Nazityskland segrat i kriget.

Per Albin och stormaktkriget

Hur ska vi då tolka Per Albin Hanssons uttalanden och agerande under kriget? Visst gör jag en mer kritisk tolkning än vad Johansson (och till exempel Anders Isaksson i boken Per Albin, 4, Landsfadern (2000) tidigare gjort. Ett problem är att Per Albin – utan tvekan den viktigaste politikern i Sverige under andra världskriget – lämnar så lite personligt källmaterial efter sig. Han skrev dagboksanteckningar, men hade ingen god hand med denna genre. Hans anteckningar är för det mesta rätt torftiga och de ger endast ibland inblickar i hans tänkande.

Han höll många tal och många av dem är tryckta i bokform. Det är slående hur lite dessa tal använts i forskningen, vilket till en del beror på att de ofta är vaga och rätt intetsägande. Johansson hävdar att man inte av statsministerns offentliga uttalande kan utläsa vad han tänkte som person och socialdemokrat. Naturligtvis inte, men jag är inte intresserad av Per Albin som privatperson och överlåter därför med varm hand den biografiska genrens fallenhet för amatörpsykologiska utläggningar på dem som behärskar den konsten bättre än jag. Nej, det är just statsministern jag är ute efter.

Jag tog Per Albin på orden och läste texterna som om han menade vad han sade och att det statsministern säger till folket är viktigt. Det gav tydliga resultat. Dit hörde den offentliga bild av det andra världskriget som Per Albin många gånger upprepade – det var ett stormaktskrig, med det underförstådda budskapet att småstaten Sverige inte hade någon anledning att engagera sig för någondera parten. Det är alltså vad Per Albin gång på gång sade, om han innerst inne tänkte på ett annat sätt som Johansson tar för givet kan jag inte avgöra.

I det ljuset blir Per Albins försäkringar om att Sverige hade vänskapliga förbindelser med alla andra stater och hans maning till medborgarna att inte engagera sig för den ena eller andra sidan i kriget mer än statsministerns pliktskyldiga rutinuttalanden. Johansson menar att Per Albin var en övertygad anhängare av demokratin och kritiserar därför mitt påstående om att han inte ville att medborgarna skulle engagera sig för de demokratiska staterna i kriget. I trontalet i januari 1943 tog Per Albin in en noga genomtänkt maning till medborgarna. Han lät kung Gustav V säga:

”Måtte en och var visa den största försiktighet i vad som talas eller skrives och undvika allt sådant, som kan vara ägnat att i utlandet väcka tvivel på det svenska folkets fasta beslut att upprätthålla och lika mot alla försvara Sveriges neutralitet. I annat fall försvåren I Mitt och Min regerings arbete att genomföra den ståndpunkt som vi gemensamt beslutit oss för att intaga under den stora konflikten.”

Per Albin ingrep också flera gånger för att hindra manifestationer för Norges sak. Han övertalade den folkpartistiske riksdagsmannen Bertil von Friesen att inte interpellera i riksdagen om Norge, och den gången antecknade han (den 4 februari 1942) motiveringen i sin dagbok:

”mina synpunkter […] voro: man riskerar i st.f. att hjälpa de trakasserade norrmännen, man belastar vårt förhållande till Tyskland, man vinner blott att få lufta sina känslor, om man gör detta ordentligt ger det vårt folk en viss tillfredsställelse, annars icke, men i samma mån man gör det ordentligt ökas riskerna för norrmännen och för belastning av förhållandet till T.”

Det här är Per Albin: protestera inte offentligt mot det tyska övervåldet, välj inte sida i stormaktskriget, det hjälper föga men skapar problem för regeringen och försvårar de många förhandlingarna med Tyskland. Det här är den tigande demokratiska regeringschefen.

Neutraliteten

Johansson hävdar också att jag genom att definiera kriget som en kamp mellan demokrati och diktatur kommer nära att underkänna neutraliteten av moraliska skäl. Men det är inte så jag tänker. Det är slående att det under de senaste decennierna vuxit fram en kritik av svensk neutralitetspolitik, både under andra världskriget och det kalla kriget. Åtminstone för en del debattörer tycks det ha funnits en politisk agenda. Genom att kritisera den faktiskt förda neutralitetspolitiken har de velat bereda vägen för ett svenskt medlemskap i EU. Somliga vill ju också att Sverige ska gå med i Nato.

Johansson och andra som försvarar den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget framhåller gärna att Sverige hade rätt att vara neutralt och hade rätt att handla med vilka stater man vill utan att det bryter mot neutralitetens regler (Se Ingela Karlsson med flera, En (o)moralisk handel?, Forum för levande historia 2008.) Den argumenteringen har inte räckt för att övertyga motståndarna i debatten. Det är därför jag prövar att hitta andra argument, som till exempel att den stat som väljer neutraliteten i stället bör åta sig andra förpliktelser, som att bedriva en generös flyktingpolitik och humanitär politik. Jag undersöker möjligheten om man på den här vägen kan hitta ett starkare försvar för neutralitetspolitiken.

Johansson tycks se detta som ett uttryck för min presentism, men så enkelt är det inte. Strävan efter att med humanitära insatser stärka Sveriges internationella goodwill dyker upp både här och där i källmaterialet. När socialministern Gustav Möller argumenterade för en svensk hjälpinsats för judiska barn motiverade han den med att det skulle ge Sverige goodwill. Just den tanken återkom till exempel när Folke Bernadotte, Röda Korsets vice ordförande, argumenterade för svenska humanitära insatser efter kriget. (Ann Nehlin, Exporting visions, saving children, Linköping University Press 2009.)

Johansson tar min uppmaning på orden, och ger exempel på vad han ser som en frikostig flyktingpolitik och humanitär hjälp, som den omfattande hjälpen till Finland, som han ser som ”ett storartat exempel på demokratisk solidaritet” och livsmedelshjälp till Norge, Grekland och Holland. De aktioner som Johansson nämner förtjänar att lyftas fram – men man undrar varför han inte säger något om varför det dröjde till augusti 1942 innan en stor central Norgehjälp motsvarande den till Finland kom till stånd, eller att Per Albin redan den 12 april 1940 direkt stoppade ett initiativ till en sådan insamling. Hans inställning var att Sveriges internationella insatser främst skulle handla om återuppbyggandet efter kriget, medan direkta insatser medan kriget pågick var problematiska. Helhetsbilden av Sveriges humanitära hjälpverksamhet är fortfarande oklar och motsägelsefull, restriktivitet i början av kriget ersattes efterhand med allt större insatser mot krigets slut och när freden kommit.

Judar på flykt

Hur var det då med regeringens agerande mot Europas judar och andra som flydde undan den nazityska terrorregimen och från förföljelser och förintelse av judarna? Johansson lyfter fram exempel på viktiga insatser som Sverige gjorde för judarna, och de fanns förvisso. I sin historistiska ambition att försvara dåtiden inför nutidens orättvisa anklagelser citerar han högerledaren Gösta Bagges dagbok. Då gällde det den så kallade Axel-Rudelplanen, som gick ut på att Sverige skulle ta emot cirka 10 000 judiska barn. Samlingsregeringen tillstyrkte förslaget, väl medveten om att chansen att denna aktion skulle gå i lås var mikroskopisk men med Bagges ord: ”vi för vårt samvetes sak borde göra ett försök, även om det bara fanns en tusendedels chans att lyckas.” Men Johansson nämner inte Bagges reaktion våren 1942 när danskarna bad den svenska regeringen att ta emot 300–400 judiska flyktingar som uppehöll sig i Danmark och nu kände sig hotade. Bagge kunde acceptera 20–30 flyktingar, fler ”kunde leda till besvärligheter”. När frågan om att ta emot judiska flyktingar som uppehöll sig i Finland i maj 1943 kom upp, var Bagge åter restriktiv ”så att vi inte blev översvämmade av judar här i landet”. Även Per Albin ville den gången vara återhållsam men var beredd att ta emot ett mindre antal.

Den svenska flyktingpolitiken var länge främst inriktad på att hjälpa de ”nordiska bröderna”. Till den gruppen räknades också de norska och danska judarna. Men när det gällde judar utanför Norden var attityden länge restriktiv. Det är den inställningen även hos Per Albin jag lyfter fram, bland annat med stöd i Matias Tydéns kapitel om Sverige och Förintelsen, Att inte lägga sig i. Om Sveriges moraliska skuld till Förintelsen, i Lars M. Andersson och Mattias Tydén (red.) Sverige och Förintelsen, 2007.)

En svensk tiger

Forskningen om presspolitiken hamnade rätt länge på efterkälken, men när jag skrev min bok fanns det studier av de olika typerna av ingrepp som regeringen använde under perioden 1933–1945 och om pressen och Förintelsen. Det var då några saker som slog mig, när jag summerade kunskapsläget. Även om den enskilda åtgärden kunde vara nog så ineffektiv, blev det samlade resultatet, särskilt under åren 1940–1943, omfattande. Pressen utsattes för ett mångsidigt och kontinuerligt tryck att inte publicera åsikter och information som regeringen ansåg opassande. Tyskarna klagade framför allt på den inflytelserika pressen, som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Socialdemokraten och Dagens Nyheter, medan de flesta av regeringens åtgärder, särskilt då de mer drastiska som tryckfrihetsåtal och transportförbud riktades mot tidningar på vänsterkanten, som tyskarna inte brydde sig mycket om. Det ser ut som om Günther och Westman använde klagomålen från tyskarna för att angripa samlingsregeringens motståndare på vänsterkanten.

Vad var det då man inte fick publicera? Tidigare forskning har främst inriktat sig på mot Nazityskland och dess ledare starkt kritiska formuleringar, som när de kallades blodtörstiga tyranner eller när Göring utnämndes till ”Långbrodåren”. Därför fick jag faktiskt en chock när jag i Tryckfrihetsexpeditionens arkiv hittade en förteckning över 106 (av sammanlagt 315) konfiskationer gjorda på grund av grymhetspropaganda. Ett exempel på detta är välkänt. I mars 1942 publicerade 14 tidningar samma artikel om tortyr i norska fängelser. De konfiskerades alla, Säpo hade följt förberedelserna genom telefonavlyssning av åtminstone GHT:s redaktion. Här handlade det alltså inte om oförskämdheter eller kritik, utan om välgrundade och kontrollerade fakta om den nazityska terrorregimen. Sådant fick man inte trycka för den av Per Albin ledda samlingsregeringen. I riksdagen förklarade justitieministern K. G. Westman att detta var grymhetspropaganda, medan utrikesministern Christian Günther anförtrodde Göteborgs-Postens chefredaktör Hjörne att UD mycket väl visste att det som berättades var sant, och att man även kände till ännu värre historier.

Det här är en del av den tigandets politik som samlingsregeringen och olika myndigheter stod för och genomförde, och som jag i slutmeningen i min bok hävdar är ohållbar för en demokrati.

Förhandlingspolitik

Johansson vill förbjuda användandet av begreppet ”eftergiftspolitik” då man talar om samlingsregeringens utrikespolitik under kriget, och lyfter i stället fram begreppet förhandlingspolitik, som han själv använde till exempel i boken Per Albin och kriget (2007). Med detta begreppsval vill han understryka att samlingsregeringens politik inte var opportunistisk eller enbart konjunkturbestämd och att den inte kan karaktäriseras som en serie ensidiga eftergifter. Han nämner inte att jag också stannat för begreppet förhandlingspolitik som den överordnade karaktäristiken, men också gör en principiell analys av problemen med att driva en förhandlingspolitik.

Den som förhandlar accepterar att både ta och ge, den som förhandlar går med på att motparten har rätt att lägga sig i de egna affärerna. Det blir särskilt tydligt i den svenska presspolitiken, som genom de lagtolkningar och nya lagar som togs under 1940 utvidgade regeringens möjligheter att ingripa mot den press som skapade osämja med främmande makt, men som samtidigt bjöd in främmande makter att framföra klagomål, som regeringen tar på sig ett ansvar för att ingripa mot. Den historiker som väljer att tala om förhandlingspolitik, bör inte bara berömma de svenska förhandlarnas skicklighet, utan också tala om vad det var de gav bort. Eller med Per Albins egna ord: ”Tyskarna voro tydligen inställda på att det skulle förhandlas härom och att de skulle få någon kompensation.” (Per Albins dagbok, 26.1.1943.) Den gången valde regeringen att inte förhandla, eftersom man inte ville ge bort något. Under tiden från april 1940 till hösten 1942 var det tyskarna som var på offensiven, ställde krav och också fick igenom många av dem. Det är faktiskt inte orimligt att kalla detta för en eftergiftspolitik. Från sommaren 1943 är det däremot den svenska regeringen som är offensiv och säger upp det ena avtalet om särskilda tyska rättigheter efter det andra.

För historikern gäller det att ställa frågor som var akuta då men som också varit aktuella senare.

Jag har valt att kalla min bok Att bo granne med ondskan eftersom jag velat lyfta fram den principiella problematik som den neutrala och demokratiska småstaten ställs inför när den måste förhålla sig till en diktatur som blir alltmer brutal och aggressiv. Det är en situation som på olika sätt inträffat även sedan dess, om än inte i en så renodlad form som den gången. För historikern gäller det att ställa frågor som var akuta då men som också varit aktuella senare. Det är frågor som medborgarna har anledning att förhålla sig till och fundera över hur de själva skulle ha besvarat men också hur de besvarar dem i sin egen samtid. Kan man verkligen försvara demokratin genom att inskränka den? Ska man reagera mot diktaturens övergrepp med sanktioner och bojkotter, ska man försöka utveckla eller avveckla kontakter och utbyte? Ska man göra de affärer som bäst gynnar en själv, eller ska man hänsyn till vilka konsekvenser ett ekonomiskt utbyte får också för motparten, för diktaturen? Var går gränsen för när den demokratiska staten måste säga ifrån – det här accepterar vi inte, här väntar den öppna konflikten?

Det samlade resultatet av samlingsregeringens agerande var ingalunda entydigt och det är därför svårt att hitta enkla och tydliga formuleringar som sammanfattar den på ett träffande sätt. Här möter vi modiga insatser för att hjälpa diktaturens offer och omfattande humanitära insatser, men samtidigt också undfallenhet, anpassningsvilja, kortsiktig egoistisk politik. Den historism och det småstatsrealistiska perspektiv som Johansson pläderar för leder honom till att ensidigt lyfta fram handlingar som i efterhand ter sig som positiva insatser. Denna ensidighet räcker inte till för att vare sig formulera eller besvara de utmaningar som det dramatiska händelseförloppet från 1933 till 1945 ställde dåtidens demokratiska krafter inför.

Klas Åmark är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet.